QuranReader

This Surah takes its name, An Nur, from verse 35.

سورة انزلناها وفرضناها وانزلنا فيها ايات بينات لعلكم تذكرون

 سُورَةٌ أَنزَلْنَـٰهَا وَفَرَضْنَـٰهَا وَأَنزَلْنَا فِيهَآ ءَايَـٰتٍۭ بَيِّنَـٰتٍ لَّعَلَّكُمْ تَذَكَّرُونَ

الزانية والزاني فاجلدوا كل واحد منهما مائة جلدة ولا تاخذكم بهما رافة في دين الله ان كنتم تؤمنون بالله واليوم الاخر وليشهد عذابهما طائفة من المؤمنين

ٱلزَّانِيَةُ وَٱلزَّانِى فَٱجْلِدُوا۟ كُلَّ وَٰحِدٍ مِّنْهُمَا مِا۟ئَةَ جَلْدَةٍ ۖ وَلَا تَأْخُذْكُم بِهِمَا رَأْفَةٌ فِى دِينِ ٱللَّهِ إِن كُنتُمْ تُؤْمِنُونَ بِٱللَّهِ وَٱلْيَوْمِ ٱلْـَٔاخِرِ ۖ وَلْيَشْهَدْ عَذَابَهُمَا طَآئِفَةٌ مِّنَ ٱلْمُؤْمِنِينَ

الزاني لا ينكح الا زانية او مشركة والزانية لا ينكحها الا زان او مشرك وحرم ذلك على المؤمنين

ٱلزَّانِى لَا يَنكِحُ إِلَّا زَانِيَةً أَوْ مُشْرِكَةً وَٱلزَّانِيَةُ لَا يَنكِحُهَآ إِلَّا زَانٍ أَوْ مُشْرِكٌ ۚ وَحُرِّمَ ذَٰلِكَ عَلَى ٱلْمُؤْمِنِينَ

والذين يرمون المحصنات ثم لم ياتوا باربعة شهداء فاجلدوهم ثمانين جلدة ولا تقبلوا لهم شهادة ابدا واولئك هم الفاسقون

وَٱلَّذِينَ يَرْمُونَ ٱلْمُحْصَنَـٰتِ ثُمَّ لَمْ يَأْتُوا۟ بِأَرْبَعَةِ شُهَدَآءَ فَٱجْلِدُوهُمْ ثَمَـٰنِينَ جَلْدَةً وَلَا تَقْبَلُوا۟ لَهُمْ شَهَـٰدَةً أَبَدًا ۚ وَأُو۟لَـٰٓئِكَ هُمُ ٱلْفَـٰسِقُونَ

الا الذين تابوا من بعد ذلك واصلحوا فان الله غفور رحيم

إِلَّا ٱلَّذِينَ تَابُوا۟ مِنۢ بَعْدِ ذَٰلِكَ وَأَصْلَحُوا۟ فَإِنَّ ٱللَّهَ غَفُورٌ رَّحِيمٌ

والذين يرمون ازواجهم ولم يكن لهم شهداء الا انفسهم فشهادة احدهم اربع شهادات بالله انه لمن الصادقين

وَٱلَّذِينَ يَرْمُونَ أَزْوَٰجَهُمْ وَلَمْ يَكُن لَّهُمْ شُهَدَآءُ إِلَّآ أَنفُسُهُمْ فَشَهَـٰدَةُ أَحَدِهِمْ أَرْبَعُ شَهَـٰدَٰتٍۭ بِٱللَّهِ ۙ إِنَّهُۥ لَمِنَ ٱلصَّـٰدِقِينَ

والخامسة ان لعنت الله عليه ان كان من الكاذبين

وَٱلْخَـٰمِسَةُ أَنَّ لَعْنَتَ ٱللَّهِ عَلَيْهِ إِن كَانَ مِنَ ٱلْكَـٰذِبِينَ

ويدرا عنها العذاب ان تشهد اربع شهادات بالله انه لمن الكاذبين

وَيَدْرَؤُا۟ عَنْهَا ٱلْعَذَابَ أَن تَشْهَدَ أَرْبَعَ شَهَـٰدَٰتٍۭ بِٱللَّهِ ۙ إِنَّهُۥ لَمِنَ ٱلْكَـٰذِبِينَ

والخامسة ان غضب الله عليها ان كان من الصادقين

وَٱلْخَـٰمِسَةَ أَنَّ غَضَبَ ٱللَّهِ عَلَيْهَآ إِن كَانَ مِنَ ٱلصَّـٰدِقِينَ

ولولا فضل الله عليكم ورحمته وان الله تواب حكيم

وَلَوْلَا فَضْلُ ٱللَّهِ عَلَيْكُمْ وَرَحْمَتُهُۥ وَأَنَّ ٱللَّهَ تَوَّابٌ حَكِيمٌ

ان الذين جاءوا بالافك عصبة منكم لا تحسبوه شرا لكم بل هو خير لكم لكل امرئ منهم ما اكتسب من الاثم والذي تولى كبره منهم له عذاب عظيم

إِنَّ ٱلَّذِينَ جَآءُو بِٱلْإِفْكِ عُصْبَةٌ مِّنكُمْ ۚ لَا تَحْسَبُوهُ شَرًّا لَّكُم ۖ بَلْ هُوَ خَيْرٌ لَّكُمْ ۚ لِكُلِّ ٱمْرِئٍ مِّنْهُم مَّا ٱكْتَسَبَ مِنَ ٱلْإِثْمِ ۚ وَٱلَّذِى تَوَلَّىٰ كِبْرَهُۥ مِنْهُمْ لَهُۥ عَذَابٌ عَظِيمٌ

لولا اذ سمعتموه ظن المؤمنون والمؤمنات بانفسهم خيرا وقالوا هذا افك مبين

لَّوْلَآ إِذْ سَمِعْتُمُوهُ ظَنَّ ٱلْمُؤْمِنُونَ وَٱلْمُؤْمِنَـٰتُ بِأَنفُسِهِمْ خَيْرًا وَقَالُوا۟ هَـٰذَآ إِفْكٌ مُّبِينٌ

لولا جاءوا عليه باربعة شهداء فاذ لم ياتوا بالشهداء فاولئك عند الله هم الكاذبون

لَّوْلَا جَآءُو عَلَيْهِ بِأَرْبَعَةِ شُهَدَآءَ ۚ فَإِذْ لَمْ يَأْتُوا۟ بِٱلشُّهَدَآءِ فَأُو۟لَـٰٓئِكَ عِندَ ٱللَّهِ هُمُ ٱلْكَـٰذِبُونَ

ولولا فضل الله عليكم ورحمته في الدنيا والاخرة لمسكم في ما افضتم فيه عذاب عظيم

وَلَوْلَا فَضْلُ ٱللَّهِ عَلَيْكُمْ وَرَحْمَتُهُۥ فِى ٱلدُّنْيَا وَٱلْـَٔاخِرَةِ لَمَسَّكُمْ فِى مَآ أَفَضْتُمْ فِيهِ عَذَابٌ عَظِيمٌ

اذ تلقونه بالسنتكم وتقولون بافواهكم ما ليس لكم به علم وتحسبونه هينا وهو عند الله عظيم

إِذْ تَلَقَّوْنَهُۥ بِأَلْسِنَتِكُمْ وَتَقُولُونَ بِأَفْوَاهِكُم مَّا لَيْسَ لَكُم بِهِۦ عِلْمٌ وَتَحْسَبُونَهُۥ هَيِّنًا وَهُوَ عِندَ ٱللَّهِ عَظِيمٌ

ولولا اذ سمعتموه قلتم ما يكون لنا ان نتكلم بهذا سبحانك هذا بهتان عظيم

وَلَوْلَآ إِذْ سَمِعْتُمُوهُ قُلْتُم مَّا يَكُونُ لَنَآ أَن نَّتَكَلَّمَ بِهَـٰذَا سُبْحَـٰنَكَ هَـٰذَا بُهْتَـٰنٌ عَظِيمٌ

يعظكم الله ان تعودوا لمثله ابدا ان كنتم مؤمنين

يَعِظُكُمُ ٱللَّهُ أَن تَعُودُوا۟ لِمِثْلِهِۦٓ أَبَدًا إِن كُنتُم مُّؤْمِنِينَ

ويبين الله لكم الايات والله عليم حكيم

وَيُبَيِّنُ ٱللَّهُ لَكُمُ ٱلْـَٔايَـٰتِ ۚ وَٱللَّهُ عَلِيمٌ حَكِيمٌ

ان الذين يحبون ان تشيع الفاحشة في الذين امنوا لهم عذاب اليم في الدنيا والاخرة والله يعلم وانتم لا تعلمون

إِنَّ ٱلَّذِينَ يُحِبُّونَ أَن تَشِيعَ ٱلْفَـٰحِشَةُ فِى ٱلَّذِينَ ءَامَنُوا۟ لَهُمْ عَذَابٌ أَلِيمٌ فِى ٱلدُّنْيَا وَٱلْـَٔاخِرَةِ ۚ وَٱللَّهُ يَعْلَمُ وَأَنتُمْ لَا تَعْلَمُونَ

ولولا فضل الله عليكم ورحمته وان الله رءوف رحيم

وَلَوْلَا فَضْلُ ٱللَّهِ عَلَيْكُمْ وَرَحْمَتُهُۥ وَأَنَّ ٱللَّهَ رَءُوفٌ رَّحِيمٌ

يا ايها الذين امنوا لا تتبعوا خطوات الشيطان ومن يتبع خطوات الشيطان فانه يامر بالفحشاء والمنكر ولولا فضل الله عليكم ورحمته ما زكى منكم من احد ابدا ولكن الله يزكي من يشاء والله سميع عليم

۞ يَـٰٓأَيُّهَا ٱلَّذِينَ ءَامَنُوا۟ لَا تَتَّبِعُوا۟ خُطُوَٰتِ ٱلشَّيْطَـٰنِ ۚ وَمَن يَتَّبِعْ خُطُوَٰتِ ٱلشَّيْطَـٰنِ فَإِنَّهُۥ يَأْمُرُ بِٱلْفَحْشَآءِ وَٱلْمُنكَرِ ۚ وَلَوْلَا فَضْلُ ٱللَّهِ عَلَيْكُمْ وَرَحْمَتُهُۥ مَا زَكَىٰ مِنكُم مِّنْ أَحَدٍ أَبَدًا وَلَـٰكِنَّ ٱللَّهَ يُزَكِّى مَن يَشَآءُ ۗ وَٱللَّهُ سَمِيعٌ عَلِيمٌ

ولا ياتل اولو الفضل منكم والسعة ان يؤتوا اولي القربى والمساكين والمهاجرين في سبيل الله وليعفوا وليصفحوا الا تحبون ان يغفر الله لكم والله غفور رحيم

وَلَا يَأْتَلِ أُو۟لُوا۟ ٱلْفَضْلِ مِنكُمْ وَٱلسَّعَةِ أَن يُؤْتُوٓا۟ أُو۟لِى ٱلْقُرْبَىٰ وَٱلْمَسَـٰكِينَ وَٱلْمُهَـٰجِرِينَ فِى سَبِيلِ ٱللَّهِ ۖ وَلْيَعْفُوا۟ وَلْيَصْفَحُوٓا۟ ۗ أَلَا تُحِبُّونَ أَن يَغْفِرَ ٱللَّهُ لَكُمْ ۗ وَٱللَّهُ غَفُورٌ رَّحِيمٌ

ان الذين يرمون المحصنات الغافلات المؤمنات لعنوا في الدنيا والاخرة ولهم عذاب عظيم

إِنَّ ٱلَّذِينَ يَرْمُونَ ٱلْمُحْصَنَـٰتِ ٱلْغَـٰفِلَـٰتِ ٱلْمُؤْمِنَـٰتِ لُعِنُوا۟ فِى ٱلدُّنْيَا وَٱلْـَٔاخِرَةِ وَلَهُمْ عَذَابٌ عَظِيمٌ

يوم تشهد عليهم السنتهم وايديهم وارجلهم بما كانوا يعملون

يَوْمَ تَشْهَدُ عَلَيْهِمْ أَلْسِنَتُهُمْ وَأَيْدِيهِمْ وَأَرْجُلُهُم بِمَا كَانُوا۟ يَعْمَلُونَ

يومئذ يوفيهم الله دينهم الحق ويعلمون ان الله هو الحق المبين

يَوْمَئِذٍ يُوَفِّيهِمُ ٱللَّهُ دِينَهُمُ ٱلْحَقَّ وَيَعْلَمُونَ أَنَّ ٱللَّهَ هُوَ ٱلْحَقُّ ٱلْمُبِينُ

الخبيثات للخبيثين والخبيثون للخبيثات والطيبات للطيبين والطيبون للطيبات اولئك مبرءون مما يقولون لهم مغفرة ورزق كريم

ٱلْخَبِيثَـٰتُ لِلْخَبِيثِينَ وَٱلْخَبِيثُونَ لِلْخَبِيثَـٰتِ ۖ وَٱلطَّيِّبَـٰتُ لِلطَّيِّبِينَ وَٱلطَّيِّبُونَ لِلطَّيِّبَـٰتِ ۚ أُو۟لَـٰٓئِكَ مُبَرَّءُونَ مِمَّا يَقُولُونَ ۖ لَهُم مَّغْفِرَةٌ وَرِزْقٌ كَرِيمٌ

يا ايها الذين امنوا لا تدخلوا بيوتا غير بيوتكم حتى تستانسوا وتسلموا على اهلها ذلكم خير لكم لعلكم تذكرون

يَـٰٓأَيُّهَا ٱلَّذِينَ ءَامَنُوا۟ لَا تَدْخُلُوا۟ بُيُوتًا غَيْرَ بُيُوتِكُمْ حَتَّىٰ تَسْتَأْنِسُوا۟ وَتُسَلِّمُوا۟ عَلَىٰٓ أَهْلِهَا ۚ ذَٰلِكُمْ خَيْرٌ لَّكُمْ لَعَلَّكُمْ تَذَكَّرُونَ

فان لم تجدوا فيها احدا فلا تدخلوها حتى يؤذن لكم وان قيل لكم ارجعوا فارجعوا هو ازكى لكم والله بما تعملون عليم

فَإِن لَّمْ تَجِدُوا۟ فِيهَآ أَحَدًا فَلَا تَدْخُلُوهَا حَتَّىٰ يُؤْذَنَ لَكُمْ ۖ وَإِن قِيلَ لَكُمُ ٱرْجِعُوا۟ فَٱرْجِعُوا۟ ۖ هُوَ أَزْكَىٰ لَكُمْ ۚ وَٱللَّهُ بِمَا تَعْمَلُونَ عَلِيمٌ

ليس عليكم جناح ان تدخلوا بيوتا غير مسكونة فيها متاع لكم والله يعلم ما تبدون وما تكتمون

لَّيْسَ عَلَيْكُمْ جُنَاحٌ أَن تَدْخُلُوا۟ بُيُوتًا غَيْرَ مَسْكُونَةٍ فِيهَا مَتَـٰعٌ لَّكُمْ ۚ وَٱللَّهُ يَعْلَمُ مَا تُبْدُونَ وَمَا تَكْتُمُونَ

قل للمؤمنين يغضوا من ابصارهم ويحفظوا فروجهم ذلك ازكى لهم ان الله خبير بما يصنعون

قُل لِّلْمُؤْمِنِينَ يَغُضُّوا۟ مِنْ أَبْصَـٰرِهِمْ وَيَحْفَظُوا۟ فُرُوجَهُمْ ۚ ذَٰلِكَ أَزْكَىٰ لَهُمْ ۗ إِنَّ ٱللَّهَ خَبِيرٌۢ بِمَا يَصْنَعُونَ

وقل للمؤمنات يغضضن من ابصارهن ويحفظن فروجهن ولا يبدين زينتهن الا ما ظهر منها وليضربن بخمرهن على جيوبهن ولا يبدين زينتهن الا لبعولتهن او ابائهن او اباء بعولتهن او ابنائهن او ابناء بعولتهن او اخوانهن او بني اخوانهن او بني اخواتهن او نسائهن او ما ملكت ايمانهن او التابعين غير اولي الاربة من الرجال او الطفل الذين لم يظهروا على عورات النساء ولا يضربن بارجلهن ليعلم ما يخفين من زينتهن وتوبوا الى الله جميعا ايه المؤمنون لعلكم تفلحون

وَقُل لِّلْمُؤْمِنَـٰتِ يَغْضُضْنَ مِنْ أَبْصَـٰرِهِنَّ وَيَحْفَظْنَ فُرُوجَهُنَّ وَلَا يُبْدِينَ زِينَتَهُنَّ إِلَّا مَا ظَهَرَ مِنْهَا ۖ وَلْيَضْرِبْنَ بِخُمُرِهِنَّ عَلَىٰ جُيُوبِهِنَّ ۖ وَلَا يُبْدِينَ زِينَتَهُنَّ إِلَّا لِبُعُولَتِهِنَّ أَوْ ءَابَآئِهِنَّ أَوْ ءَابَآءِ بُعُولَتِهِنَّ أَوْ أَبْنَآئِهِنَّ أَوْ أَبْنَآءِ بُعُولَتِهِنَّ أَوْ إِخْوَٰنِهِنَّ أَوْ بَنِىٓ إِخْوَٰنِهِنَّ أَوْ بَنِىٓ أَخَوَٰتِهِنَّ أَوْ نِسَآئِهِنَّ أَوْ مَا مَلَكَتْ أَيْمَـٰنُهُنَّ أَوِ ٱلتَّـٰبِعِينَ غَيْرِ أُو۟لِى ٱلْإِرْبَةِ مِنَ ٱلرِّجَالِ أَوِ ٱلطِّفْلِ ٱلَّذِينَ لَمْ يَظْهَرُوا۟ عَلَىٰ عَوْرَٰتِ ٱلنِّسَآءِ ۖ وَلَا يَضْرِبْنَ بِأَرْجُلِهِنَّ لِيُعْلَمَ مَا يُخْفِينَ مِن زِينَتِهِنَّ ۚ وَتُوبُوٓا۟ إِلَى ٱللَّهِ جَمِيعًا أَيُّهَ ٱلْمُؤْمِنُونَ لَعَلَّكُمْ تُفْلِحُونَ

وانكحوا الايامى منكم والصالحين من عبادكم وامائكم ان يكونوا فقراء يغنهم الله من فضله والله واسع عليم

وَأَنكِحُوا۟ ٱلْأَيَـٰمَىٰ مِنكُمْ وَٱلصَّـٰلِحِينَ مِنْ عِبَادِكُمْ وَإِمَآئِكُمْ ۚ إِن يَكُونُوا۟ فُقَرَآءَ يُغْنِهِمُ ٱللَّهُ مِن فَضْلِهِۦ ۗ وَٱللَّهُ وَٰسِعٌ عَلِيمٌ

وليستعفف الذين لا يجدون نكاحا حتى يغنيهم الله من فضله والذين يبتغون الكتاب مما ملكت ايمانكم فكاتبوهم ان علمتم فيهم خيرا واتوهم من مال الله الذي اتاكم ولا تكرهوا فتياتكم على البغاء ان اردن تحصنا لتبتغوا عرض الحياة الدنيا ومن يكرههن فان الله من بعد اكراههن غفور رحيم

وَلْيَسْتَعْفِفِ ٱلَّذِينَ لَا يَجِدُونَ نِكَاحًا حَتَّىٰ يُغْنِيَهُمُ ٱللَّهُ مِن فَضْلِهِۦ ۗ وَٱلَّذِينَ يَبْتَغُونَ ٱلْكِتَـٰبَ مِمَّا مَلَكَتْ أَيْمَـٰنُكُمْ فَكَاتِبُوهُمْ إِنْ عَلِمْتُمْ فِيهِمْ خَيْرًا ۖ وَءَاتُوهُم مِّن مَّالِ ٱللَّهِ ٱلَّذِىٓ ءَاتَىٰكُمْ ۚ وَلَا تُكْرِهُوا۟ فَتَيَـٰتِكُمْ عَلَى ٱلْبِغَآءِ إِنْ أَرَدْنَ تَحَصُّنًا لِّتَبْتَغُوا۟ عَرَضَ ٱلْحَيَوٰةِ ٱلدُّنْيَا ۚ وَمَن يُكْرِههُّنَّ فَإِنَّ ٱللَّهَ مِنۢ بَعْدِ إِكْرَٰهِهِنَّ غَفُورٌ رَّحِيمٌ

ولقد انزلنا اليكم ايات مبينات ومثلا من الذين خلوا من قبلكم وموعظة للمتقين

وَلَقَدْ أَنزَلْنَآ إِلَيْكُمْ ءَايَـٰتٍ مُّبَيِّنَـٰتٍ وَمَثَلًا مِّنَ ٱلَّذِينَ خَلَوْا۟ مِن قَبْلِكُمْ وَمَوْعِظَةً لِّلْمُتَّقِينَ

الله نور السماوات والارض مثل نوره كمشكاة فيها مصباح المصباح في زجاجة الزجاجة كانها كوكب دري يوقد من شجرة مباركة زيتونة لا شرقية ولا غربية يكاد زيتها يضيء ولو لم تمسسه نار نور على نور يهدي الله لنوره من يشاء ويضرب الله الامثال للناس والله بكل شيء عليم

۞ ٱللَّهُ نُورُ ٱلسَّمَـٰوَٰتِ وَٱلْأَرْضِ ۚ مَثَلُ نُورِهِۦ كَمِشْكَوٰةٍ فِيهَا مِصْبَاحٌ ۖ ٱلْمِصْبَاحُ فِى زُجَاجَةٍ ۖ ٱلزُّجَاجَةُ كَأَنَّهَا كَوْكَبٌ دُرِّىٌّ يُوقَدُ مِن شَجَرَةٍ مُّبَـٰرَكَةٍ زَيْتُونَةٍ لَّا شَرْقِيَّةٍ وَلَا غَرْبِيَّةٍ يَكَادُ زَيْتُهَا يُضِىٓءُ وَلَوْ لَمْ تَمْسَسْهُ نَارٌ ۚ نُّورٌ عَلَىٰ نُورٍ ۗ يَهْدِى ٱللَّهُ لِنُورِهِۦ مَن يَشَآءُ ۚ وَيَضْرِبُ ٱللَّهُ ٱلْأَمْثَـٰلَ لِلنَّاسِ ۗ وَٱللَّهُ بِكُلِّ شَىْءٍ عَلِيمٌ

في بيوت اذن الله ان ترفع ويذكر فيها اسمه يسبح له فيها بالغدو والاصال

فِى بُيُوتٍ أَذِنَ ٱللَّهُ أَن تُرْفَعَ وَيُذْكَرَ فِيهَا ٱسْمُهُۥ يُسَبِّحُ لَهُۥ فِيهَا بِٱلْغُدُوِّ وَٱلْـَٔاصَالِ

رجال لا تلهيهم تجارة ولا بيع عن ذكر الله واقام الصلاة وايتاء الزكاة يخافون يوما تتقلب فيه القلوب والابصار

رِجَالٌ لَّا تُلْهِيهِمْ تِجَـٰرَةٌ وَلَا بَيْعٌ عَن ذِكْرِ ٱللَّهِ وَإِقَامِ ٱلصَّلَوٰةِ وَإِيتَآءِ ٱلزَّكَوٰةِ ۙ يَخَافُونَ يَوْمًا تَتَقَلَّبُ فِيهِ ٱلْقُلُوبُ وَٱلْأَبْصَـٰرُ

ليجزيهم الله احسن ما عملوا ويزيدهم من فضله والله يرزق من يشاء بغير حساب

لِيَجْزِيَهُمُ ٱللَّهُ أَحْسَنَ مَا عَمِلُوا۟ وَيَزِيدَهُم مِّن فَضْلِهِۦ ۗ وَٱللَّهُ يَرْزُقُ مَن يَشَآءُ بِغَيْرِ حِسَابٍ

والذين كفروا اعمالهم كسراب بقيعة يحسبه الظمان ماء حتى اذا جاءه لم يجده شيئا ووجد الله عنده فوفاه حسابه والله سريع الحساب

وَٱلَّذِينَ كَفَرُوٓا۟ أَعْمَـٰلُهُمْ كَسَرَابٍۭ بِقِيعَةٍ يَحْسَبُهُ ٱلظَّمْـَٔانُ مَآءً حَتَّىٰٓ إِذَا جَآءَهُۥ لَمْ يَجِدْهُ شَيْـًٔا وَوَجَدَ ٱللَّهَ عِندَهُۥ فَوَفَّىٰهُ حِسَابَهُۥ ۗ وَٱللَّهُ سَرِيعُ ٱلْحِسَابِ

او كظلمات في بحر لجي يغشاه موج من فوقه موج من فوقه سحاب ظلمات بعضها فوق بعض اذا اخرج يده لم يكد يراها ومن لم يجعل الله له نورا فما له من نور

أَوْ كَظُلُمَـٰتٍ فِى بَحْرٍ لُّجِّىٍّ يَغْشَىٰهُ مَوْجٌ مِّن فَوْقِهِۦ مَوْجٌ مِّن فَوْقِهِۦ سَحَابٌ ۚ ظُلُمَـٰتٌۢ بَعْضُهَا فَوْقَ بَعْضٍ إِذَآ أَخْرَجَ يَدَهُۥ لَمْ يَكَدْ يَرَىٰهَا ۗ وَمَن لَّمْ يَجْعَلِ ٱللَّهُ لَهُۥ نُورًا فَمَا لَهُۥ مِن نُّورٍ

الم تر ان الله يسبح له من في السماوات والارض والطير صافات كل قد علم صلاته وتسبيحه والله عليم بما يفعلون

أَلَمْ تَرَ أَنَّ ٱللَّهَ يُسَبِّحُ لَهُۥ مَن فِى ٱلسَّمَـٰوَٰتِ وَٱلْأَرْضِ وَٱلطَّيْرُ صَـٰٓفَّـٰتٍ ۖ كُلٌّ قَدْ عَلِمَ صَلَاتَهُۥ وَتَسْبِيحَهُۥ ۗ وَٱللَّهُ عَلِيمٌۢ بِمَا يَفْعَلُونَ

ولله ملك السماوات والارض والى الله المصير

وَلِلَّهِ مُلْكُ ٱلسَّمَـٰوَٰتِ وَٱلْأَرْضِ ۖ وَإِلَى ٱللَّهِ ٱلْمَصِيرُ

الم تر ان الله يزجي سحابا ثم يؤلف بينه ثم يجعله ركاما فترى الودق يخرج من خلاله وينزل من السماء من جبال فيها من برد فيصيب به من يشاء ويصرفه عن من يشاء يكاد سنا برقه يذهب بالابصار

أَلَمْ تَرَ أَنَّ ٱللَّهَ يُزْجِى سَحَابًا ثُمَّ يُؤَلِّفُ بَيْنَهُۥ ثُمَّ يَجْعَلُهُۥ رُكَامًا فَتَرَى ٱلْوَدْقَ يَخْرُجُ مِنْ خِلَـٰلِهِۦ وَيُنَزِّلُ مِنَ ٱلسَّمَآءِ مِن جِبَالٍ فِيهَا مِنۢ بَرَدٍ فَيُصِيبُ بِهِۦ مَن يَشَآءُ وَيَصْرِفُهُۥ عَن مَّن يَشَآءُ ۖ يَكَادُ سَنَا بَرْقِهِۦ يَذْهَبُ بِٱلْأَبْصَـٰرِ

يقلب الله الليل والنهار ان في ذلك لعبرة لاولي الابصار

يُقَلِّبُ ٱللَّهُ ٱلَّيْلَ وَٱلنَّهَارَ ۚ إِنَّ فِى ذَٰلِكَ لَعِبْرَةً لِّأُو۟لِى ٱلْأَبْصَـٰرِ

والله خلق كل دابة من ماء فمنهم من يمشي على بطنه ومنهم من يمشي على رجلين ومنهم من يمشي على اربع يخلق الله ما يشاء ان الله على كل شيء قدير

وَٱللَّهُ خَلَقَ كُلَّ دَآبَّةٍ مِّن مَّآءٍ ۖ فَمِنْهُم مَّن يَمْشِى عَلَىٰ بَطْنِهِۦ وَمِنْهُم مَّن يَمْشِى عَلَىٰ رِجْلَيْنِ وَمِنْهُم مَّن يَمْشِى عَلَىٰٓ أَرْبَعٍ ۚ يَخْلُقُ ٱللَّهُ مَا يَشَآءُ ۚ إِنَّ ٱللَّهَ عَلَىٰ كُلِّ شَىْءٍ قَدِيرٌ

لقد انزلنا ايات مبينات والله يهدي من يشاء الى صراط مستقيم

لَّقَدْ أَنزَلْنَآ ءَايَـٰتٍ مُّبَيِّنَـٰتٍ ۚ وَٱللَّهُ يَهْدِى مَن يَشَآءُ إِلَىٰ صِرَٰطٍ مُّسْتَقِيمٍ

ويقولون امنا بالله وبالرسول واطعنا ثم يتولى فريق منهم من بعد ذلك وما اولئك بالمؤمنين

وَيَقُولُونَ ءَامَنَّا بِٱللَّهِ وَبِٱلرَّسُولِ وَأَطَعْنَا ثُمَّ يَتَوَلَّىٰ فَرِيقٌ مِّنْهُم مِّنۢ بَعْدِ ذَٰلِكَ ۚ وَمَآ أُو۟لَـٰٓئِكَ بِٱلْمُؤْمِنِينَ

واذا دعوا الى الله ورسوله ليحكم بينهم اذا فريق منهم معرضون

وَإِذَا دُعُوٓا۟ إِلَى ٱللَّهِ وَرَسُولِهِۦ لِيَحْكُمَ بَيْنَهُمْ إِذَا فَرِيقٌ مِّنْهُم مُّعْرِضُونَ

وان يكن لهم الحق ياتوا اليه مذعنين

وَإِن يَكُن لَّهُمُ ٱلْحَقُّ يَأْتُوٓا۟ إِلَيْهِ مُذْعِنِينَ

افي قلوبهم مرض ام ارتابوا ام يخافون ان يحيف الله عليهم ورسوله بل اولئك هم الظالمون

أَفِى قُلُوبِهِم مَّرَضٌ أَمِ ٱرْتَابُوٓا۟ أَمْ يَخَافُونَ أَن يَحِيفَ ٱللَّهُ عَلَيْهِمْ وَرَسُولُهُۥ ۚ بَلْ أُو۟لَـٰٓئِكَ هُمُ ٱلظَّـٰلِمُونَ

انما كان قول المؤمنين اذا دعوا الى الله ورسوله ليحكم بينهم ان يقولوا سمعنا واطعنا واولئك هم المفلحون

إِنَّمَا كَانَ قَوْلَ ٱلْمُؤْمِنِينَ إِذَا دُعُوٓا۟ إِلَى ٱللَّهِ وَرَسُولِهِۦ لِيَحْكُمَ بَيْنَهُمْ أَن يَقُولُوا۟ سَمِعْنَا وَأَطَعْنَا ۚ وَأُو۟لَـٰٓئِكَ هُمُ ٱلْمُفْلِحُونَ

ومن يطع الله ورسوله ويخش الله ويتقه فاولئك هم الفائزون

وَمَن يُطِعِ ٱللَّهَ وَرَسُولَهُۥ وَيَخْشَ ٱللَّهَ وَيَتَّقْهِ فَأُو۟لَـٰٓئِكَ هُمُ ٱلْفَآئِزُونَ

واقسموا بالله جهد ايمانهم لئن امرتهم ليخرجن قل لا تقسموا طاعة معروفة ان الله خبير بما تعملون

۞ وَأَقْسَمُوا۟ بِٱللَّهِ جَهْدَ أَيْمَـٰنِهِمْ لَئِنْ أَمَرْتَهُمْ لَيَخْرُجُنَّ ۖ قُل لَّا تُقْسِمُوا۟ ۖ طَاعَةٌ مَّعْرُوفَةٌ ۚ إِنَّ ٱللَّهَ خَبِيرٌۢ بِمَا تَعْمَلُونَ

قل اطيعوا الله واطيعوا الرسول فان تولوا فانما عليه ما حمل وعليكم ما حملتم وان تطيعوه تهتدوا وما على الرسول الا البلاغ المبين

قُلْ أَطِيعُوا۟ ٱللَّهَ وَأَطِيعُوا۟ ٱلرَّسُولَ ۖ فَإِن تَوَلَّوْا۟ فَإِنَّمَا عَلَيْهِ مَا حُمِّلَ وَعَلَيْكُم مَّا حُمِّلْتُمْ ۖ وَإِن تُطِيعُوهُ تَهْتَدُوا۟ ۚ وَمَا عَلَى ٱلرَّسُولِ إِلَّا ٱلْبَلَـٰغُ ٱلْمُبِينُ

وعد الله الذين امنوا منكم وعملوا الصالحات ليستخلفنهم في الارض كما استخلف الذين من قبلهم وليمكنن لهم دينهم الذي ارتضى لهم وليبدلنهم من بعد خوفهم امنا يعبدونني لا يشركون بي شيئا ومن كفر بعد ذلك فاولئك هم الفاسقون

وَعَدَ ٱللَّهُ ٱلَّذِينَ ءَامَنُوا۟ مِنكُمْ وَعَمِلُوا۟ ٱلصَّـٰلِحَـٰتِ لَيَسْتَخْلِفَنَّهُمْ فِى ٱلْأَرْضِ كَمَا ٱسْتَخْلَفَ ٱلَّذِينَ مِن قَبْلِهِمْ وَلَيُمَكِّنَنَّ لَهُمْ دِينَهُمُ ٱلَّذِى ٱرْتَضَىٰ لَهُمْ وَلَيُبَدِّلَنَّهُم مِّنۢ بَعْدِ خَوْفِهِمْ أَمْنًا ۚ يَعْبُدُونَنِى لَا يُشْرِكُونَ بِى شَيْـًٔا ۚ وَمَن كَفَرَ بَعْدَ ذَٰلِكَ فَأُو۟لَـٰٓئِكَ هُمُ ٱلْفَـٰسِقُونَ

واقيموا الصلاة واتوا الزكاة واطيعوا الرسول لعلكم ترحمون

وَأَقِيمُوا۟ ٱلصَّلَوٰةَ وَءَاتُوا۟ ٱلزَّكَوٰةَ وَأَطِيعُوا۟ ٱلرَّسُولَ لَعَلَّكُمْ تُرْحَمُونَ

لا تحسبن الذين كفروا معجزين في الارض وماواهم النار ولبئس المصير

لَا تَحْسَبَنَّ ٱلَّذِينَ كَفَرُوا۟ مُعْجِزِينَ فِى ٱلْأَرْضِ ۚ وَمَأْوَىٰهُمُ ٱلنَّارُ ۖ وَلَبِئْسَ ٱلْمَصِيرُ

يا ايها الذين امنوا ليستاذنكم الذين ملكت ايمانكم والذين لم يبلغوا الحلم منكم ثلاث مرات من قبل صلاة الفجر وحين تضعون ثيابكم من الظهيرة ومن بعد صلاة العشاء ثلاث عورات لكم ليس عليكم ولا عليهم جناح بعدهن طوافون عليكم بعضكم على بعض كذلك يبين الله لكم الايات والله عليم حكيم

يَـٰٓأَيُّهَا ٱلَّذِينَ ءَامَنُوا۟ لِيَسْتَـْٔذِنكُمُ ٱلَّذِينَ مَلَكَتْ أَيْمَـٰنُكُمْ وَٱلَّذِينَ لَمْ يَبْلُغُوا۟ ٱلْحُلُمَ مِنكُمْ ثَلَـٰثَ مَرَّٰتٍ ۚ مِّن قَبْلِ صَلَوٰةِ ٱلْفَجْرِ وَحِينَ تَضَعُونَ ثِيَابَكُم مِّنَ ٱلظَّهِيرَةِ وَمِنۢ بَعْدِ صَلَوٰةِ ٱلْعِشَآءِ ۚ ثَلَـٰثُ عَوْرَٰتٍ لَّكُمْ ۚ لَيْسَ عَلَيْكُمْ وَلَا عَلَيْهِمْ جُنَاحٌۢ بَعْدَهُنَّ ۚ طَوَّٰفُونَ عَلَيْكُم بَعْضُكُمْ عَلَىٰ بَعْضٍ ۚ كَذَٰلِكَ يُبَيِّنُ ٱللَّهُ لَكُمُ ٱلْـَٔايَـٰتِ ۗ وَٱللَّهُ عَلِيمٌ حَكِيمٌ

واذا بلغ الاطفال منكم الحلم فليستاذنوا كما استاذن الذين من قبلهم كذلك يبين الله لكم اياته والله عليم حكيم

وَإِذَا بَلَغَ ٱلْأَطْفَـٰلُ مِنكُمُ ٱلْحُلُمَ فَلْيَسْتَـْٔذِنُوا۟ كَمَا ٱسْتَـْٔذَنَ ٱلَّذِينَ مِن قَبْلِهِمْ ۚ كَذَٰلِكَ يُبَيِّنُ ٱللَّهُ لَكُمْ ءَايَـٰتِهِۦ ۗ وَٱللَّهُ عَلِيمٌ حَكِيمٌ

والقواعد من النساء اللاتي لا يرجون نكاحا فليس عليهن جناح ان يضعن ثيابهن غير متبرجات بزينة وان يستعففن خير لهن والله سميع عليم

وَٱلْقَوَٰعِدُ مِنَ ٱلنِّسَآءِ ٱلَّـٰتِى لَا يَرْجُونَ نِكَاحًا فَلَيْسَ عَلَيْهِنَّ جُنَاحٌ أَن يَضَعْنَ ثِيَابَهُنَّ غَيْرَ مُتَبَرِّجَـٰتٍۭ بِزِينَةٍ ۖ وَأَن يَسْتَعْفِفْنَ خَيْرٌ لَّهُنَّ ۗ وَٱللَّهُ سَمِيعٌ عَلِيمٌ

ليس على الاعمى حرج ولا على الاعرج حرج ولا على المريض حرج ولا على انفسكم ان تاكلوا من بيوتكم او بيوت ابائكم او بيوت امهاتكم او بيوت اخوانكم او بيوت اخواتكم او بيوت اعمامكم او بيوت عماتكم او بيوت اخوالكم او بيوت خالاتكم او ما ملكتم مفاتحه او صديقكم ليس عليكم جناح ان تاكلوا جميعا او اشتاتا فاذا دخلتم بيوتا فسلموا على انفسكم تحية من عند الله مباركة طيبة كذلك يبين الله لكم الايات لعلكم تعقلون

لَّيْسَ عَلَى ٱلْأَعْمَىٰ حَرَجٌ وَلَا عَلَى ٱلْأَعْرَجِ حَرَجٌ وَلَا عَلَى ٱلْمَرِيضِ حَرَجٌ وَلَا عَلَىٰٓ أَنفُسِكُمْ أَن تَأْكُلُوا۟ مِنۢ بُيُوتِكُمْ أَوْ بُيُوتِ ءَابَآئِكُمْ أَوْ بُيُوتِ أُمَّهَـٰتِكُمْ أَوْ بُيُوتِ إِخْوَٰنِكُمْ أَوْ بُيُوتِ أَخَوَٰتِكُمْ أَوْ بُيُوتِ أَعْمَـٰمِكُمْ أَوْ بُيُوتِ عَمَّـٰتِكُمْ أَوْ بُيُوتِ أَخْوَٰلِكُمْ أَوْ بُيُوتِ خَـٰلَـٰتِكُمْ أَوْ مَا مَلَكْتُم مَّفَاتِحَهُۥٓ أَوْ صَدِيقِكُمْ ۚ لَيْسَ عَلَيْكُمْ جُنَاحٌ أَن تَأْكُلُوا۟ جَمِيعًا أَوْ أَشْتَاتًا ۚ فَإِذَا دَخَلْتُم بُيُوتًا فَسَلِّمُوا۟ عَلَىٰٓ أَنفُسِكُمْ تَحِيَّةً مِّنْ عِندِ ٱللَّهِ مُبَـٰرَكَةً طَيِّبَةً ۚ كَذَٰلِكَ يُبَيِّنُ ٱللَّهُ لَكُمُ ٱلْـَٔايَـٰتِ لَعَلَّكُمْ تَعْقِلُونَ

انما المؤمنون الذين امنوا بالله ورسوله واذا كانوا معه على امر جامع لم يذهبوا حتى يستاذنوه ان الذين يستاذنونك اولئك الذين يؤمنون بالله ورسوله فاذا استاذنوك لبعض شانهم فاذن لمن شئت منهم واستغفر لهم الله ان الله غفور رحيم

إِنَّمَا ٱلْمُؤْمِنُونَ ٱلَّذِينَ ءَامَنُوا۟ بِٱللَّهِ وَرَسُولِهِۦ وَإِذَا كَانُوا۟ مَعَهُۥ عَلَىٰٓ أَمْرٍ جَامِعٍ لَّمْ يَذْهَبُوا۟ حَتَّىٰ يَسْتَـْٔذِنُوهُ ۚ إِنَّ ٱلَّذِينَ يَسْتَـْٔذِنُونَكَ أُو۟لَـٰٓئِكَ ٱلَّذِينَ يُؤْمِنُونَ بِٱللَّهِ وَرَسُولِهِۦ ۚ فَإِذَا ٱسْتَـْٔذَنُوكَ لِبَعْضِ شَأْنِهِمْ فَأْذَن لِّمَن شِئْتَ مِنْهُمْ وَٱسْتَغْفِرْ لَهُمُ ٱللَّهَ ۚ إِنَّ ٱللَّهَ غَفُورٌ رَّحِيمٌ

لا تجعلوا دعاء الرسول بينكم كدعاء بعضكم بعضا قد يعلم الله الذين يتسللون منكم لواذا فليحذر الذين يخالفون عن امره ان تصيبهم فتنة او يصيبهم عذاب اليم

لَّا تَجْعَلُوا۟ دُعَآءَ ٱلرَّسُولِ بَيْنَكُمْ كَدُعَآءِ بَعْضِكُم بَعْضًا ۚ قَدْ يَعْلَمُ ٱللَّهُ ٱلَّذِينَ يَتَسَلَّلُونَ مِنكُمْ لِوَاذًا ۚ فَلْيَحْذَرِ ٱلَّذِينَ يُخَالِفُونَ عَنْ أَمْرِهِۦٓ أَن تُصِيبَهُمْ فِتْنَةٌ أَوْ يُصِيبَهُمْ عَذَابٌ أَلِيمٌ

الا ان لله ما في السماوات والارض قد يعلم ما انتم عليه ويوم يرجعون اليه فينبئهم بما عملوا والله بكل شيء عليم

أَلَآ إِنَّ لِلَّهِ مَا فِى ٱلسَّمَـٰوَٰتِ وَٱلْأَرْضِ ۖ قَدْ يَعْلَمُ مَآ أَنتُمْ عَلَيْهِ وَيَوْمَ يُرْجَعُونَ إِلَيْهِ فَيُنَبِّئُهُم بِمَا عَمِلُوا۟ ۗ وَٱللَّهُ بِكُلِّ شَىْءٍ عَلِيمٌۢ

TJUGOFJÄRDE SURAN
AN-NUR (LJUS)
Medina-perioden
AV FLERA anspelningar (särskilt i verserna 11–20) på historiska händelser,
samtidiga med Profetens krigståg mot stammen Mustaliq, framgår
att denna sura uppenbarades mot slutet av femte eller början av sjätte
året efter hidjrah.
En betydande del av suran behandlar förhållandet mellan könen och
uppställer vissa etiska normer som de troende har att beakta i detta sammanhang;
särskilt i verserna 2–9 ges bestämda lagregler angående olovligt
könsumgänge. Verserna 27–29 och 58–59 inskärper individens
rätt till skydd för sitt privatliv.
Surans namn har hämtats från liknelsen om ”Guds ljus” i vers 35, avfattad
på ett språk mättat av mystik, som ger ett eko i vers 40: ”Nej, den
[vars mörker] Gud inte lyser upp med [Sitt] ljus finner aldrig ljus!”

Koranens Budskap

Koranensbudskap.se

An-Nur

Dvs. ”vars föreskrifter Vi har avfattat på ett fast och klart språk, så att deras innebörd är uppenbar” – så förklarar enligt Bukhari (Kitab at-Tafsir) Abd Allah
ibn Abbas ordet faradnaha i detta sammanhang (jfr Fath al-Bari VIII, 361).
Samma förklaring ger Tabari, som också åberopar Ibn Abbas. Det vill synas som
om den starka betoningen av att Gud i denna sura givit ”tydliga föreskrifter”
hänger samman med dessa frågors allvar och vikt; däri ligger med andra ord en
högtidlig varning mot varje försök att utvidga eller omdefiniera dessa föreskrifter genom resonemang a priori, slutledningar eller andra överväganden utan direkt förankring i korantexten.

Termen zina betyder frivilligt sexuellt umgänge mellan en man och en kvinna
som inte är förenade i äktenskap, oavsett om endera eller båda är gifta med annan person eller inte. I motsats till vad fallet är i de flesta västerländska språk skiljer man således inte här mellan begreppet ”äktenskapsbrott” (dvs. sexuellt umgänge mellan en gift man och en kvinna, som inte är hans hustru, eller mellan en
gift kvinna och en annan man än hennes make) och ”olovligt könsumgänge”
(dvs. samlag mellan två ogifta personer). För enkelhetens skull återges dock här
zina genomgående med termen ”äktenskapsbrott” och förövarna av handlingen
betecknas som ”äktenskapsbrytare” respektive ”äktenskapsbryterska”.


Antalet av dem som skall bevittna bestraffningen har lämnats öppet, vilket antyder att den, även om den måste ske offentligt, inte behöver förvandlas till ett
”skådespel” för allmänheten.

Kommentarens författare tolkar denna vers inte som en föreskrift utan som
ett påstående om fakta: ”Äktenskapsbrytaren söker sig enbart till en äktenskapsbryterska, alltså en som sätter [tillfredsställandet av sin lust] lika högt som Gud”
(och vice versa). Som stöd för sin tolkning pekar han på ”en grundprincip i islamisk lag, nämligen att sedan den som begått ett brott utstått det föreskrivna
straffet (här hundra piskrapp), betraktas brottet ur samhällets synpunkt som
slutligt sonat”; vidare framhåller han att Koranen inte på något annat ställe uppmuntrar till giftermål mellan en troende, vilken synd han än gjort sig skyldig till,
och en icke-troende; – se också nästa not med ytterligare kommentarer. — Till
detta resonemang skall bara fogas den synpunkten att versen är – som det heter i
not 1 ovan – ”avfattad på ett fast och klart språk” och att innebörden därför måste anses vara den som klart framgår av texten, varken mer eller mindre (ö.a.).

Det är givetvis obestridligt, som författaren till dessa kommentarer understryker, att huvuddelen av vers 3 ovan inte är formulerad som ett stadgande. As-Sabuni lägger ut texten på följande sätt (Safwat at-tafasir, II, 326): ”Det är inte
tillbörligt [el. ’passande’] att han, dvs. äktenskapsbrytaren …” etc. (la yaliqu bihi
an …). Versens avslutning, som är direkt riktad till de troende, undanröjer emellertid helt eventuell tvekan: ”Sådana [förbindelser] (dvs. äktenskap mellan en
troende och den som gjort sig skyldig till äktenskapsbrott) är förbjudna [el.
’synd’] för de troende.” (Ö.a.)

Termen muhsanat betyder ”ärbara kvinnor” eller ”kvinnor beväpnade mot
okyskhet”, dvs. genom giftermål och/eller tro och respekt för den egna personen;
detta innebär att varje kvinna ur lagens synpunkt måste anses vara ”ärbar”
(”kysk”) om inte bevis för det motsatta förhållandet kan företes. (Stycket gäller
anklagelser mot kvinnor andra än anklagarens egen hustru; som framgår av verserna 6–9 är bevisreglerna i det senare fallet annorlunda liksom även följderna
av anklagelsen.)

Med en här självklar analogi tillämpas denna bestämmelse också på fall, då en
kvinna anklagar en man för olovligt könsumgänge och sedan visar sig inte kunna bevisa sin anklagelse i de former lagen stadgar. Straffets stränghet i dessa fall
och kravet på fyra vittnen – i stället för de två som islamisk lag föreskriver i alla
andra brott- och civilmål – bygger på den tvingande nödvändigheten att motverka förtal och lösa beskyllningar. Enligt flera styrkta uttalanden av Profeten
måste de fyra vittnesutsagorna avse själva handlingen och inte bara omständigheter kring denna: det är med andra ord inte tillräckligt att vittnena observerat
en situation som gjorde det uppenbart att samlag ägde eller hade ägt rum, utan
de måste ha bevittnat själva akten och kunna bevisa detta till den dömande myndighetens fulla belåtenhet (Razi, som på detta sätt sammanfattar de mest framstående islamiska rättslärdas synpunkter). Eftersom det är utomordentligt svårt,
för att inte säga omöjligt, att åstadkomma en sådan fullständig bevisning, är det
tydligt att syftet bakom ovanstående koranregel är att i praktiken omöjliggöra
alla anklagelser från utomstående för olovliga sexuella kontakter – ”ty människan är skapad svag” (4:28) – och att göra bevisningen i fall av äktenskapsbrott
beroende av en frivillig, i tron bottnande bekännelse av de skyldiga parterna själva.

Dvs. som offentligen drar tillbaka sin anklagelse efter att ha utstått spöstraffet, vilket den skyldige inte kan undkomma enbart genom ånger och erkännande av sin skuld, då det också är en rättighet som tillhör den lögnaktigt anklagade. Undantaget gäller sålunda endast förbudet att vittna, inte spöstraffet. — Se
Ibn Kathir (Mukhtasar II, 583f.). (Ö.a.)


Ordagr.: ”då skall vittnesmålet från någon av dem vara fyra vittnesmål [el. ’högtidliga försäkringar’] inför Gud”. — Orden ”någon av dem” avser de äkta männen
som anklagar sina hustrur; denna mening är nämligen i originaltexten konstruerad i pluralis (”de som anklagar sina hustrur …”). (Ö.a.)

Mannens anklagelse skall sålunda anses styrkt om hustrun vägrar gå ed på att
den är osann; och den skall anses vederlagd om hon på det föreskrivna högtidliga sättet bestrider beskyllningen. Såtillvida som denna procedur, benämnd lian
(”förbannelse-ed”), lämnar skuldfrågan juridiskt sett öppen, går båda parter fria
från de rättsliga konsekvenser som i annat fall skulle följa på ett äktenskapsbrott
– respektive en obevisad anklagelse för dylikt brott – och den enda påföljden blir
då obligatorisk upplösning av äktenskapet.

Denna mening, som bildar upptakten till ett avsnitt i vilket ogrundade eller
inte bevisade anklagelser för okyskhet fördöms, är liksom den avslutande, snarlika meningen i vers 20 konstruerad som en retorisk fråga utan svar. Var och en
får själv tänka sig in i hur det skulle gå för honom och för samhället om inte Gud
hade föreskrivit dessa rätts- och moralregler som skydd mot osanna anklagelser
eller om Han hade låtit bevisningen i vad avser äktenskapsbrott baseras enbart
på vittnesmål om omständigheterna kring fallet. Tanken utvecklas i verserna
14–15.

Ordagr.: ”de var en grupp (usbah) bland er, som for med lögn” (al-ifk, här
med bibetydelsen ”osann beskyllning för okyskhet”). Ordet usbah betyder en
grupp människor, oavsett antalet, som går samman i ett visst syfte (Tadj al-
Arus). Alla kommentatorer är ense om att vad som avhandlas i verserna 11–20
rör en händelse som inträffade när Profeten återvände från ett krigståg mot
stammen Mustaliq år 5 H. Hans hustru Aishah, som hade följt honom på denna expedition, blev av förbiseende lämnad kvar en morgon när lägret bröts före
dagningen. Efter flera timmars ensamhet återfanns hon av en av Profetens följeslagare, som förde henne till arméns nästa rastställe. Händelsen gav upphov till
illvilliga rykten att hon skulle ha låtit sig förföras, men ryktena blev kortlivade
och hon friades fullständigt från alla misstankar. Som alltid när Koranen anspelar på historiska händelser är syftet även i detta fall att framhäva en etisk princip,
giltig i alla tider och under alla sociala förhållanden. Den grammatiska uppbyggnaden av stycket är också sådan att verbens tempus i verserna 11–16 (fullbordad handling) kan – och sannolikt bör – förstås som något som kan hända i
dag.

Dvs. som Gud ser det, eftersom det elände som orättvis förföljelse kan medföra – liksom allt oförtjänt och tåligt buret lidande över huvud taget – alstrar förtjänster för den drabbade på ett andligt plan. Jfr Profetens yttrande, citerat av
Bukhari och Muslim: ”Var gång en troende har att utstå vedermödor, plågor,
ängslan, sorg, skada eller betryck av något slag – även om det bara är en tagg som
sårar honom – låter Gud honom därmed sona några av sina fel.”


Dvs. genom att på ett juridiskt och moraliskt otillbörligt sätt dra fram och
betona detaljer eller aspekter i de föreliggande omständigheterna för att göra det
grundlösa förtalet mer trovärdigt.


Ordagr.: ”om ändå de troende, när ni hör det, ville tro …” – pronominet
”ni” visar att det sagda riktar sig till samfundet i dess helhet.

Denna interpolering motiveras av att de troende i föregående vers klandras,
inte för att ha kommit med den osanna anklagelsen, utan därför att de inte genast tillbakavisade den som lögn.


Underförstått ”och samhället i dess helhet”. Med denna och den följande
versen återknyter Koranen till den tanke som skymtar i vers 10 och kommenteras i not 11.

Utropet subhanaka (”Stor är Du [el. ’prisad vare Du’] i Din härlighet”) framhäver här den troendes plikt att besinna sitt ansvar inför Gud var gång han
frestas att lyssna till eller upprepa förtal (eftersom varje förklenande rykte måste
betraktas som förtal, så länge det inte enligt lagens föreskrifter visats vara sant).


Ordet fahishah innebär allt som är moraliskt förkastligt eller vedervärdigt
och dess betydelse kan utsträckas att omfatta ”omoraliskt handlande” i vidaste
bemärkelse. I sammanhanget ovan syftar det på ogrundade eller obevisade påståenden om omoraliskt uppträdande, dvs. ”skamligt förtal”.


Dvs. den i vers 4 i denna sura föreskrivna bestraffningen.

Denna Koranens varning mot förtal och – det måste anses klart underförstått – mot varje försök att avslöja andra människors fel och brister genljuder i
flera styrkta yttranden av Profeten: ”Undvik att förmoda och anta [det ena och
det andra om varandra]; antaganden [bygger ofta på] helt osanna berättelser (akdhab al-hadith); och spionera inte på varandra och försök inte finna fel och brister [hos varandra]” (Muwatta; snarlika versioner av denna ”tradition” återges av
Bukhari, Muslim och Abu Daud); hos Tirmidhi finner man: ”Såra inte dem
som har underkastat sig Guds vilja (al-muslimin), påbörda dem inte onda ting
och försök inte blotta deras nakenhet (dvs. deras fel); om någon vill blotta sin
broders nakenhet skall Gud blotta hans egen nakenhet [på Uppståndelsens dag]”
och hos Bukhari: ”Aldrig skyler en troende en annan troendes nakenhet utan att
Gud skyler hans egen nakenhet på Uppståndelsens dag.” Alla dessa maningar har
så att säga fått Koranens bekräftelse genom orden i 49:12: ”Undvik i möjligaste
mån att göra lösa antaganden [och förmoda det ena och det andra om varandra];
det kan ligga synd i sådana antaganden.”


Se vers 10 i denna sura och därtill fogad not 11.

I sammanhanget ovan torde termen al-munkar ha samma innebörd som i
16:90 (se förklaringen i den därtill fogade noten 107), eftersom den såsom fortsättningen visar direkt pekar på den oresonliga egenrättfärdighet som många
”Djävulens efterföljare” ger prov på, när de tillvitar andra moraliska fel och brister och glömmer att det bara är tack vare Guds nåd som den svaga människan alls
kan förbli ren.


Ordagr.: ”svära att de [hädanefter] inte skall ge till [el. ’hjälpa’] …” etc. Båda
betydelserna – ”svära att … inte” och ”vägra [el. ’eftersätta plikten’] att” – ligger
i verbet ala, som i meningen ovan uppträder i den avledda formen yatal. Översättningen bygger på den tolkning som den store filologen Abu Ubayd al-Qasim al-Harawi gör av detta verb (jfr Lane I, 84).


En förklaring till denna översättning av termen al-muhadjirun (och, på andra ställen, alladhina hadjaru) ges i not 203 till sura 2.

Det antas allmänt att denna vers syftar på följeslagaren Abu Bakr, som svor
en ed att han aldrig mer skulle hjälpa sin fattige släkting Mistah (vilken han intill den stunden hade underhållit) sedan denne deltagit i förtalskampanjen mot
Abu Bakrs dotter Aishah (se not 12 ovan). Kommentatorernas antagande är
otvivelaktigt välgrundat; men utan tvivel är det också så att versens etiska innehåll har tidlös giltighet och därför är oberoende av det händelseförlopp som utgör dess historiska bakgrund. (Denna synpunkt stöds dessutom av det faktum
att verben i stycket genomgående står i pluralis.) Maningen att ”förlåta och
glömma [deras fel]” står helt i samklang med Koranens princip att möta ont med
gott (se 13:22 och därtill fogad not 43).

Enligt Razi ligger frånvaro av ånger obestridligen som en underförstådd
förutsättning för det fördömande som uttalas i den följande texten, eftersom Koranen på många ställen klargör att Gud alltid är redo att ta emot en syndares
uppriktiga ånger.


Ordagr.: ”anständiga, obetänksamma [el. ’oförsiktiga’], troende kvinnor”,
dvs. ärbara kvinnor som tanklöst försätter sig i situationer som kan konstrueras
som tvetydiga och därför utnyttjas i förtalssyfte.


Se not 2 till 12:1 rörande den tvåfaldiga innebörden av ordet mubin (”klar”
resp. ”som klargör [el. ’uppenbarar’]”). Återgivandet av gudsattributet al-haqq
med ”den yttersta Sanningen” kommenteras i not 98 till 20:114. I texten här
ovan förefaller det aktiva participet mubin avse Guds uppenbarande på Domens
dag av den sanna naturen av människans handlingar, och således av det oerhörda i den synd som påtalas i detta avsnitt.

Ordagr.: ”oskyldiga till allt vad de [som förtalar dem] påstår”. — Jfr versens
första mening med vers 3 ovan (ö.a.).


Se not 5 till 8:4. Hänvisningen i sammanhanget till maghfirah (”förlåtelse
[för sina synder]”) understryker att människan är född med svagheter och att
hon därför lätt faller tillbaka i synd, även om hon i grund och botten är en god
och ren människa (jfr 4:28).


Detta strikta påbud anknyter till vad som sägs i det föregående, såtillvida
som det ger den enskilde ett ytterligare skydd mot illvilligt förtal. I ett vidare perspektiv framställer det principen att en människas hem och hennes privatliv inte
får kränkas. (Vad angår de socio-politiska aspekterna av denna princip, se State
and Government in Islam, 84ff.)


Dvs. av den rättmätige ägaren eller den som har tillsyn över huset.

Ordagr.: ”hus som inte är bebodda, men där det finns ting som är nyttiga för
er eller ger er förströelse” (mata). Enligt den samstämmiga uppfattningen hos
alla auktoritativa källor, inklusive Profetens följeslagare, syftar detta uttryck på
byggnader och lokaler av mer eller mindre offentlig karaktär såsom värdshus,
butiker, myndighetskontor, badanstalter etc.; även ruiner från gångna tider inbegrips här.


Ordagr.: ”akta [el. ’bevara’] sin blygd”. Uttrycket kan förstås dels bokstavligen: att ”med kläder skyla sitt kön”, dvs. iaktta anständighet i klädseln, och dels
som en metonymi för sexuell återhållsamhet, dvs. att låta sina begär få utlopp
enbart inom den av lagen sanktionerade ramen, i princip äktenskapet (jfr
23:5–6). Även maningen att ”sänka blicken” avser återhållsamhet i fysiskt och
känslomässigt avseende (Razi).

Det inom klammer tillfogade ordet ”anständigtvis” speglar den tolkning av
frasen illa ma zahara minha som gjorts av flera lärda i de första generationerna av
muslimer, särskilt Al-Qiffal (citerad av Razi), enligt vilken den innebär ”det som
enligt gängse bruk (al-adah al-djariyah) öppet kan visas”. De traditionella uttolkarna av den islamiska lagen har genom århundradena varit benägna att uppfatta ”vad som [anständigtvis] kan vara synligt” som avseende enbart ansikte,
händer och fötter. (Några har dock tolkat det så att även ansikte och händer skall
täckas.) De helt avgörande orden i denna föreskrift är den till både män och
kvinnor riktade maningen att ”sänka blicken och lägga band på sin sinnlighet”;
i ljuset av denna maning är det klart att det inte bara är med kläder som Koranens samhällsmoraliska principer skall upprätthållas utan det är människans –
mannens likaväl som kvinnans – uppträdande som ur moralisk synpunkt är avgörande. — Den striktare tolkning av föreskrifterna i denna vers om den kvinnliga klädedräkten, som i korthet berörs ovan, måste under alla förhållanden anses vara den allmänt vedertagna. Man kan också ifrågasätta den ovan givna definitionen av frasen illa ma zahara minha – enligt Ibn Kathir skall med dessa ord
förstås ”vad som inte [rimligen] kan hållas dolt”. Se också följande not och not
74 till sura 33 (ö.a.).

Substantivet khimar (plur. khumur) betecknar slöjan (el. huvudduken) som
de arabiska kvinnorna före och efter Islams inträde i historien hade för vana att
fästa över håret. Enligt flertalet klassiska kommentatorer bars denna slöja före
Islam mer eller mindre som prydnad, löst hängande ned på ryggen, och eftersom
kvinnodräkten enligt det då rådande modet omfattade ett framtill djupt urringat liv, lämnades bysten delvis bar. Kvinnorna uppmanas därför här att dölja den
med hjälp av en khimar (denna för Profetens samtida välkända persedel). Se också föregående not samt not 74 till sura 33 (ö.a.).


Dvs. mycket gamla män. Föregående fras, som översatts med ”dem som de
rättmätigt besitter” lyder ordagrant ”dem som deras högra hand besitter”, dvs.
slavar; se dock även not 78 nedan. — Det uttryck, två rader högre upp, som
översatts med ”närstående kvinnor” (eg. ”sina kvinnor”, nisaihinna), har allmänt tolkats som avseende andra muslimska kvinnor (se Ibn Kathirs kommentar
till denna vers). (Ö.a.)

Ordagr.: ”för att framhäva vad de döljer av sina behag”. Uttrycket yadribna
bi-ardjulihinna erinrar i sin konstruktion om idiomet daraba bi-yadayhi fi mishiyatihi, ”han svängde med armarna under gången” – ett uttryck citerat i just
detta sammanhang i Tadj al-Arus – vilket syftar på en avsiktligt utmanande
gång.

Underförstådd i denna allmänna maning till ånger ligger tanken att, eftersom
människan ”är skapad svag” (4:28), ingen någonsin är fri från fel eller oemottaglig för frestelser – ja, Profeten själv brukade säga: ”Jag vänder mig sannerligen
till Honom i ånger hundra gånger varje dag” (Ibn Hanbal, Bukhari och Bayhaqi,
alla med åberopande av Abd Allah ibn Umar).


Dvs. bland de fria medlemmarna av samfundet, såsom framgår av det följande omnämnandet av slavar som ett alternativ. (Detta är, vilket de flesta kommentatorer påpekar, inte en befallning utan en rekommendation till samfundet i
dess helhet.) – Termen ayyim (plur. ayama) betecknar en person som saknar
make (maka), oavsett om hon (han) aldrig varit gift eller är frånskild eller änka
(änkling). Versen uttrycker sålunda den i många styrkta yttranden av Profeten
upprepade tanken att det äkta ståndet är vida överlägset celibatet från såväl etisk
som social synpunkt.

Ordet as-salihin avser dem som är lämpade för äktenskap i moraliskt och fysiskt avseende, dvs. uppnått kroppslig och andlig mognad och som hyser tillgivenhet för sin blivande make (maka).


Dvs. på grund av fattigdom, svårighet att finna en lämplig partner eller av
andra personliga skäl.


Ordagr.: ”någon av dem som er högra hand besitter”, dvs. manliga eller
kvinnliga slavar.

Ordagr.: ”om ni ser något gott hos dem” (ö.a.). – Substantivet kitab är i detta sammanhang liktydigt med kitabah eller mukatabah (”skriftlig uppgörelse”,
”protokoll”), en juridisk term som betecknar det ”fribrev” eller ”kontrakt om
’manumissio’”, som upprättades efter överenskommelse mellan slaven och dennes husbonde och som innebar att slaven köpte sin frihet för en skälig lösesumma, betalbar över en längre period före eller efter frigivningen, alternativt i utbyte mot vissa angivna tjänster som slaven hade att utföra för husbonden. För
detta ändamål gav lagen denne rätt att ta lönat förvärvsarbete eller att uppdriva
beloppet på annan väg (t.ex. genom lån eller gåva från en utomstående). Med
hänsyn till verbets imperativform (katibuhum, ”skriv ut kontraktet för dem”)
kunde husbonden inte vägra upprätta fribrevet och inga förhandsvillkor fick
ställas utöver bevis på slavens goda karaktär och förmåga att fullgöra sitt åtagande enligt kontraktet – vilket vid behov fastställdes av en eller flera opartiska skiljemän. Det faktum att ett fribrev inte kunde vägras och de noggranna rättsregler
som gällde för dessa ”brev” visar att den islamiska lagen från första början syftade till avskaffandet av slaveriet som samhällsinstitution och att den moderna tidens slaveriförbud inte innebär mer än den slutliga bekräftelsen på målets förverkligande. (Se också följande not och not 146 till 2:177.) — Se vidare 9:60
med tillhörande not 85 som rör samfundets roll vad gäller dess befattning med
friköpande av krigsfångar och [från tiden före Islam kvarvarande] slavar (ö.a.).

Enligt alla auktoritativa källor hänför sig detta a) till slavägarens moraliska
plikt att främja slavens bemödanden att skaffa sig nödvändiga inkomster och
därmed hjälpa denne att uppnå ekonomisk självständighet och/eller att efterskänka en del av den överenskomna lösesumman och b) till den statliga skattkammarens (bayt al-mal) skyldighet att finansiera frigivningen av slavar i enlighet med Koranens princip (9:60) att de från den obligatoriska skatten zakah inflytande medlen skall användas bl.a. ”för att friköpa människor ur fångenskap
och slaveri” (fi r-riqab – se förklaringen i not 146 till sura 2). Zamakhshari anser därför att satsen ovan riktar sig inte bara till enskilda slavägare utan till samfundet som helhet. – I uttrycket ”det som Gud har gett er för er försörjning” ligger en anspelning på formeln att ”Gud har slutit ett avtal med de troende, enligt
vilket Han i utbyte för deras liv och egendom lovar dem paradiset” (9:111), dvs.
att allt vad människan kan äga tillhör Gud och att hon bara har förfogande- eller
nyttjanderätt till detta.


Ordagr.: ”för att söka” eller ”i en önskan att uppnå”.

Ordagr.: ”om de önskar ett skydd mot lösaktighet (tahassun)” dvs. genom
äktenskap (jfr användningen av det besläktade ordet muhsanat i 4:24). Flertalet
klassiska kommentatorer har uppfattningen att ordet fatayat (plur. av fatah,
”flicka”, ”jungfru”) här betecknar ”unga slavinnor”, ett antagande som stämmer
väl med sammanhanget. — Här kan tilläggas att det var en vanlig företeelse i det
förislamiska arabiska samhället att en rik man som en akt av gästfrihet erbjöd sin
gäst en av sina unga tjänsteflickor (eller slavinnor) som sällskap under natten.
Det förekom också att en slavinna tvingades att systematiskt prostituera sig och
att husbonden genom att ta ut en ”skatt” på hennes förtjänst berikade sig på rörelsen eller att han genom att ”gifta bort” flickan kunde inkassera brudgåvan.
Slutligen kunde han tillägna sig de barn som blev frukten av hennes påtvungna
lösaktighet. Ibn Kathir citerar olika ”traditioner” till belägg för detta. (Ö.a.)

Partikeln ka (”som”, ”liksom”), fogad som prefix till ett substantiv, kallas kaf
at-tashbih (”det ’k’ som anger jämförelse”). I sammanhanget ovan ligger underförstådd omöjligheten att definiera Gud ens med hjälp av bilder eller liknelser;
eftersom ”ingenting är som Han” (42:11) finns heller ”ingen som kan liknas vid
Honom” (112:4). Liknelsen om Guds ljus vill således inte förmedla en bild av
Hans verklighet – som är ofattbar för varje skapad varelse och sålunda omöjlig
att uttrycka på mänskligt språk – utan endast ge en antydan om det andens ljus
som Han, som är den yttersta Sanningen, skänker dem som söker det. Tabari,
Baghawi och Ibn Kathir citerar här ett yttrande som går tillbaka till både Ibn
Masud och Ibn Abbas: ”Detta är liknelsen om Guds ljus i den troendes hjärta.”


”Lyktan” är en bild av uppenbarelsens gåva, som Gud skänker Sina profeter
och som återspeglas i den troendes hjärta – liknelsens ”nisch” (Ubayy ibn Kab,
citerad av Tabari) – sedan denne tagit emot budskapet och tillägnat sig det med
sitt förnuft (”glas som lyser med en stjärnas glans”); endast med förnuftets hjälp
kan nämligen den äkta tron finna vägen till människans hjärta.

Detta förefaller vara en anspelning på den organiska kontinuiteten i all gudomlig uppenbarelse vilken, liksom ett träd när det fått rotfäste – ”roten” är
principen om Guds existens och Hans oförlikneliga Väsen – stadigt växer genom
mänsklighetens hela utvecklingshistoria och grenar ut sig i en praktfull mångfald
av religiös erfarenhet och låter människan ständigt vidga sin synkrets när hon
vänder blicken mot sanningen. Associationen mellan denna tanke och olivträdet
torde bygga på det faktum att detta trädslag är karakteristiskt för länderna öster
om Medelhavet, där de flesta profeter levde som med sin förkunnelse var förelöpare till den som förmedlade Koranens budskap. Men eftersom all sann uppenbarelses källa är det Oändliga Väsendet, tillhör trädet ”varken öst eller väst”; alldeles särskilt gäller detta om Koranen, som är riktad till hela mänskligheten och
därmed är universell också i sin målsättning.

Om kärnan i Koranens budskap heter det på annan plats att den är ”klar i sig
själv och klart uttrycker sanningen” (jfr not 2 till 12:1); det torde vara till denna
aspekt som orden här ovan hänvisar. Koranens budskap ger ljus därför att budskapet kommer från Gud, men det ger till och med ljus nästan utan att eld har
rört vid det; dvs. trots att man kan vara omedveten om att den gudomliga ingivelsens ”eld” rört vid det, borde dess inre följdriktighet, dess sanning och dess
visdom vara uppenbar för envar som tar del av budskapet utan förutfattade meningar och vägledd enbart av sitt förnuft.


Så tolkar de flesta kommentatorer dessa ord; Zamakhshari föredrar dock
tolkningen: ”Gud leder den till Sitt ljus som söker det”; båda tolkningarna är från
syntaktisk synpunkt riktiga.

Dvs. vissa sanningar kan på grund av sitt komplicerade sammanhang förmedlas till människan endast med hjälp av liknelser eller bildspråk; se noterna 5
och 8 till 3:7.


Ordagr.: ”och [befallt] att Hans namn skall åkallas där”, vilket i ljuset av den
följande texten låter förstå att det religiösa syftet med tempelbyggena fullföljs av
några men inte alla människor som regelbundet samlas där.


Ordagr.: ”köpslående” eller ”försäljning” (bay‘) – ett metonymiskt uttryck
för all verksamhet som syftar till vinst.


Se sura 2, not 34 angående detta återgivande av termen zakah.

Dvs. han tvingas på Räkenskapens dag inse att allt ”gott” som han tror sig ha
gjort har berövats sitt värde genom hans överlagda vägran att lyssna till sanningens röst (Zamakhshari och Razi).


Dvs. det är nu fråga om deras onda handlingar, som här ställs i motsats till
det goda de gjort — eller tror sig ha gjort (ö.a.) – i föregående vers liknade vid en
hägring.

Se not 38 till 21:30. Ordet dabbah betecknar alla levande väsen med yttre
form, utrustade med autonom rörelseförmåga; i sin vidaste bemärkelse omfattar
det därför hela djurvärlden, inklusive människan.


Eller ”Gud leder den till en rak väg som vill [vägledas]”. Det senare tolkningsalternativet kan te sig naturligare med hänsyn till den starka betoning som
i de föregående verserna läggs på naturens egna vittnesbörd om Guds skapande,
planmässiga verksamhet och maningen till de ”klarsynta” att låta sig ledas av
denna överväldigande mängd vittnesbörd. — Översättningen ovan av denna
fras, som med smärre variationer förekommer tretton gånger i Koranen, följer
dock den traditionella exegesen. Jfr också not 4 till 14:4. (Ö.a.)


Dvs. för att den av Gud givna Skriften – underförstådd i de föregående orden
”Gud och Sändebudet” – skall döma om deras etiska värderingar och deras uppträdande mot andra. — Den här kommenterade satsen lyder ordagrant: ”för att
han skall döma mellan dem” (ö.a.).


Jfr 4:60–61 och därtill fogade noter, särskilt not 80.

Dvs. genom att beröva dem vad de vill betrakta som ”legitima” friheter och
förströelser eller hindra dem att, som de ser det, ”följa med tiden”. Liksom i verserna 47 och 48 (och den följande versen 51) syftar uttrycket ”Gud och Hans
Sändebud” här även på den av Gud för Profeten uppenbarade Skriften.


Ordagr.: ”De troendes enda ord, när … är att de säger” – dvs. utan något
mentalt förbehåll. Ordet qawl (”utsaga”, ”yttrande”) antyder att det här är fråga
om ett verkligt ”gensvar” ur hjärtats djup i motsats till den läpparnas hycklade
bekännelse som vers 47 talar om.

Detta är en anspelning på den kortlivade entusiasm, som de ljumma tror sig
känna, och på deras förmenta offervillighet, som knappast rimmar med deras
uppenbara motvilja mot att i det dagliga livet följa Koranens bud.


Bakgrunden till denna elliptiskt förkortade mening är principen, som upprepas flera gånger i Koranen, att Gud inte lägger tyngre bördor på människan än
hon gott och väl kan bära.