QuranReader

 عَمَّ يَتَسَآءَلُونَ

عَنِ ٱلنَّبَإِ ٱلْعَظِيمِ

ٱلَّذِى هُمْ فِيهِ مُخْتَلِفُونَ

ثُمَّ كَلَّا سَيَعْلَمُونَ

أَلَمْ نَجْعَلِ ٱلْأَرْضَ مِهَـٰدًا

وَٱلْجِبَالَ أَوْتَادًا

وَخَلَقْنَـٰكُمْ أَزْوَٰجًا

وَجَعَلْنَا نَوْمَكُمْ سُبَاتًا

وَجَعَلْنَا ٱلَّيْلَ لِبَاسًا

وَجَعَلْنَا ٱلنَّهَارَ مَعَاشًا

وبنينا فوقكم سبعا شدادا

وَبَنَيْنَا فَوْقَكُمْ سَبْعًا شِدَادًا

وَجَعَلْنَا سِرَاجًا وَهَّاجًا

وانزلنا من المعصرات ماء ثجاجا

وَأَنزَلْنَا مِنَ ٱلْمُعْصِرَٰتِ مَآءً ثَجَّاجًا

لِّنُخْرِجَ بِهِۦ حَبًّا وَنَبَاتًا

وَجَنَّـٰتٍ أَلْفَافًا

ان يوم الفصل كان ميقاتا

إِنَّ يَوْمَ ٱلْفَصْلِ كَانَ مِيقَـٰتًا

يوم ينفخ في الصور فتاتون افواجا

يَوْمَ يُنفَخُ فِى ٱلصُّورِ فَتَأْتُونَ أَفْوَاجًا

وفتحت السماء فكانت ابوابا

وَفُتِحَتِ ٱلسَّمَآءُ فَكَانَتْ أَبْوَٰبًا

وسيرت الجبال فكانت سرابا

وَسُيِّرَتِ ٱلْجِبَالُ فَكَانَتْ سَرَابًا

إِنَّ جَهَنَّمَ كَانَتْ مِرْصَادًا

لِّلطَّـٰغِينَ مَـَٔابًا

لَّـٰبِثِينَ فِيهَآ أَحْقَابًا

لا يذوقون فيها بردا ولا شرابا

لَّا يَذُوقُونَ فِيهَا بَرْدًا وَلَا شَرَابًا

إِلَّا حَمِيمًا وَغَسَّاقًا

انهم كانوا لا يرجون حسابا

إِنَّهُمْ كَانُوا۟ لَا يَرْجُونَ حِسَابًا

وَكَذَّبُوا۟ بِـَٔايَـٰتِنَا كِذَّابًا

وَكُلَّ شَىْءٍ أَحْصَيْنَـٰهُ كِتَـٰبًا

فذوقوا فلن نزيدكم الا عذابا

فَذُوقُوا۟ فَلَن نَّزِيدَكُمْ إِلَّا عَذَابًا

إِنَّ لِلْمُتَّقِينَ مَفَازًا

حَدَآئِقَ وَأَعْنَـٰبًا

وَكَوَاعِبَ أَتْرَابًا

لا يسمعون فيها لغوا ولا كذابا

لَّا يَسْمَعُونَ فِيهَا لَغْوًا وَلَا كِذَّٰبًا

جَزَآءً مِّن رَّبِّكَ عَطَآءً حِسَابًا

رب السماوات والارض وما بينهما الرحمن لا يملكون منه خطابا

رَّبِّ ٱلسَّمَـٰوَٰتِ وَٱلْأَرْضِ وَمَا بَيْنَهُمَا ٱلرَّحْمَـٰنِ ۖ لَا يَمْلِكُونَ مِنْهُ خِطَابًا

يوم يقوم الروح والملائكة صفا لا يتكلمون الا من اذن له الرحمن وقال صوابا

يَوْمَ يَقُومُ ٱلرُّوحُ وَٱلْمَلَـٰٓئِكَةُ صَفًّا ۖ لَّا يَتَكَلَّمُونَ إِلَّا مَنْ أَذِنَ لَهُ ٱلرَّحْمَـٰنُ وَقَالَ صَوَابًا

ذلك اليوم الحق فمن شاء اتخذ الى ربه مابا

ذَٰلِكَ ٱلْيَوْمُ ٱلْحَقُّ ۖ فَمَن شَآءَ ٱتَّخَذَ إِلَىٰ رَبِّهِۦ مَـَٔابًا

انا انذرناكم عذابا قريبا يوم ينظر المرء ما قدمت يداه ويقول الكافر يا ليتني كنت ترابا

إِنَّآ أَنذَرْنَـٰكُمْ عَذَابًا قَرِيبًا يَوْمَ يَنظُرُ ٱلْمَرْءُ مَا قَدَّمَتْ يَدَاهُ وَيَقُولُ ٱلْكَافِرُ يَـٰلَيْتَنِى كُنتُ تُرَٰبًۢا

 وَٱلنَّـٰزِعَـٰتِ غَرْقًا

وَٱلنَّـٰشِطَـٰتِ نَشْطًا

وَٱلسَّـٰبِحَـٰتِ سَبْحًا

فَٱلسَّـٰبِقَـٰتِ سَبْقًا

فَٱلْمُدَبِّرَٰتِ أَمْرًا

يَوْمَ تَرْجُفُ ٱلرَّاجِفَةُ

تَتْبَعُهَا ٱلرَّادِفَةُ

قُلُوبٌ يَوْمَئِذٍ وَاجِفَةٌ

أَبْصَـٰرُهَا خَـٰشِعَةٌ

يقولون اانا لمردودون في الحافرة

يَقُولُونَ أَءِنَّا لَمَرْدُودُونَ فِى ٱلْحَافِرَةِ

أَءِذَا كُنَّا عِظَـٰمًا نَّخِرَةً

قالوا تلك اذا كرة خاسرة

قَالُوا۟ تِلْكَ إِذًا كَرَّةٌ خَاسِرَةٌ

فَإِنَّمَا هِىَ زَجْرَةٌ وَٰحِدَةٌ

فَإِذَا هُم بِٱلسَّاهِرَةِ

هَلْ أَتَىٰكَ حَدِيثُ مُوسَىٰٓ

اذ ناداه ربه بالواد المقدس طوى

إِذْ نَادَىٰهُ رَبُّهُۥ بِٱلْوَادِ ٱلْمُقَدَّسِ طُوًى

ٱذْهَبْ إِلَىٰ فِرْعَوْنَ إِنَّهُۥ طَغَىٰ

فَقُلْ هَل لَّكَ إِلَىٰٓ أَن تَزَكَّىٰ

وَأَهْدِيَكَ إِلَىٰ رَبِّكَ فَتَخْشَىٰ

فَأَرَىٰهُ ٱلْـَٔايَةَ ٱلْكُبْرَىٰ

ثُمَّ أَدْبَرَ يَسْعَىٰ

فَقَالَ أَنَا۠ رَبُّكُمُ ٱلْأَعْلَىٰ

فاخذه الله نكال الاخرة والاولى

فَأَخَذَهُ ٱللَّهُ نَكَالَ ٱلْـَٔاخِرَةِ وَٱلْأُولَىٰٓ

ان في ذلك لعبرة لمن يخشى

إِنَّ فِى ذَٰلِكَ لَعِبْرَةً لِّمَن يَخْشَىٰٓ

اانتم اشد خلقا ام السماء بناها

ءَأَنتُمْ أَشَدُّ خَلْقًا أَمِ ٱلسَّمَآءُ ۚ بَنَىٰهَا

رَفَعَ سَمْكَهَا فَسَوَّىٰهَا

واغطش ليلها واخرج ضحاها

وَأَغْطَشَ لَيْلَهَا وَأَخْرَجَ ضُحَىٰهَا

وَٱلْأَرْضَ بَعْدَ ذَٰلِكَ دَحَىٰهَآ

اخرج منها ماءها ومرعاها

أَخْرَجَ مِنْهَا مَآءَهَا وَمَرْعَىٰهَا

وَٱلْجِبَالَ أَرْسَىٰهَا

مَتَـٰعًا لَّكُمْ وَلِأَنْعَـٰمِكُمْ

فاذا جاءت الطامة الكبرى

فَإِذَا جَآءَتِ ٱلطَّآمَّةُ ٱلْكُبْرَىٰ

يوم يتذكر الانسان ما سعى

يَوْمَ يَتَذَكَّرُ ٱلْإِنسَـٰنُ مَا سَعَىٰ

وَبُرِّزَتِ ٱلْجَحِيمُ لِمَن يَرَىٰ

وَءَاثَرَ ٱلْحَيَوٰةَ ٱلدُّنْيَا

فَإِنَّ ٱلْجَحِيمَ هِىَ ٱلْمَأْوَىٰ

واما من خاف مقام ربه ونهى النفس عن الهوى

وَأَمَّا مَنْ خَافَ مَقَامَ رَبِّهِۦ وَنَهَى ٱلنَّفْسَ عَنِ ٱلْهَوَىٰ

فَإِنَّ ٱلْجَنَّةَ هِىَ ٱلْمَأْوَىٰ

يسالونك عن الساعة ايان مرساها

يَسْـَٔلُونَكَ عَنِ ٱلسَّاعَةِ أَيَّانَ مُرْسَىٰهَا

فِيمَ أَنتَ مِن ذِكْرَىٰهَآ

إِلَىٰ رَبِّكَ مُنتَهَىٰهَآ

انما انت منذر من يخشاها

إِنَّمَآ أَنتَ مُنذِرُ مَن يَخْشَىٰهَا

كانهم يوم يرونها لم يلبثوا الا عشية او ضحاها

كَأَنَّهُمْ يَوْمَ يَرَوْنَهَا لَمْ يَلْبَثُوٓا۟ إِلَّا عَشِيَّةً أَوْ ضُحَىٰهَا

أَن جَآءَهُ ٱلْأَعْمَىٰ

وَمَا يُدْرِيكَ لَعَلَّهُۥ يَزَّكَّىٰٓ

أَوْ يَذَّكَّرُ فَتَنفَعَهُ ٱلذِّكْرَىٰٓ

أَمَّا مَنِ ٱسْتَغْنَىٰ

فَأَنتَ لَهُۥ تَصَدَّىٰ

وَمَا عَلَيْكَ أَلَّا يَزَّكَّىٰ

وَأَمَّا مَن جَآءَكَ يَسْعَىٰ

فَأَنتَ عَنْهُ تَلَهَّىٰ

كَلَّآ إِنَّهَا تَذْكِرَةٌ

فَمَن شَآءَ ذَكَرَهُۥ

فِى صُحُفٍ مُّكَرَّمَةٍ

مَّرْفُوعَةٍ مُّطَهَّرَةٍۭ

ÅTTIOSJUNDE SURAN
AL-ALA (DEN HÖGSTE)
Mekka-perioden
DENNA sura är högst sannolikt den åttonde i ordningen. Den benämning
som alltid använts om den är ordet al-ala i dess första vers.

Koranens Budskap

Koranensbudskap.se

Koranen

Koranens budskap

Mohammed Knut Bernström

Läs juz 30 av Koranen på svenska med arabisk text, translitterering och Mohammed Knut Bernströms tolkning i Koranens budskap.

Juz 30

Frågan om det finns ett liv efter döden, som mer än andra sysselsätter människornas tankar, har besvarats genom tiderna på olika sätt. Det är självfallet inte
möjligt att beskriva de oräkneliga variationer som svaren på denna fråga uppvisar; icke desto mindre kan man urskilja vissa huvudtankegångar, vars omnämnande kan vara nyttigt för en bättre förståelse av Koranens behandling av detta
problem. Några människor – sannolikt en minoritet – torde vara övertygade om
att kroppens död är liktydig med personlighetens totala och oåterkalleliga utslocknande och att allt tal om ett kommande liv endast är en produkt av önsketänkande. Andra anser att det högsta i människan efter individens död återvänder till sitt förmenta ursprung – uppfattat som ”allsjälen” – och helt sammansmälter med denna. Några tror på den individuella själens överflyttning i dödsögonblicket till en annan kropp, en människas eller ett djurs, men utan att det
individuella medvetandet bevaras. Åter andra menar att endast själen och inte
människans ”personlighet” i dess helhet lever vidare efter döden – dvs. lever befriad från kroppen, i en rent andlig existens. Och några, slutligen, tror på ett
överlevande utan begränsning av den individuella personligheten och medvetandet, och betraktar död och uppståndelse som två intimt förbundna faser av
det positiva återskapandet av hela den mänskliga personligheten i den form som
kan bli nödvändig; och detta är Koranens syn på det kommande livet.


Se sura 6, not 30, angående översättningen av partikeln thumma.

Se 16:15 – ”Han har sänkt ned i jorden [fast förankrade] berg, så att den inte
svajar under er fot” – och den därtill fogade noten 11, som ger en förklaring till
omnämnandet av bergen som ”tältpålar” eller ”-pinnar” (awtad). – Hela detta
avsnitt (verserna 6–16) tjänar till belysning av Guds allmakt och skaparkraft,
som om texten sade: ”Är inte Han som har skapat universum också i stånd att
återuppväcka och återskapa människan i den form Han finner nödvändig?”

Dvs. ”med samma kraft har Vi hos er och andra levande varelser skapat de två
könens märkliga polaritet”. Polaritetens fenomen, som kan iakttas överallt i universum (se 36:36 och den därtill fogade noten 20), blir ytterligare belyst i verserna 9–11.

Zamakhshari framhåller att en av grundbetydelserna av ordet subat är ”avskärande” (qat), dvs. ”död” eller ”avbrott”; den berömde filologen från andra århundradet efter hidjrah, Abu Ubaydah Mamar ibn al-Muthanna, förklarar enligt ett citat hoa Razi att sömnen här behandlas som något ”analogt (shibh) med
döden”.

Enligt Zamakhshari är ordet maash (”livsuppehälle”, ”levebröd”) här synonymt med ”liv”. I motsatsparet sömn (”död”) och vaket tillstånd (”liv”) kan manse en anspelning på den fysiska döden och den därpå följande uppståndelsen (jfr 6:60).

Med talet sju antyds mångfalden av kosmiska system (se sura 2, not 20).

Här underförstås att de överväldigande bevis på ett syfte och en plan bakom
allt som kan iakttas i naturen pekar mot existensen av en medveten Skapare som
”inte har skapat [allt] detta i blindo” (3:191) och som – vilket betonas i det följande – skall fälla Sin dom över varje människas vilja eller avsaknad av vilja att leva efter de moraliska normer som klargjorts för henne både genom hennes
medfödda instinktiva urskillning och av Guds uppenbarelser.


Se not 6 till 77:13. Detta avsnitt anknyter till verserna 4–5.

Dvs. – om man uppfattar detta som allegori – ”dess hemligheter skall öppnas för människans förstånd” – varigenom begreppet ”Åtskillnadens dag” får en ytterligare dimension.


Se not 89 till 20:105–107 samt not 63 till 14:48.

Dvs. inte för evigt, eftersom ordet huqb eller hiqbah (med den ovan använda pluralformen ahqab) inte betecknar annat än ”tidrymd” eller ”lång tid” (Djawhari) – eller enligt andra källor ”åttio år”, ”många år” eller ”åratal” (Qamus,
Asas, Lisan al-Arab etc). Men oavsett hur ordet exakt definieras är det tydligt
att det innebär en begränsad tidrymd och inte ”evig tid”, och detta stämmer väl
överens med de många utsagor i Koranen enligt vilka det lidande som beskrivs
som ”helvete” inte är evigt (se not 112 till sista stycket av 6:128), liksom med
flera styrkta yttranden av Profeten (t.ex. det som citeras i not 10 till 40:12).

En förklaring till ordet ghassaq ges i not 47 till 38:57–58. Angående ordet hamim hänvisas till not 60 till 6:70.

Ordagr.: ”Vi skall inte ge er mer av något annat än lidande” – dvs. till dess de
synder som de begått i denna värld sonats genom ett proportionerligt lidande i
det kommande livet – ty ”den som [på Räkenskapens dag] för med sig en dålig
handling, skall straffas bara med det som motsvarar denna handling och ingen
orätt skall tillfogas dem” (6:160).

Dvs. uppfyllelse av alla människans innersta önskningar och drömmar
(Razi), symboliserade av de ”lummiga parker” och annat som nämns i det följande. — Abdallah Yusuf Ali säger i sina kommentarer till detta avsnitt bland mycket annat att druvorna är symbolen för ”den gudomliga Kärlekens rena vin”
(ö.a.).

Se sura 56, not 15, om återgivandet av atrab. — Översättaren, som följer den traditionella exegesen, uppfattar ordet kawaib som en anspelning på ungdomlighet och oskuldsfullhet och har därför för uttrycket kawaiba atraban valt frasen ”följeslagerskor, evigt unga som de själva”. Kommentarens författare har för sin del velat återge kawaib med ”följeslagare” och för om detta följande (här något förkortade) resonemang: Substantivet kab – besläktat med participet kaib (plur. kawaib) – har många betydelser av vilka en är ”framskjuten ställning”, ”hög rang” eller ”ära” (Lisan al-Arab); verbet kaaba, använt om en person, betyder ”upphöja till en hög ställning” etc. (ibid.). 
Med utgångspunkt i denna överförda betydelse har verbets grundform kaaba och participet kaib kommit att användas, särskilt i det talade språket, för att beteckna ”en flicka, vars bröst börjat anta rundade konturer” och i anslutning till detta vill många kommentatorer i ordet kawaib se en anspelning på ”ungdomliga följeslagerskor”, vars uppgift är att förljuva tillvaron för de manliga invånarna i paradiset.
Då bortser man dels från det faktum att alla Koranens beskrivningar av paradisets fröjder gäller män och kvinnor i lika mån, dels från att nyssnämnda användning av ordet kaib är en härledd tilläggsbetydelse, baserad på den figurliga innebörden av kab som något ”framträdande” eller ”iögonenfallande” och ersätter alltså detta bildliga uttryck med den bokstavliga betydelsen av något som i fysisk mening är framträdande; detta kan inte vara berättigat. Om man betänker att Koranens beskrivningar av paradisets fröjder alltid är allegorier, blir det emellertid klart att ordet kawaib i sammanhanget ovan inte kan ha annan mening än ”synnerligen framstående”, dvs. förtjänstfulla [el. ”värdiga”] personer, utan angivande av kön, och att det här i förening med ordet atrab betecknar ”värdiga och jämbördiga följeslagare” – med anspelning sålunda på de saligas inbördes förbindelser och med betoning av deras harmoniska samvaro och av det faktum att de alla är absolut jämlika i fråga om rang och värdighet. Se också not 13 till 56:34. – Det är självfallet så som kommentarens författare säger att paradisets fröjder enligt Koranen inte är förbehållna enbart männen (se t.ex. 9:72); men
eftersom beskrivningarna av dessa fröjder av uppenbara skäl bör förstås som allegorier, kan det vara befogat att framhålla att det i ordet kawaib, med de betydelsenyanser som häftar vid det, här inte  behöver ligga mer än en anspelning på den ungdomliga entusiasm och friska renhet som utmärker förhållandet mellan paradisets invånare. (Ö.a.)

Dvs. som en yttring av Guds oändliga godhet, utan relation till vad människan har förtjänat med sina handlingar.

Ordagr.: ”själen” i singularis men med syftning på alla själar. Detta är enligt
Ibn Abbas, Qatadah och Al-Hasan alBasri (alla citerade av Tabari) innebörden
av ar-ruh i detta sammanhang. — Några kommentatorer uppfattar ar-ruh här
som syftande på Gabriel, uppenbarelsens ängel (ö.a.).

Detta gäller också profeternas symboliska rätt att på Domens dag tala ”till förmån för” syndarna (se 10:3 – ”Ingen kan tala [inför Honom] till förmån för en annan utan Hans tillåtelse” – och den därtill fogade noten 7, som klargör att
denna tillåtelse betyder att Gud redan har godtagit syndarens ånger). I ett vidare sammanhang innebär orden att den som erhållit Guds tillåtelse att tala ”inte säger annat än det som är rätt och sant”, att det är uteslutet att någon på Domens dag skulle kunna yttra en lögn.

fr 69:1 och den därtill fogade noten 1. Det är, objektivt sett, det ögonblick då den slutliga sanningen om människans liv och dess syfte står fullt klar för hennes förstånd.

De äldsta kommentatorerna har vitt skilda förklaringar till verserna 1–5 i
denna sura. Den vanligaste tolkningen bygger på uppfattningen att de beskrivande participen an-naziaat, an-nashitat, as-sabihat, as-sabiqat och al-mudabbirat syftar på änglar och deras befattning med de döendes själar, en uppfattning
som kategoriskt avvisas av Abu Muslim al-Isfahani som, enligt vad Razi framhåller, påpekar att änglarna i Koranen aldrig omtalas med ord i feminint genus – de fem participen ovan står nämligen alla i femininum – och att detta avsnitt
inte kan utgöra ett undantag. Nästan lika litet övertygande är de resonemang
som med något krystade förklaringar gör gällande att de fem participen avser de
döendes själar eller dem som kämpar i ett heligt krig, krigshästar osv. Den klaraste och enklaste tolkningen är den som framlagts av Qatadah (som Tabari och
Baghawi citerar honom) och Al-Hasan al-Basri (citerad av Baghawi och Razi),
vilka hävdar att vad som åsyftas på detta ställe är stjärnorna och de andra himlakropparna – inklusive solen och månen – och deras rörelser i rymden; denna
tolkning står i samklang med många andra avsnitt i Koranen där den harmoni
som utmärker desa himlakroppars rörelser trots deras olikformade banor och
varierande hastigheter framhålls som ett vittnesbörd om Guds planenliga skapande. I enlighet med denna tolkning får participet an-naziaat i första versen syfta på stjärnornas dagliga rörelse upp över horisonten, och för deras rörelse ned
under den står, i överförd bemärkelse, ordet gharqan (eg. ”drunkning”, dvs. ”försvinnande”), därmed fullständigande beskrivningen av detta dagliga fenomen (Zamakhshari).

Dvs. förflyttar sig från hus till hus i zodiaken (Zamakhshari).

Detta torde vara en anspelning dels på himlakropparnas olika omloppshastigheter (Al-Hasan och Abu Ubaydah, enligt Razis citat) dels på sträckningen av
deras banor i förhållande till varandra.

Dvs. efter att ha begrundat de ovannämnda vittnesbörden om Guds allmakt
och ha kommit till insikt om att människan är underställd Guds yttersta dom.

Enligt Zamakhshari säger de med ironi: ”då skulle vi alltså haft fel i vårt ’rimliga’ påstående”. — Den traditionella exegesen anser att de som säger detta konstaterar att de skulle stå på den förlorande sidan om uppståndelsen blev verklighet. (Ö.a.)

Översättningen av uttrycket bi-s-sahirah ansluter till ordets grundbetydelse,
som passar väl in i sammanhanget och är många Korantolkares val. Ibn Kathir
citerar emellertid flera namn ur de första generationerna av muslimer som gav
orden innebörden ”på jordens yta” (dvs. ”uppstigna ur sina gravar”). (Ö.a.)



I anslutning till vad som sagts i det föregående återberättas här historien om
Moses och Farao (som förekommer i en utförlig version i 20:9–98) till belysning
av det faktum att var och en på Domens dag måste svara för sina handlingar i livet och att det är en huvuduppgift för varje profet att göra människan uppmärksam på detta.

Se not 9 till 20:12. – Se sura 2, not 21, angående partikeln idh, här återgiven
med frasen ”det hände sig att”.

I detta ligger att så länge människan inte är klart medveten om Guds existens,
kan hon inte i alla stycken skilja mellan det som är rätt och det som är orätt ur
moralisk synpunkt; och eftersom Gud är rättvis, straffar Han inte den som ännu
inte har denna insikt (eller, som den föregående meningen uttrycker det, inte är
”renad [från synd]”), jfr 6:131, ”din Herre låter nämligen inte ett folk gå under
på grund av orätt [som de begår] om de inte har klart för sig skillnaden [mellan
gott och ont]”

Dvs. även Guds vägledning. — Kommentatorerna vill i allmänhet här se en
hänvisning till det största ”undret” (ordagr. al-ayat al-kubra) som Moses utförde
inför Farao, nämligen förvandlingen av hans stav till en ringlande orm (ö.a.)

Jfr 28:38 och den därtill fogade noten 36. Faraos anspråk på att ha gudomlig status var hans svåraste synd, som motiverade orden ”han har gått för långt i
sitt övermod” i vers 17 ovan.

Ordagr.: ”… i det sista [el. i ’evigheten’] och i det första [livet]”. Se 7:137,
sista meningen – ”Vi lade i ruiner allt vad Farao och hans folk hade byggt upp
och ödelade deras odlingar” – och den därtill fogade noten 98

Himlen” är här som på många andra ställen i Koranen en metonymi för
”kosmiskt system” (jfr not 20 till 2:29). I versen ovan ekar ett tidigare, tydligare
formulerat stycke – nämligen 40:56–57 – vilket bör läsas tillsammans med dit
fogade noter 41 och 42. Båda styckena avvisar den ”antropocentriska” världssynen när de framhåller människans obetydlighet i jämförelse med det av Gud skapade universums ofantliga rymder och komplexa struktur.


Se 87:2, som är det första exemplet i uppenbarelsernas kronologiska ordning
på bruket av verbet saww i den betydelse som det har ovan.

Ordet maraa (”ängar och beteshagar”) står här som metonymi för växtrikets
alla produkter som lämpar sig till föda för människor eller djur (Razi)

Vilket (liksom i 80:24–32) innefattar en maning till människan att visa
tacksamhet mot Gud och att alltid minnas att det är Han som sörjer för henne;
med detta återvänder framställningen till ämnet uppståndelsen och domen.


Jfr 26:91 – ”helvetet skall göras fullt synligt för dem som räddningslöst gått
vilse”; människan påminns sålunda om att lidandet i livet efter detta är den
ofrånkomliga följden av det andliga självmord som uppsåtligt begångna, onda
handlingar betyder.

Ordagr.: ”hur skulle det kunna ankomma på dig att tala om detta (min
dhikraha)?

Dvs. ”alla frågor och konsultationer om den måste ytterst riktas till din Herre”, dvs. om allt som rör den — inklusive tiden för dess ankomst (ö.a.). – Jfr
7:187 och den därtill fogade noten 151.


Ordagr.: ”Den Dag då de ser den …” (ö.a.).

Ordagr.: ”eller dess morgon” (ö.a.) – Liksom på många andra ställen i Koranen, där liknande formuleringar förekommer (t.ex. 2:259, 17:52, 18:19,
20:103–104, 23:112–113, 30:55), är denna text en antydan om att det mänskliga tidsbegreppet, uteslutande förankrat i de jordiska förhållandena, är en illusion.

Enligt många väl dokumenterade ”traditioner” stod Profeten en dag fördjupad i samtal med några av de förnämsta ledarna för det hedniska Mekka, vilka
han hoppades kunna övertyga om sanningen i sitt budskap – och, genom dem,
hela samhället. Då kom en av hans anhängare, den blinde Abd Allah ibn Shurayh – kallad Ibn Umm Maktum efter sin farmor – fram till honom och bad om
en upprepning av eller förklaring till vissa tidigare avsnitt av Koranen. Förargad
över detta störande avbrott i vad han i den stunden betraktade som ett viktigare
förehavande, ”vände sig” Muhammad ”med bister min bort” från den blinde –
och fick där på stunden, genom uppenbarelsen av de första tio verserna i denna
sura, ta emot Guds förebråelser för sitt handlingssätt. Under senare år hälsade
han ofta Ibn Umm Maktum med de ödmjuka orden: ”Jag hälsar välkommen den
för vars skull min Herre tillrättavisade mig (‘atabani)!”
Ur dessa Koranens stränga ord – strängheten markeras genom bruket av tredje
person i de två första verserna – kan den indirekta meningen utläsas att vad som
endast skulle ha varit en oartighet utan större betydelse från en vanlig människas
sida antog, när det gällde en profet, aspekten av ett felsteg som förtjänade en gudomlig förebråelse. På ett annat plan belyser händelsen den koraniska uppenbarelsens objektiva karaktär: det är ju uppenbart att Profeten, när han här låter
människorna veta att Gud har tillrättavisat honom, ”inte talar av egen drift” (jfr
53:3).

Dvs. som inte vill veta av Guds ledning – med syftning på de sturska hedniska ledarna som Profeten samtalade med.

Ordagr.: ”det är inte ditt ansvar (ma alayka) om han inte uppnår renhet”

Flertalet kommentatorer torde uppfatta ordet ”påminnelse” i vers 11 som slutorden i den gudomliga förebråelsen, medan orden i nästa vers ses som syftande på
Koranens egna förmaningar och varningar (ö.a.).