QuranReader

The Surah takes its name Ar-Rum from the second verse in which the words ghulibat-ir-Rum have occurred.

<h2>Name</h2>The Surah takes its name Ar-Rum from the <a href="/30/2" rel="noopener noreferrer" target="_blank">second verse</a> in which the words ghulibat-ir-Rum have occurred.<h2>Period of Revelation</h2>The period of the revelation of this Surah is determined by the historical event that has been mentioned at the outset. It says: "The Romans have been vanquished in the neighboring land."In those days the Byzantine occupied territories adjacent to Arabia were Jordan, Syria and Palestine, and in these territories the Romans were completely overpowered by the Iranians in 615 A.D. Therefore, it can be said with absolute certainty that this Surah was sent down in the same year, and this was the year in which the migration to Habash took place.<h2>Historical Background</h2>The prediction made in the initial verses of this Surah is one of the most outstanding evidences of the Quran's being the Word of Allah and the Holy Prophet Muhammad being a true Messenger of Allah. Let us have a look at the historical background relevant to the verses.Eight years before the advent of the Holy Prophet, the Byzantine Emperor Maurice was overthrown by Phocus, who captured the throne and became king. Phocus executed the five sons of Maurice in front of him, and then had the Emperor killed and hung their heads on a thoroughfare in Constantinople. A few days later he had the empress and her three daughters also put to death. This event provided Khusrau Parvez, the Sassanid King of Iran with a good excuse to attack Byzantium. Emperor Maurice had been his benefactor; with who's help he had got the throne of Iran. Khusrau therefore declared that he would avenge his godfather's murder and that of his children. He started the war against Byzantium in 603 A.D. and within a few years, putting the Phocus armies to rout in succession, he reached Edessa (modern, Urfa) in Asia Minor, on the one hand, and Aleppo and Antioch in Syria, on the other. When the Byzantine ministers saw that Phocus could not save the country, they sought the African governor's help, who sent his son, Heraclius, to Constantinople with a strong fleet. Phocus was immediately deposed and Heraclius made emperor. He treated Phocus as he had treated Maurice. This happened in 610 A. D., the year the Holy Prophet was appointed to Prophethood.The moral excuse for which Khusrau Parvez had started the war was no more valid after the deposition and death of Phocus. Had the object of his war really been to avenge the murder of his ally on Phocus for his cruelty, he would have come to terms with the new Emperor after the death of Phocus. But he continued the war, and gave it the color of a crusade between Zoroastrianism and Christianity. The sympathies of the Christian sects (i. e. Nestorians and Jacobians, etc.) which had been excommunicated by the Roman ecclesiastical authority and tyrannized for years also went with the Magian (Zoroastrian) invaders, and the Jews also joined hands with them; so much so that the number of the Jews who enlisted in Khusrau's army rose up to 26,000.Heraclius could not stop this storm. The very first news that he received from the East after ascending the throne was that of the Iranian occupation of Antioch. After this Damascus fell in 613 A. D. Then in 614 A.D. the Iranians occupying Jerusalem played havoc with the Christian world. Ninety thousand Christians were massacred and the Holy Sepulcher was desecrated. The Original Cross on which, according to the Christian belief, Jesus had died was seized and carried to Mada'in. The chief priest Zacharia was taken prisoner and all the important churches of the city were destroyed. How puffed up was Khusrau Parvez at this victory can be judged from the letter that he wrote to Heraclius from Jerusalem. He wrote: "From Khusrau, the greatest of all gods, the master of the whole world: To Heraclius, his most wretched and most stupid servant: You say that you have trust in your Lord. why didn't then your Lord save Jerusalem from me?"Within a year after this victory the Iranian armies over-ran Jordan, Palestine and the whole of the Sinai Peninsula, and reached the frontiers of Egypt. In those very days another conflict of a far greater historical consequence was going on in Makkah. The believers in One God, under the leadership of the Prophet Muhammad (may Allah's peace be upon him), were fighting for their existence against the followers of shirk under the command of the chiefs of the Quraish, and the conflict had reached such a stage that in 615 A. D., a substantial number of the Muslims had to leave their homes and take refuge with the Christian kingdom of Habash, which was an ally of the Byzantine Empire. In those days the Sassanid victories against Byzantium were the talk of the town, and the pagans of Makkah were delighted and were taunting the Muslims to the effect: "Look the fire worshipers of Iran are winning victories and the Christian believers in Revelation and Prophethood are being routed everywhere. Likewise, we, the idol worshipers of Arabia, will exterminate you and your religion."These were the conditions when this Surah of the Quran was sent down, and in it a prediction was made, saying:"The Romans have been vanquished in the neighboring land and within a few years after their defeat, they shall be victorious. And it will be the day when the believers will rejoice in the victory granted by Allah." It contained not one but two predictions: First, the Romans shall be victorious; and second, the Muslims also shall win a victory at the same time. Apparently, there was not a remote chance of the fulfillment of the either prediction in the next few years. On the one hand, there were a handful of the Muslims, who were being beaten and tortured in Makkah, and even till eight years after this prediction there appeared no chance of their victory and domination. On the other, the Romans were losing more and more ground every next day. By 619 A. D. the whole of Egypt had passed into Sassanid hands and the Magian armies had reached as far as Tripoli. In Asia Minor they beat and pushed back the Romans to Bosporus, and in 617 A. D. they captured Chalcedon (modern, Kadikoy) just opposite Constantinople. The Emperor sent an envoy to Khusrau, praying that he was ready to have peace on any terms, but he replied, "I shall not give protection to the emperor until he is brought in chains before me and gives up obedience to his crucified god and adopts submission to the fire god." At last, the Emperor became so depressed by defeat that he decided to leave Constantinople and shift to Carthage (modern, Tunis). In short, as the British historian Gibbon says, even seven to eight years after this prediction of the Quran, the conditions were such that no one could even imagine that the Byzantine Empire would ever gain an upper hand over Iran. Not to speak of gaining domination, no one could hope that the Empire, under the circumstances, would even survive.bid\`i sinin, and the word bid\` in Arabic applies to a number upto ten. Therefore, make the bet for ten years and increase the number of camels to a hundred." So, Hadrat Abu Bakr spoke to Ubayy again and bet a hundred camels for ten years.In 622 A. D. as the Holy Prophet migrated to Madinah, the Emperor Heraclius set off quietly for Trabzon from Constantinople via the Black Sea and started preparations to attack Iran from rear. For this he asked the Church for money, and Pope Sergius lent him the Church collections on interest, in a bid to save Christianity from Zoroastrianism. Heraclius started his counter attack in 623 A. D. from Armenia. Next year, in 624 A. D., he entered Azerbaijan and destroyed Clorumia, the birthplace of Zoroaster, and ravaged the principal fire temple of Iran. Great are the powers of Allah, this was the very year when the Muslims achieved a decisive victory at Badr for the first time against the mushriks. Thus both the predictions made in Surah Rum were fulfilled simultaneously within the stipulated period of ten years.The Byzantine forces continued to press the Iranians hard and in the decisive battle at Nineveh (627 A.D.) they dealt them the hardest blow. They captured the royal residence of Dastagerd, and then pressing forward reached right opposite to Ctesiphon, capital of Iran in those days. In 628 A. D. in an internal revolt, Khusrau Parvez was imprisoned and 18 of his sons were executed in front of him and a few days later he himself died in the prison. This was the year when the peace treaty of Hudaibiya was concluded, which the Quran has termed as "the supreme victory", and in this very year Khusrau's son, Qubad II, gave up all the occupied Roman territories, restored the True Cross and made peace with Byzantium. In 628 A. D., the Emperor himself went to Jerusalem to install the "Holy Cross" in its place, and in the same year the Holy Prophet entered Makkah for the first time after the Hijrah to perform the \`Umra-tul-Qada'.After this no one could have any doubt about the truth of the prophecy of the Quran, with the result that most of the Arab polytheists accepted Islam. The heirs of Ubayy bin Khalaf lost their bet and had to give a hundred camels to Hadrat Abu Bakr Siddiq. He took them before the Holy Prophet, who ordered that they be given away in charity, because the bet had been made at a time when gambling had not yet been forbidden by the Shari\`ah ; now it was forbidden. Therefore, the bet was allowed to be accepted from the belligerent disbelievers, but instruction given that it should be given away in charity and should not be brought in personal use.<h2>Theme and Subject matter</h2>The discourse begins with the theme that the Romans have been overcome and the people the world over think that the empire is about to collapse, but the fact is that within a few years the tables will be turned and the vanquished will again become victorious.This introductory theme contains the great truth that man is accustomed to seeing only what is apparent and superficial. That which is behind the apparent and superficial he does not know. When in the petty matters of life, this habit to see only the apparent and superficial can lead man to misunderstandings and miscalculations, and when he is liable to make wrong estimates only due to lack of knowledge about "what will happen tomorrow", how stupendous will be his error if he risks his whole life-activity by placing reliance only upon what is visible and apparent with respect to his worldly life as a whole.In this connection, the Signs of the universe which have been presented as evidence to prove the doctrine of the Hereafter arc precisely the same which support the doctrine of Tauhid. Therefore from <a href="/30/28" rel="noopener noreferrer" target="_blank">verse 28</a> onward, the discourse turns to the affirmation of Tauhid and the refutation of shirk, and it is stressed that the natural way of life for man is none else but to serve One God exclusively. Shirk is opposed to the nature of the universe as to the nature of man. Therefore, whenever man has adopted this deviation, chaos has resulted. Again here, an allusion has been made to the great chaos that had gripped the world on account of the war between the two major powers of the time, and it has been indicated that this chaos too, is the result of shirk, and all the nations who were ever involved in mischief and chaos in the history of mankind were also mushriks.In conclusion, a parable has been presented to make the people understand that just as dead earth comes to life, all of a sudden, by a shower of rain sent by God and swells with vegetation and plant life, so is the case with the dead humanity. When God sends a shower of His mercy in the form of Revelation and Prophethood, it also gives a new life to mankind and causes it to grow and develop and flourish. Therefore: "If you take full advantage of this opportunity, the barren land of Arabia will bloom by Allah's mercy and the whole advantage will be your. But if you do not take advantage of it, you will harm only your selves. Then no regret will avail and no opportunity will be provided to make amends."

في ادنى الارض وهم من بعد غلبهم سيغلبون

فِىٓ أَدْنَى ٱلْأَرْضِ وَهُم مِّنۢ بَعْدِ غَلَبِهِمْ سَيَغْلِبُونَ

في بضع سنين لله الامر من قبل ومن بعد ويومئذ يفرح المؤمنون

فِى بِضْعِ سِنِينَ ۗ لِلَّهِ ٱلْأَمْرُ مِن قَبْلُ وَمِنۢ بَعْدُ ۚ وَيَوْمَئِذٍ يَفْرَحُ ٱلْمُؤْمِنُونَ

بنصر الله ينصر من يشاء وهو العزيز الرحيم

بِنَصْرِ ٱللَّهِ ۚ يَنصُرُ مَن يَشَآءُ ۖ وَهُوَ ٱلْعَزِيزُ ٱلرَّحِيمُ

وعد الله لا يخلف الله وعده ولكن اكثر الناس لا يعلمون

وَعْدَ ٱللَّهِ ۖ لَا يُخْلِفُ ٱللَّهُ وَعْدَهُۥ وَلَـٰكِنَّ أَكْثَرَ ٱلنَّاسِ لَا يَعْلَمُونَ

يعلمون ظاهرا من الحياة الدنيا وهم عن الاخرة هم غافلون

يَعْلَمُونَ ظَـٰهِرًا مِّنَ ٱلْحَيَوٰةِ ٱلدُّنْيَا وَهُمْ عَنِ ٱلْـَٔاخِرَةِ هُمْ غَـٰفِلُونَ

اولم يتفكروا في انفسهم ما خلق الله السماوات والارض وما بينهما الا بالحق واجل مسمى وان كثيرا من الناس بلقاء ربهم لكافرون

أَوَلَمْ يَتَفَكَّرُوا۟ فِىٓ أَنفُسِهِم ۗ مَّا خَلَقَ ٱللَّهُ ٱلسَّمَـٰوَٰتِ وَٱلْأَرْضَ وَمَا بَيْنَهُمَآ إِلَّا بِٱلْحَقِّ وَأَجَلٍ مُّسَمًّى ۗ وَإِنَّ كَثِيرًا مِّنَ ٱلنَّاسِ بِلِقَآئِ رَبِّهِمْ لَكَـٰفِرُونَ

اولم يسيروا في الارض فينظروا كيف كان عاقبة الذين من قبلهم كانوا اشد منهم قوة واثاروا الارض وعمروها اكثر مما عمروها وجاءتهم رسلهم بالبينات فما كان الله ليظلمهم ولكن كانوا انفسهم يظلمون

أَوَلَمْ يَسِيرُوا۟ فِى ٱلْأَرْضِ فَيَنظُرُوا۟ كَيْفَ كَانَ عَـٰقِبَةُ ٱلَّذِينَ مِن قَبْلِهِمْ ۚ كَانُوٓا۟ أَشَدَّ مِنْهُمْ قُوَّةً وَأَثَارُوا۟ ٱلْأَرْضَ وَعَمَرُوهَآ أَكْثَرَ مِمَّا عَمَرُوهَا وَجَآءَتْهُمْ رُسُلُهُم بِٱلْبَيِّنَـٰتِ ۖ فَمَا كَانَ ٱللَّهُ لِيَظْلِمَهُمْ وَلَـٰكِن كَانُوٓا۟ أَنفُسَهُمْ يَظْلِمُونَ

ثم كان عاقبة الذين اساءوا السواى ان كذبوا بايات الله وكانوا بها يستهزئون

ثُمَّ كَانَ عَـٰقِبَةَ ٱلَّذِينَ أَسَـٰٓـُٔوا۟ ٱلسُّوٓأَىٰٓ أَن كَذَّبُوا۟ بِـَٔايَـٰتِ ٱللَّهِ وَكَانُوا۟ بِهَا يَسْتَهْزِءُونَ

الله يبدا الخلق ثم يعيده ثم اليه ترجعون

ٱللَّهُ يَبْدَؤُا۟ ٱلْخَلْقَ ثُمَّ يُعِيدُهُۥ ثُمَّ إِلَيْهِ تُرْجَعُونَ

ويوم تقوم الساعة يبلس المجرمون

وَيَوْمَ تَقُومُ ٱلسَّاعَةُ يُبْلِسُ ٱلْمُجْرِمُونَ

ولم يكن لهم من شركائهم شفعاء وكانوا بشركائهم كافرين

وَلَمْ يَكُن لَّهُم مِّن شُرَكَآئِهِمْ شُفَعَـٰٓؤُا۟ وَكَانُوا۟ بِشُرَكَآئِهِمْ كَـٰفِرِينَ

ويوم تقوم الساعة يومئذ يتفرقون

وَيَوْمَ تَقُومُ ٱلسَّاعَةُ يَوْمَئِذٍ يَتَفَرَّقُونَ

فاما الذين امنوا وعملوا الصالحات فهم في روضة يحبرون

فَأَمَّا ٱلَّذِينَ ءَامَنُوا۟ وَعَمِلُوا۟ ٱلصَّـٰلِحَـٰتِ فَهُمْ فِى رَوْضَةٍ يُحْبَرُونَ

واما الذين كفروا وكذبوا باياتنا ولقاء الاخرة فاولئك في العذاب محضرون

وَأَمَّا ٱلَّذِينَ كَفَرُوا۟ وَكَذَّبُوا۟ بِـَٔايَـٰتِنَا وَلِقَآئِ ٱلْـَٔاخِرَةِ فَأُو۟لَـٰٓئِكَ فِى ٱلْعَذَابِ مُحْضَرُونَ

فسبحان الله حين تمسون وحين تصبحون

فَسُبْحَـٰنَ ٱللَّهِ حِينَ تُمْسُونَ وَحِينَ تُصْبِحُونَ

وله الحمد في السماوات والارض وعشيا وحين تظهرون

وَلَهُ ٱلْحَمْدُ فِى ٱلسَّمَـٰوَٰتِ وَٱلْأَرْضِ وَعَشِيًّا وَحِينَ تُظْهِرُونَ

يخرج الحي من الميت ويخرج الميت من الحي ويحيي الارض بعد موتها وكذلك تخرجون

يُخْرِجُ ٱلْحَىَّ مِنَ ٱلْمَيِّتِ وَيُخْرِجُ ٱلْمَيِّتَ مِنَ ٱلْحَىِّ وَيُحْىِ ٱلْأَرْضَ بَعْدَ مَوْتِهَا ۚ وَكَذَٰلِكَ تُخْرَجُونَ

ومن اياته ان خلقكم من تراب ثم اذا انتم بشر تنتشرون

وَمِنْ ءَايَـٰتِهِۦٓ أَنْ خَلَقَكُم مِّن تُرَابٍ ثُمَّ إِذَآ أَنتُم بَشَرٌ تَنتَشِرُونَ

ومن اياته ان خلق لكم من انفسكم ازواجا لتسكنوا اليها وجعل بينكم مودة ورحمة ان في ذلك لايات لقوم يتفكرون

وَمِنْ ءَايَـٰتِهِۦٓ أَنْ خَلَقَ لَكُم مِّنْ أَنفُسِكُمْ أَزْوَٰجًا لِّتَسْكُنُوٓا۟ إِلَيْهَا وَجَعَلَ بَيْنَكُم مَّوَدَّةً وَرَحْمَةً ۚ إِنَّ فِى ذَٰلِكَ لَـَٔايَـٰتٍ لِّقَوْمٍ يَتَفَكَّرُونَ

ومن اياته خلق السماوات والارض واختلاف السنتكم والوانكم ان في ذلك لايات للعالمين

وَمِنْ ءَايَـٰتِهِۦ خَلْقُ ٱلسَّمَـٰوَٰتِ وَٱلْأَرْضِ وَٱخْتِلَـٰفُ أَلْسِنَتِكُمْ وَأَلْوَٰنِكُمْ ۚ إِنَّ فِى ذَٰلِكَ لَـَٔايَـٰتٍ لِّلْعَـٰلِمِينَ

ومن اياته منامكم بالليل والنهار وابتغاؤكم من فضله ان في ذلك لايات لقوم يسمعون

وَمِنْ ءَايَـٰتِهِۦ مَنَامُكُم بِٱلَّيْلِ وَٱلنَّهَارِ وَٱبْتِغَآؤُكُم مِّن فَضْلِهِۦٓ ۚ إِنَّ فِى ذَٰلِكَ لَـَٔايَـٰتٍ لِّقَوْمٍ يَسْمَعُونَ

ومن اياته يريكم البرق خوفا وطمعا وينزل من السماء ماء فيحيي به الارض بعد موتها ان في ذلك لايات لقوم يعقلون

وَمِنْ ءَايَـٰتِهِۦ يُرِيكُمُ ٱلْبَرْقَ خَوْفًا وَطَمَعًا وَيُنَزِّلُ مِنَ ٱلسَّمَآءِ مَآءً فَيُحْىِۦ بِهِ ٱلْأَرْضَ بَعْدَ مَوْتِهَآ ۚ إِنَّ فِى ذَٰلِكَ لَـَٔايَـٰتٍ لِّقَوْمٍ يَعْقِلُونَ

ومن اياته ان تقوم السماء والارض بامره ثم اذا دعاكم دعوة من الارض اذا انتم تخرجون

وَمِنْ ءَايَـٰتِهِۦٓ أَن تَقُومَ ٱلسَّمَآءُ وَٱلْأَرْضُ بِأَمْرِهِۦ ۚ ثُمَّ إِذَا دَعَاكُمْ دَعْوَةً مِّنَ ٱلْأَرْضِ إِذَآ أَنتُمْ تَخْرُجُونَ

وله من في السماوات والارض كل له قانتون

وَلَهُۥ مَن فِى ٱلسَّمَـٰوَٰتِ وَٱلْأَرْضِ ۖ كُلٌّ لَّهُۥ قَـٰنِتُونَ

وهو الذي يبدا الخلق ثم يعيده وهو اهون عليه وله المثل الاعلى في السماوات والارض وهو العزيز الحكيم

وَهُوَ ٱلَّذِى يَبْدَؤُا۟ ٱلْخَلْقَ ثُمَّ يُعِيدُهُۥ وَهُوَ أَهْوَنُ عَلَيْهِ ۚ وَلَهُ ٱلْمَثَلُ ٱلْأَعْلَىٰ فِى ٱلسَّمَـٰوَٰتِ وَٱلْأَرْضِ ۚ وَهُوَ ٱلْعَزِيزُ ٱلْحَكِيمُ

ضرب لكم مثلا من انفسكم هل لكم من ما ملكت ايمانكم من شركاء في ما رزقناكم فانتم فيه سواء تخافونهم كخيفتكم انفسكم كذلك نفصل الايات لقوم يعقلون

ضَرَبَ لَكُم مَّثَلًا مِّنْ أَنفُسِكُمْ ۖ هَل لَّكُم مِّن مَّا مَلَكَتْ أَيْمَـٰنُكُم مِّن شُرَكَآءَ فِى مَا رَزَقْنَـٰكُمْ فَأَنتُمْ فِيهِ سَوَآءٌ تَخَافُونَهُمْ كَخِيفَتِكُمْ أَنفُسَكُمْ ۚ كَذَٰلِكَ نُفَصِّلُ ٱلْـَٔايَـٰتِ لِقَوْمٍ يَعْقِلُونَ

بل اتبع الذين ظلموا اهواءهم بغير علم فمن يهدي من اضل الله وما لهم من ناصرين

بَلِ ٱتَّبَعَ ٱلَّذِينَ ظَلَمُوٓا۟ أَهْوَآءَهُم بِغَيْرِ عِلْمٍ ۖ فَمَن يَهْدِى مَنْ أَضَلَّ ٱللَّهُ ۖ وَمَا لَهُم مِّن نَّـٰصِرِينَ

فاقم وجهك للدين حنيفا فطرت الله التي فطر الناس عليها لا تبديل لخلق الله ذلك الدين القيم ولكن اكثر الناس لا يعلمون

فَأَقِمْ وَجْهَكَ لِلدِّينِ حَنِيفًا ۚ فِطْرَتَ ٱللَّهِ ٱلَّتِى فَطَرَ ٱلنَّاسَ عَلَيْهَا ۚ لَا تَبْدِيلَ لِخَلْقِ ٱللَّهِ ۚ ذَٰلِكَ ٱلدِّينُ ٱلْقَيِّمُ وَلَـٰكِنَّ أَكْثَرَ ٱلنَّاسِ لَا يَعْلَمُونَ

منيبين اليه واتقوه واقيموا الصلاة ولا تكونوا من المشركين

۞ مُنِيبِينَ إِلَيْهِ وَٱتَّقُوهُ وَأَقِيمُوا۟ ٱلصَّلَوٰةَ وَلَا تَكُونُوا۟ مِنَ ٱلْمُشْرِكِينَ

من الذين فرقوا دينهم وكانوا شيعا كل حزب بما لديهم فرحون

مِنَ ٱلَّذِينَ فَرَّقُوا۟ دِينَهُمْ وَكَانُوا۟ شِيَعًا ۖ كُلُّ حِزْبٍۭ بِمَا لَدَيْهِمْ فَرِحُونَ

واذا مس الناس ضر دعوا ربهم منيبين اليه ثم اذا اذاقهم منه رحمة اذا فريق منهم بربهم يشركون

وَإِذَا مَسَّ ٱلنَّاسَ ضُرٌّ دَعَوْا۟ رَبَّهُم مُّنِيبِينَ إِلَيْهِ ثُمَّ إِذَآ أَذَاقَهُم مِّنْهُ رَحْمَةً إِذَا فَرِيقٌ مِّنْهُم بِرَبِّهِمْ يُشْرِكُونَ

ليكفروا بما اتيناهم فتمتعوا فسوف تعلمون

لِيَكْفُرُوا۟ بِمَآ ءَاتَيْنَـٰهُمْ ۚ فَتَمَتَّعُوا۟ فَسَوْفَ تَعْلَمُونَ

ام انزلنا عليهم سلطانا فهو يتكلم بما كانوا به يشركون

أَمْ أَنزَلْنَا عَلَيْهِمْ سُلْطَـٰنًا فَهُوَ يَتَكَلَّمُ بِمَا كَانُوا۟ بِهِۦ يُشْرِكُونَ

واذا اذقنا الناس رحمة فرحوا بها وان تصبهم سيئة بما قدمت ايديهم اذا هم يقنطون

وَإِذَآ أَذَقْنَا ٱلنَّاسَ رَحْمَةً فَرِحُوا۟ بِهَا ۖ وَإِن تُصِبْهُمْ سَيِّئَةٌۢ بِمَا قَدَّمَتْ أَيْدِيهِمْ إِذَا هُمْ يَقْنَطُونَ

اولم يروا ان الله يبسط الرزق لمن يشاء ويقدر ان في ذلك لايات لقوم يؤمنون

أَوَلَمْ يَرَوْا۟ أَنَّ ٱللَّهَ يَبْسُطُ ٱلرِّزْقَ لِمَن يَشَآءُ وَيَقْدِرُ ۚ إِنَّ فِى ذَٰلِكَ لَـَٔايَـٰتٍ لِّقَوْمٍ يُؤْمِنُونَ

فات ذا القربى حقه والمسكين وابن السبيل ذلك خير للذين يريدون وجه الله واولئك هم المفلحون

فَـَٔاتِ ذَا ٱلْقُرْبَىٰ حَقَّهُۥ وَٱلْمِسْكِينَ وَٱبْنَ ٱلسَّبِيلِ ۚ ذَٰلِكَ خَيْرٌ لِّلَّذِينَ يُرِيدُونَ وَجْهَ ٱللَّهِ ۖ وَأُو۟لَـٰٓئِكَ هُمُ ٱلْمُفْلِحُونَ

وما اتيتم من ربا ليربو في اموال الناس فلا يربو عند الله وما اتيتم من زكاة تريدون وجه الله فاولئك هم المضعفون

وَمَآ ءَاتَيْتُم مِّن رِّبًا لِّيَرْبُوَا۟ فِىٓ أَمْوَٰلِ ٱلنَّاسِ فَلَا يَرْبُوا۟ عِندَ ٱللَّهِ ۖ وَمَآ ءَاتَيْتُم مِّن زَكَوٰةٍ تُرِيدُونَ وَجْهَ ٱللَّهِ فَأُو۟لَـٰٓئِكَ هُمُ ٱلْمُضْعِفُونَ

الله الذي خلقكم ثم رزقكم ثم يميتكم ثم يحييكم هل من شركائكم من يفعل من ذلكم من شيء سبحانه وتعالى عما يشركون

ٱللَّهُ ٱلَّذِى خَلَقَكُمْ ثُمَّ رَزَقَكُمْ ثُمَّ يُمِيتُكُمْ ثُمَّ يُحْيِيكُمْ ۖ هَلْ مِن شُرَكَآئِكُم مَّن يَفْعَلُ مِن ذَٰلِكُم مِّن شَىْءٍ ۚ سُبْحَـٰنَهُۥ وَتَعَـٰلَىٰ عَمَّا يُشْرِكُونَ

ظهر الفساد في البر والبحر بما كسبت ايدي الناس ليذيقهم بعض الذي عملوا لعلهم يرجعون

ظَهَرَ ٱلْفَسَادُ فِى ٱلْبَرِّ وَٱلْبَحْرِ بِمَا كَسَبَتْ أَيْدِى ٱلنَّاسِ لِيُذِيقَهُم بَعْضَ ٱلَّذِى عَمِلُوا۟ لَعَلَّهُمْ يَرْجِعُونَ

قل سيروا في الارض فانظروا كيف كان عاقبة الذين من قبل كان اكثرهم مشركين

قُلْ سِيرُوا۟ فِى ٱلْأَرْضِ فَٱنظُرُوا۟ كَيْفَ كَانَ عَـٰقِبَةُ ٱلَّذِينَ مِن قَبْلُ ۚ كَانَ أَكْثَرُهُم مُّشْرِكِينَ

فاقم وجهك للدين القيم من قبل ان ياتي يوم لا مرد له من الله يومئذ يصدعون

فَأَقِمْ وَجْهَكَ لِلدِّينِ ٱلْقَيِّمِ مِن قَبْلِ أَن يَأْتِىَ يَوْمٌ لَّا مَرَدَّ لَهُۥ مِنَ ٱللَّهِ ۖ يَوْمَئِذٍ يَصَّدَّعُونَ

من كفر فعليه كفره ومن عمل صالحا فلانفسهم يمهدون

مَن كَفَرَ فَعَلَيْهِ كُفْرُهُۥ ۖ وَمَنْ عَمِلَ صَـٰلِحًا فَلِأَنفُسِهِمْ يَمْهَدُونَ

ليجزي الذين امنوا وعملوا الصالحات من فضله انه لا يحب الكافرين

لِيَجْزِىَ ٱلَّذِينَ ءَامَنُوا۟ وَعَمِلُوا۟ ٱلصَّـٰلِحَـٰتِ مِن فَضْلِهِۦٓ ۚ إِنَّهُۥ لَا يُحِبُّ ٱلْكَـٰفِرِينَ

ومن اياته ان يرسل الرياح مبشرات وليذيقكم من رحمته ولتجري الفلك بامره ولتبتغوا من فضله ولعلكم تشكرون

وَمِنْ ءَايَـٰتِهِۦٓ أَن يُرْسِلَ ٱلرِّيَاحَ مُبَشِّرَٰتٍ وَلِيُذِيقَكُم مِّن رَّحْمَتِهِۦ وَلِتَجْرِىَ ٱلْفُلْكُ بِأَمْرِهِۦ وَلِتَبْتَغُوا۟ مِن فَضْلِهِۦ وَلَعَلَّكُمْ تَشْكُرُونَ

ولقد ارسلنا من قبلك رسلا الى قومهم فجاءوهم بالبينات فانتقمنا من الذين اجرموا وكان حقا علينا نصر المؤمنين

وَلَقَدْ أَرْسَلْنَا مِن قَبْلِكَ رُسُلًا إِلَىٰ قَوْمِهِمْ فَجَآءُوهُم بِٱلْبَيِّنَـٰتِ فَٱنتَقَمْنَا مِنَ ٱلَّذِينَ أَجْرَمُوا۟ ۖ وَكَانَ حَقًّا عَلَيْنَا نَصْرُ ٱلْمُؤْمِنِينَ

الله الذي يرسل الرياح فتثير سحابا فيبسطه في السماء كيف يشاء ويجعله كسفا فترى الودق يخرج من خلاله فاذا اصاب به من يشاء من عباده اذا هم يستبشرون

ٱللَّهُ ٱلَّذِى يُرْسِلُ ٱلرِّيَـٰحَ فَتُثِيرُ سَحَابًا فَيَبْسُطُهُۥ فِى ٱلسَّمَآءِ كَيْفَ يَشَآءُ وَيَجْعَلُهُۥ كِسَفًا فَتَرَى ٱلْوَدْقَ يَخْرُجُ مِنْ خِلَـٰلِهِۦ ۖ فَإِذَآ أَصَابَ بِهِۦ مَن يَشَآءُ مِنْ عِبَادِهِۦٓ إِذَا هُمْ يَسْتَبْشِرُونَ

وان كانوا من قبل ان ينزل عليهم من قبله لمبلسين

وَإِن كَانُوا۟ مِن قَبْلِ أَن يُنَزَّلَ عَلَيْهِم مِّن قَبْلِهِۦ لَمُبْلِسِينَ

فانظر الى اثار رحمت الله كيف يحيي الارض بعد موتها ان ذلك لمحيي الموتى وهو على كل شيء قدير

فَٱنظُرْ إِلَىٰٓ ءَاثَـٰرِ رَحْمَتِ ٱللَّهِ كَيْفَ يُحْىِ ٱلْأَرْضَ بَعْدَ مَوْتِهَآ ۚ إِنَّ ذَٰلِكَ لَمُحْىِ ٱلْمَوْتَىٰ ۖ وَهُوَ عَلَىٰ كُلِّ شَىْءٍ قَدِيرٌ

ولئن ارسلنا ريحا فراوه مصفرا لظلوا من بعده يكفرون

وَلَئِنْ أَرْسَلْنَا رِيحًا فَرَأَوْهُ مُصْفَرًّا لَّظَلُّوا۟ مِنۢ بَعْدِهِۦ يَكْفُرُونَ

فانك لا تسمع الموتى ولا تسمع الصم الدعاء اذا ولوا مدبرين

فَإِنَّكَ لَا تُسْمِعُ ٱلْمَوْتَىٰ وَلَا تُسْمِعُ ٱلصُّمَّ ٱلدُّعَآءَ إِذَا وَلَّوْا۟ مُدْبِرِينَ

وما انت بهاد العمي عن ضلالتهم ان تسمع الا من يؤمن باياتنا فهم مسلمون

وَمَآ أَنتَ بِهَـٰدِ ٱلْعُمْىِ عَن ضَلَـٰلَتِهِمْ ۖ إِن تُسْمِعُ إِلَّا مَن يُؤْمِنُ بِـَٔايَـٰتِنَا فَهُم مُّسْلِمُونَ

الله الذي خلقكم من ضعف ثم جعل من بعد ضعف قوة ثم جعل من بعد قوة ضعفا وشيبة يخلق ما يشاء وهو العليم القدير

۞ ٱللَّهُ ٱلَّذِى خَلَقَكُم مِّن ضَعْفٍ ثُمَّ جَعَلَ مِنۢ بَعْدِ ضَعْفٍ قُوَّةً ثُمَّ جَعَلَ مِنۢ بَعْدِ قُوَّةٍ ضَعْفًا وَشَيْبَةً ۚ يَخْلُقُ مَا يَشَآءُ ۖ وَهُوَ ٱلْعَلِيمُ ٱلْقَدِيرُ

ويوم تقوم الساعة يقسم المجرمون ما لبثوا غير ساعة كذلك كانوا يؤفكون

وَيَوْمَ تَقُومُ ٱلسَّاعَةُ يُقْسِمُ ٱلْمُجْرِمُونَ مَا لَبِثُوا۟ غَيْرَ سَاعَةٍ ۚ كَذَٰلِكَ كَانُوا۟ يُؤْفَكُونَ

وقال الذين اوتوا العلم والايمان لقد لبثتم في كتاب الله الى يوم البعث فهذا يوم البعث ولكنكم كنتم لا تعلمون

وَقَالَ ٱلَّذِينَ أُوتُوا۟ ٱلْعِلْمَ وَٱلْإِيمَـٰنَ لَقَدْ لَبِثْتُمْ فِى كِتَـٰبِ ٱللَّهِ إِلَىٰ يَوْمِ ٱلْبَعْثِ ۖ فَهَـٰذَا يَوْمُ ٱلْبَعْثِ وَلَـٰكِنَّكُمْ كُنتُمْ لَا تَعْلَمُونَ

فيومئذ لا ينفع الذين ظلموا معذرتهم ولا هم يستعتبون

فَيَوْمَئِذٍ لَّا يَنفَعُ ٱلَّذِينَ ظَلَمُوا۟ مَعْذِرَتُهُمْ وَلَا هُمْ يُسْتَعْتَبُونَ

ولقد ضربنا للناس في هذا القران من كل مثل ولئن جئتهم باية ليقولن الذين كفروا ان انتم الا مبطلون

وَلَقَدْ ضَرَبْنَا لِلنَّاسِ فِى هَـٰذَا ٱلْقُرْءَانِ مِن كُلِّ مَثَلٍ ۚ وَلَئِن جِئْتَهُم بِـَٔايَةٍ لَّيَقُولَنَّ ٱلَّذِينَ كَفَرُوٓا۟ إِنْ أَنتُمْ إِلَّا مُبْطِلُونَ

كذلك يطبع الله على قلوب الذين لا يعلمون

كَذَٰلِكَ يَطْبَعُ ٱللَّهُ عَلَىٰ قُلُوبِ ٱلَّذِينَ لَا يَعْلَمُونَ

فاصبر ان وعد الله حق ولا يستخفنك الذين لا يوقنون

فَٱصْبِرْ إِنَّ وَعْدَ ٱللَّهِ حَقٌّ ۖ وَلَا يَسْتَخِفَّنَّكَ ٱلَّذِينَ لَا يُوقِنُونَ

TRETTIONDE SURAN
AR-RUM (BYSANTINERNA)
Mekka-perioden
NAMNET på denna sura, uppenbarad sex eller sju år före hidjrah, har
hämtats från de inledande versernas profetiska ord om bysantinerna.
(Den historiska bakgrunden beskrivs i noterna 2 och 3 nedan.) Från
denna otvetydiga förutsägelse om händelser som vid tiden för uppenbarelsen
ännu låg höljda i framtidens töcken, går suran raskt över till sitt
centrala tema: Guds skapelseunder, hur Han ”ständigt låter livet spira
ur det som är dött”, och Hans makt – och Hans löfte – att i tidernas fullbordan
återuppväcka de döda. Men om detta, säger Koranen, ”ville ni
ingenting veta” (vers 56), därför att ”de uppfattar [bara] det yttre skenet
av livet i denna värld och är likgiltiga för de yttersta tingen” (vers 7); och
eftersom de inte bekymrar sig om dem och har glömt Gud, har ”ordningen
störts och fördärv visat sig på fasta land och i havet, allt verk av
människohand” (vers 41); en inträngande profetisk kommentar till vad
som försiggår i dagens värld!

Koranens Budskap

Koranensbudskap.se

Ar-Rum

Ordagr.: ”förr och i fortsättningen”. De här nämnda segrarna och nederlagen
hänför sig till de sista faserna av den sekellånga kampen mellan det bysantinska
(östromerska) riket och det persiska imperiet. I början av 600-talet erövrade perserna 
delar av Syrien och Anatolien, ”ett närbeläget land”, dvs. nära det bysantinska väldets hjärta; 
år 613 föll Damaskus och året därpå Jerusalem. Egypten erövrades 615–616 och samtidigt belägrades 
själva huvudstaden Konstantinopel.
Vid tiden för denna suras uppenbarelse – omkring sju år före hidjrah (615 eller 616 enligt kristen tideräkning) 
– tycktes det östromerska rikets undergång vara nära. Hos den lilla skaran av muslimer kring Profeten väckte 
underrättelserna om bysantinernas motgångar förstämning – som kristna dyrkade ju också de den Ende Guden. 
Det hedniska Quraysh, å andra sidan, tog parti för perserna, som de trodde skulle bistå dem i deras kamp mot de 
monoteistiska lärorna. När Muhammad tillkännagav Koran-verserna ovan med deras förutsägelse om en bysantinsk seger 
”inom några få år”, mottogs profetian med hån och löje av Quraysh. Ordet bid (vanligen översatt med ”några få”) 
betecknar ett antal av minst tre, högst nio, och det skulle visa sig att en för Öst-Rom gynnsam vändning inträffade 622, 
sex till sju år efter Koranens förutsägelse. Kejsaren Heraclius lyckades då besegra perserna vid Issos söder om 
bergskedjan Taurus och kunde något senare driva ut dem ur hela Mindre Asien. Två år därefter förde han över kriget
på persiskt område och tvingade fienden på defensiven, och i början av december 626 slog han de persiska härarna i grunden.

Detta är en förutsägelse om slaget vid Badr, som skulle äga rum åtta eller nio år senare i månaden Ramadan, år 2 H. 
(dvs. i januari 624 e.Kr.), då muslimerna tillfogade en ofantligt överlägsen armé från  Quraysh ett avgörande nederlag 
(se den inledande kommentaren till sura 8). Ordet yaumaidh (”den dagen”) har här innebörden ”vid samma tid”; fastän slaget 
vid Badr utkämpades på en dag, var Heraclius segrar över perserna en fråga om flera år.

Uttrycket al-akhirah avser här både den inre verkligheten i livet i denna värld och evighetens slutgiltiga verklighet.

Ordagr.: ”Har de aldrig begrundat inom sig själva?”

Dvs. i motsats till Gud, som är evig och utan begränsning i rummet, är allt
skapat begränsat och underkastat förändring och ett slut. Se not 11 till 10:5 vad
gäller översättningen av orden illa bil-haqq (ordagr.: ”Gud har inte skapat detta
annat än i enlighet med [en inre] sanning”).

Det ord som här återgetts med ”bättre” respektive ”större” är akthar (”mera”).
Frasen kan också översättas med ”… och befolkade [el. ’bebyggde’] den (dvs. jorden) i större antal”.

Här liksom i 10:4 (se not 8) torde det särskilt vara fråga om människans skapelse; vers 27 nedan 
innehåller en snarlik formulering, som emellertid där sannolikt har en allmännare syftning.

Ordagr.: ”deras medhjälpare [el. ’partner’], dvs. de falska gudar som de satte i
samband med Gud (se sura 6, not 14).

Ordagr.: ”de kommer [själva] att ha förnekat sina …”.

Dvs. ”åkalla ständigt Gud”. Utom denna allmänt hållna maning definierar texten ovan de fem dagliga 
bönetider som muslimen skall iaktta. Orden ”när mörkret faller på” täcker både bönen vid solnedgången 
(maghrib) och kvällsbönen (isha). — Frasen i versens början lyder ordagrant: ”… när ni går mot natten 
och när ni går mot morgonen” (ö.a.)

Se andra hälften av not 47 till 3:59 och not 4 till 23:12.

Ordagr.: ”av er själva” (se sura 4, not 1).

Dvs. hopp om regn – en i Koranen ofta använd symbol för tro och andlig pånyttfödelse (jfr 13:12).

Jfr 13:2 där det heter om Gud att Han har ”rest himlarna utan synligt stöd” – en fras som förklaras 
i den därtill fogade noten 4.

Fastän ordalydelsen är nästan densamma som i vers 11 ovan (och i 10:4), har denna förklaring här 
uppenbarligen en vidare syftning och avser inte bara människan och människans individuella uppståndelse 
utan skapandet och det ständiga återskapandet av allt liv.

Jfr 16:60 och not 66 (ö.a.). – Grundbetydelsen av mathal är ”likhet” eller ”liknelse” och ordet används 
ofta i Koranen i denna betydelse (t.ex. i nästa vers).
Någon gång är det liktydigt med sifah, innebärande ett tings, begrepps eller väsens egentliga ”egenskap” 
eller ”natur” (jfr talet om ”Jesu natur” och ”Adams natur” i 3:59). Använt om Gud, som är ”fjärran från 
[el. ’höjd högt över’] alla försök att beskriva [Hans Väsen]” (se 6:100 och därtill fogad not 87), pekar ordet
mathal klart på ett varande väsensskilt från alla andra former av vara, eftersom ”ingenting är som Han” (42:11) 
och ”ingen finns som kan liknas vid Honom” (112:4).

 Ordagr.: ”en liknelse (mathal) från er själva”.

Ordagr.: ”som er högra hand …” – dvs. slavar eller, i senare tid, de som på
något sätt är underställda er auktoritet.

Ordagr.: ”er själva” – dvs. ”dem som är likställda med er”. Frågan är givetvis
retorisk och svaret är nej. Men – detta är undermeningen – om en mänsklig slavägare 
inte gärna accepterar sina slavar som meddelägare med fulla rättigheter – även om 
husbonde och slav i allt väsentligt är jämlika såsom människor (Zamakhshari) – hur 
kan människan betrakta skapade varelser eller ting som Guds jämlikar, Gud som 
ovedersägligen är hennes Herre och som är bortom all jämförelse med vad det än är som 
existerar eller kan tänkas existera? (Liknelser som erinrar om denna förekommer i 16:75–76.)

Orden alladhina zalamu (”de orättfärdiga”) avser här dem som medvetet tillskriver någon 
annan eller något annat än Gud gudomlighet eller gudomlig makt därför att de känner ett behov 
av ”medlare”, gudomliga eller näst intill, mellan sig och Honom. Eftersom denna önskan strider 
mot principen att Gud är allvetande och allestädes närvarande, visar den som hyser den att han 
i verkligheten inte tror på Honom och alltså saknar kunskap om sanningen.

Se not 4 till 14:4, andra meningen, och not 7 till 2:7, som kommenterar uttrycket ”dem som Gud låter gå vilse”.

Ordagr.: ”res dig med ansiktet [vänt] mot …”. Ordet ”ansikte” står ofta som
metonymi för människans ”hela väsen” (”[han överlämnade sig] med hela sin själ” 
el. ”… gav sig helt och hållet hän åt”).

Se not 110 till 2:135 angående innebörden av ordet hanif.

Se 7:172 och därtill fogad not 138. Ordet fitrah, här återgivet med ”naturens
norm”, syftar i sammanhanget på människans medfödda, intuitiva förmåga att skilja 
mellan rätt och orätt, sant och falskt, och sålunda att uppfatta Guds existens och 
det faktum att Han är en Gud. Jfr Profetens välkända yttrande, återgivet av Bukhari 
och Muslim: ”I varje barn som föds har [den sanna trons] norm nedlagts (yuladu ala l-fitrah)
; det är föräldrarna som sedan gör barnet till ’jude’ eller ’kristen’ eller ’parser’.” 
Dessa tre, för Profetens samtida väl kända religioner ställs alltså här i motsats till 
”[den sanna trons] norm”, vilken definieras som den medfödda, instinktiva kunskapen om Gud 
och om kravet på underkastelse (islam) under Hans vilja. (Ordet ”föräldrar” skall här fattas 
i den vidare meningen ”sociala inflytelser och miljö”.)

Eller ”låt ingenting rubbas i Guds …”. Texten lyder ordagrant: ”ingen förändring 
av Guds skapelse (khalq)”, dvs. vad gäller den ovannämnda, medfödda naturen (Zamakhshari). 
Betydelsen av ordet tabdil (”ändring”, ”förändring”) innefattar uppenbart i detta sammanhang 
vad som kan betecknas som ”förvanskning”.

Se 6:159, 21:92–93 och 23:52–53 samt till dessa ställen fogade noter.

Ordagr.: ”ett bemyndigande” eller ”tillstånd” (sultan), vilket här självklart
betecknar en uppenbarelse.

Jfr andra stycket av 35:40 och därtill fogad not 29.

Ordagr.: ”på grund av det som deras händer har sänt vidare [till Domen]”
(ö.a.). – Se 4:79 och därtill fogad not 93.

Detta är första gången som termen och begreppet riba uppträder i den koraniska 
uppenbarelsens kronologi. Rent språkligt betyder ordet ett ”tillägg” till eller 
en ”ökning” av något utöver dess ursprungliga storlek eller belopp, men i Koranens 
terminologi betecknar det en lagstridig, genom tagande av ränta uppnådd, ökning av 
en penningsumma eller ett varuparti, som en person eller en grupp lånat ut till en 
annan person eller grupp. När de första lagkunniga bland muslimerna studerade denna 
fråga i ljuset av de ekonomiska förhållanden som rådde på eller före deras tid, 
identifierade flertalet av dem denna ”lagstridiga ökning” med vinst, uppnådd genom 
varje slag av räntebärande lån utan hänsyn till räntans höjd och de ekonomiska motiv 
som låg bakom transaktionen. Icke desto mindre har de islamiska lärda – om detta vittnar 
en omfattande juridisk litteratur i ämnet – hittills varit ur stånd att nå full överenskommelse 
om definitionen av riba, dvs. en definition som skulle täcka alla tänkbara legala situationer 
och ge positiva svar på alla de krav som en föränderlig ekonomisk miljö kan ställa. 
Som Ibn Kathir har uttryckt det (i sin kommentar till 2:275): ”Ämnet riba är för de
lärda (ahl al-ilm) ett av de svåraste ämnena.” Man bör hålla i minnet att det avsnitt som 
i juridiska vändningar fördömer och förbjuder riba (2:275–280) var den sista uppenbarelse 
som Profeten fick; han dog kort därefter (jfr not 268 till 2:281). Följeslagarna hade således 
inte tillfälle att fråga honom vilken innebörd detta förbud hade för den islamiska lagen (shariah) 
med resultat att själve Umar ibn al-Khattab enligt ett tillförlitligt vittnesbörd skall ha sagt: 
”Det sista som uppenbarades [av Koranen] var avsnittet [ordagr.: ’versen’] om riba och Guds
Sändebud lämnade oss utan att ha (ordagr.: ’innan han’) förklarat dess betydelse för oss” (Ibn Hanbal, 
med åberopande av Said ibn al-Musayyab). Koranens stränga fördömande av riba och dem som ägnar 
sig åt detta ger emellertid – sett särskilt mot bakgrunden av vad mänskligheten upplevt på det 
ekonomiska området under de gångna århundradena – en tillräckligt klar föreställning om dess
natur och dess sociala och moraliska aspekter. I stora drag kan sägas att det vanhedrande i riba 
(så som termen används i Koranen och i många yttranden av Profeten) ligger i vinst som härrör från 
räntebärande lån, vilka innebär att en person med stora tillgångar drar fördel av den ekonomiskt svages 
trångmål och är så konstruerade att långivaren, fastän han behåller äganderätten till det utlånade
kapitalet, inte lagligen har något att göra med det ändamål för vilket lånebeloppet används eller med 
sättet för dess användande, och han är genom låneavtalet tillförsäkrad vinst oavsett de förluster som låntagaren kan komma att lida i det följande. Med denna definition blir det klart att frågan om vilka 
finanstransaktioner som faller under beteckningen riba i sista hand är av moralisk art och nära
förbundna med de socio-ekonomiska bevekelsegrunder som förhållandet mellan låntagare och långivare vilar på; 
om saken formuleras i rent ekonomiska termer är det fråga om hur vinsten och förlustriskerna rättvist 
och rimligt kan fördelas mellan båda parter. Naturligtvis är det omöjligt att ge ett konturskarpt, 
för alla situationer giltigt svar på denna dubbla fråga; svaren måste med nödvändighet variera med hänsyn 
till de förändringar som människans sociala och teknologiska utveckling – och därmed hennes ekonomiska miljö 
– är underkastad. Medan Koranens fördömande av riba och bedrivandet av sådan verksamhet är entydigt
och slutgiltigt, ställs därför varje ny generation av muslimer inför utmaningen att ge nya dimensioner åt 
denna term, som i brist på ett bättre ord har översatts med ”ocker”, och nytolka dess ekonomiska innebörd. 
– I versen ovan (där, som förut nämnts, ordet riba uppträder för första gången i Koranens historia) ges
ännu inget otvetydigt förbud, men det senare förbudet i 2:275ff. förebådas redan genom hänvisningen till 
Guds skarpa ogillande av transaktioner som syftar till vinst ”på bekostnad av [andra] människors egendom”, 
dvs. genom exploatering av andra.

Ordagr.: ”dessa era medhjälpare” [el. ”partner”] (nämligen till Gud). Jfr not
15 till 6:22.

Partikeln li i li-yudhiqahum anger här inte avsikt eller syfte (”för att”) utan är
ett lam al-aqibah, dvs. ett prefix som pekar på följd eller orsakssammanhang.

Den växande oordningen i och förstörelsen av människans naturliga miljö –
påvisad i vår tid, låt vara hitintills bara partiellt, med skrämmande tydlighet –
förutsägs alltså här som ett ”verk av människohand”, dvs. ett resultat av denna
mot människorna själva riktade, destruktiva uppfinningsrikedom – destruktiv,
på grund av dess hämningslösa materialism – och frenetiska aktivitet som nu hotar mänskligheten 
med förut oanade katastrofer: ohejdad nedsmutsning av jord, luft och vatten genom industri- och 
hushållsavfall, progressiv förgiftning av växtligheten och den marina faunan, olika former av 
missbildningar i människokroppen, med genetiska konsekvenser som följd genom ökat bruk av läkemedel 
och till synes ofarliga kemiska ämnen, samt försvinnandet av den ena för människans välbefinnande 
viktiga djurarten efter den andra. Till allt detta kan läggas en raskt fortgående urartning och 
upplösning av människans sociala liv, utbredningen av sexuella avvikelser, ökningen av våld och 
brottslighet och kanske, som sista stadium, en kärnkatastrof som förintar allt liv. Denna utveckling 
är i sista hand följden av att människan glömt Gud och därmed övergett alla absoluta moraliska normer, 
och av att hon valt att i stället betrakta materiellt ”framåtskridande” som det mest väsentliga i detta liv.

Dvs. de dyrkade materiellt välstånd och makt och förlorade så alla andliga
värden ur sikte och gick till sist under.

Se vers 30 ovan med noter samt 3:19 – ”För Gud är [den sanna] religionen
underkastelse under Hans vilja.”

Ordagr.: ”för att” eller ”så att” (ö.a.).

De ”gynnsamma förebuden” kan förstås som ”varsel om regn”, symbolen för
andlig pånyttfödelse och hopp (ö.a.).

Ordagr.: ”Vi har före dig sänt sändebud till deras folk”; se not 96 till 10:74.

Liksom i vers 46 ovan står ”vindarna” här som symboler, nämligen för andlig pånyttfödelse och hopp.

Se 11:9–10 och därtill fogade noter 16–18, vilka belyser innehållet också i
versen ovan.

Jfr 27:80–81, med identisk text, och därtill fogad not 72.

Ordagr.: ”ur [el. ’av’] svaghet” (ö.a.).

Verben i meningen står i tempus för fullbordad handling (”har skapat”), varigenom 
betonas den ständiga upprepningen av faserna i människans utveckling;
det naturliga sättet att uttrycka detta i översättningen är att använda presens.


Detta anknyter, förutom till föregående vers, även till verserna 11–16.

Det illusoriska elementet i människans begrepp om ”tid”, knutet till det jordiska livet, 
framhävs på många ställen i Koranen. Här ovan betonas för det första relativiteten i detta 
begrepp – dvs. den oändligt korta tidrymd som detta liv varar, sett mot bakgrund av den 
tidlösa evigheten (jfr t.ex. 10:45 eller 17:52) – och, för  det andra, självbedrägeriet i de 
återuppståndna syndarnas ursäkt att deras liv varit för kort  för att de skulle ha kunnat inse 
sina misstag och bättra sig.
På denna andra aspekt av problemet syftar Koranen med orden ”på detta sätt lät de sig alltid 
vilseledas” (ordagr.: ”… förvillades de”, nämligen från sanningens väg). 
Se sura 5, not 91, som förklarar ordet yufakun.

Ordagr.: ”dröjt i vad avser (fi) Guds uppenbarelse (kitab)”, nämligen förklaringen att 
de döda skall uppstå för att dömas av Honom. Märkas bör att verbet labitha betyder både 
”vänta” (el. ”dröja med”) och ”vistas” eller ”bli [’stå’] kvar”.
Det förefaller klart att verbet i vers 55 har den senare, i vers 56 den förra betydelsen.

Dvs. ”ni undertryckte detta i ert medvetande”.

Detta därför att tiden för ånger då är ute (ö.a.).

En förklaring till Guds ”förseglande” av dylika människors hjärtan ges i not
7 till 2:7.