BIHANG I
SYMBOLIK OCH ALLEGORI I KORANEN
När man studerar Koranen stöter man ständigt på vad som kan betecknas som "nyckelfraser" – dvs. fraser som klart och koncist förmedlar vad som är den bärande idén i ett visst eller vissa avsnitt; ett exempel på detta är de många hänvisningarna till att människan skapats "av jord" och "av en droppe sädesvätska", en erinran om människosläktets primitiva biologiska ursprung. Ett annat exempel är orden i sura 99 (Al-Zalzalah) att på Uppståndelsens dag skall "den som har gjort så litet som ett stoftkorns vikt av gott se det" och "den som har gjort så litet som ett stoftkorns vikt av ont se det", vilka pekar på de ofrånkomliga konsekvenserna för människan efter döden av hennes medvetna handlingar i denna värld och sålunda hennes ansvar för dessa handlingar. Eller när Gud i 38:27 säger: "Vi har inte skapat himlen och jorden och allt som är emellan dem i blindo (batilan), såsom de som förnekar sanningen förmodar".
Koranen är utomordentligt rik på sådana nyckelmeningar av de mest skiftande formuleringar. Men det finns en sådan mening av fundamental betydelse som förekommer endast en gång och som skulle kunna kallas "nyckelmeningarnas nyckelmening", nämligen orden i vers 7 i tredje suran (Al 7mrdn) att Koranen innehåller "fast och klart formulerade budskap (ayat muhkamat) ... och andra som är framställda i bilder (ayat mutashabihat)". Det är denna vers som i verklig mening ger nyckeln till förståelse av Koranens budskap och i dess helhet gör det tillgängligt "för människor som tänker".
I kommentaren till denna vers i Al-Imran har ett försök gjorts att klargöra innebörden av uttrycket ayat muhkamat liksom den generella innebörden av ordet mutashabih, "allegorisk" eller "figurlig". Utan en klar uppfattning av vad som ligger i detta sistnämnda begrepp löper man risken att grovt feltolka Koranen. Men insikt i vad "bildspråk" och "allegori" innebär i Koransammanhang är i och för sig inte nog för att läsaren helt och fullt skall förstå Koranens syn på världen. För att nå en sådan förståelse måste man ställa dess användning av dessa termer i relation till ett begrepp som berörs på de första sidorna i denna heliga Skrift, nämligen existensen av en "verklighet utom räckhåll för den mänskliga förnimmelseförmågan" (al-ghayb). Insikt om vad som ligger i detta begrepp utgör grundförutsättningen för förståelsen av Koranens budskap, ja, för förståelsen av religionens själva princip, nämligen att all äkta religiös kunskap utgår från det primära faktum att endast en smal remsa av verkligheten är tillgänglig för människans fysiska förnimmelser och hennes föreställningsförmåga, och att huvuddelen av den går henne helt och hållet förbi.
Men jämsides med detta väl avgränsade metafysiska begrepp finns det faktum som psykologerna har påvisat, nämligen att människans intellekt (däri inbegripet systematiskt tänkande, fantasiföreställningar, drömmar, intuition, minne etc.) endast kan arbeta på basis av hennes tidigare förnimmelser av en företeelse, antingen av företeelsen som helhet eller av ett eller annat däri ingående element; dvs. intellektet kan inte forma en bild av eller göra sig en föreställning om något som ligger helt utanför dess föregående erfarenheter. Det kan sålunda hända att man träffar på en till synes "ny" föreställning eller idé, som vid närmare granskning visar sig vara ny endast som helhet betraktad, men inte när man ser till de element som bildar denna helhet och som är härledda från äldre – ibland helt olikartade – mentala erfarenheter, som sammanförts i en ny kombination eller en serie av nya kombinationer.
Så snart man inser att det mänskliga intellektet inte kan fungera annat än på basis av tidigare erfarenheter, ställs man inför en viktig fråga: hur kan religionens metafysiska begrepp förmedlas till henne, begrepp som till sin natur hänför sig till en värld helt utom räckhåll för människans fattningsförmåga och erfarenhet? Hur kan hon förväntas begripa idéer som inte ens i sina komponenter har något motstycke i de förnimmelser som hon fått på empirisk väg?
Svaret ger sig självt: genom bilder från våra faktiska – fysiska eller mentala – erfarenheter. Eller, som Zamakhshari formulerar saken i sin kommentar till 13:35, genom "en liknelse som med hjälp av något som vi är erfarenhetsmässigt förtrogna med belyser vad som ligger utom räckhåll för våra förnimmelser". Och detta är den djupaste innebörden av ordet och begreppet al-mutashabihat, så som Koranen använder det.
Koranen säger alltså klart ut att många passager och uttryck måste tolkas allegoriskt av det uppenbara skälet att deras mening inte på annat sätt skulle ha kunnat förmedlas till människorna, till vilka de är riktade. Av detta följer att om man skulle fatta varje passage, utsaga eller uttryck i Koranens text i dess yttre, bokstavliga mening och bortse från möjligheten att det kan vara fråga om en allegori, en metafor eller en liknelse, skulle det innebära ett brott mot själva andan i denna gudomliga Skrift.
Låt oss exempelvis granska några av Koranens hänvisningar till Guds väsen – ett väsen som trotsar alla försök till definition, oändligt i tid och rum och helt oåtkomligt för en skapad varelses fattningsförmåga. Långt ifrån att kunna föreställa sig Honom är människan hänvisad till att göra klart för sig vad Han inte är: utan begränsning i vare sig tid eller rum, omöjlig att beskriva genom jämförelse, omöjlig att inordna i någon kategori av mänskligt tänkande. Endast ett mycket allmänt hållet bildspråk kan därför förmedla till oss, låt vara högst ofullständigt, föreställningen om Hans existens och Hans aktivitet.
När det sålunda i Koranen heter om Gud att Han "är i himlen" eller att Han "tronar [över skapelsen]", kan dessa uttryck omöjligen tolkas bokstavligt, eftersom de då, om än aldrig så vagt, skulle antyda att Gud är begränsad i rummet. Och då en sådan begränsning skulle motsäga idén om ett Oändligt Väsen inser man genast att "himlen" och "tronen" och Guds "plats" på denna inte är annat än språkliga hjälpmedel avsedda att tydliggöra en föreställning som ligger bortom all mänsklig erfarenhet, nämligen tanken på Guds allmakt och Hans absoluta herravälde över allt som existerar. På liknande sätt är det uppenbart att var gång Han beskrivs som "Den som ser allt", "hör allt" eller "är varse allt" har dessa ord ingenting att göra med syn och hörsel i fysisk mening. Eftersom "människans öga inte ser Honom" (6:103), kan människan inte förväntas komma till klarhet om Guds existens annat än genom att iaktta spåren av Hans ständiga aktivitet i och gentemot det av Honom skapade universum.
Men medan människans tro på Guds existens inte är – och säkert inte skulle kunna vara – avhängig av att hon finner svaren på de gåtor som omger Hans väsen, förhåller det sig annorlunda med de frågor som gäller människans existens och speciellt tanken på ett liv efter detta. Hennes psyke är nämligen så beskaffat att det inte kan godta ett påstående om henne själv, om inte dess innebörd klart framställs för henne.
Koranen säger att människans liv i denna värld endast är det första, mycket korta, stadiet i en existens som fortsätter efter det avbrott som kallas "död"; och samma Koran betonar om och om igen principen att människan är moraliskt ansvarig för sina medvetna handlingar och sitt beteende och att detta ansvar består och får konsekvenser i livet efter detta, gynnsamma eller ogynnsamma, men oundvikliga. Men hur skulle dessa konsekvenser och därmed innebörden av det liv som väntar henne kunna göras begripliga för människan? Eftersom uppståndelsen skall bli resultatet av vad Koranen beskriver som "en ny skapelseakt", måste också det liv som följer uppenbarligen bli helt olikt allt vad hon kan och får erfara i denna värld.
Det kan därför aldrig vara nog för människan att få höra "om du lever ett rättskaffens liv i denna värld skall du uppnå salighet i det kommande livet" eller "om du gör orätt i denna värld måste du lida för det i nästa liv". Sådana allmänt hållna, abstrakta utsagor skulle knappast tala till människans fantasi eller påverka hennes handlande. Vad som krävs är en klar och direkt maning till hennes intellekt, som för hennes inre syn levandegör följderna av hennes medvetna handlande och av de handlingar hon underlåtit; en sådan maning kan göras verkningsfull med hjälp av bilder, allegorier och liknelser, varigenom å ena sidan betonas den absoluta väsensskillnaden mellan allt vad människan kommer att uppleva efter uppståndelsen och det hon har erfarit eller kunnat erfara i denna värld, och å andra sidan möjligheter erbjuds till jämförelse mellan dessa två slag av upplevelser.
I en förklaring till vers 17 i sura 32, som talar om saligheten i paradiset, återges ett ord av Profeten om den fundamentala skillnaden mellan människans jordiska liv och livet efter detta: "Gud säger: 'Jag håller i beredskap åt Mina rättskaffens tjänare vad inget öga skådat, inget öra hört och inget människohjärta någonsin kunnat drömma om'."(Bukhari, Muslim, Tirmidhi). Samtidigt har Koranen (2:25) följande att säga om de saliga i paradiset: "Var gång de förses med frukt därifrån skall de säga: 'Detta är vad vi försågs med i forna dagar' – de kommer nämligen att få sådant som påminner om det [förgångna].” Här har vi bilden av trädgårdar med porlande bäckar, svalkande skugga, makor (makar) av obeskrivlig skönhet och många andra fröjder i oändligt rik variation och utan slut, och ändå på något sätt möjliga att jämföra med det ljuvligaste man kan föreställa sig i denna värld.
Möjligheten av en intellektuell jämförelse mellan de två stadierna i människans existens begränsas emellertid i hög grad av att allt vårt tänkande och alla våra föreställningar är oupplösligt förbundna med begreppen ändlig tid och ändligt rum; vi kan med andra ord inte tänka oss oändligheten vare sig tids- eller rumsmässigt – och därmed inte heller ett varande oberoende av tid och rum – eller, som Koranen formulerar det med anspelning på lyckotillståndet i det kommande livet, "ett paradis lika vidsträckt som himlarna och jorden" (3:133), ett uttryck för det skapade universum i dess helhet. Dock vet vi att varje utsaga i Koranen är riktad till människans förnuft och alltså måste kunna fattas antingen bokstavligt (som fallet är med ayat muhkamat) eller figurligt (ayat mutashabihat); och eftersom varken rummets oändlighet eller evigheten kan förstås av människan så som hennes sinne är beskaffat följer av detta att hänvisningen till paradisets oändliga "vidd" inte kan sättas i samband med något annat än intensiteten i de förnimmelser som de saliga skall få erfara.
Principen "jämförelse genom allegori", tillämplig på Koranens alla anspelningar på paradiset – ett tillstånd av salighet i livet efter detta som trotsar människans föreställningsförmåga – måste också på liknande sätt gälla beskrivningarna av lidandet i det kommande livet – dvs. helvetet – såväl med avseende på den klyfta som skiljer föreställningen om detta lidande från alla jordiska erfarenheter, som i vad avser lidandets intensitet.
Jämsides med dessa allegorier om människans liv efter döden finner man i Koranen många symboliska formuleringar som gäller vittnesbörden om Guds aktivitet. Beroende på begränsningarna i det mänskliga språket – som i sin tur begränsas av människans intellekt – kan denna aktivitet i själva verket aldrig beskrivas, endast antydas. Liksom vi saknar möjlighet att föreställa oss eller definiera Guds väsen, så måste den gudomliga skaparkraftens innersta natur – och därför också Guds plan för skapelsen – förbli för oss ofattbara storheter. Men eftersom Koranen vill förmedla en etisk förkunnelse till oss med utgångspunkt just i Guds meningsfulla och planmässigt skapande aktivitet, måste denna så att säga "översättas" i termer som kan inordnas i mänskliga tankebanor. Man finner sålunda uttryck som vid en första läsning närmast för tankarna till antropomorfism: Gud "vredgas" eller uttalar Sin "fördömelse", Han "ser med välbehag" på det goda som människor gör och Han omfattar Sina skapade varelser med "kärlek", Han skall "glömma" den syndare som glömde Honom, och på Uppståndelsens dag "ställa frågor" till den orättfärdige om hans orättfärdiga handlingar etc. Alla sådana "översättningar" av Guds aktivitet till mänskliga termer är oundvikliga, så länge avsikten är att människorna skall följa etiska principer, uppenbarade för dem på ett mänskligt språk; men ingenting kunde vara ett större misstag än att tro att dessa "översättningar" någonsin skulle kunna sätta människan i stånd att definiera det Odefinierbara.
Och, som Koranen klargör i vers 7 i tredje suran, bara "de vilkas hjärtan har farit vilse går efter sådant i Skriften som har framställts i bild, när de försöker så split och förvirring genom [godtycklig] tolkning av dess innersta mening – dess innersta mening känner ingen utom Gud".