QuranReader

تبارك الذي بيده الملك وهو على كل شيء قدير

 تَبَـٰرَكَ ٱلَّذِى بِيَدِهِ ٱلْمُلْكُ وَهُوَ عَلَىٰ كُلِّ شَىْءٍ قَدِيرٌ

الذي خلق الموت والحياة ليبلوكم ايكم احسن عملا وهو العزيز الغفور

ٱلَّذِى خَلَقَ ٱلْمَوْتَ وَٱلْحَيَوٰةَ لِيَبْلُوَكُمْ أَيُّكُمْ أَحْسَنُ عَمَلًا ۚ وَهُوَ ٱلْعَزِيزُ ٱلْغَفُورُ

الذي خلق سبع سماوات طباقا ما ترى في خلق الرحمن من تفاوت فارجع البصر هل ترى من فطور

ٱلَّذِى خَلَقَ سَبْعَ سَمَـٰوَٰتٍ طِبَاقًا ۖ مَّا تَرَىٰ فِى خَلْقِ ٱلرَّحْمَـٰنِ مِن تَفَـٰوُتٍ ۖ فَٱرْجِعِ ٱلْبَصَرَ هَلْ تَرَىٰ مِن فُطُورٍ

ثم ارجع البصر كرتين ينقلب اليك البصر خاسئا وهو حسير

ثُمَّ ٱرْجِعِ ٱلْبَصَرَ كَرَّتَيْنِ يَنقَلِبْ إِلَيْكَ ٱلْبَصَرُ خَاسِئًا وَهُوَ حَسِيرٌ

ولقد زينا السماء الدنيا بمصابيح وجعلناها رجوما للشياطين واعتدنا لهم عذاب السعير

وَلَقَدْ زَيَّنَّا ٱلسَّمَآءَ ٱلدُّنْيَا بِمَصَـٰبِيحَ وَجَعَلْنَـٰهَا رُجُومًا لِّلشَّيَـٰطِينِ ۖ وَأَعْتَدْنَا لَهُمْ عَذَابَ ٱلسَّعِيرِ

وللذين كفروا بربهم عذاب جهنم وبئس المصير

وَلِلَّذِينَ كَفَرُوا۟ بِرَبِّهِمْ عَذَابُ جَهَنَّمَ ۖ وَبِئْسَ ٱلْمَصِيرُ

اذا القوا فيها سمعوا لها شهيقا وهي تفور

إِذَآ أُلْقُوا۟ فِيهَا سَمِعُوا۟ لَهَا شَهِيقًا وَهِىَ تَفُورُ

تكاد تميز من الغيظ كلما القي فيها فوج سالهم خزنتها الم ياتكم نذير

تَكَادُ تَمَيَّزُ مِنَ ٱلْغَيْظِ ۖ كُلَّمَآ أُلْقِىَ فِيهَا فَوْجٌ سَأَلَهُمْ خَزَنَتُهَآ أَلَمْ يَأْتِكُمْ نَذِيرٌ

قالوا بلى قد جاءنا نذير فكذبنا وقلنا ما نزل الله من شيء ان انتم الا في ضلال كبير

قَالُوا۟ بَلَىٰ قَدْ جَآءَنَا نَذِيرٌ فَكَذَّبْنَا وَقُلْنَا مَا نَزَّلَ ٱللَّهُ مِن شَىْءٍ إِنْ أَنتُمْ إِلَّا فِى ضَلَـٰلٍ كَبِيرٍ

وقالوا لو كنا نسمع او نعقل ما كنا في اصحاب السعير

وَقَالُوا۟ لَوْ كُنَّا نَسْمَعُ أَوْ نَعْقِلُ مَا كُنَّا فِىٓ أَصْحَـٰبِ ٱلسَّعِيرِ

فاعترفوا بذنبهم فسحقا لاصحاب السعير

فَٱعْتَرَفُوا۟ بِذَنۢبِهِمْ فَسُحْقًا لِّأَصْحَـٰبِ ٱلسَّعِيرِ

ان الذين يخشون ربهم بالغيب لهم مغفرة واجر كبير

إِنَّ ٱلَّذِينَ يَخْشَوْنَ رَبَّهُم بِٱلْغَيْبِ لَهُم مَّغْفِرَةٌ وَأَجْرٌ كَبِيرٌ

واسروا قولكم او اجهروا به انه عليم بذات الصدور

وَأَسِرُّوا۟ قَوْلَكُمْ أَوِ ٱجْهَرُوا۟ بِهِۦٓ ۖ إِنَّهُۥ عَلِيمٌۢ بِذَاتِ ٱلصُّدُورِ

الا يعلم من خلق وهو اللطيف الخبير

أَلَا يَعْلَمُ مَنْ خَلَقَ وَهُوَ ٱللَّطِيفُ ٱلْخَبِيرُ

هو الذي جعل لكم الارض ذلولا فامشوا في مناكبها وكلوا من رزقه واليه النشور

هُوَ ٱلَّذِى جَعَلَ لَكُمُ ٱلْأَرْضَ ذَلُولًا فَٱمْشُوا۟ فِى مَنَاكِبِهَا وَكُلُوا۟ مِن رِّزْقِهِۦ ۖ وَإِلَيْهِ ٱلنُّشُورُ

اامنتم من في السماء ان يخسف بكم الارض فاذا هي تمور

ءَأَمِنتُم مَّن فِى ٱلسَّمَآءِ أَن يَخْسِفَ بِكُمُ ٱلْأَرْضَ فَإِذَا هِىَ تَمُورُ

ام امنتم من في السماء ان يرسل عليكم حاصبا فستعلمون كيف نذير

أَمْ أَمِنتُم مَّن فِى ٱلسَّمَآءِ أَن يُرْسِلَ عَلَيْكُمْ حَاصِبًا ۖ فَسَتَعْلَمُونَ كَيْفَ نَذِيرِ

ولقد كذب الذين من قبلهم فكيف كان نكير

وَلَقَدْ كَذَّبَ ٱلَّذِينَ مِن قَبْلِهِمْ فَكَيْفَ كَانَ نَكِيرِ

اولم يروا الى الطير فوقهم صافات ويقبضن ما يمسكهن الا الرحمن انه بكل شيء بصير

أَوَلَمْ يَرَوْا۟ إِلَى ٱلطَّيْرِ فَوْقَهُمْ صَـٰٓفَّـٰتٍ وَيَقْبِضْنَ ۚ مَا يُمْسِكُهُنَّ إِلَّا ٱلرَّحْمَـٰنُ ۚ إِنَّهُۥ بِكُلِّ شَىْءٍۭ بَصِيرٌ

امن هذا الذي هو جند لكم ينصركم من دون الرحمن ان الكافرون الا في غرور

أَمَّنْ هَـٰذَا ٱلَّذِى هُوَ جُندٌ لَّكُمْ يَنصُرُكُم مِّن دُونِ ٱلرَّحْمَـٰنِ ۚ إِنِ ٱلْكَـٰفِرُونَ إِلَّا فِى غُرُورٍ

امن هذا الذي يرزقكم ان امسك رزقه بل لجوا في عتو ونفور

أَمَّنْ هَـٰذَا ٱلَّذِى يَرْزُقُكُمْ إِنْ أَمْسَكَ رِزْقَهُۥ ۚ بَل لَّجُّوا۟ فِى عُتُوٍّ وَنُفُورٍ

افمن يمشي مكبا على وجهه اهدى امن يمشي سويا على صراط مستقيم

أَفَمَن يَمْشِى مُكِبًّا عَلَىٰ وَجْهِهِۦٓ أَهْدَىٰٓ أَمَّن يَمْشِى سَوِيًّا عَلَىٰ صِرَٰطٍ مُّسْتَقِيمٍ

قل هو الذي انشاكم وجعل لكم السمع والابصار والافئدة قليلا ما تشكرون

قُلْ هُوَ ٱلَّذِىٓ أَنشَأَكُمْ وَجَعَلَ لَكُمُ ٱلسَّمْعَ وَٱلْأَبْصَـٰرَ وَٱلْأَفْـِٔدَةَ ۖ قَلِيلًا مَّا تَشْكُرُونَ

قل هو الذي ذراكم في الارض واليه تحشرون

قُلْ هُوَ ٱلَّذِى ذَرَأَكُمْ فِى ٱلْأَرْضِ وَإِلَيْهِ تُحْشَرُونَ

ويقولون متى هذا الوعد ان كنتم صادقين

وَيَقُولُونَ مَتَىٰ هَـٰذَا ٱلْوَعْدُ إِن كُنتُمْ صَـٰدِقِينَ

قل انما العلم عند الله وانما انا نذير مبين

قُلْ إِنَّمَا ٱلْعِلْمُ عِندَ ٱللَّهِ وَإِنَّمَآ أَنَا۠ نَذِيرٌ مُّبِينٌ

فلما راوه زلفة سيئت وجوه الذين كفروا وقيل هذا الذي كنتم به تدعون

فَلَمَّا رَأَوْهُ زُلْفَةً سِيٓـَٔتْ وُجُوهُ ٱلَّذِينَ كَفَرُوا۟ وَقِيلَ هَـٰذَا ٱلَّذِى كُنتُم بِهِۦ تَدَّعُونَ

قل ارايتم ان اهلكني الله ومن معي او رحمنا فمن يجير الكافرين من عذاب اليم

قُلْ أَرَءَيْتُمْ إِنْ أَهْلَكَنِىَ ٱللَّهُ وَمَن مَّعِىَ أَوْ رَحِمَنَا فَمَن يُجِيرُ ٱلْكَـٰفِرِينَ مِنْ عَذَابٍ أَلِيمٍ

قل هو الرحمن امنا به وعليه توكلنا فستعلمون من هو في ضلال مبين

قُلْ هُوَ ٱلرَّحْمَـٰنُ ءَامَنَّا بِهِۦ وَعَلَيْهِ تَوَكَّلْنَا ۖ فَسَتَعْلَمُونَ مَنْ هُوَ فِى ضَلَـٰلٍ مُّبِينٍ

قل ارايتم ان اصبح ماؤكم غورا فمن ياتيكم بماء معين

قُلْ أَرَءَيْتُمْ إِنْ أَصْبَحَ مَآؤُكُمْ غَوْرًا فَمَن يَأْتِيكُم بِمَآءٍ مَّعِينٍۭ

 نٓ ۚ وَٱلْقَلَمِ وَمَا يَسْطُرُونَ

ما انت بنعمة ربك بمجنون

مَآ أَنتَ بِنِعْمَةِ رَبِّكَ بِمَجْنُونٍ

وَإِنَّ لَكَ لَأَجْرًا غَيْرَ مَمْنُونٍ

وَإِنَّكَ لَعَلَىٰ خُلُقٍ عَظِيمٍ

فَسَتُبْصِرُ وَيُبْصِرُونَ

بِأَييِّكُمُ ٱلْمَفْتُونُ

ان ربك هو اعلم بمن ضل عن سبيله وهو اعلم بالمهتدين

إِنَّ رَبَّكَ هُوَ أَعْلَمُ بِمَن ضَلَّ عَن سَبِيلِهِۦ وَهُوَ أَعْلَمُ بِٱلْمُهْتَدِينَ

فَلَا تُطِعِ ٱلْمُكَذِّبِينَ

وَدُّوا۟ لَوْ تُدْهِنُ فَيُدْهِنُونَ

وَلَا تُطِعْ كُلَّ حَلَّافٍ مَّهِينٍ

هَمَّازٍ مَّشَّآءٍۭ بِنَمِيمٍ

مَّنَّاعٍ لِّلْخَيْرِ مُعْتَدٍ أَثِيمٍ

عُتُلٍّۭ بَعْدَ ذَٰلِكَ زَنِيمٍ

أَن كَانَ ذَا مَالٍ وَبَنِينَ

اذا تتلى عليه اياتنا قال اساطير الاولين

إِذَا تُتْلَىٰ عَلَيْهِ ءَايَـٰتُنَا قَالَ أَسَـٰطِيرُ ٱلْأَوَّلِينَ

سَنَسِمُهُۥ عَلَى ٱلْخُرْطُومِ

انا بلوناهم كما بلونا اصحاب الجنة اذ اقسموا ليصرمنها مصبحين

إِنَّا بَلَوْنَـٰهُمْ كَمَا بَلَوْنَآ أَصْحَـٰبَ ٱلْجَنَّةِ إِذْ أَقْسَمُوا۟ لَيَصْرِمُنَّهَا مُصْبِحِينَ

فطاف عليها طائف من ربك وهم نائمون

فَطَافَ عَلَيْهَا طَآئِفٌ مِّن رَّبِّكَ وَهُمْ نَآئِمُونَ

فَأَصْبَحَتْ كَٱلصَّرِيمِ

فَتَنَادَوْا۟ مُصْبِحِينَ

ان اغدوا على حرثكم ان كنتم صارمين

أَنِ ٱغْدُوا۟ عَلَىٰ حَرْثِكُمْ إِن كُنتُمْ صَـٰرِمِينَ

فَٱنطَلَقُوا۟ وَهُمْ يَتَخَـٰفَتُونَ

ان لا يدخلنها اليوم عليكم مسكين

أَن لَّا يَدْخُلَنَّهَا ٱلْيَوْمَ عَلَيْكُم مِّسْكِينٌ

وَغَدَوْا۟ عَلَىٰ حَرْدٍ قَـٰدِرِينَ

فلما راوها قالوا انا لضالون

فَلَمَّا رَأَوْهَا قَالُوٓا۟ إِنَّا لَضَآلُّونَ

بَلْ نَحْنُ مَحْرُومُونَ

قال اوسطهم الم اقل لكم لولا تسبحون

قَالَ أَوْسَطُهُمْ أَلَمْ أَقُل لَّكُمْ لَوْلَا تُسَبِّحُونَ

قالوا سبحان ربنا انا كنا ظالمين

قَالُوا۟ سُبْحَـٰنَ رَبِّنَآ إِنَّا كُنَّا ظَـٰلِمِينَ

فاقبل بعضهم على بعض يتلاومون

فَأَقْبَلَ بَعْضُهُمْ عَلَىٰ بَعْضٍ يَتَلَـٰوَمُونَ

قالوا يا ويلنا انا كنا طاغين

قَالُوا۟ يَـٰوَيْلَنَآ إِنَّا كُنَّا طَـٰغِينَ

عسى ربنا ان يبدلنا خيرا منها انا الى ربنا راغبون

عَسَىٰ رَبُّنَآ أَن يُبْدِلَنَا خَيْرًا مِّنْهَآ إِنَّآ إِلَىٰ رَبِّنَا رَٰغِبُونَ

كذلك العذاب ولعذاب الاخرة اكبر لو كانوا يعلمون

كَذَٰلِكَ ٱلْعَذَابُ ۖ وَلَعَذَابُ ٱلْـَٔاخِرَةِ أَكْبَرُ ۚ لَوْ كَانُوا۟ يَعْلَمُونَ

ان للمتقين عند ربهم جنات النعيم

إِنَّ لِلْمُتَّقِينَ عِندَ رَبِّهِمْ جَنَّـٰتِ ٱلنَّعِيمِ

افنجعل المسلمين كالمجرمين

أَفَنَجْعَلُ ٱلْمُسْلِمِينَ كَٱلْمُجْرِمِينَ

مَا لَكُمْ كَيْفَ تَحْكُمُونَ

أَمْ لَكُمْ كِتَـٰبٌ فِيهِ تَدْرُسُونَ

إِنَّ لَكُمْ فِيهِ لَمَا تَخَيَّرُونَ

ام لكم ايمان علينا بالغة الى يوم القيامة ان لكم لما تحكمون

أَمْ لَكُمْ أَيْمَـٰنٌ عَلَيْنَا بَـٰلِغَةٌ إِلَىٰ يَوْمِ ٱلْقِيَـٰمَةِ ۙ إِنَّ لَكُمْ لَمَا تَحْكُمُونَ

سَلْهُمْ أَيُّهُم بِذَٰلِكَ زَعِيمٌ

ام لهم شركاء فلياتوا بشركائهم ان كانوا صادقين

أَمْ لَهُمْ شُرَكَآءُ فَلْيَأْتُوا۟ بِشُرَكَآئِهِمْ إِن كَانُوا۟ صَـٰدِقِينَ

يوم يكشف عن ساق ويدعون الى السجود فلا يستطيعون

يَوْمَ يُكْشَفُ عَن سَاقٍ وَيُدْعَوْنَ إِلَى ٱلسُّجُودِ فَلَا يَسْتَطِيعُونَ

خاشعة ابصارهم ترهقهم ذلة وقد كانوا يدعون الى السجود وهم سالمون

خَـٰشِعَةً أَبْصَـٰرُهُمْ تَرْهَقُهُمْ ذِلَّةٌ ۖ وَقَدْ كَانُوا۟ يُدْعَوْنَ إِلَى ٱلسُّجُودِ وَهُمْ سَـٰلِمُونَ

فذرني ومن يكذب بهذا الحديث سنستدرجهم من حيث لا يعلمون

فَذَرْنِى وَمَن يُكَذِّبُ بِهَـٰذَا ٱلْحَدِيثِ ۖ سَنَسْتَدْرِجُهُم مِّنْ حَيْثُ لَا يَعْلَمُونَ

وَأُمْلِى لَهُمْ ۚ إِنَّ كَيْدِى مَتِينٌ

ام تسالهم اجرا فهم من مغرم مثقلون

أَمْ تَسْـَٔلُهُمْ أَجْرًا فَهُم مِّن مَّغْرَمٍ مُّثْقَلُونَ

ام عندهم الغيب فهم يكتبون

أَمْ عِندَهُمُ ٱلْغَيْبُ فَهُمْ يَكْتُبُونَ

فاصبر لحكم ربك ولا تكن كصاحب الحوت اذ نادى وهو مكظوم

فَٱصْبِرْ لِحُكْمِ رَبِّكَ وَلَا تَكُن كَصَاحِبِ ٱلْحُوتِ إِذْ نَادَىٰ وَهُوَ مَكْظُومٌ

لولا ان تداركه نعمة من ربه لنبذ بالعراء وهو مذموم

لَّوْلَآ أَن تَدَٰرَكَهُۥ نِعْمَةٌ مِّن رَّبِّهِۦ لَنُبِذَ بِٱلْعَرَآءِ وَهُوَ مَذْمُومٌ

فاجتباه ربه فجعله من الصالحين

فَٱجْتَبَـٰهُ رَبُّهُۥ فَجَعَلَهُۥ مِنَ ٱلصَّـٰلِحِينَ

وان يكاد الذين كفروا ليزلقونك بابصارهم لما سمعوا الذكر ويقولون انه لمجنون

وَإِن يَكَادُ ٱلَّذِينَ كَفَرُوا۟ لَيُزْلِقُونَكَ بِأَبْصَـٰرِهِمْ لَمَّا سَمِعُوا۟ ٱلذِّكْرَ وَيَقُولُونَ إِنَّهُۥ لَمَجْنُونٌ

وما هو الا ذكر للعالمين

وَمَا هُوَ إِلَّا ذِكْرٌ لِّلْعَـٰلَمِينَ

وَمَآ أَدْرَىٰكَ مَا ٱلْحَآقَّةُ

كذبت ثمود وعاد بالقارعة

كَذَّبَتْ ثَمُودُ وَعَادٌۢ بِٱلْقَارِعَةِ

فاما ثمود فاهلكوا بالطاغية

فَأَمَّا ثَمُودُ فَأُهْلِكُوا۟ بِٱلطَّاغِيَةِ

واما عاد فاهلكوا بريح صرصر عاتية

وَأَمَّا عَادٌ فَأُهْلِكُوا۟ بِرِيحٍ صَرْصَرٍ عَاتِيَةٍ

سخرها عليهم سبع ليال وثمانية ايام حسوما فترى القوم فيها صرعى كانهم اعجاز نخل خاوية

سَخَّرَهَا عَلَيْهِمْ سَبْعَ لَيَالٍ وَثَمَـٰنِيَةَ أَيَّامٍ حُسُومًا فَتَرَى ٱلْقَوْمَ فِيهَا صَرْعَىٰ كَأَنَّهُمْ أَعْجَازُ نَخْلٍ خَاوِيَةٍ

فَهَلْ تَرَىٰ لَهُم مِّنۢ بَاقِيَةٍ

وجاء فرعون ومن قبله والمؤتفكات بالخاطئة

وَجَآءَ فِرْعَوْنُ وَمَن قَبْلَهُۥ وَٱلْمُؤْتَفِكَـٰتُ بِٱلْخَاطِئَةِ

فعصوا رسول ربهم فاخذهم اخذة رابية

فَعَصَوْا۟ رَسُولَ رَبِّهِمْ فَأَخَذَهُمْ أَخْذَةً رَّابِيَةً

انا لما طغى الماء حملناكم في الجارية

إِنَّا لَمَّا طَغَا ٱلْمَآءُ حَمَلْنَـٰكُمْ فِى ٱلْجَارِيَةِ

لنجعلها لكم تذكرة وتعيها اذن واعية

لِنَجْعَلَهَا لَكُمْ تَذْكِرَةً وَتَعِيَهَآ أُذُنٌ وَٰعِيَةٌ

فاذا نفخ في الصور نفخة واحدة

فَإِذَا نُفِخَ فِى ٱلصُّورِ نَفْخَةٌ وَٰحِدَةٌ

وحملت الارض والجبال فدكتا دكة واحدة

وَحُمِلَتِ ٱلْأَرْضُ وَٱلْجِبَالُ فَدُكَّتَا دَكَّةً وَٰحِدَةً

فَيَوْمَئِذٍ وَقَعَتِ ٱلْوَاقِعَةُ

وانشقت السماء فهي يومئذ واهية

وَٱنشَقَّتِ ٱلسَّمَآءُ فَهِىَ يَوْمَئِذٍ وَاهِيَةٌ

والملك على ارجائها ويحمل عرش ربك فوقهم يومئذ ثمانية

وَٱلْمَلَكُ عَلَىٰٓ أَرْجَآئِهَا ۚ وَيَحْمِلُ عَرْشَ رَبِّكَ فَوْقَهُمْ يَوْمَئِذٍ ثَمَـٰنِيَةٌ

يومئذ تعرضون لا تخفى منكم خافية

يَوْمَئِذٍ تُعْرَضُونَ لَا تَخْفَىٰ مِنكُمْ خَافِيَةٌ

SJUTTIOFÖRSTA SURAN
NUH (NOA)
Mekka-perioden
SURAN, som i sin helhet uppehåller sig vid Noas förmaningar till sina
syndiga medmänniskor, ger därmed en symbolisk skildring av varje aktiv
troendes kamp mot den blinda materialismen och det förnekande av
andliga värden som är dess följeslagare. Själva berättelsen om Noa återges
på flera ställen i Koranen; läsaren hänvisas särskilt till 11:25ff.

Koranens Budskap

Koranensbudskap.se

Koranen

Koranens budskap

Mohammed Knut Bernström

Läs juz 29 av Koranen på svenska med arabisk text, translitterering och Mohammed Knut Bernströms tolkning i Koranens budskap.

Juz 29

Eftersom döden här förklaras ha skapats, kan den inte vara liktydig med ”icke vara” och måste således utgöra en egen positiv verklighet. Ordet kan syfta på det
tillstånd av till synes avbrutna livsfunktioner som kan utmärka växter och vissa lågt stående djurarter, eller kanske snarare på det tillstånd som råder under övergången från livet i denna värld till den form av existens som Koranen kallar alakhirah (”livet efter detta”) och som vi inte nu kan göra oss en föreställning om.

Eller ”i samklang [med varandra]”, vilket är vad ordet tibaq (plur. av tabaq) i grunden betyder. Se sura 2, not 20, angående innebörden av uttrycket ”sju himlar”.


Och utan att ha lyckats penetrera universums gåtor.


Ordagr.: ”lampor” – dvs. stjärnor (el. stjärnskott); jfr 37:6 – ”Vi har smyckat den nedre himlen med stjärnor och stjärnskott”.

Den ovan återgivna, sedvanliga tolkningen av denna mening utgår från den
bokstavliga betydelsen av rudjum (plur. av radjm, ”stenkastning”, ”stenande”),
ett straff som Koranen ofta nämner i samband med Djävulen (ar-radjim, ”den
utstötte”, eg. ”den stenade”). Några kommentatorer, som t.ex. Al-Khazin, påpekar dock att ”vapnet” med vilket dessa krafter drivs bort är eld från stjärnskotten,
inte stjärnskotten själva. — Kommentarens författare – som ser texten i ljuset av 15:17–18 och 37:6–10 och utgår från användningen av ordet rudjum som metafor med innebörden ”gissning”, ”spekulation”, ”försök att se in i framtiden” (jfr Djawhari, Raghib, som i en förklaring uttryckligen hänvisar till versen ovan, samt Lisan al-Arab, Qamus, Tadj al-Arus) – läser in i meningen en anspelning på dem som ägnar sig åt astrologi och ockultism, en verksamhet som Koranen strängt fördömer. (Ö.a.)

Nämligen genom att låta påskina att de vet vad framtiden bär i sitt sköte, en
kunskap som är förbehållen Gud ensam. Detta anknyter till det som antyds i
vers 4, dvs. att människan aldrig slutgiltigt kan utforska universums gåtor, varav
följer att hon inte heller kan förutsäga framtida händelser på jorden med ledning
av himlakropparnas positioner och faser. Eftersom endast Gud känner ”det som
är dolt för människor” (al-ghayb) är ett sådant försök liktydigt med hädelse.


Med dessa ord förnekar de möjligheten av gudomlig uppenbarelse över huvud taget.


Förnuftet, rätt brukat, måste leda människan till kännedom om Guds existens och därmed också om det faktum att Hans skapelse bärs upp av en bestämd
plan. Med denna kännedom bör logiskt sett följa insikten att vissa aspekter av denna gudomliga plan, som direkt berör människan – i synnerhet skillnaden
mellan rätt och orätt – klargörs kontinuerligt för henne genom de uppenbarelser som Gud skänker Sina utvalda sändebud, profeterna. Detta hos människan
medfödda band till Gud (i denna översättning återgivet med uttrycket ”förbundet med Gud”, se 2:27 och förklaringen i not 19) kan endast brytas på bekostnad av människans framtida andliga välfärd, med lidande i det kommande livet som oundviklig konsekvens.


Se sura 2, not 3, om detta sätt att återge uttrycket bil-ghayb.


Grundbetydelsen av ordet qawl är ”ord som fällts”, ”yttrande”, men i överförd bemärkelse betecknar det ofta ”utsaga”, ”förklaring”, dvs. om den talandes tro eller åsikter eller om en lära, en doktrin etc. I sammanhanget ovan är det uppenbart fråga om människans trosföreställningar i allmänhet, positiva som negativa.

Dvs. Han vet varför en människa tror på Honom och en annan vägrar att tro; därför tar Han också full hänsyn till människans innersta bevekelsegrunder
och till vad hon förmår eller inte förmår.


Ordagr.: ”vet inte Han som har skapat?”.


Ordagr.: ”underdånig” (dhalulan) – dvs. den låter sig styras av människans intelligens, given av Gud.

Detta uttryck är självfallet en metafor, eftersom inga gränser finns för Gud vare sig i rummet eller i tiden. Här förefaller det tjäna till att framhäva det ofattbara i Hans väsen och Hans makt, som är närvarande och yttrar sig i varje aspekt av Hans skaparkraft som omfattar hela världsalltet, symboliserat av ordet ”himlen”.


Eg. ”en vind så våldsam att den får småsten att flyga”.

(Min qablihim). Detta personliga pronomen (him) syftar – liksom hela avsnittet, som börjar med vers 13 – på människor i alla tider, som här påminns om vad som hände förnekarna av sanningen i äldre tid.


Ordagr.: ”Vem är den som är en armé för er och bistår er?”


Dvs. som bara ser vad som ligger framför hans fötter men inte vart han är på väg; en bild av den vars sinnen har avtrubbats för det andliga och som därför inte
bekymrar sig om annat än sina omedelbara världsliga problem och på så sätt blivit som en mask som krälar i stoftet.


Ordagr.: ”hjärtan”, dvs. med förmågan att både erfara känslor och sinnesrörelser och att tänka rationellt.


Dvs. ”Vad har ni att vinna, om ni skulle lyckas hindra oss att sprida Guds budskap?”

Denna vers, som utgör ännu en påminnelse om den gudomliga försynen
(och sålunda fortsätter det resonemang som förs i verserna 19–21), har dessutom en djupare, symbolisk innebörd. Liksom vattnet är ett oundgängligt element för allt organiskt liv, är ett konstant flöde av moralisk medvetenhet en oundgänglig förutsättning för ett stabilt andligt liv; och vem utom Gud kan sätta människan i stånd att återvinna denna medvetenhet sedan alla källor till moralisk förnyelse har sinat och ”försvunnit i jordens djup”?

Detta är ett av de i tiden första exemplen på de ”lösryckta” [dvs. enstaka] bokstäverna (al-muqattaat) som inleder ett antal av Koranens suror; se Bihang II angående de olika teorier som framförts om dessa bokstäver. Några av de äldsta, av Tabari citerade kommentatorerna, förmodar att bokstaven n, som uttalas nun, här står som en förkortning av det till uttalet identiska substantiv vars betydelse är dels ”stor fisk” (el. ”val”), dels ”bläckhorn”, men detta har på ett övertygande sätt vederlagts med grammatiska argument av några av de största auktoriteterna(såsom Zamakhshari och Razi).

Se första delen av not 23 till 74:32 angående bruket av partikeln wa för att
markera en ed. Omnämnandet av ”pennan” leder tanken till den första koraniska uppenbarelsen, nämligen de fem första verserna av sura 96 (”Grodden”), och
erinrar därigenom om Muhammads kallelse till profet. Angående ”pennans” symboliska innebörd se 96:3–5 och not 3.



Detta anspelar på de glåpord som de flesta av hans samtida lät hagla över Muhammad vid hans första framträdanden som förkunnare och med vilka man
fortsatte att håna honom under många år. I ett vidare sammanhang syftar detta ställe, som så ofta är fallet i Koranen, inte bara på Profeten själv utan det kan
tillämpas på alla som följde eller kommer att följa honom – i just detta fall på dem som grundar sin moraliska värdeskala på sin tro på Gud och ett liv efter
detta.