QuranReader

This Surah takes its name from vv. 46-47 in which mention of A'araf occurs.

<h2>Name</h2>
<p>This Surah takes its name from <a href=/7/46-47>vv. 46-47</a> in which mention of A'araf occurs.</p>
<h2>Period of Revelation</h2>
<p>A study of its contents clearly shows that the period of its revelation is about the same as that of Al-An'am, i. e., the last year of the Holy Prophet's life at Makkah, but it cannot be asserted with certainty which of these two was sent down earlier. Anyhow the manner of its admonition clearly indicates that it belongs to the same period. As both have the same historical background the reader should keep in view the preface to Al-An'am.</p>
<h2>Topics of Discussion</h2>
<p>The principal subject of this surah is "invitation to the Divine Message sent down to Muhammad" (Allah's peace be upon him), which is couched in a warning. This is because the Messenger had spent a long time in admonishing the people of Makkah without any tangible effect on them. Nay, they had turned a deaf ear to his message and become so obdurate and antagonistic that, in accordance with the Divine Design, the Messenger was going to be commanded to leave them and turn to other people,. That is why they are being admonished to accept the Message but, at the same time, they are being warned in strong terms of the consequences that followed the wrong attitude of the former people towards their Messengers. (Now that the Holy Prophet was going to" migrate from Makkah the concluding portion of the address has been directed towards the people of the Book with whom he was going to come into contact. This meant that the time of migration was coming near and the "invitation" was going
to be extended to mankind in general, and was not to be confined to his own people in particular as before.</p>
<p>During the course of the address to the Jews, the consequences of their hypocritical conduct towards Prophethood have also been pointed out clearly, for they professed to believe in Prophet Moses but in practice opposed his teachings, disobeyed him and worshiped falsehood and consequently were afflicted with ignominy and disgrace.</p>
<p>At the end of the Surah, some instructions have been given to the Holy Prophet and his followers for carrying out the work of the propagation of Islam with wisdom. The most important of these is that they should show patience and exercise restraint in answer to the provocations of their opponents. Above all, they have been advised that under stress of the excitement of feeling, they should not take any wrung step that might harm their cause.</p>
<h2>Subject: Invitation to the Divine Message</h2>
<h3>Topics and their Interconnection</h3>
<p>In this passage, the people have been invited to follow the Message sent down to them through Muhammad (Allah's peace be upon him) and warned of the consequences of its rejection. <strong><a href=/7/1-10>1-10</a></strong></p>
<p>The story of Adam has been related with a view to warning his descendants against the evil devices of Satan who is ever ready to mislead them as he did in the case of Adam and Eve. <strong><a href=/7/11-25>11-25</a></strong></p>
<p>This passage contains some Divine instructions, and contrasts these with Satan's instructions, and depicts a graphic picture of the results and the consequences of the two. <strong><a href=/7/26-53>26-53</a></strong></p>
<p>As the Message has been sent down by Allah (Who is the Creator of the heavens and the earth and everything in them), it should be followed, for it is like the rain He sends down to give life to the dead earth. <strong><a href=/7/54-58>54-58</a></strong></p>
<p>Events from the lives of some well-known Prophets - Noah, Hud, Salih, Lot, Shu\`aib, Moses (Allah's peace be upon them all) -- have been related to show the consequences of the rejection of the Message, and the addressees of Prophet Muhammad (Allah's peace be upon him) have been admonished to accept and follow the Message in order to escape perdition. <strong><a href=/7/59-171>59-171</a></strong></p>
<p>As the Covenant with the Israelites was mentioned at the end of the preceding passage, the whole mankind has been reminded very appropriately of the Covenant that was made at the time of the appointment of Adam as the Vicegerent of Allah so that all of his descendants should remember it and accept and follow the Message that was delivered by the Holy Prophet. <strong><a href=/7/172-174>172-174</a></strong></p>
<p>The example of the one who had the knowledge of the Message but discarded it, has been cited as a warning to those who were treating the Message as false; they have been exhorted to use their faculties to recognize the Message; otherwise Hell would be there abode. <strong><a href=/7/175-179>175-179</a></strong></p>
<p>In this concluding portion of the Surah, some deviations of those who do not use their faculties properly to understand the Message have been dealt with and they have been admonished, reproved and warned of the serious consequences of their antagonistic attitude towards the Message of the Holy Prophet. <strong><a href=/7/180-198>180-198</a></strong></p>
<p>In conclusion, instructions have been given to the Holy Prophet, and through him to his followers, about the attitude they should adopt towards those who reject the Message and deviate from it. <strong><a href=/7/199-206>199-206</a></strong></p>


ان ربكم الله الذي خلق السماوات والارض في ستة ايام ثم استوى على العرش يغشي الليل النهار يطلبه حثيثا والشمس والقمر والنجوم مسخرات بامره الا له الخلق والامر تبارك الله رب العالمين

إِنَّ رَبَّكُمُ ٱللَّهُ ٱلَّذِى خَلَقَ ٱلسَّمَـٰوَٰتِ وَٱلْأَرْضَ فِى سِتَّةِ أَيَّامٍ ثُمَّ ٱسْتَوَىٰ عَلَى ٱلْعَرْشِ يُغْشِى ٱلَّيْلَ ٱلنَّهَارَ يَطْلُبُهُۥ حَثِيثًا وَٱلشَّمْسَ وَٱلْقَمَرَ وَٱلنُّجُومَ مُسَخَّرَٰتٍۭ بِأَمْرِهِۦٓ ۗ أَلَا لَهُ ٱلْخَلْقُ وَٱلْأَمْرُ ۗ تَبَارَكَ ٱللَّهُ رَبُّ ٱلْعَـٰلَمِينَ

SJUNDE SURAN
AL-ARAF (URSKILLNING)
Mekka-perioden
NAMNET på denna sura har hämtats från ett ord som förekommer i
verserna 46 och 48 och som kommenteras och förklaras i not 37. Enligt
de flesta auktoritativa källor (särskilt Ibn Abbas) uppenbarades hela
denna sura kort före den närmast föregående, dvs. under Profetens sista
år i Mekka.
Trots att Al-Araf i uppenbarelsernas tidsföljd går före suran Al-
Anam, har den placerats efter denna eftersom den utvecklar denna suras
tema. Efter en betraktelse över Guds Enhet och Hans oförlikneliga
väsen tar Al-Araf upp uppenbarelsen som det medium varigenom Gud
ger till känna Sin vilja för människan, med andra ord profeterna och
deras mission. Behovet av en fortlöpande vägledning genom profeter
har sin grund i människans svaghet och hennes benägenhet att följa varje
frestande röst som vädjar till hennes begär, hennes fåfänga eller hennes
oriktiga idéer om vad som är till gagn för hennes intressen. Denna
väsentliga aspekt av människans villkor får sin belysning i berättelsen
om Adam och hans hustru och om hur de förverkar Guds nåd (verserna
19–25), föregången av allegorin om Iblıs (Djävulen) som människans
evige frestare (verserna 16–18). Utan den ledning som Gud erbjuder
människan genom Sina profeter, är den rätta vägen omöjlig att finna.
Från och med vers 59 ägnar suran huvudparten av texten åt berättelser
om några av de tidigare profeterna, vilkas varningar tillbakavisades av
deras samtida: Noa är den förste, följd av Hud, Salih, Lot och Shuayb,
och avsnittet når sin kulmen i en utförlig redogörelse för den sistnämndes
svärson Moses mellanhavanden med Israels barn. Från och med vers
172 återgår framställningen till människans komplicerade psyke, till
hennes instinktiva förmåga att uppfatta Guds existens och att inse att
Han ensam är Gud. Suran kommer så fram till Guds slutliga budskap,
Koranen, och till den uppgift som anförtroddes den Siste Profeten,
Mu˛ammad: denne var ”bara en varnare och förkunnare av hoppets
budskap” (vers 188), en dödlig Guds tjänare, ingalunda utrustad med
”övernaturliga” krafter eller egenskaper och – liksom andra gudfruktiga
män –”finner [han] det inte vara under sin värdighet att tjäna Honom”
(vers 206).

Koranens Budskap

Koranensbudskap.se

Koranen

Koranens budskap

Mohammed Knut Bernström

Vers 7:54 ur sura 7 Al-A'raf (Urskiljning) på svenska — arabisk text, translitterering och Mohammed Knut Bernströms tolkning i Koranens budskap.

Koranen 7:54

Al-A'raf

Vers 7:54

Partikeln thumma, som inleder denna sats, betecknar inte alltid tidsföljd
(”sedan”, ”därefter”). När den används för att binda samman parallella utsagor,
har den ofta en funktion liknande den enkla samordnande konjunktionen wa
(”och”) – t.ex. i 2:29 (”och som, vänd mot …” etc.). – Vad beträffar ordet arsh
(”tron” el. ”maktsäte”) är alla muslimska kommentatorer, från den klassiska epoken och fram till modern tid, ense om att dess symboliska användning i Koranen
tjänar till att framhäva den absoluta makt som Gud utövar över hela Sin skapelse. Det förtjänar att uppmärksammas att i alla sju fall där det sägs om Gud att
Han ”tronar i Sin allmakts härlighet” (7:54, 10:3, 13:2, 20:5, 25:59, 32:4 och
57:4), dessa ord ansluter till en förklaring att det är Han som har skapat universum. – Ordet yawm (”dag”), som vanligen översätts enligt grundbetydelsen, kan
i arabiskt språkbruk beteckna perioder av olika utsträckning, från en mycket
lång tidrymd (”tidsålder”) till den allra kortaste (”stund”, ”ögonblick”); dess användning om en jordisk ”dag” om tjugofyra timmar är bara en i en lång rad av
betydelser. (Jfr not 25 ovan om innebörden av ordet s‘ah, ”timme”.)