QuranReader

The Surah takes its name from the two letters of the alphabet with which it begins. It is written in English as Yasin, Ya-sin or Yaseen.

<h2>Name</h2>
<p>The Surah takes its name from the two letters of the alphabet with which it begins.</p>
<h2>Period of Revelation</h2>
<p>A study of the style shows that it was either sent down during the last stage of the middle Makkan period, or it is one of those Surahs, which were sent down during the last stage of the Holy Prophet's stay at Makkah.</p>
<h2>Subject Matter and Theme</h2>
<p>The object of the discourse is to warn the Quraish of the consequences of not believing in the Prophethood of Muhammad (may Allah's peace and blessings be upon him) and of resisting and opposing it with tyranny, ridicule and mockery. The aspect of the warning is dominant and conspicuous although along with repeatedly giving the warnings, arguments also have been given for the correct understanding by the people.</p>
<p>Arguments have been given for three things: (1) For <em>Tauhid</em>, from the signs of the universe and from common sense; (2) for the Hereafter, from the signs of the universe, from common sense and from man's own existence itself; and (3) for the Prophethood of the Prophet Muhammad, from the fact that he was facing all kinds of hardships in the preaching of his message without any selfish motive, and from this that whatever he was inviting the people to was rational and reasonable, accepting which was in the people's own interest.</p>
<p>On the strength of these arguments, themes of reprobation, reproof and warning have been presented repeatedly in a highly forceful manner, so that hearts are shaken up and those which have any capacity for accepting the truth left in them should not remain unmoved.</p>
<p>Imam Ahmad, Abu Daud, Nasai, Ibn Majah and Tabarani have related on the authority of Hadrat Ma'qil bin Yasar that the Holy Prophet said:"Surah Ya Sin is the heart of the Qur'an."This is similar to describing the Surah Al Fatiha has the <em>Umm al Qur'an</em> (the essence or core of the Qur'an), because Al Fatihah contains the sum and substance of the teaching of the whole Quran. The Surah Ya Sin has been called the throbbing heart of the Qur'an because it presents the message of the Qur'an in a most forceful manner, which breaks the inertness and stirs the spirit of man to action.</p>
<p>Again Imam Ahmad, Aba Da'ud and Ibn Majah have related from the same Ma'qil bin Yasar that the Holy Prophet said: "Recite Surah Ya Sin to the dying ones among you." The object is not only to revive and refresh the whole Islamic creed in the mind of the dying person but also bring before him, in particular, a complete picture of the Hereafter so that he may know what stages he would have to pass through after crossing the stage of this worldly life. In view of this, it would be desirable that along with the recitation of the Surah Ya Sin its translation also is made for the benefit of the person who does not know Arabic so that the purpose of the admonition is duly fulfilled.</p>


وَٱلْقُرْءَانِ ٱلْحَكِيمِ

إِنَّكَ لَمِنَ ٱلْمُرْسَلِينَ

عَلَىٰ صِرَٰطٍ مُّسْتَقِيمٍ

تَنزِيلَ ٱلْعَزِيزِ ٱلرَّحِيمِ

لتنذر قوما ما انذر اباؤهم فهم غافلون

لِتُنذِرَ قَوْمًا مَّآ أُنذِرَ ءَابَآؤُهُمْ فَهُمْ غَـٰفِلُونَ

لقد حق القول على اكثرهم فهم لا يؤمنون

لَقَدْ حَقَّ ٱلْقَوْلُ عَلَىٰٓ أَكْثَرِهِمْ فَهُمْ لَا يُؤْمِنُونَ

انا جعلنا في اعناقهم اغلالا فهي الى الاذقان فهم مقمحون

إِنَّا جَعَلْنَا فِىٓ أَعْنَـٰقِهِمْ أَغْلَـٰلًا فَهِىَ إِلَى ٱلْأَذْقَانِ فَهُم مُّقْمَحُونَ

وجعلنا من بين ايديهم سدا ومن خلفهم سدا فاغشيناهم فهم لا يبصرون

وَجَعَلْنَا مِنۢ بَيْنِ أَيْدِيهِمْ سَدًّا وَمِنْ خَلْفِهِمْ سَدًّا فَأَغْشَيْنَـٰهُمْ فَهُمْ لَا يُبْصِرُونَ

وسواء عليهم اانذرتهم ام لم تنذرهم لا يؤمنون

وَسَوَآءٌ عَلَيْهِمْ ءَأَنذَرْتَهُمْ أَمْ لَمْ تُنذِرْهُمْ لَا يُؤْمِنُونَ

انما تنذر من اتبع الذكر وخشي الرحمن بالغيب فبشره بمغفرة واجر كريم

إِنَّمَا تُنذِرُ مَنِ ٱتَّبَعَ ٱلذِّكْرَ وَخَشِىَ ٱلرَّحْمَـٰنَ بِٱلْغَيْبِ ۖ فَبَشِّرْهُ بِمَغْفِرَةٍ وَأَجْرٍ كَرِيمٍ

انا نحن نحيي الموتى ونكتب ما قدموا واثارهم وكل شيء احصيناه في امام مبين

إِنَّا نَحْنُ نُحْىِ ٱلْمَوْتَىٰ وَنَكْتُبُ مَا قَدَّمُوا۟ وَءَاثَـٰرَهُمْ ۚ وَكُلَّ شَىْءٍ أَحْصَيْنَـٰهُ فِىٓ إِمَامٍ مُّبِينٍ

واضرب لهم مثلا اصحاب القرية اذ جاءها المرسلون

وَٱضْرِبْ لَهُم مَّثَلًا أَصْحَـٰبَ ٱلْقَرْيَةِ إِذْ جَآءَهَا ٱلْمُرْسَلُونَ

اذ ارسلنا اليهم اثنين فكذبوهما فعززنا بثالث فقالوا انا اليكم مرسلون

إِذْ أَرْسَلْنَآ إِلَيْهِمُ ٱثْنَيْنِ فَكَذَّبُوهُمَا فَعَزَّزْنَا بِثَالِثٍ فَقَالُوٓا۟ إِنَّآ إِلَيْكُم مُّرْسَلُونَ

قالوا ما انتم الا بشر مثلنا وما انزل الرحمن من شيء ان انتم الا تكذبون

قَالُوا۟ مَآ أَنتُمْ إِلَّا بَشَرٌ مِّثْلُنَا وَمَآ أَنزَلَ ٱلرَّحْمَـٰنُ مِن شَىْءٍ إِنْ أَنتُمْ إِلَّا تَكْذِبُونَ

قالوا ربنا يعلم انا اليكم لمرسلون

قَالُوا۟ رَبُّنَا يَعْلَمُ إِنَّآ إِلَيْكُمْ لَمُرْسَلُونَ

وما علينا الا البلاغ المبين

وَمَا عَلَيْنَآ إِلَّا ٱلْبَلَـٰغُ ٱلْمُبِينُ

قالوا انا تطيرنا بكم لئن لم تنتهوا لنرجمنكم وليمسنكم منا عذاب اليم

قَالُوٓا۟ إِنَّا تَطَيَّرْنَا بِكُمْ ۖ لَئِن لَّمْ تَنتَهُوا۟ لَنَرْجُمَنَّكُمْ وَلَيَمَسَّنَّكُم مِّنَّا عَذَابٌ أَلِيمٌ

قالوا طائركم معكم ائن ذكرتم بل انتم قوم مسرفون

قَالُوا۟ طَـٰٓئِرُكُم مَّعَكُمْ ۚ أَئِن ذُكِّرْتُم ۚ بَلْ أَنتُمْ قَوْمٌ مُّسْرِفُونَ

وجاء من اقصى المدينة رجل يسعى قال يا قوم اتبعوا المرسلين

وَجَآءَ مِنْ أَقْصَا ٱلْمَدِينَةِ رَجُلٌ يَسْعَىٰ قَالَ يَـٰقَوْمِ ٱتَّبِعُوا۟ ٱلْمُرْسَلِينَ

اتبعوا من لا يسالكم اجرا وهم مهتدون

ٱتَّبِعُوا۟ مَن لَّا يَسْـَٔلُكُمْ أَجْرًا وَهُم مُّهْتَدُونَ

وما لي لا اعبد الذي فطرني واليه ترجعون

وَمَا لِىَ لَآ أَعْبُدُ ٱلَّذِى فَطَرَنِى وَإِلَيْهِ تُرْجَعُونَ

ااتخذ من دونه الهة ان يردن الرحمن بضر لا تغن عني شفاعتهم شيئا ولا ينقذون

ءَأَتَّخِذُ مِن دُونِهِۦٓ ءَالِهَةً إِن يُرِدْنِ ٱلرَّحْمَـٰنُ بِضُرٍّ لَّا تُغْنِ عَنِّى شَفَـٰعَتُهُمْ شَيْـًٔا وَلَا يُنقِذُونِ

إِنِّىٓ إِذًا لَّفِى ضَلَـٰلٍ مُّبِينٍ

اني امنت بربكم فاسمعون

إِنِّىٓ ءَامَنتُ بِرَبِّكُمْ فَٱسْمَعُونِ

قيل ادخل الجنة قال يا ليت قومي يعلمون

قِيلَ ٱدْخُلِ ٱلْجَنَّةَ ۖ قَالَ يَـٰلَيْتَ قَوْمِى يَعْلَمُونَ

بما غفر لي ربي وجعلني من المكرمين

بِمَا غَفَرَ لِى رَبِّى وَجَعَلَنِى مِنَ ٱلْمُكْرَمِينَ

وما انزلنا على قومه من بعده من جند من السماء وما كنا منزلين

۞ وَمَآ أَنزَلْنَا عَلَىٰ قَوْمِهِۦ مِنۢ بَعْدِهِۦ مِن جُندٍ مِّنَ ٱلسَّمَآءِ وَمَا كُنَّا مُنزِلِينَ

ان كانت الا صيحة واحدة فاذا هم خامدون

إِن كَانَتْ إِلَّا صَيْحَةً وَٰحِدَةً فَإِذَا هُمْ خَـٰمِدُونَ

يا حسرة على العباد ما ياتيهم من رسول الا كانوا به يستهزئون

يَـٰحَسْرَةً عَلَى ٱلْعِبَادِ ۚ مَا يَأْتِيهِم مِّن رَّسُولٍ إِلَّا كَانُوا۟ بِهِۦ يَسْتَهْزِءُونَ

الم يروا كم اهلكنا قبلهم من القرون انهم اليهم لا يرجعون

أَلَمْ يَرَوْا۟ كَمْ أَهْلَكْنَا قَبْلَهُم مِّنَ ٱلْقُرُونِ أَنَّهُمْ إِلَيْهِمْ لَا يَرْجِعُونَ

وان كل لما جميع لدينا محضرون

وَإِن كُلٌّ لَّمَّا جَمِيعٌ لَّدَيْنَا مُحْضَرُونَ

واية لهم الارض الميتة احييناها واخرجنا منها حبا فمنه ياكلون

وَءَايَةٌ لَّهُمُ ٱلْأَرْضُ ٱلْمَيْتَةُ أَحْيَيْنَـٰهَا وَأَخْرَجْنَا مِنْهَا حَبًّا فَمِنْهُ يَأْكُلُونَ

وجعلنا فيها جنات من نخيل واعناب وفجرنا فيها من العيون

وَجَعَلْنَا فِيهَا جَنَّـٰتٍ مِّن نَّخِيلٍ وَأَعْنَـٰبٍ وَفَجَّرْنَا فِيهَا مِنَ ٱلْعُيُونِ

لياكلوا من ثمره وما عملته ايديهم افلا يشكرون

لِيَأْكُلُوا۟ مِن ثَمَرِهِۦ وَمَا عَمِلَتْهُ أَيْدِيهِمْ ۖ أَفَلَا يَشْكُرُونَ

سبحان الذي خلق الازواج كلها مما تنبت الارض ومن انفسهم ومما لا يعلمون

سُبْحَـٰنَ ٱلَّذِى خَلَقَ ٱلْأَزْوَٰجَ كُلَّهَا مِمَّا تُنۢبِتُ ٱلْأَرْضُ وَمِنْ أَنفُسِهِمْ وَمِمَّا لَا يَعْلَمُونَ

واية لهم الليل نسلخ منه النهار فاذا هم مظلمون

وَءَايَةٌ لَّهُمُ ٱلَّيْلُ نَسْلَخُ مِنْهُ ٱلنَّهَارَ فَإِذَا هُم مُّظْلِمُونَ

والشمس تجري لمستقر لها ذلك تقدير العزيز العليم

وَٱلشَّمْسُ تَجْرِى لِمُسْتَقَرٍّ لَّهَا ۚ ذَٰلِكَ تَقْدِيرُ ٱلْعَزِيزِ ٱلْعَلِيمِ

والقمر قدرناه منازل حتى عاد كالعرجون القديم

وَٱلْقَمَرَ قَدَّرْنَـٰهُ مَنَازِلَ حَتَّىٰ عَادَ كَٱلْعُرْجُونِ ٱلْقَدِيمِ

لا الشمس ينبغي لها ان تدرك القمر ولا الليل سابق النهار وكل في فلك يسبحون

لَا ٱلشَّمْسُ يَنۢبَغِى لَهَآ أَن تُدْرِكَ ٱلْقَمَرَ وَلَا ٱلَّيْلُ سَابِقُ ٱلنَّهَارِ ۚ وَكُلٌّ فِى فَلَكٍ يَسْبَحُونَ

واية لهم انا حملنا ذريتهم في الفلك المشحون

وَءَايَةٌ لَّهُمْ أَنَّا حَمَلْنَا ذُرِّيَّتَهُمْ فِى ٱلْفُلْكِ ٱلْمَشْحُونِ

وخلقنا لهم من مثله ما يركبون

وَخَلَقْنَا لَهُم مِّن مِّثْلِهِۦ مَا يَرْكَبُونَ

وان نشا نغرقهم فلا صريخ لهم ولا هم ينقذون

وَإِن نَّشَأْ نُغْرِقْهُمْ فَلَا صَرِيخَ لَهُمْ وَلَا هُمْ يُنقَذُونَ

الا رحمة منا ومتاعا الى حين

إِلَّا رَحْمَةً مِّنَّا وَمَتَـٰعًا إِلَىٰ حِينٍ

واذا قيل لهم اتقوا ما بين ايديكم وما خلفكم لعلكم ترحمون

وَإِذَا قِيلَ لَهُمُ ٱتَّقُوا۟ مَا بَيْنَ أَيْدِيكُمْ وَمَا خَلْفَكُمْ لَعَلَّكُمْ تُرْحَمُونَ

وما تاتيهم من اية من ايات ربهم الا كانوا عنها معرضين

وَمَا تَأْتِيهِم مِّنْ ءَايَةٍ مِّنْ ءَايَـٰتِ رَبِّهِمْ إِلَّا كَانُوا۟ عَنْهَا مُعْرِضِينَ

واذا قيل لهم انفقوا مما رزقكم الله قال الذين كفروا للذين امنوا انطعم من لو يشاء الله اطعمه ان انتم الا في ضلال مبين

وَإِذَا قِيلَ لَهُمْ أَنفِقُوا۟ مِمَّا رَزَقَكُمُ ٱللَّهُ قَالَ ٱلَّذِينَ كَفَرُوا۟ لِلَّذِينَ ءَامَنُوٓا۟ أَنُطْعِمُ مَن لَّوْ يَشَآءُ ٱللَّهُ أَطْعَمَهُۥٓ إِنْ أَنتُمْ إِلَّا فِى ضَلَـٰلٍ مُّبِينٍ

ويقولون متى هذا الوعد ان كنتم صادقين

وَيَقُولُونَ مَتَىٰ هَـٰذَا ٱلْوَعْدُ إِن كُنتُمْ صَـٰدِقِينَ

ما ينظرون الا صيحة واحدة تاخذهم وهم يخصمون

مَا يَنظُرُونَ إِلَّا صَيْحَةً وَٰحِدَةً تَأْخُذُهُمْ وَهُمْ يَخِصِّمُونَ

فلا يستطيعون توصية ولا الى اهلهم يرجعون

فَلَا يَسْتَطِيعُونَ تَوْصِيَةً وَلَآ إِلَىٰٓ أَهْلِهِمْ يَرْجِعُونَ

ونفخ في الصور فاذا هم من الاجداث الى ربهم ينسلون

وَنُفِخَ فِى ٱلصُّورِ فَإِذَا هُم مِّنَ ٱلْأَجْدَاثِ إِلَىٰ رَبِّهِمْ يَنسِلُونَ

قالوا يا ويلنا من بعثنا من مرقدنا هذا ما وعد الرحمن وصدق المرسلون

قَالُوا۟ يَـٰوَيْلَنَا مَنۢ بَعَثَنَا مِن مَّرْقَدِنَا ۜ ۗ هَـٰذَا مَا وَعَدَ ٱلرَّحْمَـٰنُ وَصَدَقَ ٱلْمُرْسَلُونَ

ان كانت الا صيحة واحدة فاذا هم جميع لدينا محضرون

إِن كَانَتْ إِلَّا صَيْحَةً وَٰحِدَةً فَإِذَا هُمْ جَمِيعٌ لَّدَيْنَا مُحْضَرُونَ

فاليوم لا تظلم نفس شيئا ولا تجزون الا ما كنتم تعملون

فَٱلْيَوْمَ لَا تُظْلَمُ نَفْسٌ شَيْـًٔا وَلَا تُجْزَوْنَ إِلَّا مَا كُنتُمْ تَعْمَلُونَ

ان اصحاب الجنة اليوم في شغل فاكهون

إِنَّ أَصْحَـٰبَ ٱلْجَنَّةِ ٱلْيَوْمَ فِى شُغُلٍ فَـٰكِهُونَ

هم وازواجهم في ظلال على الارائك متكئون

هُمْ وَأَزْوَٰجُهُمْ فِى ظِلَـٰلٍ عَلَى ٱلْأَرَآئِكِ مُتَّكِـُٔونَ

لهم فيها فاكهة ولهم ما يدعون

لَهُمْ فِيهَا فَـٰكِهَةٌ وَلَهُم مَّا يَدَّعُونَ

سَلَـٰمٌ قَوْلًا مِّن رَّبٍّ رَّحِيمٍ

وامتازوا اليوم ايها المجرمون

وَٱمْتَـٰزُوا۟ ٱلْيَوْمَ أَيُّهَا ٱلْمُجْرِمُونَ

الم اعهد اليكم يا بني ادم ان لا تعبدوا الشيطان انه لكم عدو مبين

۞ أَلَمْ أَعْهَدْ إِلَيْكُمْ يَـٰبَنِىٓ ءَادَمَ أَن لَّا تَعْبُدُوا۟ ٱلشَّيْطَـٰنَ ۖ إِنَّهُۥ لَكُمْ عَدُوٌّ مُّبِينٌ

وان اعبدوني هذا صراط مستقيم

وَأَنِ ٱعْبُدُونِى ۚ هَـٰذَا صِرَٰطٌ مُّسْتَقِيمٌ

ولقد اضل منكم جبلا كثيرا افلم تكونوا تعقلون

وَلَقَدْ أَضَلَّ مِنكُمْ جِبِلًّا كَثِيرًا ۖ أَفَلَمْ تَكُونُوا۟ تَعْقِلُونَ

هذه جهنم التي كنتم توعدون

هَـٰذِهِۦ جَهَنَّمُ ٱلَّتِى كُنتُمْ تُوعَدُونَ

اصلوها اليوم بما كنتم تكفرون

ٱصْلَوْهَا ٱلْيَوْمَ بِمَا كُنتُمْ تَكْفُرُونَ

اليوم نختم على افواههم وتكلمنا ايديهم وتشهد ارجلهم بما كانوا يكسبون

ٱلْيَوْمَ نَخْتِمُ عَلَىٰٓ أَفْوَٰهِهِمْ وَتُكَلِّمُنَآ أَيْدِيهِمْ وَتَشْهَدُ أَرْجُلُهُم بِمَا كَانُوا۟ يَكْسِبُونَ

ولو نشاء لطمسنا على اعينهم فاستبقوا الصراط فانى يبصرون

وَلَوْ نَشَآءُ لَطَمَسْنَا عَلَىٰٓ أَعْيُنِهِمْ فَٱسْتَبَقُوا۟ ٱلصِّرَٰطَ فَأَنَّىٰ يُبْصِرُونَ

ولو نشاء لمسخناهم على مكانتهم فما استطاعوا مضيا ولا يرجعون

وَلَوْ نَشَآءُ لَمَسَخْنَـٰهُمْ عَلَىٰ مَكَانَتِهِمْ فَمَا ٱسْتَطَـٰعُوا۟ مُضِيًّا وَلَا يَرْجِعُونَ

ومن نعمره ننكسه في الخلق افلا يعقلون

وَمَن نُّعَمِّرْهُ نُنَكِّسْهُ فِى ٱلْخَلْقِ ۖ أَفَلَا يَعْقِلُونَ

وما علمناه الشعر وما ينبغي له ان هو الا ذكر وقران مبين

وَمَا عَلَّمْنَـٰهُ ٱلشِّعْرَ وَمَا يَنۢبَغِى لَهُۥٓ ۚ إِنْ هُوَ إِلَّا ذِكْرٌ وَقُرْءَانٌ مُّبِينٌ

لينذر من كان حيا ويحق القول على الكافرين

لِّيُنذِرَ مَن كَانَ حَيًّا وَيَحِقَّ ٱلْقَوْلُ عَلَى ٱلْكَـٰفِرِينَ

اولم يروا انا خلقنا لهم مما عملت ايدينا انعاما فهم لها مالكون

أَوَلَمْ يَرَوْا۟ أَنَّا خَلَقْنَا لَهُم مِّمَّا عَمِلَتْ أَيْدِينَآ أَنْعَـٰمًا فَهُمْ لَهَا مَـٰلِكُونَ

وذللناها لهم فمنها ركوبهم ومنها ياكلون

وَذَلَّلْنَـٰهَا لَهُمْ فَمِنْهَا رَكُوبُهُمْ وَمِنْهَا يَأْكُلُونَ

ولهم فيها منافع ومشارب افلا يشكرون

وَلَهُمْ فِيهَا مَنَـٰفِعُ وَمَشَارِبُ ۖ أَفَلَا يَشْكُرُونَ

واتخذوا من دون الله الهة لعلهم ينصرون

وَٱتَّخَذُوا۟ مِن دُونِ ٱللَّهِ ءَالِهَةً لَّعَلَّهُمْ يُنصَرُونَ

لا يستطيعون نصرهم وهم لهم جند محضرون

لَا يَسْتَطِيعُونَ نَصْرَهُمْ وَهُمْ لَهُمْ جُندٌ مُّحْضَرُونَ

فلا يحزنك قولهم انا نعلم ما يسرون وما يعلنون

فَلَا يَحْزُنكَ قَوْلُهُمْ ۘ إِنَّا نَعْلَمُ مَا يُسِرُّونَ وَمَا يُعْلِنُونَ

اولم ير الانسان انا خلقناه من نطفة فاذا هو خصيم مبين

أَوَلَمْ يَرَ ٱلْإِنسَـٰنُ أَنَّا خَلَقْنَـٰهُ مِن نُّطْفَةٍ فَإِذَا هُوَ خَصِيمٌ مُّبِينٌ

وضرب لنا مثلا ونسي خلقه قال من يحيي العظام وهي رميم

وَضَرَبَ لَنَا مَثَلًا وَنَسِىَ خَلْقَهُۥ ۖ قَالَ مَن يُحْىِ ٱلْعِظَـٰمَ وَهِىَ رَمِيمٌ

قل يحييها الذي انشاها اول مرة وهو بكل خلق عليم

قُلْ يُحْيِيهَا ٱلَّذِىٓ أَنشَأَهَآ أَوَّلَ مَرَّةٍ ۖ وَهُوَ بِكُلِّ خَلْقٍ عَلِيمٌ

الذي جعل لكم من الشجر الاخضر نارا فاذا انتم منه توقدون

ٱلَّذِى جَعَلَ لَكُم مِّنَ ٱلشَّجَرِ ٱلْأَخْضَرِ نَارًا فَإِذَآ أَنتُم مِّنْهُ تُوقِدُونَ

اوليس الذي خلق السماوات والارض بقادر على ان يخلق مثلهم بلى وهو الخلاق العليم

أَوَلَيْسَ ٱلَّذِى خَلَقَ ٱلسَّمَـٰوَٰتِ وَٱلْأَرْضَ بِقَـٰدِرٍ عَلَىٰٓ أَن يَخْلُقَ مِثْلَهُم ۚ بَلَىٰ وَهُوَ ٱلْخَلَّـٰقُ ٱلْعَلِيمُ

انما امره اذا اراد شيئا ان يقول له كن فيكون

إِنَّمَآ أَمْرُهُۥٓ إِذَآ أَرَادَ شَيْـًٔا أَن يَقُولَ لَهُۥ كُن فَيَكُونُ

فسبحان الذي بيده ملكوت كل شيء واليه ترجعون

فَسُبْحَـٰنَ ٱلَّذِى بِيَدِهِۦ مَلَكُوتُ كُلِّ شَىْءٍ وَإِلَيْهِ تُرْجَعُونَ

TRETTIOSJÄTTE SURAN
YASIN
Mekka-perioden
OM den möjliga innebörden av bokstäverna ya sin, som används som
titel på denna sura, redogörs i not 1 nedan. – Suran som uppenbarades
under det mellersta skedet av Mekka-perioden (sannolikt omedelbart
före Al-Furqan), ägnas nästan helt åt frågan om människans moraliska
ansvar, och berör därför även vissheten om uppståndelsen och Guds
dom; av denna anledning uppmanade Profeten sina anhängare att läsa
den över de döende och i böner för de avlidna (jfr flera ”traditioner”
som berättar om detta, citerade av Ibn Kathir i inledningen till hans
kommentar till denna sura).

Koranens Budskap

Koranensbudskap.se

Ya-Sin

Några av de klassiska kommentatorerna ser bokstäverna y och s (uttalade ya sin), vilka inleder denna sura, som en av de gåtfulla bokstavssymbolerna (almuqattaat) som går före ett antal kapitel i Koranen (se Bihang II). Abd Allah ibn Abbas förklarar dock att de i själva verket står för två ord, nämligen interjektionen ya (”o!”) och sin, som enligt Tayy-dialekten är liktydigt med insan
(”människa!”); liksom bokstäverna ta ha i sura 20 bör alltså ya sin kunna återges med orden ”Du människa!”. Denna tolkning har godtagits av Ikrimah, AdDahhkk, Al-Hasan al-Basri, Said ibn Djubayr och andra bland de tidigaste Koran-kommentatorerna (se Tabari, Baghawi, Zamakhshari, Baydawi, Ibn Kathir m.fl.). Enligt Zamakhshari är sin en förkortning av unaysin, diminutivformen av insan, som i Tayy-dialekten användes i utrop. (Det är att märka att diminutivens funktion i klassisk arabiska ofta endast är att uttrycka ömhet, så t.ex. ya bunayya, vilket snarare betyder ”min käre son!” än ”(o) min lille son!”, dvs. som är översättningen ord för ord; sonens ålder spelar alltså ingen roll i sammanhanget.) Man kan tryggt utgå från att orden y sın har som adressat Profeten Muhammad, till vilken också den följande texten riktar sig, och har till syfte att understryka – som så ofta i Koranen – hans och alla övriga sändebuds rent mänskliga natur. — Den i Koran-tolkningar gängse titeln på suran är den här använda, Ya Sin (ö.a.).


Dessa ord förklarar partikeln wa (”vid”) som inleder eden i närmast föregående vers — dvs. de utgör det s.k. djawab al-qasam (”svaret på eden”). Innebörden blir då: ”Måtte den visdom som flödar ur Koranen tjäna som vittnesbörd om det
faktum att du är en av Gud utsänd apostel.” Se not 2 till 10:1 angående uttrycket ”… denna Koran, ur vilken visdomen [flödar]” (al-qurani l-hakim).


Jfr 34:50 – ”om jag är på rätt väg, [är det] tack vare det som min Herre har
uppenbarat för mig”.


Jfr 6:131–132. Ordet ”fäder” kan uppfattas, i vid bemärkelse, som en metonymi som syftar på ett samhälles kulturella förgångna; talet om ”fäderna” som
inte har ”varnats” (dvs. mot det onda) avser uppenbart bristerna i det etiska arvet
hos människor som blivit främmande för de äkta moraliska värdebegreppen.


I originalet: haqqa al-qawl ala aktharihim (”domen [eg. ’ordet’] över de flesta av dem var ofrånkomlig[t]”); verbet uttrycker, genom tempus för fullbordad handling, domens oundviklighet och har därför återgetts i futurum. (Ö.a.)


Zamakhshari: ”… ett bildligt uttryck för uppsåtligt förnekande av sanningen.” Se 13:5, not 14, och 34:33, not 44.


Underförstått ”så att de inte kan se rätt väg” (Razi); deras ”upptvingade [el.
’högburna’] huvuden” kan också symbolisera deras högmod. Å andra sidan är
Guds ”järnkragar”, smidda runt syndarnas hals, en bild snarlik den i 2:7, där det
heter att Han har ”förseglat deras hjärtan och deras öron”, kommenterad där i
not 7. Detsamma gäller den följande versen ovan, där det talas om ”hinder” och
”[ansikten] som täcks över”.

Underförstått ”så att de varken kan gå framåt eller bakåt” – en bild av total andlig stagnation.


Ordagr.: ”vad de har sänt vidare [framför sig]”, dvs. till domen (ö.a.).


Som brukar vara fallet med dessa textavsnitt, har kommentatorerna framlagt
flera teorier om stadens och sändebudens ”identitet”. Det sägs emellertid klart
att berättelsen är en liknelse och den bör då fattas som en sådan och inte ses som
en historisk skildring. Det tycks här vara fråga om en allegori om de tre stora monoteistiska religionerna, i tur och ordning förkunnade av Moses, Jesus och Muhammad, och som i allt väsentligt ger uttryck åt samma andliga sanningar. ”Staden” (qaryah), som omnämns i liknelsen, kan vara en bild av den gemensamma
kulturmiljö i vilken de tre religionerna uppstod. Sändebuden för de två första
nämns i ett sammanhang, sannolikt en anspelning på båda förkunnelsernas
förankring i samma heliga skrift, Gamla Testamentet. När det med tiden visade
sig att deras förkunnelse inte haft tillräcklig genomslagskraft för att ge det eller
de berörda folkens moraliska värdesystem dess rätta utformning, sände Gud ”till
deras hjälp” Sitt sista budskap, förkunnat för världen av den tredje och siste av
dessa sändebud, Muhammad.


Jfr 6:91 – ”De underskattar Guds [makt och Hans visdom] som säger: ’Gud
har inte uppenbarat något för mänskligheten’”. Se vidare 34:31 och not 38.
Båda ställena syftar liksom versen ovan på dem som anser sig som ”troende” men
utan att låta ”tron” påverka deras dagliga liv av det skälet att religionen enligt
deras mening bara bör tillmätas en viss obestämd betydelse på känslornas område och att de inte accepterar uppenbarelsen som objektivt faktum – i uppenbarelsebegreppet ligger ju den ovillkorliga principen att Gud tillkännager absoluta
moraliska normer, som människan måste underkasta sig.

Se sura 7, not 93, där en förklaring ges till uttrycket tatayyarna bikum. —
Den följande satsen, som har översatts med ”Om ni inte avstår [från ert uppsåt]”, lyder i originaltexten ordagrant: ”Om ni inte upphör” (ö.a.).


Jfr 17:13 – ”Vi har bundit varje människas bestämmelse (tair) vid hennes
hals” – och därtill fogad not 16. — Den följande, elliptiskt förkortade meningen lyder i originaltexten: ”Och om ni påminns?” (a in dhukirtum); den interpolering som kompletterar satsen ansluter till den traditionella exegesen (ö.a.).


Angående återgivandet av ordet musrifun (plur. av musrif) se not 20 till sista meningen i 10:12.


Ordagr.: Man sade: ”Stig in …” (ö.a.). – ”De” torde syfta på sändebuden
eller kanske, i ljuset av berättelsens allegoriska karaktär, har man här ett uttryck
för mannens inre visshet — eller också, som många kommentatorer tror, är det
änglarna som avses; jfr nästa not (ö.a.). – Orden om mannen som ”kom springande” kan ses som en bild av den troende minoriteten i varje samfund och dess förtvivlade, oftast fruktlösa ansträngningar att övertyga sina vilseledda medmänniskor att ingenting utom omvändelse från gudlöshet till gudsfruktan kan rädda människan från ett liv utan mål och mening.


Många kommentatorer uppfattar hi i min badihi (”efter honom” el. ”detta”)
som syftande på ”mannen som kom springande” och i stället för ”efter detta”
blir deras tolkning ”efter dennes [död]”; de menar att detta stöds av orden i vers
26, som änglarna – eller Gud själv – riktar till samme man (ordagr.: ”Stig in i paradiset!”). (Ö.a.)


Ordagr.: ”Arma tjänare (ya hasratan ala l-ibad)!” – alla människor, goda
som onda, är nämligen Guds ”tjänare”. Meningen anspelar på Domens dag – i
19:39 beskriven som ”Jämmerns dag” – såväl som på det förhållandet som Koranen ständigt påpekar, nämligen att flertalet människor slår dövörat till för sanningens röst och dömer därmed sig själva att andligt förtvina.

Ordagr.: ”återkomma till dem” – dvs. till de levandes värld. Liksom på så
många andra ställen i Koranen har ordet qarn (”generation” el. ”människor som
lever under en viss period”) i detta sammanhang den vidare innebörden ”samhälle” eller ”civilisation”, när dessa ord brukas som historiska termer. Sålunda ser
Koranen här ett samband mellan försvunna samhällens och civilisationers förfall
och slutliga undergång och deras andliga tomhet och därav betingade moraliska
urartande. Ännu en lärdom, som kan hämtas från denna liknelse, ligger i den underförstådda slutsatsen att majoriteten av människor i alla samhällen och i alla
tider (vår egen inbegripen) vägrar att låta sig ledas av moraliska hänsyn, som de
betraktar som stridande mot deras traditionella livsstil och ett hinder i jakten
efter materiell tillfredsställelse – med resultatet att ”aldrig någonsin ett sändebud
kommit till dem, utan att de har gjort narr av honom”.

Ordagr.: ”som har skapat alla par av det som jorden alstrar, av dem själva och
av det som de inte vet” – en anspelning på den polaritet som framträder i allt
skapat, både levande och livlös materia, och som tar sig uttryck i motsatta, men
ändå, eller just därför, varandra kompletterande krafter, såsom sexualiteten hos
människor, djur och växter, ljus och mörker, hetta och köld, positiv och negativ
elektricitet och magnetism, atomens positivt och negativt laddade partiklar
(protoner och elektroner) etc. (Man bör minnas att ordet zawdj betyder både
”ett par” och ”endera av de individer eller ting som bildar detta par”; jfr förklaringen i not 8 till 13:3.) Tillägget ”det som de saknar kunskap om” syftar uppenbarligen på objekt eller företeelser som människan hitintills inte kunnat förstå
men som potentiellt ligger inom ramen för hennes fattningsförmåga.


Enligt den vedertagna läsningen av denna fras, li-mustaqarrin laha, kan den
återges så som sker ovan, vilket är den vanligare tolkningen och som, enligt Razi,
syftar på tiden eller platsen för den dagliga solnedgången; en möjlig alternativ
översättning är ”löper i sin bana”. — Ännu en innebörd lär kunna inläsas i detta, nämligen ”’slutpunkten’ för den bana i rymden i vilken solen rör sig”; jfr Abdallah Yusuf Ali, The Glorious Kuran, 1178, not 3983 (ö.a.). – Dock rapporterar trovärdiga källor att Abd Allah ibn Masud läste dessa ord som la mustaqarra laha (Zamakhshari), vilket ger innebörden ”den löper [i sin bana] utan att vila”, dvs. utan avbrott.


Detta är i koncentrerad form innebörden av substantivet urdjun – dadelpalmens blom- och fruktklase, som när den blir gammal och torr krymper samman och böjer sig till halvmåneform (se Lane V, 1997).


Ordagr.: ”inte heller skyndar natten förbi dagen”. — Det ord i den följande
satsen som har översatts med ”de rör sig” är yasbahun (eg. ”de simmar” el. ”flyter”). (Ö.a.)


Ordagr.: ”det fullastade skeppet” (al-fulk al-mashhun); ordet fulk är också
kollektiv. — Det är detta ord som Koranen, utom i ett fall, använder om Noas
ark, och Tabari, bland många, uppfattar versen som den tolkats här (ö.a.).


Jfr 16:8 och därtill fogad not 6. På båda dessa ställen omnämns människans
uppfinningsförmåga som en direkt yttring av Guds skaparkraft.


Se sura 2, not 247 om innebörden av denna fras. — Kommentarens författare tror att den här syftar dels på människans medvetna handlingar och dels på hennes omedvetna eller halvt medvetna motiv, men den förefaller också kunna
förstås bokstavligt. – De interpolerade orden i versens slut överensstämmer med
den traditionella exegesens tolkning (ö.a.).


Eller ”vilket tecken …” – ordet ayah, som förekommer flera gånger i texten,
betyder både ”budskap” och ”tecken”.

Verbet anfaqa (”ge ut”, ”spendera”) förekommer i Koranen undantagslöst i
betydelsen ”ge åt andra”, ”ge ut för andras bästa”, oavsett motivet. Den etiska betydelsen av att ”ge åt andra” betonas ofta i Koranen och uttrycks institutionellt i zakah (den skatt ”som renar”, dvs. som avlägsnar själviskhetens stämpel från människans handlingar) samt, i ordets vidaste bemärkelse, allmosegivande (se not 34 till 2:43).


Ordagr.: ”de väntar bara på ett enda dån” [el. ”… rop”].


I Koranens beskrivningar av paradiset används ofta ordet zill (”skugga”) och
pluralformen zilal för att uttrycka ”känslan av lycka”, t.ex. i 4:57, där zill zalil
betecknar ”överflödande lycka” (se sura 4, not 74) – medan ”divanerna” (el. de
”mjuka kuddar”), som de saliga skall vila på, är tydliga symboler för ro och uppfyllelse, såsom Razi framhåller i sina kommentarer till 18:31 och 55:54. — Det ord – azwadj (azwadjuhum) – återgett ovan med ”följeslagare” används om båda parterna i ett förhållande och skulle alltså här väl ha kunnat översättas med ”följeslagerskor och följeslagare” (ö.a.).


Detta är den minimala motsvarigheten till det arabiska salam (ö.a.). – En utförlig förklaring av ordet ges i not 29 till 5:16, där det har återgetts med ”räddning”.


Se not 34 till 19:44 angående innebörden av vad Koranen kallar ”att tjäna
[el. ’dyrka’] Djävulen”.


Orden ”Detta är helvetet” antyder att syndarnas insikt om att de, trots profeternas många varningar har gått orätt väg, i sig kommer att vara en källa till intensivt lidande i nästa liv. Användningen i denna och följande vers av hjälpverbet kana (kuntum tuadun) anger att det är fråga om ständigt återkommande eller upprepade handlingar.


En bild av deras oförmåga att urskulda eller försvara sina tidigare handlingar och attityder.


En metafor med innebörden ”Vi kunde ha skapat dem moraliskt blinda”,
dvs. utan varje känsla av moraliskt ansvar – vilket i sin tur skulle ha betytt att
ingenting av andligt värde kvarstod i människans liv. (Jfr 2:20 – ”Om Gud ville
kunde Han helt beröva dem hörsel och syn”.)


Här, liksom t.ex. i 20:96, står verbet basura (”se”) helt uppenbart i den överförda betydelsen ”inse”, ”förstå”. Enligt Ibn Abbas, som Tabari citerar honom,
har orden anna yubsirun innebörden ”hur skulle de kunna fatta sanningen”.


Ordagr.: ”förvandlat [el. ’omskapat’] dem”.
