QuranReader

Although these two Surahs of the Qur'an are separate entities and are written in the Mushaf also under separate names, yet they are so deeply related mutually and their contents so closely resemble each other's that they have been designated by a common name Mu'awwidhatayn (the two Surahs in which refuge with Allah has been sought). Imam Baihaqi in Dala'il an-Nubuwwat has written that these Surahs were revealed together, that is why the combined name of both is Mu'awwidhatayn. We are writing the same one Introduction to both, for they discuss and deal with just the same matters and topics. However, they will be explained and commented on separately below.

 قُلْ أَعُوذُ بِرَبِّ ٱلْفَلَقِ

وَمِن شَرِّ غَاسِقٍ إِذَا وَقَبَ

ومن شر النفاثات في العقد

وَمِن شَرِّ ٱلنَّفَّـٰثَـٰتِ فِى ٱلْعُقَدِ

وَمِن شَرِّ حَاسِدٍ إِذَا حَسَدَ

ETTHUNDRATRETTONDE SURAN
AL-FALAQ (GRYNINGENS HERRE)
Perioden oviss
MEDAN de flesta kommentatorerna förlägger denna och följande sura
till början av Mekka-perioden, anser några auktoriteter (bland dem Razi
och Ibn Kathir) att båda tillhör Medina-perioden; andra (t.ex. Baghawi,
Zamakhshari, Baydawi) lämnar frågan öppen. I ljuset av de sparsamma
vittnesbörd som är för handen förefaller det dock troligt att dessa två suror
uppenbarades i ett tidigt skede av Mekka-perioden.

Koranens Budskap

Koranensbudskap.se

Al-Falaq

Ordet al-falaq (”gryningsljuset” eller ”gryningen”) används ofta som en bild
för ”sanningen när den bryter igenom efter [en period av] ovisshet” (Tadj al-Arus); benämningen ”gryningens Herre” antyder sålunda att Gud är källan till
all kunskap om sanningen, och att ”söka skydd” hos Honom är liktydigt med att
söka sanningens ljus.

Dvs. förtvivlans mörker eller den annalkande dödens mörker. I de fyra verserna (2–5) har uttrycket ”det onda” (sharr) inte bara ett objektivt, utan också ett subjektivt betydelseinnehåll, nämligen fruktan för det onda.

En alternativ översättning är: ”mot det onda i trolldom och vidskepelse”. –
”De som blåser på knutar” (an-naffathati fi l-uqad) är ett i det förislamiska Arabien brukligt idiomatiskt uttryck, använt i det klassiska språket för att beteckna
alla förehavanden som anses som ockulta; det torde ha sitt ursprung i den av
”häxor” (manliga och kvinnliga) tillämpade metoden att knyta knutar på ett snöre och sedan blåsa på dem under frammumlande av besvärjelseformler. Som
Zamakhshari och Razi framhåller innebär det faktum att participet naffathat står
i femininum inte nödvändigtvis att det är kvinnor som avses; det underförstådda
substantiv som ordet syftar på kan också vara anfus (plur. av nafs, ”själ”, ”person”,
vilket är femininum). I sin kommentar till denna vers avvisar Zamakhshari kategoriskt tron att dessa bruk skulle ha förankring i verkligheten och att de kunde ha
någon som helst effekt, och han förkastar begreppet ”magi” som sådant. Liknande synpunkter har framförts av Muhammad Abduh och Rashid Rida i en avse-
värt utförligare och på bekräftade psykologiska rön baserad framställning (se
Manar I, 398ff.). Skälet till att den troende uppmanas att ”söka skydd” hos Gud
mot dylika handlingar trots deras uppenbara förnuftsvidrighet ligger – enligt Zamakshari – i deras inneboende syndfullhet (se sura 2, not 84) och i den fara för utövarens förstånd som de kan medföra.

Dvs. mot de följder, moraliska och sociala, som en annan människas avund
kan få för ens liv, liksom mot frestelsen att själv hänge sig åt sådant ont. I detta
sammanhang citerar Zamakhshari ett yttrande av kalifen Umar ibn Abd al-Aziz (på grund av sin fromhet och integritet kallad ”den andre Umar”): ”Jag
kan inte tänka mig någon som har begått en oförrätt (zalim) och som med större sannolikhet tillfogar sig själv skada (mazlum) med detta onda än den som avundas en annan.” — Versen lyder ordagrant: ”och mot det onda från en som avundas, när han avundas” (ö.a.).