BIHANG III

OM ORDET OCH BEGREPPET DJINN

Om man vill försöka fånga innebörden av det i Koranen förekommande ordet djinn, måste man först skjuta undan alla associationer med de arabiska sagorna, där ordet mycket tidigt kom att beteckna alla slags "demoner" så som folkfantasin uppfattade dem. Denna av populära föreställningar färgade bild har i viss mån skymt ordets ursprungliga mening och det viktiga faktum att det är härlett ur verbet djanna "dölja", "hölja i mörker"; jfr 6:76, där det om Abraham heter att "nattens mörker sänkte sig över honom" eller "insvepte honom" – (djanna alayhi). Då detta verb även används intransitivt, "vara dold" eller "vara höljd i mörker", framhåller alla den klassiska tidens filologer, att al-djinn bör förstås som "intensivt [el. 'oroande] mörker" och, mer generellt, som "det som är dolt för sinnena", dvs. föremål, väsen eller krafter som normalt inte kan iakttas av människan men som icke desto mindre har sin egen objektiva verklighet, konkret eller abstrakt.

I Koranens språkbruk har ordet djinn flera betydelser. Den vanligast förekommande är immateriella krafter eller väsen som, just av det skälet att de saknar kroppslig existens, är oåtkomliga för våra fysiska sinnen; denna innebörd täcker såväl "demoner" och "demoniska ['djävulska] krafter" som "änglar" eller "himmelska krafter", eftersom de alla är "dolda för våra sinnen" (Djawhari, Raghib). För att göra dessa osynliga företeelsers okroppsliga natur helt uppenbar heter det i Koranens bildspråk att djinn skapades av "ökenvindens eld" (se 15:27) eller av en "bländande eldslåga" (55:15) eller kort och gott av "eld" (7:12 och 38:76), i de två sistnämnda fallen syftande på den "fallna ängeln", Iblis. Jämsides härmed finns också styrkta "traditioner" (ahadith) enligt vilka Profeten på tal om änglarna sagt att de var "skapade av ljus" (så Muslim, som åberopar en utsaga av Aishah); ljus och eld är nämligen besläktade företeelser, som kan ta sig uttryck i och genom varandra (jfr not 7 till 27:8).

Termen djinn förekommer vidare som beteckning på en rad fenomen som enligt de flesta klassiska kommentatorerna betecknar organismer utrustade med känsloförmåga av så fin natur och med en fysiologisk uppbyggnad så olik människans att de normalt inte kan uppfattas med våra sinnen. Vi vet naturligtvis mycket litet om vad som kan och vad som inte kan vara en levande organism; vår oförmåga att urskilja och iaktta sådana fenomen kan dessutom aldrig utgöra ett tillräckligt skäl att förneka deras existens. I Koranen talas ofta om "den värld som ligger utom räckhåll för den mänskliga förnimmelseförmågan" (al-ghayb) och Gud nämns om och om igen som "världarnas Herre" eller "Skaparen och Vidmakthållaren av alla världar" (rabb al- alamin); användningen av pluralformen gör klart att det vid sidan av den för vår iakttagelseför-måga tillgängliga världen finns andra "världar" – och därför också andra former av liv. Och om vi, som vi måste, antar att det finns levande organismer vars livsförutsättningar är helt andra än våra, är det fullt logiskt att utgå från att våra fysiska sinnen kan nå kontakt med dem bara under de mest exceptionella omständigheter; detta är bakgrunden till att de beskrivs som "osynliga väsen". När en sådan ytterst sällsynt beröring mellan deras livsyttringar och våra sinnen inträffar är det inte otänkbart att detta ger upphov till märkliga, dvs. oförklarliga, fenomen, vilka folkfantasin tolkat som verk av spöken, demoner eller andra "övernaturliga" uppenbarelser.

Någon gång förekommer ordet djinn i Koranen som beteckning för de elementära naturkrafter – den mänskliga naturen inbegripen – som är "dolda för våra sinnen" såtillvida som de manifesterar sig endast i sina effekter och inte i sin egen, inre realitet. Exempel på denna användning ger 37:158ff. samt 114:6.

Bortsett från allt detta kan det i många fall då Koranen talar om djinn, i ordalag som vanligen används om varelser utrustade med förnuft, vara fråga om en symbolisk personifiering av människans samröre med "djävulska [el. 'sataniska'] krafter" (shayatin) – och uppenbart så i t.ex. 6:112, 7:38, 11:119, 32:13. Alternativt är det ett metonymiskt uttryck för en människas befattning med vad som vagt beskrivs som "ockulta krafter", verkliga eller inbillade, liksom för den verksamhet som detta kan ge upphov till såsom trolldom, nekromanti, astrologi, spådomskonst etc., allt förehavanden som Koranen alltid omnämner i samma fördömande ordalag (jfr 2:102 och därtill fogad not 84; även 6:128, 130).

På enstaka ställen (t.ex. 46:29–32 och 72:1–15) kan ordet djinn tänkas syfta, inte på osynliga väsen, utan snarare på "aldrig tidigare skådade varelser" (se not 1 till 72:1).

Hänvisningarna till djinn har slutligen ibland till syfte att erinra om vissa legender som ligger djupt förankrade i medvetandet hos det folk som Koranen i första hand vände sig till; textens syfte är i dessa fall att belysa en moralisk och andlig sanning.