Prolog

Översättarens förord Koranen kan läsas på olika sätt — med olika syften. En troende muslim som i den ser Guds uppenbarade ord, förmedlade av ängeln Gabriel till Profeten Muhammed för snart 1400 år sedan, läser den med en känsla av djup tacksamhet och med den vördnad som bör visas Guds slutgiltiga budskap till människorna. Koranen är den sista av den serie uppenbarelser som utgör grunden för de tre abrahamitiska religionerna — varken tidens tand eller människohand har kunnat förvanska den. En icketroende kan läsa den som ett viktigt tidshistoriskt dokument eller som det unika verk den är i världslitteraturen där epos, drama och poesi flätas in i det religiösa budskapet och med detta bildar en helhet som fängslar läsaren med sin säregna skönhet, särskilt i sin ursprungliga arabiska språkdräkt. Traditionen och Koranen själv vittnar om att det var så som många i det hedniska Quraysh i Mekka reagerade inför Profetens förkunnelse, också bland dem som från början var öppet fientliga mot och oemottagliga för hans kallelse till Islam, underkastelse under Guds vilja.

Den nu föreliggande utgåvan har kommit till främst med tanke på svenskfödda muslimer, invandrare från icke-arabisktalande muslimska länder och barn till invandrare med otillräckliga kunskaper i det arabiska språket. Kanske kan den också bli till nytta för myndigheter och andra beslutsfattare vid hanteringen av juridiska problem som rör muslimer i Sverige eller deras önskemål avseende religionsundervisning, förhållandena på arbetsplatsen, inklusive korta uppehåll för bön, möjlighet till slakt enligt rituella föreskrifter m.m. Målet har varit att hålla språket på en nivå som motsvarar dagens svenska normalprosa. Innehållets sakrala karaktär — men också en strävan att i någon mån bevara ursprung-liga stildrag — har då och då lett till avsteg härifrån. Ord eller satser har tillfogats inom klammer med stöd av klassisk och nutida Koran-exeges, där så ansetts nödvändigt för att tydliggöra innebörden av ett avsnitt; ofta har detta skett också för att få språket att flyta lättare.

Kanske undrar någon varför de svenska muslimerna, infödda eller med invandrarbakgrund, här förs fram som en prioriterad läsargrupp. Till detta kan sägas att muslimerna i Sverige i dag (år 2002) lär uppgå till nära 350 000, vilket gör dem till den största religiösa minoriteten i vårt land. Denna utveckling har sin parallell i övriga västeuropeiska länder, och i förening med andra, främst politiska, faktorer i dagens värld har den bidragit till att rikta uppmärksamheten mot islam. Denna religion uppfattas som "främmande", ibland till och med som en hotfull företeelse, och framställs i medierna ofta ensidigt som en grogrund för fanatiker och en språngbräda för terrorister. Händelseutvecklingen i en rad länder ger tyvärr rikligt stoff till denna bild, som inte desto mindre är missvisande, nämligen i den mån den vill spegla det budskap som Koranen i verkligheten förmedlar. Här är ytterligare en faktor som talar för att det är mer angeläget än någonsin att låta detta budskap komma fram i klarast möjliga form och försett med kommentarer som gör dess innebörd uppenbar.

De löpande kommentarer som är fogade till texten, liksom de fyra bihang som är införda efter den, har hämtats från Muhammad Asads engelska tolkning, The Message of THE QUR'AN (Dar al-Andalus, Gibraltar, 1980). De har fått sin plats här inte därför att de har bedömts vara överlägsna andra moderna utläggningar av Koranens text. Men Asad har en europeisk bakgrund – han föddes som Leopold Weiss år 1900 i det då-varande österrikiska Polen och fick sin första utbildning i Wien. Med sina i västerländskt tankegods förankrade referensramar har han utfor-mat sina kommentarer och sina redogörelser för islams grundprinciper på ett sätt som gör dem omedelbart tillgängliga för den västerländske läsaren. Därtill besitter Asad grundliga insikter såväl i Koranens traditionella exeges som i århundraden av islamiskt tänkande över huvud. Bihangen belyser företeelser av vikt för texten i dess helhet och som inte har fått en tillräckligt ingående behandling i de löpande kommentarerna.

Kommentarerna återges i princip utan ändringar. På flera ställen har jag känt ett behov att formulera egna noter eller tillägg till kommentarerna (oftast gäller det rent språkliga frågor); sådana tillägg har försetts med förkortningen "ö.a." inom parentes och skilts från den föregående nottexten genom ett förlängt tankstreck. Någon gång har noten helt eller delvis omredigerats.

Den muslimske läsaren erinras om varje muslims plikt att inte bara läsa Koranen utan också göra alla ansträngningar att förstå det lästa. Ingen överföring av ett litterärt verk till ett annat språk är någonsin fulländad eller felfri och detta gäller i särskild grad Koranen. En aldrig så förtjänstfull "översättning" skulle därför i intet avseende kunna jämföras med eller sättas i stället för originaltexten. Liksom kommentarerna är grundtextens tolkning ingenting annat än ett hjälpmedel – visserligen legitimt, men av högst varierande värde – så länge den troende inte kan tillgodogöra sig den ursprungliga arabiska texten.

Det må till sist tillåtas mig att uttala förhoppningen att Guds ljus skall lysa över dem som läser detta försök till tolkning av Koranens bud-skap, de troende såväl som de icke-troende. Om Guds ljus säger sura 24 ("Ljus"), vers 35:

"Gud är himlarnas och jordens ljus. Hans ljus kan liknas vid en nisch där en lykta står. Lyktan är [omsluten] av glas, och glaset lyser med en stjärnas glans. [Det är en lykta] tänd [med olja] från ett välsignat träd, ett olivträd som varken tillhör öst eller väst och vars olja nästan lyser utan att eld har rört vid den. Ljus över lus!"

Al-Araish och Stockholm, hösten 1998 och våren 2002.
Mohammed Knut Bernström

Några fakta för den särskilt intresserade

Koranens ursprung och Islams syn på frågan om dess översättning till andra språk
För alla troende muslimer är Koranen i bokstavlig mening Guds ord förmedlade till Profeten Muhammed i en serie uppenbarelser mellan år 610 och 632 e.Kr. Uppenbarelsernas historiska ordningsföljd avspeglas emellertid inte i Koranen; i stället har den ordning följts som Profetens handsekreterare Zaid ibn Thabit och andra följeslagare hade hört Profeten själv tillämpa, då han under månaden Ramadan reciterade Koranen i dess helhet. Så kodifierades den under den tredje kalifen Uthmans regeringstid ungefär tjugo år efter Profetens död och så har den bestått intill våra dagar.

Bland muslimska lärda rådde i äldre tid den uppfattningen att Korantexten inte fick översättas; ett sådant företag framstod närmast som ett helgerån — ett hädiskt våld mot en av Gud given text. En bidragande orsak till denna teologiskt motiverade inställning torde ha varit det faktum att några av de allra tidigaste översättningarna, t.ex. Maraccis till latin av år 1689, hade till huvudsyfte att framställa Islam i ett ofördelaktigt ljus.

Den moderna tiden har sett en snabb utveckling av den västerländska orientalismen, inklusive studiet av Koranens text från rent språkvetenskaplig synpunkt, och jämsides med detta har översättningar till andra språk blivit allt vanligare. Samtidigt har de muslimska auktoriteternas avvisande inställning i översättningsfrågan mjukats upp; till detta bör omvärldens i senare tid växande intresse för Islam som religion ha bidragit. Ett tecken på denna förändring är den 1980 utkomna tolkningen till franska av den franska orientalisten Denise Masson, reviderad av vice ordföranden i Libanons höga islamiska råd och försedd med ett godkännande av Al-Azhar-universitetet i Kairo. En översättning till engelska av mycket hög kvalitet, utförd av den lärde indiske muslimen Abdallah Yusuf Ali, utgavs i Lahore redan 1934.

För min del ansluter jag mig helt och fullt till tanken att Guds ord inte kan översättas och att det därför här inte kan vara fråga om annat än ett försök att återge meningen i Koranens budskap. Det sagda hindrar inte att ordet "översätta" och dess avledningar av praktiska och språkliga skäl ofta används i den följande texten.

Hur är Koranen uppbyggd?
Den första svårighet som möter den oförberedde västerlänning som vill försöka tränga in i Koranens värld är den brist på disposition som till synes utmärker den. Koranen innehåller 114 "kapitel", betecknade med det arabiska ordet sura. Med mycket få undantag behandlar varje sura en rad olika ämnen. Här finns episoder ur de gamla profeternas liv och verksamhet. Några återfinns i den judisk-kristna traditionens namn, alltifrån Noa (Nuh) och Abraham (Ibrahim) till Jesus (Isa, en av Islams stora profeter som omtalas i elva av Koranens suror), medan andra profeter saknar motsvarighet i denna tradition. Dessa avsnitt är berättelser som belyser en moralisk eller metafysisk princip och de återkommer med större eller mindre variation i många suror. Man finner ämnen som Profeten Muhammed berört i sin förkunnelse och som föranlett invändningar eller frågor och där Profeten får befallning att ge svar. Vi möter betraktelser över Guds Enhet, Allmakt, Barmhärtighet eller Vishet och får ta del av liknelser, allt som oftast avrundade med en uppmaning till eftertanke eller fördjupad gudsfruktan. Konkreta föreskrifter ges på den personliga etikens eller samhällsmoralens områden, och regler formuleras av civil- eller straffrättslig karaktär osv. Aven om ingen sura är den andra helt lik, är det befogat att här se ett slags mönster. Man skulle också kunna beskriva Koranen som en samling predikningar, sinsemellan fristående men med ett fast inre sammanhang och klar följdriktighet.

Koranen är också i viss mån ett "scenario" för en dialog mellan Gud och människan, oftast företrädd av Profeten Muhammed, men ibland själv tilltalad i texten. Koranen berättar och undervisar, förmanar och varnar, klandrar, berömmer eller tröstar – och den ställer frågor. Formuleringar som "Vill ni inte ägna eftertanke åt detta?" eller "Skall ni inte använda ert förstånd?" som ofta avslutar ett stycke, är aldrig retoriska frågor. Det är självfallet Gud som berättar, undervisar, förmanar, varnar, klandrar, berömmer, tröstar och frågar och den som är troende och läser Koranen med allvarligt och öppet sinne känner sig uppfordrad att ta ställning och ge svar.

När Koranen nämner Gud
Koranen använder först och främst ordet Allah. Det är bildat med utgångspunkt från ordet ilah, "gud", "gudom", på så sätt att den inledande vokalen har undertryckts och den följande konsonanten har fördubblats och den bestämda artikeln al tillfogats som en integrerande del av namnet, vilket därför egentligen betyder "Guden", nämligen "den Ende Guden".

Ett annat namn på Gud, ar-Rahman "den Nåderike", förekommer dels i texten, dels i överskrifterna till alla suror utom sura 9; det är dessutom titeln på sura 55, som formar sig till en högstämd lovsång till Gud och Hans skaparmakt.

Ytterligare ett ord används med syftning uteslutande på Gud, nämligen ar-rabb "Herren", eller rabbi, rabbukum "min Herre", "er Herre"; den fulla innebörden av ordet förklaras i not 2 till sura 1. Men Gud nämns också med ett pronomen och det intressanta är då att det inte alltid är det pronomen som man kanske skulle vänta, nämligen huwa "Han". Nästan lika ofta talar Gud om Sig själv "i första person" – ibland står nahnu "Vi", ibland ana "Jag" – och Koranen växlar, till och med i samma mening, mellan dessa olika sätt att nämna Gud liksom för att understryka att det mänskliga språket inte kan täcka Hans verklighet och inte kan inordna Honom under sina regler.

Vissa särskilda glosor och uttryck

Några ord som förtjänar en speciell kommentar är sådana som hade en självklar betydelse då Profeten Muhammed levde och verkade men som under den senare utvecklingen har förvandlats till namn eller termer som skymmer den ursprungliga innebörden. Hit hör substantivet Islam och det aktiva participet muslim (plur. muslimun, muslimin), båda bildade på samma rot nämligen verbet aslama. Den primära betydelsen av aslama i religiösa sammanhang är "överlämna sig [åt Gud]" eller "underkasta sig [Guds vilja]"; i överensstämmelse med detta betyder islam "underkastelse under Guds vilja" och participet muslim "den som underkastar (eller har underkastat) sig Guds vilja". Att dessa ord senare blev namn på den religion som förkunnades av Profeten Muhammed – och dess utövare – bör inte få skymma deras egentliga innebörd, och de översätts därför här genomgående på det sätt som nu sagts. I vers 3, femte suran, "Den himmelska måltiden", heter det: "Denna dag har Jag fullbordat det religiösa regelverket för er och skänkt er Min välsignelse i fullaste mått. Jag har beslutat att underkastelse under Guds vilja skall vara er religion".

Vad gäller ordet kitab (av kataba, "skriva") har det betydelsen "något skrivet", "dokument", "brev" eller "bok", och det är också en beteckning för Koranen och andra på uppenbarelse grundade skrifter, t.ex. Bibeln. Det översätts här antingen med "uppenbarelse" eller – eftersom uppenbarelserna skrevs ned – med "Skrift" eller "helig Skrift". I Koranen förekommer också begreppet ahl al-kitab (ordagrant "bokens folk") med syftning på de mosaiska trosbekännarna och de kristna såsom efterföljare av en Skrift, nämligen Bibeln. Eftersom denna Skrift vid den tiden inte förelåg i form av en "bok", återges uttrycket med "efterföljarna av äldre tiders uppenbarelser".

ORDFÖRKLARINGAR

Ellips (adj. elliptisk) betecknar ett språkligt uttryck, där den som talar eller skriver utelämnar ett eller flera ord, som inte anses nödvändiga för förståelsen av det sagda eller skrivna. Denna företeelse är utmärkande för den klassiska arabiskan och särskilt för Koranens språk – med ett svenskt exempel: "Lycklig resa!" = "jag önskar dig en lycklig resa".

Interpolera (interpolation) betyder att i text infoga ord som anses nödvändiga för att klarlägga textens innebörd. I översättningen av Koranens text utmärks detta med klammer.

Metafor och metonymi är termer som ofta återkommer i kommentarerna. Metafor är ett bildligt uttryck där ord används för att beteckna något annat än vad de egentligen eller ursprungligen betyder och där en likhet eller ett samband råder mellan bilden som ordet förmedlar och ordets egentliga betydelse. En stol har t.ex. rygg och ben, vetenskapen består av olika grenar och en modig man kan kallas ett lejon.

En metonymi är en språklig figur som innebär ett utbyte av ord som står i ett visst förhållande till varandra, t.ex. orsakssammanhang, sam-band i tid och rum osv. Egenskapen får stå i stället för den som besitter den, råämnet i stället för den produkt i vilket det ingår, författaren i stället för hans skrifter, helheten i stället för enstaka beståndsdelar, det kon-kreta i stället för det abstrakta, symboler i stället för det som de representerar etc. Exempel: oskulden (de oskyldiga människorna) sover, det svenska stålet (vapnen) biter, läsa Strindberg (dvs. hans pjäser), den brittiska flottan (dvs. ett krigsfartyg från Storbritannien) är på besök, korset och halvmånen (de kristna och muslimerna).

Tradition är ett ord som ständigt återkommer i kommentarerna, alltid inom citationstecken; på arabiska är termen hadith (plur. ahadith). En "tradition" är en redogörelse för ett yttrande som Profeten Muhammed har fällt i ett visst sammanhang och av åhörarna uppfattades som så betydelsefullt att det måste bevaras till eftervärlden. Det kan också vara en beskrivning av hur Profeten betedde sig i ett givet läge. Det kan t.ex. ha rört sig om tolkningen av ett avsnitt av Koranen eller ha tagit formen av ett råd om hur en muslim bör handla i en viss situation. Ett av de mest slående exemplen på "traditionernas" betydelse för gudstjänstlivet i Islam är det som avser de fem obligatoriska, dagliga bönerna, som Koranen gång på gång hänvisar till men utan att ge detaljerade föreskrifter. Ritualen för dessa böner bygger sålunda helt på de exempel som statuerades av Profeten och på hans direkta anvisningar. Tillsammans ger "traditionerna" en bild av det som kallas Profetens sunnah, hans "sed" eller levnadssätt, viktig därför att den utgör den andra av de två förnämsta källorna till Islam (av vilka den första givetvis är Koranen själv).

Årtal enligt den muslimska tideräkningen betecknas med bokstaven H. efter siffran; sålunda betyder 9 H. nionde året efter Profetens utvandring (hidjrah) från Mekka till Medina år 622 e.Kr. Islamisk tideräkning överensstämmer inte helt med den västerländska och utgivningsåret för denna pocketutgåva är 1423 H.

NEDFALL INFÖR GUD UNDER LÄSNING AV KORANEN

Då man vid läsning eller högläsning av Koranen kommer till en vers som talar om nedfall inför Gud, faller den troende muslimen på knä med orden Alldhu akbar ("Gud är större"), läger pannan mot marken och säger t.ex.: wa-and asdjudu lak ya-rabb ("jag faller ner i tillbedjan inför Dig, Herre!"). Han (eller hon) reser sig på nytt med orden Alldhu akbar. Detta är anbefallt i enlighet med Profetens exempel, men den som underlåter det begår ingen synd.

Vilka verser det är fråga om anges i uppställningen nedan.