QuranReader

This Surah is named Al-Fatihah because of its subject matter. Fatihah is that which opens a subject or a book or any other thing. In other words, Al-Fatihah is a sort of preface.

<h2>Name</h2><p>This Surah is named Al-Fatihah because of its subject matter. Fatihah is that which opens a subject or a book or any other thing. In other words, Al-Fatihah is a sort of preface.</p><h2>Period of Revelation</h2><p>Surah Al-Fatihah is one of the very earliest Revelations to the Holy Prophet. As a matter of fact, we learn from authentic traditions that it was the first complete Surah that was revealed to Muhammad (Allah's peace be upon him). Before this, only a few miscellaneous verses were revealed which form parts of Alaq, Muzzammil, Muddaththir, etc.</p><h2>Theme</h2><p>This Surah is in fact a prayer that Allah has taught to all those who want to make a study of His book. It has been placed at the very beginning of the Quran to teach this lesson to the reader: if you sincerely want to benefit from the Quran, you should offer this prayer to the Lord of the Universe.</p><p>This preface is meant to create a strong desire in the heart of the reader to seek guidance from the Lord of the Universe Who alone can grant it. Thus Al-Fatihah indirectly teaches that the best thing for a man is to pray for guidance to the straight path, to study the Quran with the mental attitude of a seeker searching for the truth, and to recognize the fact that the Lord of the Universe is the source of all knowledge. He should, therefore, begin the study of the Quran with a prayer to Him for guidance.</p><p>From this theme, it becomes clear that the real relation between Al-Fatihah and the Quran is not that of an introduction to a book but that of a prayer and its answer. Al-Fatihah is the prayer from the servant and the Quran is the answer from the Master to the servant's prayer. The servant prays to Allah to show him guidance and the Master places the whole of the Quran before him in answer to his prayer, as if to say, "This is the Guidance you begged from Me."</p>

بسم الله الرحمن الرحيم

بِسْمِ ٱللَّهِ ٱلرَّحْمَـٰنِ ٱلرَّحِيمِ

ٱلْحَمْدُ لِلَّهِ رَبِّ ٱلْعَـٰلَمِينَ

ٱلرَّحْمَـٰنِ ٱلرَّحِيمِ

مَـٰلِكِ يَوْمِ ٱلدِّينِ

اياك نعبد واياك نستعين

إِيَّاكَ نَعْبُدُ وَإِيَّاكَ نَسْتَعِينُ

ٱهْدِنَا ٱلصِّرَٰطَ ٱلْمُسْتَقِيمَ

صراط الذين انعمت عليهم غير المغضوب عليهم ولا الضالين

صِرَٰطَ ٱلَّذِينَ أَنْعَمْتَ عَلَيْهِمْ غَيْرِ ٱلْمَغْضُوبِ عَلَيْهِمْ وَلَا ٱلضَّآلِّينَ

FÖRSTA SURAN
AL-FATIHAH (INGRESSEN)
Mekka-perioden
DENNA SURA kallas också Fatihat al-Kitab (”Ingressen till Skriften”),
Umm al-Kitab (”Skriftens moder”, dvs. som ger det väsentliga av dess innehåll),
Surat al-Hamd (”Lovprisningens sura”), Asas al-Quran (”Koranens
grundval”) förutom en rad andra namn. På ett ställe i Koran-texten
omnämns den som As-Sab al-Mathani (”De sju ständigt upprepade
[verserna]”); suran består nämligen av sju verser och den läses flera gånger
under var och en av de fem dagliga bönerna. Enligt Bukhari var det
Profeten själv som gav suran namnet Umm al-Kitab och underströk därmed
det faktum att den resumerar alla de väsentliga principer som finns
nedlagda i Koranen, nämligen att Gud är en och till Sitt väsen oförliknelig,
att Gud är Skaparen och Vidmakthållaren av universum, källan till
den livgivande nåden, den Ende inför vilken människan sist och slutligen
måste stå till svars, den Makt som ensam kan i sann mening ge vägledning
och hjälp; vidare kravet på rättfärdigt handlande i detta liv (”led
oss på den raka vägen”); principen att ett liv följer efter döden och att
människans beteende och handlingar har direkta, organiska konsekvenser
i nästa liv (på detta anspelar orden om ”Domens dag”); principen om
vägledning genom utsända (se den tydliga hänvisningen till ”dem som
Du har välsignat med Dina gåvor”) och, som ett utflöde av detta, principen
att en obruten kontinuitet utmärker all sann religion (underförstådd
i orden om dem som tidigare levat och gått vilse); och till sist nödvändigheten
av att självmant underkasta sig den Högstes vilja och att
därför tillbe Honom ensam. Detta är förklaringen till att denna sura har
formen av en bön, som skall begrundas av den troende och läsas om och
om igen – med, som avslutning, ett bekräftande amin (”amen”) (ö.a.).
Al-Fatihah var en av Profetens tidigaste uppenbarelser. Några auktoritativa
källor (t.ex. Ali ibn Abi Talib) ansåg till och med att detta var
den absolut första uppenbarelsen; denna åsikt motsägs emellertid av
styrkta ”traditioner”, återgivna av både Bukhari och Muslim, som otvetydigt
visar att de fem första verserna av sura 96 (”Grodden”) utgjorde
uppenbarelsernas inledning. Det är dock sannolikt att Al-Fatihah var
den första fullständiga sura som Profeten fick ta emot vid ett och samma
tillfälle, medan alla de tidigare uppenbarelserna inte bestod av mer än
några få verser; detta kan utgöra förklaringen till Alis uppfattning.

Koranens Budskap

Koranensbudskap.se

Al-Fatihah

Denna åkallan (som inleder alla suror utom den nionde) utgör enligt de flesta auktoritativa källor en integrerande del av Al-Fatihah och numreras därför som vers 1. I alla övriga fall står formeln "I Guds, ... namn" före suran och räk­nas inte som en av dess verser. – Gudsnamnen rahman och rahim är båda besläk­tade med rahmah, som betyder "förbarmande", "medlidande", "ömt, kärleksfullt sinne" och, i vidare bemärkelse, "nåd". Islams lärda har sedan äldsta tider bemödat sig att exakt definiera de nyanser som dessa två ordformer uttrycker. Den bästa och enklaste förklaringen är utan tvekan den som Ibn al-Qayyim framlägger (citerad i Manar I, 48): ordet rahman syftar på den begreppsmässigt i Guds väsen inneboende och därifrån oskiljaktiga, överflödande nåden, och rahim på yttringarna av denna nåd i skapelsen – och dess verkningar på denna – eller med andra ord på en aspekt av Guds aktivitet.

I detta fall står ordet "världarna" för alla former av existens såväl på det fysis­ka som på det andliga planet. – Ordet rabb inrymmer en mångfald betydelser, som knappast kan fangas med ett enda ord på andra språk. Det berecknar den som har ett rättmätigt ägaranspråk på något och sålunda utövar makt och myn­dighet över det, och vidare den som föder, fostrar och vidmakthåller någon eller något ända fram till dess fulla utveckling. Överhuvudet för en familj, familje­fadern, kallas sålunda rabb ad-dar ('husets herre'), eftersom han har myndighet över den och är ansvarig för dess försörjning; och hans hustru kallas rabbat ad-dar ("husets härskarinna"). Föregånget av artikeln al används ordet i Koranen uteslutande om Gud såsom Den som fostrar och vidmakthåller skapelsen i dess helhet – skapelsen i såväl objektiv som konceptuell mening – och som därför yt­terst är källan till all makt och myndighet. — I denna översättning har rabb ge­nomgående återgetts med "Herre", så även då ordet står som anrop, följt av ett possessivsuffix, t.ex. rabbana, "Herre!" [eg. "Vår Herre!"] (ö.a.).

Dvs. genom att ge dem profetisk vägledning och sätta dem i stånd att följa den.

Kommentatorerna är med få undantag överens om att Guds "vrede" (eller "förkastelsedom", ghadab) är liktydig med de onda följder som människan ådrar sig genom att med vett och vilja avvisa Guds ledning och handla i strid med Hans bud. Några (bland dem Zamakhshari) tolkar detta ställe på följande sätt: "... den väg de vandrat som Du har välsignat med Dina gåvor – de som inte har drabbats av [Din] vrede och som inte går vilse"; de uppfattar med andra ord de två sista formuleringarna som definitioner av den första, dem "som Du har välsignat med Dina gåvor". Andra kommentatorer (såsom Baghawi och Ibn Kathir) ansluter sig inte till denna tolkning med dess negativa tilläggsdefinition utan läser surans sista vers ungefär så som den återgetts ovan. Vad beträffar de två kate­gorier av människor som följer orätta vägar, har några av Islams stora tänkare (t.ex. Al-Ghazali eller, i modern tid, Muhammad Abduh) hävdat att de som beskrivs som "förkastade [av Gud]" ("drabbade av [Hans] vrede") – dvs. som ställt sig utanför Hans nåd – är de som har tagit emot Guds budskap och förstått det och därefter har avvisat det och att "de som gått vilse" syftar på dem som anting­en aldrig har nåtts av sanningsbudskapet eller som har tagit emot det i en så för­vanskad och stympad form att de svårligen kunde inse att det innehöll sanningen (se Abduh, Manar I, 68ff.). — Abdallah Yusuf' Ali, århundradets indiske Koran-tolkare, definierar dessa sistnämnda som de som avviker från den raka vägen av vårdslöshet eller försumlighet (ö.a.).