QuranReader

The Surah takes its name 'Al-Furqan' from the first verse. Though it is symbolic like the names of many other Surahs, it has a close relation to its subject matter.

<h2>Name</h2><p>The Surah takes its name "Al-Furqan" from the first verse. Though it is symbolic like the names of many other Surahs, it has a close relation to its subject matter.</p><h2>Period of Revelation</h2><p>It appears from its style and subject matter that like Surah Al- Mu'minun, it was also revealed during the third stage of Prophethood at Makkah. Ibn Jarir and Imam Razi have cited a narration of Dahhak bin Muzahim that this Surah was revealed eight years before Surah An Nisa. This also confirms our opinion as to its period of revelation. (<em>Ibn Jarir</em>, Vol. XIX, pp. 28-30, and <em>Tafsir Kabir</em>, Vol. VI,p. 358).</p><h2>Subject Matter and Topics</h2><p>The Surah deals with the doubts and objections that were being raised against the Qur'an, the Prophethood of Muhammad (Allah's peace and blessings be upon him) and his teachings by the disbelievers of Makkah. Appropriate answers to each and every objection have been given and the people were warned of the consequences of rejecting the Truth. At the end of the Surah, a clear picture of the moral superiority of the Believers has been depicted as in the beginning of Surah Al-Mu'minun, as if to say, 'Here is the criterion for distinguishing the genuine from the counterfeit. This is the noble character of those people who have believed in and followed the teachings of the Holy Prophet and these are the kind of people that he is trying to reform. You may yourselves compare and contrast this type of people with those Arabs, who have not yet accepted the Message, and who are upholding "ignorance" and exerting their utmost to defeat the Truth. Now you may judge for yourselves as to which you would like to choose." Though this question was not posed in so many words, it was placed before every one in Arabia in a tangible shape. It may be noted that during the next few years, the practical answer given to this question by the whole nation, with the exception of a small minority, was that they chose Islam.</p>

تبارك الذي نزل الفرقان على عبده ليكون للعالمين نذيرا

 تَبَارَكَ ٱلَّذِى نَزَّلَ ٱلْفُرْقَانَ عَلَىٰ عَبْدِهِۦ لِيَكُونَ لِلْعَـٰلَمِينَ نَذِيرًا

الذي له ملك السماوات والارض ولم يتخذ ولدا ولم يكن له شريك في الملك وخلق كل شيء فقدره تقديرا

ٱلَّذِى لَهُۥ مُلْكُ ٱلسَّمَـٰوَٰتِ وَٱلْأَرْضِ وَلَمْ يَتَّخِذْ وَلَدًا وَلَمْ يَكُن لَّهُۥ شَرِيكٌ فِى ٱلْمُلْكِ وَخَلَقَ كُلَّ شَىْءٍ فَقَدَّرَهُۥ تَقْدِيرًا

واتخذوا من دونه الهة لا يخلقون شيئا وهم يخلقون ولا يملكون لانفسهم ضرا ولا نفعا ولا يملكون موتا ولا حياة ولا نشورا

وَٱتَّخَذُوا۟ مِن دُونِهِۦٓ ءَالِهَةً لَّا يَخْلُقُونَ شَيْـًٔا وَهُمْ يُخْلَقُونَ وَلَا يَمْلِكُونَ لِأَنفُسِهِمْ ضَرًّا وَلَا نَفْعًا وَلَا يَمْلِكُونَ مَوْتًا وَلَا حَيَوٰةً وَلَا نُشُورًا

وقال الذين كفروا ان هذا الا افك افتراه واعانه عليه قوم اخرون فقد جاءوا ظلما وزورا

وَقَالَ ٱلَّذِينَ كَفَرُوٓا۟ إِنْ هَـٰذَآ إِلَّآ إِفْكٌ ٱفْتَرَىٰهُ وَأَعَانَهُۥ عَلَيْهِ قَوْمٌ ءَاخَرُونَ ۖ فَقَدْ جَآءُو ظُلْمًا وَزُورًا

وقالوا اساطير الاولين اكتتبها فهي تملى عليه بكرة واصيلا

وَقَالُوٓا۟ أَسَـٰطِيرُ ٱلْأَوَّلِينَ ٱكْتَتَبَهَا فَهِىَ تُمْلَىٰ عَلَيْهِ بُكْرَةً وَأَصِيلًا

قل انزله الذي يعلم السر في السماوات والارض انه كان غفورا رحيما

قُلْ أَنزَلَهُ ٱلَّذِى يَعْلَمُ ٱلسِّرَّ فِى ٱلسَّمَـٰوَٰتِ وَٱلْأَرْضِ ۚ إِنَّهُۥ كَانَ غَفُورًا رَّحِيمًا

وقالوا مال هذا الرسول ياكل الطعام ويمشي في الاسواق لولا انزل اليه ملك فيكون معه نذيرا

وَقَالُوا۟ مَالِ هَـٰذَا ٱلرَّسُولِ يَأْكُلُ ٱلطَّعَامَ وَيَمْشِى فِى ٱلْأَسْوَاقِ ۙ لَوْلَآ أُنزِلَ إِلَيْهِ مَلَكٌ فَيَكُونَ مَعَهُۥ نَذِيرًا

او يلقى اليه كنز او تكون له جنة ياكل منها وقال الظالمون ان تتبعون الا رجلا مسحورا

أَوْ يُلْقَىٰٓ إِلَيْهِ كَنزٌ أَوْ تَكُونُ لَهُۥ جَنَّةٌ يَأْكُلُ مِنْهَا ۚ وَقَالَ ٱلظَّـٰلِمُونَ إِن تَتَّبِعُونَ إِلَّا رَجُلًا مَّسْحُورًا

انظر كيف ضربوا لك الامثال فضلوا فلا يستطيعون سبيلا

ٱنظُرْ كَيْفَ ضَرَبُوا۟ لَكَ ٱلْأَمْثَـٰلَ فَضَلُّوا۟ فَلَا يَسْتَطِيعُونَ سَبِيلًا

تبارك الذي ان شاء جعل لك خيرا من ذلك جنات تجري من تحتها الانهار ويجعل لك قصورا

تَبَارَكَ ٱلَّذِىٓ إِن شَآءَ جَعَلَ لَكَ خَيْرًا مِّن ذَٰلِكَ جَنَّـٰتٍ تَجْرِى مِن تَحْتِهَا ٱلْأَنْهَـٰرُ وَيَجْعَل لَّكَ قُصُورًۢا

بل كذبوا بالساعة واعتدنا لمن كذب بالساعة سعيرا

بَلْ كَذَّبُوا۟ بِٱلسَّاعَةِ ۖ وَأَعْتَدْنَا لِمَن كَذَّبَ بِٱلسَّاعَةِ سَعِيرًا

اذا راتهم من مكان بعيد سمعوا لها تغيظا وزفيرا

إِذَا رَأَتْهُم مِّن مَّكَانٍۭ بَعِيدٍ سَمِعُوا۟ لَهَا تَغَيُّظًا وَزَفِيرًا

واذا القوا منها مكانا ضيقا مقرنين دعوا هنالك ثبورا

وَإِذَآ أُلْقُوا۟ مِنْهَا مَكَانًا ضَيِّقًا مُّقَرَّنِينَ دَعَوْا۟ هُنَالِكَ ثُبُورًا

لا تدعوا اليوم ثبورا واحدا وادعوا ثبورا كثيرا

لَّا تَدْعُوا۟ ٱلْيَوْمَ ثُبُورًا وَٰحِدًا وَٱدْعُوا۟ ثُبُورًا كَثِيرًا

قل اذلك خير ام جنة الخلد التي وعد المتقون كانت لهم جزاء ومصيرا

قُلْ أَذَٰلِكَ خَيْرٌ أَمْ جَنَّةُ ٱلْخُلْدِ ٱلَّتِى وُعِدَ ٱلْمُتَّقُونَ ۚ كَانَتْ لَهُمْ جَزَآءً وَمَصِيرًا

لهم فيها ما يشاءون خالدين كان على ربك وعدا مسئولا

لَّهُمْ فِيهَا مَا يَشَآءُونَ خَـٰلِدِينَ ۚ كَانَ عَلَىٰ رَبِّكَ وَعْدًا مَّسْـُٔولًا

ويوم يحشرهم وما يعبدون من دون الله فيقول اانتم اضللتم عبادي هؤلاء ام هم ضلوا السبيل

وَيَوْمَ يَحْشُرُهُمْ وَمَا يَعْبُدُونَ مِن دُونِ ٱللَّهِ فَيَقُولُ ءَأَنتُمْ أَضْلَلْتُمْ عِبَادِى هَـٰٓؤُلَآءِ أَمْ هُمْ ضَلُّوا۟ ٱلسَّبِيلَ

قالوا سبحانك ما كان ينبغي لنا ان نتخذ من دونك من اولياء ولكن متعتهم واباءهم حتى نسوا الذكر وكانوا قوما بورا

قَالُوا۟ سُبْحَـٰنَكَ مَا كَانَ يَنۢبَغِى لَنَآ أَن نَّتَّخِذَ مِن دُونِكَ مِنْ أَوْلِيَآءَ وَلَـٰكِن مَّتَّعْتَهُمْ وَءَابَآءَهُمْ حَتَّىٰ نَسُوا۟ ٱلذِّكْرَ وَكَانُوا۟ قَوْمًۢا بُورًا

فقد كذبوكم بما تقولون فما تستطيعون صرفا ولا نصرا ومن يظلم منكم نذقه عذابا كبيرا

فَقَدْ كَذَّبُوكُم بِمَا تَقُولُونَ فَمَا تَسْتَطِيعُونَ صَرْفًا وَلَا نَصْرًا ۚ وَمَن يَظْلِم مِّنكُمْ نُذِقْهُ عَذَابًا كَبِيرًا

وما ارسلنا قبلك من المرسلين الا انهم لياكلون الطعام ويمشون في الاسواق وجعلنا بعضكم لبعض فتنة اتصبرون وكان ربك بصيرا

وَمَآ أَرْسَلْنَا قَبْلَكَ مِنَ ٱلْمُرْسَلِينَ إِلَّآ إِنَّهُمْ لَيَأْكُلُونَ ٱلطَّعَامَ وَيَمْشُونَ فِى ٱلْأَسْوَاقِ ۗ وَجَعَلْنَا بَعْضَكُمْ لِبَعْضٍ فِتْنَةً أَتَصْبِرُونَ ۗ وَكَانَ رَبُّكَ بَصِيرًا

وقال الذين لا يرجون لقاءنا لولا انزل علينا الملائكة او نرى ربنا لقد استكبروا في انفسهم وعتوا عتوا كبيرا

۞ وَقَالَ ٱلَّذِينَ لَا يَرْجُونَ لِقَآءَنَا لَوْلَآ أُنزِلَ عَلَيْنَا ٱلْمَلَـٰٓئِكَةُ أَوْ نَرَىٰ رَبَّنَا ۗ لَقَدِ ٱسْتَكْبَرُوا۟ فِىٓ أَنفُسِهِمْ وَعَتَوْ عُتُوًّا كَبِيرًا

يوم يرون الملائكة لا بشرى يومئذ للمجرمين ويقولون حجرا محجورا

يَوْمَ يَرَوْنَ ٱلْمَلَـٰٓئِكَةَ لَا بُشْرَىٰ يَوْمَئِذٍ لِّلْمُجْرِمِينَ وَيَقُولُونَ حِجْرًا مَّحْجُورًا

وقدمنا الى ما عملوا من عمل فجعلناه هباء منثورا

وَقَدِمْنَآ إِلَىٰ مَا عَمِلُوا۟ مِنْ عَمَلٍ فَجَعَلْنَـٰهُ هَبَآءً مَّنثُورًا

اصحاب الجنة يومئذ خير مستقرا واحسن مقيلا

أَصْحَـٰبُ ٱلْجَنَّةِ يَوْمَئِذٍ خَيْرٌ مُّسْتَقَرًّا وَأَحْسَنُ مَقِيلًا

ويوم تشقق السماء بالغمام ونزل الملائكة تنزيلا

وَيَوْمَ تَشَقَّقُ ٱلسَّمَآءُ بِٱلْغَمَـٰمِ وَنُزِّلَ ٱلْمَلَـٰٓئِكَةُ تَنزِيلًا

الملك يومئذ الحق للرحمن وكان يوما على الكافرين عسيرا

ٱلْمُلْكُ يَوْمَئِذٍ ٱلْحَقُّ لِلرَّحْمَـٰنِ ۚ وَكَانَ يَوْمًا عَلَى ٱلْكَـٰفِرِينَ عَسِيرًا

ويوم يعض الظالم على يديه يقول يا ليتني اتخذت مع الرسول سبيلا

وَيَوْمَ يَعَضُّ ٱلظَّالِمُ عَلَىٰ يَدَيْهِ يَقُولُ يَـٰلَيْتَنِى ٱتَّخَذْتُ مَعَ ٱلرَّسُولِ سَبِيلًا

يا ويلتى ليتني لم اتخذ فلانا خليلا

يَـٰوَيْلَتَىٰ لَيْتَنِى لَمْ أَتَّخِذْ فُلَانًا خَلِيلًا

لقد اضلني عن الذكر بعد اذ جاءني وكان الشيطان للانسان خذولا

لَّقَدْ أَضَلَّنِى عَنِ ٱلذِّكْرِ بَعْدَ إِذْ جَآءَنِى ۗ وَكَانَ ٱلشَّيْطَـٰنُ لِلْإِنسَـٰنِ خَذُولًا

وقال الرسول يا رب ان قومي اتخذوا هذا القران مهجورا

وَقَالَ ٱلرَّسُولُ يَـٰرَبِّ إِنَّ قَوْمِى ٱتَّخَذُوا۟ هَـٰذَا ٱلْقُرْءَانَ مَهْجُورًا

وكذلك جعلنا لكل نبي عدوا من المجرمين وكفى بربك هاديا ونصيرا

وَكَذَٰلِكَ جَعَلْنَا لِكُلِّ نَبِىٍّ عَدُوًّا مِّنَ ٱلْمُجْرِمِينَ ۗ وَكَفَىٰ بِرَبِّكَ هَادِيًا وَنَصِيرًا

وقال الذين كفروا لولا نزل عليه القران جملة واحدة كذلك لنثبت به فؤادك ورتلناه ترتيلا

وَقَالَ ٱلَّذِينَ كَفَرُوا۟ لَوْلَا نُزِّلَ عَلَيْهِ ٱلْقُرْءَانُ جُمْلَةً وَٰحِدَةً ۚ كَذَٰلِكَ لِنُثَبِّتَ بِهِۦ فُؤَادَكَ ۖ وَرَتَّلْنَـٰهُ تَرْتِيلًا

ولا ياتونك بمثل الا جئناك بالحق واحسن تفسيرا

وَلَا يَأْتُونَكَ بِمَثَلٍ إِلَّا جِئْنَـٰكَ بِٱلْحَقِّ وَأَحْسَنَ تَفْسِيرًا

الذين يحشرون على وجوههم الى جهنم اولئك شر مكانا واضل سبيلا

ٱلَّذِينَ يُحْشَرُونَ عَلَىٰ وُجُوهِهِمْ إِلَىٰ جَهَنَّمَ أُو۟لَـٰٓئِكَ شَرٌّ مَّكَانًا وَأَضَلُّ سَبِيلًا

ولقد اتينا موسى الكتاب وجعلنا معه اخاه هارون وزيرا

وَلَقَدْ ءَاتَيْنَا مُوسَى ٱلْكِتَـٰبَ وَجَعَلْنَا مَعَهُۥٓ أَخَاهُ هَـٰرُونَ وَزِيرًا

فقلنا اذهبا الى القوم الذين كذبوا باياتنا فدمرناهم تدميرا

فَقُلْنَا ٱذْهَبَآ إِلَى ٱلْقَوْمِ ٱلَّذِينَ كَذَّبُوا۟ بِـَٔايَـٰتِنَا فَدَمَّرْنَـٰهُمْ تَدْمِيرًا

وقوم نوح لما كذبوا الرسل اغرقناهم وجعلناهم للناس اية واعتدنا للظالمين عذابا اليما

وَقَوْمَ نُوحٍ لَّمَّا كَذَّبُوا۟ ٱلرُّسُلَ أَغْرَقْنَـٰهُمْ وَجَعَلْنَـٰهُمْ لِلنَّاسِ ءَايَةً ۖ وَأَعْتَدْنَا لِلظَّـٰلِمِينَ عَذَابًا أَلِيمًا

وعادا وثمود واصحاب الرس وقرونا بين ذلك كثيرا

وَعَادًا وَثَمُودَا۟ وَأَصْحَـٰبَ ٱلرَّسِّ وَقُرُونًۢا بَيْنَ ذَٰلِكَ كَثِيرًا

وكلا ضربنا له الامثال وكلا تبرنا تتبيرا

وَكُلًّا ضَرَبْنَا لَهُ ٱلْأَمْثَـٰلَ ۖ وَكُلًّا تَبَّرْنَا تَتْبِيرًا

ولقد اتوا على القرية التي امطرت مطر السوء افلم يكونوا يرونها بل كانوا لا يرجون نشورا

وَلَقَدْ أَتَوْا۟ عَلَى ٱلْقَرْيَةِ ٱلَّتِىٓ أُمْطِرَتْ مَطَرَ ٱلسَّوْءِ ۚ أَفَلَمْ يَكُونُوا۟ يَرَوْنَهَا ۚ بَلْ كَانُوا۟ لَا يَرْجُونَ نُشُورًا

واذا راوك ان يتخذونك الا هزوا اهذا الذي بعث الله رسولا

وَإِذَا رَأَوْكَ إِن يَتَّخِذُونَكَ إِلَّا هُزُوًا أَهَـٰذَا ٱلَّذِى بَعَثَ ٱللَّهُ رَسُولًا

ان كاد ليضلنا عن الهتنا لولا ان صبرنا عليها وسوف يعلمون حين يرون العذاب من اضل سبيلا

إِن كَادَ لَيُضِلُّنَا عَنْ ءَالِهَتِنَا لَوْلَآ أَن صَبَرْنَا عَلَيْهَا ۚ وَسَوْفَ يَعْلَمُونَ حِينَ يَرَوْنَ ٱلْعَذَابَ مَنْ أَضَلُّ سَبِيلًا

ارايت من اتخذ الهه هواه افانت تكون عليه وكيلا

أَرَءَيْتَ مَنِ ٱتَّخَذَ إِلَـٰهَهُۥ هَوَىٰهُ أَفَأَنتَ تَكُونُ عَلَيْهِ وَكِيلًا

ام تحسب ان اكثرهم يسمعون او يعقلون ان هم الا كالانعام بل هم اضل سبيلا

أَمْ تَحْسَبُ أَنَّ أَكْثَرَهُمْ يَسْمَعُونَ أَوْ يَعْقِلُونَ ۚ إِنْ هُمْ إِلَّا كَٱلْأَنْعَـٰمِ ۖ بَلْ هُمْ أَضَلُّ سَبِيلًا

الم تر الى ربك كيف مد الظل ولو شاء لجعله ساكنا ثم جعلنا الشمس عليه دليلا

أَلَمْ تَرَ إِلَىٰ رَبِّكَ كَيْفَ مَدَّ ٱلظِّلَّ وَلَوْ شَآءَ لَجَعَلَهُۥ سَاكِنًا ثُمَّ جَعَلْنَا ٱلشَّمْسَ عَلَيْهِ دَلِيلًا

ثم قبضناه الينا قبضا يسيرا

ثُمَّ قَبَضْنَـٰهُ إِلَيْنَا قَبْضًا يَسِيرًا

وهو الذي جعل لكم الليل لباسا والنوم سباتا وجعل النهار نشورا

وَهُوَ ٱلَّذِى جَعَلَ لَكُمُ ٱلَّيْلَ لِبَاسًا وَٱلنَّوْمَ سُبَاتًا وَجَعَلَ ٱلنَّهَارَ نُشُورًا

وهو الذي ارسل الرياح بشرا بين يدي رحمته وانزلنا من السماء ماء طهورا

وَهُوَ ٱلَّذِىٓ أَرْسَلَ ٱلرِّيَـٰحَ بُشْرًۢا بَيْنَ يَدَىْ رَحْمَتِهِۦ ۚ وَأَنزَلْنَا مِنَ ٱلسَّمَآءِ مَآءً طَهُورًا

لنحيي به بلدة ميتا ونسقيه مما خلقنا انعاما واناسي كثيرا

لِّنُحْـِۧىَ بِهِۦ بَلْدَةً مَّيْتًا وَنُسْقِيَهُۥ مِمَّا خَلَقْنَآ أَنْعَـٰمًا وَأَنَاسِىَّ كَثِيرًا

ولقد صرفناه بينهم ليذكروا فابى اكثر الناس الا كفورا

وَلَقَدْ صَرَّفْنَـٰهُ بَيْنَهُمْ لِيَذَّكَّرُوا۟ فَأَبَىٰٓ أَكْثَرُ ٱلنَّاسِ إِلَّا كُفُورًا

ولو شئنا لبعثنا في كل قرية نذيرا

وَلَوْ شِئْنَا لَبَعَثْنَا فِى كُلِّ قَرْيَةٍ نَّذِيرًا

فلا تطع الكافرين وجاهدهم به جهادا كبيرا

فَلَا تُطِعِ ٱلْكَـٰفِرِينَ وَجَـٰهِدْهُم بِهِۦ جِهَادًا كَبِيرًا

وهو الذي مرج البحرين هذا عذب فرات وهذا ملح اجاج وجعل بينهما برزخا وحجرا محجورا

۞ وَهُوَ ٱلَّذِى مَرَجَ ٱلْبَحْرَيْنِ هَـٰذَا عَذْبٌ فُرَاتٌ وَهَـٰذَا مِلْحٌ أُجَاجٌ وَجَعَلَ بَيْنَهُمَا بَرْزَخًا وَحِجْرًا مَّحْجُورًا

وهو الذي خلق من الماء بشرا فجعله نسبا وصهرا وكان ربك قديرا

وَهُوَ ٱلَّذِى خَلَقَ مِنَ ٱلْمَآءِ بَشَرًا فَجَعَلَهُۥ نَسَبًا وَصِهْرًا ۗ وَكَانَ رَبُّكَ قَدِيرًا

ويعبدون من دون الله ما لا ينفعهم ولا يضرهم وكان الكافر على ربه ظهيرا

وَيَعْبُدُونَ مِن دُونِ ٱللَّهِ مَا لَا يَنفَعُهُمْ وَلَا يَضُرُّهُمْ ۗ وَكَانَ ٱلْكَافِرُ عَلَىٰ رَبِّهِۦ ظَهِيرًا

وما ارسلناك الا مبشرا ونذيرا

وَمَآ أَرْسَلْنَـٰكَ إِلَّا مُبَشِّرًا وَنَذِيرًا

قل ما اسالكم عليه من اجر الا من شاء ان يتخذ الى ربه سبيلا

قُلْ مَآ أَسْـَٔلُكُمْ عَلَيْهِ مِنْ أَجْرٍ إِلَّا مَن شَآءَ أَن يَتَّخِذَ إِلَىٰ رَبِّهِۦ سَبِيلًا

وتوكل على الحي الذي لا يموت وسبح بحمده وكفى به بذنوب عباده خبيرا

وَتَوَكَّلْ عَلَى ٱلْحَىِّ ٱلَّذِى لَا يَمُوتُ وَسَبِّحْ بِحَمْدِهِۦ ۚ وَكَفَىٰ بِهِۦ بِذُنُوبِ عِبَادِهِۦ خَبِيرًا

الذي خلق السماوات والارض وما بينهما في ستة ايام ثم استوى على العرش الرحمن فاسال به خبيرا

ٱلَّذِى خَلَقَ ٱلسَّمَـٰوَٰتِ وَٱلْأَرْضَ وَمَا بَيْنَهُمَا فِى سِتَّةِ أَيَّامٍ ثُمَّ ٱسْتَوَىٰ عَلَى ٱلْعَرْشِ ۚ ٱلرَّحْمَـٰنُ فَسْـَٔلْ بِهِۦ خَبِيرًا

واذا قيل لهم اسجدوا للرحمن قالوا وما الرحمن انسجد لما تامرنا وزادهم نفورا

وَإِذَا قِيلَ لَهُمُ ٱسْجُدُوا۟ لِلرَّحْمَـٰنِ قَالُوا۟ وَمَا ٱلرَّحْمَـٰنُ أَنَسْجُدُ لِمَا تَأْمُرُنَا وَزَادَهُمْ نُفُورًا ۩

تبارك الذي جعل في السماء بروجا وجعل فيها سراجا وقمرا منيرا

تَبَارَكَ ٱلَّذِى جَعَلَ فِى ٱلسَّمَآءِ بُرُوجًا وَجَعَلَ فِيهَا سِرَٰجًا وَقَمَرًا مُّنِيرًا

وهو الذي جعل الليل والنهار خلفة لمن اراد ان يذكر او اراد شكورا

وَهُوَ ٱلَّذِى جَعَلَ ٱلَّيْلَ وَٱلنَّهَارَ خِلْفَةً لِّمَنْ أَرَادَ أَن يَذَّكَّرَ أَوْ أَرَادَ شُكُورًا

وعباد الرحمن الذين يمشون على الارض هونا واذا خاطبهم الجاهلون قالوا سلاما

وَعِبَادُ ٱلرَّحْمَـٰنِ ٱلَّذِينَ يَمْشُونَ عَلَى ٱلْأَرْضِ هَوْنًا وَإِذَا خَاطَبَهُمُ ٱلْجَـٰهِلُونَ قَالُوا۟ سَلَـٰمًا

والذين يبيتون لربهم سجدا وقياما

وَٱلَّذِينَ يَبِيتُونَ لِرَبِّهِمْ سُجَّدًا وَقِيَـٰمًا

والذين يقولون ربنا اصرف عنا عذاب جهنم ان عذابها كان غراما

وَٱلَّذِينَ يَقُولُونَ رَبَّنَا ٱصْرِفْ عَنَّا عَذَابَ جَهَنَّمَ ۖ إِنَّ عَذَابَهَا كَانَ غَرَامًا

انها ساءت مستقرا ومقاما

إِنَّهَا سَآءَتْ مُسْتَقَرًّا وَمُقَامًا

والذين اذا انفقوا لم يسرفوا ولم يقتروا وكان بين ذلك قواما

وَٱلَّذِينَ إِذَآ أَنفَقُوا۟ لَمْ يُسْرِفُوا۟ وَلَمْ يَقْتُرُوا۟ وَكَانَ بَيْنَ ذَٰلِكَ قَوَامًا

والذين لا يدعون مع الله الها اخر ولا يقتلون النفس التي حرم الله الا بالحق ولا يزنون ومن يفعل ذلك يلق اثاما

وَٱلَّذِينَ لَا يَدْعُونَ مَعَ ٱللَّهِ إِلَـٰهًا ءَاخَرَ وَلَا يَقْتُلُونَ ٱلنَّفْسَ ٱلَّتِى حَرَّمَ ٱللَّهُ إِلَّا بِٱلْحَقِّ وَلَا يَزْنُونَ ۚ وَمَن يَفْعَلْ ذَٰلِكَ يَلْقَ أَثَامًا

يضاعف له العذاب يوم القيامة ويخلد فيه مهانا

يُضَـٰعَفْ لَهُ ٱلْعَذَابُ يَوْمَ ٱلْقِيَـٰمَةِ وَيَخْلُدْ فِيهِۦ مُهَانًا

الا من تاب وامن وعمل عملا صالحا فاولئك يبدل الله سيئاتهم حسنات وكان الله غفورا رحيما

إِلَّا مَن تَابَ وَءَامَنَ وَعَمِلَ عَمَلًا صَـٰلِحًا فَأُو۟لَـٰٓئِكَ يُبَدِّلُ ٱللَّهُ سَيِّـَٔاتِهِمْ حَسَنَـٰتٍ ۗ وَكَانَ ٱللَّهُ غَفُورًا رَّحِيمًا

ومن تاب وعمل صالحا فانه يتوب الى الله متابا

وَمَن تَابَ وَعَمِلَ صَـٰلِحًا فَإِنَّهُۥ يَتُوبُ إِلَى ٱللَّهِ مَتَابًا

والذين لا يشهدون الزور واذا مروا باللغو مروا كراما

وَٱلَّذِينَ لَا يَشْهَدُونَ ٱلزُّورَ وَإِذَا مَرُّوا۟ بِٱللَّغْوِ مَرُّوا۟ كِرَامًا

والذين اذا ذكروا بايات ربهم لم يخروا عليها صما وعميانا

وَٱلَّذِينَ إِذَا ذُكِّرُوا۟ بِـَٔايَـٰتِ رَبِّهِمْ لَمْ يَخِرُّوا۟ عَلَيْهَا صُمًّا وَعُمْيَانًا

والذين يقولون ربنا هب لنا من ازواجنا وذرياتنا قرة اعين واجعلنا للمتقين اماما

وَٱلَّذِينَ يَقُولُونَ رَبَّنَا هَبْ لَنَا مِنْ أَزْوَٰجِنَا وَذُرِّيَّـٰتِنَا قُرَّةَ أَعْيُنٍ وَٱجْعَلْنَا لِلْمُتَّقِينَ إِمَامًا

اولئك يجزون الغرفة بما صبروا ويلقون فيها تحية وسلاما

أُو۟لَـٰٓئِكَ يُجْزَوْنَ ٱلْغُرْفَةَ بِمَا صَبَرُوا۟ وَيُلَقَّوْنَ فِيهَا تَحِيَّةً وَسَلَـٰمًا

خالدين فيها حسنت مستقرا ومقاما

خَـٰلِدِينَ فِيهَا ۚ حَسُنَتْ مُسْتَقَرًّا وَمُقَامًا

قل ما يعبا بكم ربي لولا دعاؤكم فقد كذبتم فسوف يكون لزاما

قُلْ مَا يَعْبَؤُا۟ بِكُمْ رَبِّى لَوْلَا دُعَآؤُكُمْ ۖ فَقَدْ كَذَّبْتُمْ فَسَوْفَ يَكُونُ لِزَامًۢا

TJUGOFEMTE SURAN
AL-FURQAN (MÅTTSTOCKEN)
Mekka-perioden
DET ÄR högst sannolikt att denna sura hör till den grupp som uppenbarades
vid mitten av Mekka-perioden och att den är ungefär samtidig
med Maryam (som kan dateras till femte eller början av sjätte året av
Profetens verksamhet).
Den titel som alltid använts om suran – Al-Furqan – definierar i ett
ord dess centrala tema, nämligen förklaringen att det är varje gudomlig
uppenbarelses innersta syfte att ge människan en tillförlitlig måttstock,
med vars hjälp hon kan avgöra vad som är sant och vad som är falskt, vad
som är rätt och vad som är orätt, en norm för moraliska värderingar bindande
för individen såväl som för samhället. I anslutning till denna förklaring
betonas den mänskliga naturen hos alla sändebud som Gud har
låtit komma till människorna (vers 20), för att bemöta det falska argumentet
att Koranen inte kunde ha inspirerats av Gud, då Muhammad
endast var en ”vanlig dödlig”, som hade samma fysiska behov som alla
andra människor och deltog i alla normala mänskliga aktiviteter (verserna
7–8).
Uppenbarelsen av Skriften framstår här som ett utflöde av Guds skapande
verksamhet av samma majestätiska rang som de företeelser som
kan iakttas i naturen (se t.ex. verserna 2, 45–54, 61–62 etc.). Men
människorna är föga benägna att underordna sig denna gudomliga ledning
och Profeten själv klagar i suran över att ”hans folk ser på denna
Koran som något föråldrat [som kan läggas åt sidan]” (vers 30) – signifikativa
ord för vår tid.

Koranens Budskap

Koranensbudskap.se

Al-Furqan

Kommentatorernas stora flertal uppfattar ordet al-furqan på detta sätt. I sammanhanget ovan betecknar det såväl Koranen som hela uppenbarelsefenomenet som sådant. (Se not 38 till 2:53, som redogör för Muhammad Abduhs extensiva
tolkning av termen.) I verbformen nazzala ligger en antydan dels om att uppenbarelsen har fortgått under en längre period, dels att den skedde ”i etapper”.


Dvs. i överensstämmelse med den funktion som det skapade skall fylla enligt
Hans beslut; jfr 87:2–3, som utgör den tidigaste formuleringen av denna tanke.


Dvs. vare sig de är ”avbildningar” av inbillade gudomligheter eller personifierade naturkrafter eller förgudade människor eller blott och bart foster av en rik fantasi.


Detta betyder att Koranen, eller det mesta av dess innehåll, skulle bygga på judiska och kristna läror som Muhammad undervisats i av anonyma utlänningar (jfr 16:103 och därtill fogade noter, särskilt not 127) eller också av araber omvända till judendomen eller kristendomen; det betyder dessutom att Muhammad antingen skulle ha invaggat sig i illusionen att Koranen var en gudomlig uppenbarelse eller att han, i vetskap om det rätta förhållandet, bedrägligen påstod att den var från Gud.

Allmänt antas att detta är Koranens bemötande av det illvilliga påståendet i
föregående sats. — Kommentarens författare anser emellertid att det utgör en
del av detta påstående, vilket alltså – säger han – åtminstone delvis lägger ansvaret för Koranens tillkomst på dessa, ur myternas värld hämtade ”medhjälpare” till Muhammad. Översättaren har som synes följt den traditionella exegesens uppfattning (ö.a.).


Hans samtida visste nämligen att han inte var läs- och skrivkunnig (ummi).


En ironisk anspelning på de paradisets ”lustgårdar” som Koranen så ofta talar
om.; jfr 13:38 och de därtill fogade noterna 74 och 75; likaså 5:75 och 21:7–8
— samt vers 10 nedan (ö.a.).

Ordagr.: ”när den ser dem långt bortifrån”; detta är sannolikt en som metafor
formulerad anspelning på dödsögonblicket i deras jordiska liv. Liksom på många
andra ställen ger Koranen här en antydan om den allegoriska form som måste ges
åt dess beskrivningar av förhållandena i det kommande livet, här genom att
människans synsinne så att säga överflyttas på föremålet för hennes seende (när
den ser dem), ett förfarande som Zamakhshari uttryckligen betecknar som en
metafor, ala sabil al-madjaz.


Ett försök till förklaring av det allegoriska uttrycket om syndarna, som kastas i elden ”sammankedjade”, ges i not 64 till 14:49. Vad beträffar den ”trånga
håla” [eg. ”utrymme”, ”plats”] som de kastas i, säger Zamakhshari i sin kommentar: ”Sorg och elände åtföljs av [känslan av] tryck och beklämning, liksom
lycka åtföljs av [känslan] att bröstet vidgas; därför säger Gud om paradiset att det är ’lika vidsträckt som himlarna och jorden’” (3:133).


Trots att begreppet ”förintelse” (thubur) innebär något definitivt och att det
således inte kan bli fråga om en upprepning, står här maningen till syndarna att
be om ”många förintelser” som en metonymi för deras outhärdligt intensiva lidande och deras lika intensiva önskan att till sist undkomma det.


Detta avsnitt utgör en fortsättning på vers 3 ovan.


Den ”retoriska” fråga som följer är uppenbarligen riktad till otillbörligen
förgudade, tänkande varelser – dvs. profeter eller helgon – och inte till avgudabilder utan liv vilka, som några kommentatorer förmodar, ”skall förmås att tala”.

Här underförstås som komplettering ”och därför skulle det ha varit moraliskt omöjligt för oss att begära att andra skulle tillbe oss”. Ibn Kathir fattar emellertid detta ”vi” (eg. ”oss”, lana) som innebärande ”vi människor” och alltså inte
enbart de talande. Hur som helst har denna allegoriska dialog – som återkommer
i många varianter genom hela Koranen – till funktion att på ett dramatiskt sätt
framhäva det moraliskt vedervärdiga och intellektuellt meningslösa i att tillskriva någon annan än Gud gudomliga egenskaper.


Eller ”så länge att de [till sist]” (hatta).

Denna elliptiskt förkortade mening anspelar otvivelaktigt på det faktum att
uppträdandet av varje ny profet som regel haft ett tvåfaldigt syfte: för det första
att låta honom framföra ett av Gud inspirerat budskap av etiskt innehåll till
människorna och därmed etablera en måttstock som gör det möjligt att avgöra
vad som är rätt och vad som är orätt, att skilja det sanna från det falska (al-furqan, såsom surans första vers förklarar); och, för det andra, att låta honom bli ett redskap för att pröva den moraliska halten i människors uppfattningar och
attityder, så som de har framträtt i deras reaktioner på profetens budskap – dvs.
deras beredvillighet eller ovillighet att bedöma det på dess inneboende förtjänster utan att begära eller ens förvänta sig ”övernaturliga” bevis på dess gudomliga ursprung. Indirekt innebär det som här sägs i sista hand att inte bara en profet
utan varje människa, som den maska i det sociala nätet hon är, blir ett sådant
redskap med vilket hennes medmänniskors moraliska halt prövas; därför ger
några av de tidigaste kommentatorerna (bland dem Tabari) frasen ovan innebörden: ”Vi har låtit er människor bli redskap så att den ene prövar den andre.”

Dvs. ”ni som nåtts av Koranens budskap”.


Innebörden är att då de inte tror på uppståndelsen, väntar de sig inte heller
att Gud efter döden skall döma dem.


Dvs. på Domens dag, då ”allt är fullbordat” (jfr 6:8). — Enligt As-Sabuni
som hänvisar till Ibn Kathir, är det i versens fortsättning änglarna som säger till
syndarna: ”Ni är obönhörligt utestängda från förlåtelse och salighet.” (Ö.a.)


Ordagr.: ”de skall vara bättre [ställda] i fråga om boning och i fråga om viloplats [för middagssiestan]”.


Ordagr.: ”tagit [samma] väg som sändebudet”. Orden ”sändebudet” och
”den orättfärdige” står uppenbarligen här i generell mening med syftning på alla
Guds sändebud och alla som med vett och vilja avvisar deras ledning. Uttrycket
”den mannen” (fulan) i den följande versen betecknar på liknande sätt varje
människa eller varje mänskligt inflytande som bär ansvaret för att en annan
människa går vilse.


Se not 10 till 2:14, första hälften av not 16 till 15:17 samt not 31 till 14:22,
där innebörden av ordet ”Djävulen”, så som det används här, förklaras.

Tolkningen ovan, som bygger på den historiskt förankrade uppfattningen att
det här är fråga om Profetens klagan över de qurayshitiska ledarnas (”mitt folk”)
fientliga mottagande av hans förkunnelse, torde vara den allmänt vedertagna –
den stämmer dessutom väl med nästa vers. Ibn Kathir gör i sin kommentar en
jämförelse med 41:26. – Författaren till denna kommentar anser emellertid att
dessa ord fälls vid uppståndelsen och stöder sin uppfattning på de tolkningar som
gjorts av stora kommentatorer som Abu Muslim (citerad av Razi) och Baghawi.
Att versen använder tempus för fullbordad handling (qala, ”han sade”) strider
inte mot en sådan tolkning eftersom Koranen normalt med detta tempus betecknar det som sker i ett tidlöst sammanhang. Med dessa utgångspunkter blir hans översättning av versen: ”Och [på Uppståndelsens dag] skall Sändebudet säga:
’Herre! [Många av] mitt folk såg på denna Koran…’” etc. Jfr nästa not. (Ö.a.)

Dvs. som blott och bart uttryck för önsketänkande och därför inte förtjänt
att beaktas eller som något som med tiden förlorat sin relevans. Eftersom majoriteten av dem som nåtts av Koranens budskap betraktade och betraktar det som en gudomlig uppenbarelse och sålunda som i högsta grad ”relevant” i ordets
fulla bemärkelse är det tydligt att orden ”mitt folk” här inte kan betyda alla medlemmar av Profetens skara av efterföljare, vare sig man med detta menar en nation eller ett av en gemensam ideologi sammanhållet samfund; orden kan sålunda bara avse dem av hans anhängare som, fastän de kallar sig muslimer, förlorat
tron på Koranens budskap. — Synpunkterna i denna not har självfallet enbart
intresse för den som väljer att följa författarens alternativa tolkning av versen; se
hela not 23 ovan (ö.a.).

Jfr 6:112, en vers som i snarlika ordalag talar om de onda krafter (shayatin)
mot vilka varje profet har måst kämpa. Som exempel på de ”fagra ord” ägnade att
”förvirra och vilseleda” som nämns i den citerade versen, anförs i detta avsnitt
med profetisk vision det bedrägliga argumentet att Koranen, förkunnad för 1400
år sedan, nu måste anses ”föråldrad”.

Ordagr.: ”i ett stycke” eller ”på en gång” (djumlatan wahidah) – varmed antyds att Islams fiender i den steg för steg fortgående uppenbarelsen av Koranen ser ett tecken på att den ”författats” av Muhammad i den takt som dikterats av hans från tid till annan skiftande, personliga och politiska behov.


Dvs. gjort den fri från inre motsägelser (jfr 4:82); se också 39:23, där Koranen omtalas som präglad av ”inre överensstämmelse”. Den koncisa frasen rattalnahu tartilan täcker de två parallella begreppen ”foga ihop delar till ett harmoniskt helt” och ”ge helheten konsistens och inre följdriktighet”. Eftersom den inre konsistensen och avsaknaden av motsägelser i ett budskap – vars framförande spänner över tjugotre år av ett liv så fyllt av rörelse och drama som Profetens – tydligt pekar mot att gudomlig ingivelse är dess källa, måste den obestridligen
stärka tron hos varje tänkande troende; och här – Koranen säger det själv – ligger den djupaste orsaken till uppenbarelsens långsamma, stegvisa förlopp. (När termen tartil brukas om högläsning av Koranen – t.ex. i 73:4 – syftar den på den
regelbundna rytm och ”eftersinnande” diktion som bör känneteckna sådan högläsning.)

Dvs. komma med alla möjliga, till synes plausibla invändningar, stödda på
exempel eller liknelser – prov på detta ger verserna 7–8, 21 och 32 i denna sura
och många andra passager i Koranen – med syftet att ifrågasätta Muhammads
profetiska kallelse och därmed också det faktum att Koranens källa är ingivelse
från Gud.


Underförstått ”till det eller de problem som berörts”, en anspelning på det
förhållandet att Koranen själv ger den bästa förklaringen till sin egen text. I hela
detta avsnitt (verserna 30–34) är vad som sägs om Profeten – här ibland apostroferad med pronomina ”din” eller ”dig” – också tillämpligt på alla dem som följer honom i senare tider.


Dvs. i ett tillstånd av yttersta andliga förnedring (Razi, som också citerar
några andra kommentatorer). — Jfr 17:97 (ö.a.).


Se not 18 till 20:29 angående översättningen av ordet wazir. Omnämnandet
här av Moses och Aron – och av Noa etc. i de följande verserna – anknyter till
orden i vers 31 ovan: ”Vi har låtit varje profet mötas av fientlighet från de obotfärdiga syndarnas sida.”

Se sura 7, noterna 47 och 54, rörande stammarna Ad och Thamud. Vad Ar-Rass beträffar existerar ännu i dag en stad med detta namn i provinsen Al-Qasim i mellersta Arabien. På den tid det här är fråga om lär den ha bebotts av ättlingar till den nabateiska stammen Thamud (Tabari). Kommentatorerna är dock inte ense om den verkliga betydelsen av detta namn; Razi citerar flera av de sinsemellan motstridiga tolkningarna men avvisar dem alla som rena gissningar.


Underförstått ”som de försummade att hämta lärdom ur”. Angående ordet
mathal (”exempel”, ”lärdom”, ”läxa”) se not 106 till 17:89.


Ordagr.: ”ett ont regn” (ö.a.). – Detta är en anspelning på Sodom och dess
förstöring genom ett ”regn av stenblock” (se 11:82 och därtill fogad not 114). 
Uttrycket ”de måste ha träffat på” torde kunna uppfattas på två sätt: a) i första
hand enligt den bokstavliga ordalydelsen, i vilket fall det syftar på Profetens samtida motståndare, de avgudadyrkande mekkanerna, vilkas karavaner till Syrien
vanligen tog vägen längs Döda havets kust och då passerade förbi den trakt där
städerna Sodom och Gomorra anses ha varit belägna; b) i överförd bemärkelse
(”komma på”, ”höra talas om”, ”under läsning träffa på”) i vilket fall det kan förstås som riktat till människor i alla tider med anknytning till det faktum att berättelsen om Sodom och Gomorra är en oskiljaktig del av mänsklighetens moraliska arvegods. — I ljuset av versens fortsättning förefaller den bokstavliga tolkningen ligga närmast till hands (ö.a.).

Ordagr.: ”de har förirrat sig ännu längre från [sanningens] väg”; se not 143
till 7:179.


Ordagr.: ”Vi har gjort solen till dess vägvisare” (ö.a.).


Dvs. ”Vi orsakar dess sammandragning i enlighet med ’naturens lagar’, som
Vi har stiftat.” Liksom fallet är på många andra ställen i Koranen, pekar den
plötsliga växlingen från pronominet ”Han” till ”Vi” på det faktum att Gud inte
kan definieras och att det är det mänskliga talets – och sålunda den mänskliga intelligensens – ofullkomlighet som gör det nödvändigt att om det Högsta Väsendet använda ord som i själva verket bara kan syfta på ofullkomliga, skapade
”människor”.


Ordagr.: ”Vi har förtydligat den (el. ’detta’, sarrafnahu) bland dem” – en hänvisning till de ofta återkommande, på olika sätt formulerade, påminnelserna i Koranen – men också i gångna tiders uppenbarelser – om alla de vittnesbörd som
omisskännligen pekar mot existensen av en medveten Skapande Kraft (Zamakhshari).


Underförstått ”men det är Vår vilja att Muhammad skall vara den siste profeten och den som varnar alla människor intill tidens ände”

Substantivet bahr, vars normala betydelse är ”hav”, används också för att beteckna stora sjöar och andra större ansamlingar av vatten, ja även floder; i sammanhanget ovan är innebörden av tvåtalsformen al-bahrayn (”de två stora vattenmassorna”) havsvattnet respektive sötvattnet, som existerar vid sidan av varandra på jorden.


Dvs. har gjort så att de – som om en osynlig barriär reste sig mellan dem –
behåller var sina särskilda egenskaper, trots att de ständigt möts och blandas i haven. Här kan man se en indirekt påminnelse om Guds planmässiga skapande,
nämligen i det kretslopp som vattnets omvandling beskriver: det avdunstar från
havsytan och ger upphov till moln, vars fuktighet sedan kondenseras till regn
och snö, varigenom vattenflödet ur källor och i floder underhålls och vattnet
slutligen söker sig tillbaka till havet. Några av Islams mystiker ser i den betoning
som här läggs på de två slagen av vatten en allegori över klyftan mellan människans förnimmelse av det andliga å ena sidan och hennes jordiska behov och passioner å den andra – en klyfta som inte hindrar att båda faktorerna påverkar varandra