QuranReader

The Surah takes its name from the alphabetic letter Suad with which it begins.

<h2>Name</h2>
<p>The Surah takes its name from the alphabetic letter <em>Suad</em> with which it begins.</p>
<h2>Period of Revelation</h2>
<p>As will be explained below, according to some traditions this Surah was sent down in the period when the Holy Prophet had started calling the people openly to Islam in Makkah, and this had caused great alarm among the chiefs of the Quraish. If this be true, its period of revelation would be about the 4th year of the Prophethood. According to some other traditions, it was sent down after Hadrat Umar's embracing Islam, and this happened, as is well known, after the migration to Habash. Another chain of the traditions shows that the event which occasioned the revelation of this Surah took place during the last illness of Abu Talib. If this be correct, the period of its revelation would be the 10th or 11th year of the Prophethood.</p>
<h2>Historical Background</h2>
<p>Here is a resume of the traditions related by Imam Ahmad, Nasa'i, Tirmidhi, Ibn Jarir, Ibn Abi Shaibah, Ibn Abu Hatim, Muhammad bin Ishaq and others:</p>
<p>When Abu Talib fell ill, and the Quraish chiefs knew that his end was near, they held consultations and decided to approach the old chief with the request that he should solve the dispute between them and his nephew. For they feared that if Abu Talib died and then they subjected Muhammad (upon whom be Allah's peace) to a harsh treatment, after his death, the Arabs would taunt them, saying, "They were afraid of the old chief as long as he lived now that he is dead they have started maltreating his nephew." At least 25 of the Quraish chiefs including Abu Jahl, Abu Sufyan, Umayyah bin Khalaf, As bin Wa'il, Aswad bin al-Muttalib, 'Uqbah bin Abi Mu'ait, Utbah and Shaibah went to Abu Talib. First, they put before him their complaints against the Holy Prophet as usual, then said, "We have come to present before you a just request and it is this : let your nephew leave us to our religion, and we shall leave him to his. He may worship whomever he may please: we shall not stand in his way
in this matter; but he should not condemn our gods, and should not try to force us to give them up. Please tell him to make terms with us on this condition". Abu Talib called the Holy Prophet and said, "Dear nephew, these people of your tribe have come to me with a request. They want you to agree with them on a just matter so as to put an end to your dispute with them." Then he told him about the request of the chiefs of the Quraish. The Holy Prophet replied, "Dear uncle: I shall request them to agree upon a thing which, if they accept, will enable them to conquer the whole of Arabia and subject the non-Arab world to their domination. "Hearing this the people were first confounded; they did not know how they should turn down such a proposal. Then, after they had considered the matter, they replied: "You speak of one word: we are prepared to repeat ten others like it, but please tell us what it is." The Holy Prophet said: <em>La ilaha ill-Allah</em>. At this they got up all together
and left the place saying what Allah has narrated in the initial part of this Surah.</p>
<p>Ibn Sa'd in his <em>Tabaqat</em> has related this event just as cited above, but, according to him, this did not happen during Abu Talibs last illness but at the time when the Holy Prophet had started preaching Islam openly, and the news of the conversion of one person or the other was being heard almost daily in Makkah. In those days the Quraish chiefs had led several deputations to Abu Talib and had asked him to stop Muhammad (upon whom be Allah's peace and blessings) from preaching his message, and it was with one of those deputations that this conversation had taken place.</p>
<p>Zamakhshari, Razi, Nisaburi ond some other commentators say that this deputation went to Abu Talib at the time then the chiefs of the Quraish had been upset at Hadrat Umar's embracing Islam; but no reference to its basis is available in any book of the traditions, nor have these commentators cited the source of their this information. However, if it be true, it is understand able. For the unbelieving Quraish had already been bewildered to see that the person who had arisen from among themselves with the message of Islam had no parallel in the entire tribe as regarded nobility, purity of character, wisdom and seriousness. Moreover, his right hand man and chief supporter was a man like Abu Bakr, who was well known in and around Makkah as a gentle, righteous and brilliant man. Now when they might have seen that a brave and resolute man like Umar also had joined them, they must have felt that the danger was growing and becoming intolerable.</p>
<h2>Subject Matter and Topics</h2>
<p>The Surah begins with a review of the aforesaid meeting. Making the dialogue between the Holy Prophet and the disbelievers the basis, Allah says that the actual reason with those people for their denial is not any defect in the message of Islam but their own arrogance, jealousy and insistence on following the blind. They are not prepared to believe in a man from their own clan as a Prophet of God and follow him. They want to persist in the ideas of ignorance which they have found their ancestors following. And when a person exposes their this ignorance and presents the truth before them, they are alarmed and regard it as an oddity, rather as a novel and impossible thing. For them the concept of Tauhid and the Hereafter is not only an unacceptable creed but also a concept which only deserves to be ridiculed and mocked.</p>
<p>Then, Allah, both in the initial part of the Surah and in its last sentences, has precisely warned the disbelievers, as if to say, "The man whom you are ridiculing today and whose guidance you reject will soon overpower you,and the time is not far when in this very city of Makkah, where you are persecuting him, he will overwhelm you completely."</p>
<p>Then describing nine of the Prophets, one after the other, with greater details of the story of the Prophets David and Solomon; Allah has emphasized the point that His Law of Justice is impartial and objective, that only the right attitude of man is acceptable to Him, that He calls to account and punishes every wrongdoer who. ever he be, and that He likes only those people who do not persist in wrongdoing but repent as soon as they are warned of it, and pass their life in the world keeping in mind their accountability in the Hereafter.</p>
<p>After this, the final end that the obedient servants and the disobedient people will meet in the Hereafter, has been depicted, and two things have been especially impressed on the disbelievers:(1) That the leaders and guides whom the ignorant people are following blindly in the world, on the way of deviation, will have reached Hell even before their followers in the Hereafter, and the two groups will be cursing each other there; and (2) that the disbelievers will be amazed to see that there is no trace whatever in Hell of the believers whom they used to regard as contemptible in the world and will themselves be involved in its torment.</p>
<p>In conclusion, mention has been made of the story of Adam and <em>Iblis</em> (Satan), which is meant to tell the disbelieving Quraish that the same arrogance and vanity which was preventing them from bowing before Muhammad (upon whom be Allah's peace) had prevented <em>Iblis</em> also from bowing before Adam. <em>Iblis</em> felt jealous of the high rank God had given to Adam and became accursed when he disobeyed His Command. Likewise, "You, O people of Quraish, are feeling jealous of the high rank God has bestowed on Muhammad (upon whom be Allah's peace) and are not prepared to obey him whom God has appointed His messenger. Therefore, you will be doomed ultimately to the same fate as will be met by Satan."</p>


 صٓ ۚ وَٱلْقُرْءَانِ ذِى ٱلذِّكْرِ

بل الذين كفروا في عزة وشقاق

بَلِ ٱلَّذِينَ كَفَرُوا۟ فِى عِزَّةٍ وَشِقَاقٍ

كم اهلكنا من قبلهم من قرن فنادوا ولات حين مناص

كَمْ أَهْلَكْنَا مِن قَبْلِهِم مِّن قَرْنٍ فَنَادَوا۟ وَّلَاتَ حِينَ مَنَاصٍ

وعجبوا ان جاءهم منذر منهم وقال الكافرون هذا ساحر كذاب

وَعَجِبُوٓا۟ أَن جَآءَهُم مُّنذِرٌ مِّنْهُمْ ۖ وَقَالَ ٱلْكَـٰفِرُونَ هَـٰذَا سَـٰحِرٌ كَذَّابٌ

اجعل الالهة الها واحدا ان هذا لشيء عجاب

أَجَعَلَ ٱلْـَٔالِهَةَ إِلَـٰهًا وَٰحِدًا ۖ إِنَّ هَـٰذَا لَشَىْءٌ عُجَابٌ

وانطلق الملا منهم ان امشوا واصبروا على الهتكم ان هذا لشيء يراد

وَٱنطَلَقَ ٱلْمَلَأُ مِنْهُمْ أَنِ ٱمْشُوا۟ وَٱصْبِرُوا۟ عَلَىٰٓ ءَالِهَتِكُمْ ۖ إِنَّ هَـٰذَا لَشَىْءٌ يُرَادُ

ما سمعنا بهذا في الملة الاخرة ان هذا الا اختلاق

مَا سَمِعْنَا بِهَـٰذَا فِى ٱلْمِلَّةِ ٱلْـَٔاخِرَةِ إِنْ هَـٰذَآ إِلَّا ٱخْتِلَـٰقٌ

اانزل عليه الذكر من بيننا بل هم في شك من ذكري بل لما يذوقوا عذاب

أَءُنزِلَ عَلَيْهِ ٱلذِّكْرُ مِنۢ بَيْنِنَا ۚ بَلْ هُمْ فِى شَكٍّ مِّن ذِكْرِى ۖ بَل لَّمَّا يَذُوقُوا۟ عَذَابِ

ام عندهم خزائن رحمة ربك العزيز الوهاب

أَمْ عِندَهُمْ خَزَآئِنُ رَحْمَةِ رَبِّكَ ٱلْعَزِيزِ ٱلْوَهَّابِ

ام لهم ملك السماوات والارض وما بينهما فليرتقوا في الاسباب

أَمْ لَهُم مُّلْكُ ٱلسَّمَـٰوَٰتِ وَٱلْأَرْضِ وَمَا بَيْنَهُمَا ۖ فَلْيَرْتَقُوا۟ فِى ٱلْأَسْبَـٰبِ

جند ما هنالك مهزوم من الاحزاب

جُندٌ مَّا هُنَالِكَ مَهْزُومٌ مِّنَ ٱلْأَحْزَابِ

كذبت قبلهم قوم نوح وعاد وفرعون ذو الاوتاد

كَذَّبَتْ قَبْلَهُمْ قَوْمُ نُوحٍ وَعَادٌ وَفِرْعَوْنُ ذُو ٱلْأَوْتَادِ

وثمود وقوم لوط واصحاب الايكة اولئك الاحزاب

وَثَمُودُ وَقَوْمُ لُوطٍ وَأَصْحَـٰبُ لْـَٔيْكَةِ ۚ أُو۟لَـٰٓئِكَ ٱلْأَحْزَابُ

ان كل الا كذب الرسل فحق عقاب

إِن كُلٌّ إِلَّا كَذَّبَ ٱلرُّسُلَ فَحَقَّ عِقَابِ

وما ينظر هؤلاء الا صيحة واحدة ما لها من فواق

وَمَا يَنظُرُ هَـٰٓؤُلَآءِ إِلَّا صَيْحَةً وَٰحِدَةً مَّا لَهَا مِن فَوَاقٍ

وقالوا ربنا عجل لنا قطنا قبل يوم الحساب

وَقَالُوا۟ رَبَّنَا عَجِّل لَّنَا قِطَّنَا قَبْلَ يَوْمِ ٱلْحِسَابِ

اصبر على ما يقولون واذكر عبدنا داوود ذا الايد انه اواب

ٱصْبِرْ عَلَىٰ مَا يَقُولُونَ وَٱذْكُرْ عَبْدَنَا دَاوُۥدَ ذَا ٱلْأَيْدِ ۖ إِنَّهُۥٓ أَوَّابٌ

انا سخرنا الجبال معه يسبحن بالعشي والاشراق

إِنَّا سَخَّرْنَا ٱلْجِبَالَ مَعَهُۥ يُسَبِّحْنَ بِٱلْعَشِىِّ وَٱلْإِشْرَاقِ

والطير محشورة كل له اواب

وَٱلطَّيْرَ مَحْشُورَةً ۖ كُلٌّ لَّهُۥٓ أَوَّابٌ

وشددنا ملكه واتيناه الحكمة وفصل الخطاب

وَشَدَدْنَا مُلْكَهُۥ وَءَاتَيْنَـٰهُ ٱلْحِكْمَةَ وَفَصْلَ ٱلْخِطَابِ

وهل اتاك نبا الخصم اذ تسوروا المحراب

۞ وَهَلْ أَتَىٰكَ نَبَؤُا۟ ٱلْخَصْمِ إِذْ تَسَوَّرُوا۟ ٱلْمِحْرَابَ

اذ دخلوا على داوود ففزع منهم قالوا لا تخف خصمان بغى بعضنا على بعض فاحكم بيننا بالحق ولا تشطط واهدنا الى سواء الصراط

إِذْ دَخَلُوا۟ عَلَىٰ دَاوُۥدَ فَفَزِعَ مِنْهُمْ ۖ قَالُوا۟ لَا تَخَفْ ۖ خَصْمَانِ بَغَىٰ بَعْضُنَا عَلَىٰ بَعْضٍ فَٱحْكُم بَيْنَنَا بِٱلْحَقِّ وَلَا تُشْطِطْ وَٱهْدِنَآ إِلَىٰ سَوَآءِ ٱلصِّرَٰطِ

ان هذا اخي له تسع وتسعون نعجة ولي نعجة واحدة فقال اكفلنيها وعزني في الخطاب

إِنَّ هَـٰذَآ أَخِى لَهُۥ تِسْعٌ وَتِسْعُونَ نَعْجَةً وَلِىَ نَعْجَةٌ وَٰحِدَةٌ فَقَالَ أَكْفِلْنِيهَا وَعَزَّنِى فِى ٱلْخِطَابِ

قال لقد ظلمك بسؤال نعجتك الى نعاجه وان كثيرا من الخلطاء ليبغي بعضهم على بعض الا الذين امنوا وعملوا الصالحات وقليل ما هم وظن داوود انما فتناه فاستغفر ربه وخر راكعا واناب

قَالَ لَقَدْ ظَلَمَكَ بِسُؤَالِ نَعْجَتِكَ إِلَىٰ نِعَاجِهِۦ ۖ وَإِنَّ كَثِيرًا مِّنَ ٱلْخُلَطَآءِ لَيَبْغِى بَعْضُهُمْ عَلَىٰ بَعْضٍ إِلَّا ٱلَّذِينَ ءَامَنُوا۟ وَعَمِلُوا۟ ٱلصَّـٰلِحَـٰتِ وَقَلِيلٌ مَّا هُمْ ۗ وَظَنَّ دَاوُۥدُ أَنَّمَا فَتَنَّـٰهُ فَٱسْتَغْفَرَ رَبَّهُۥ وَخَرَّ رَاكِعًا وَأَنَابَ ۩

فغفرنا له ذلك وان له عندنا لزلفى وحسن ماب

فَغَفَرْنَا لَهُۥ ذَٰلِكَ ۖ وَإِنَّ لَهُۥ عِندَنَا لَزُلْفَىٰ وَحُسْنَ مَـَٔابٍ

يا داوود انا جعلناك خليفة في الارض فاحكم بين الناس بالحق ولا تتبع الهوى فيضلك عن سبيل الله ان الذين يضلون عن سبيل الله لهم عذاب شديد بما نسوا يوم الحساب

يَـٰدَاوُۥدُ إِنَّا جَعَلْنَـٰكَ خَلِيفَةً فِى ٱلْأَرْضِ فَٱحْكُم بَيْنَ ٱلنَّاسِ بِٱلْحَقِّ وَلَا تَتَّبِعِ ٱلْهَوَىٰ فَيُضِلَّكَ عَن سَبِيلِ ٱللَّهِ ۚ إِنَّ ٱلَّذِينَ يَضِلُّونَ عَن سَبِيلِ ٱللَّهِ لَهُمْ عَذَابٌ شَدِيدٌۢ بِمَا نَسُوا۟ يَوْمَ ٱلْحِسَابِ

وما خلقنا السماء والارض وما بينهما باطلا ذلك ظن الذين كفروا فويل للذين كفروا من النار

وَمَا خَلَقْنَا ٱلسَّمَآءَ وَٱلْأَرْضَ وَمَا بَيْنَهُمَا بَـٰطِلًا ۚ ذَٰلِكَ ظَنُّ ٱلَّذِينَ كَفَرُوا۟ ۚ فَوَيْلٌ لِّلَّذِينَ كَفَرُوا۟ مِنَ ٱلنَّارِ

ام نجعل الذين امنوا وعملوا الصالحات كالمفسدين في الارض ام نجعل المتقين كالفجار

أَمْ نَجْعَلُ ٱلَّذِينَ ءَامَنُوا۟ وَعَمِلُوا۟ ٱلصَّـٰلِحَـٰتِ كَٱلْمُفْسِدِينَ فِى ٱلْأَرْضِ أَمْ نَجْعَلُ ٱلْمُتَّقِينَ كَٱلْفُجَّارِ

كتاب انزلناه اليك مبارك ليدبروا اياته وليتذكر اولو الالباب

كِتَـٰبٌ أَنزَلْنَـٰهُ إِلَيْكَ مُبَـٰرَكٌ لِّيَدَّبَّرُوٓا۟ ءَايَـٰتِهِۦ وَلِيَتَذَكَّرَ أُو۟لُوا۟ ٱلْأَلْبَـٰبِ

ووهبنا لداوود سليمان نعم العبد انه اواب

وَوَهَبْنَا لِدَاوُۥدَ سُلَيْمَـٰنَ ۚ نِعْمَ ٱلْعَبْدُ ۖ إِنَّهُۥٓ أَوَّابٌ

اذ عرض عليه بالعشي الصافنات الجياد

إِذْ عُرِضَ عَلَيْهِ بِٱلْعَشِىِّ ٱلصَّـٰفِنَـٰتُ ٱلْجِيَادُ

فقال اني احببت حب الخير عن ذكر ربي حتى توارت بالحجاب

فَقَالَ إِنِّىٓ أَحْبَبْتُ حُبَّ ٱلْخَيْرِ عَن ذِكْرِ رَبِّى حَتَّىٰ تَوَارَتْ بِٱلْحِجَابِ

ردوها علي فطفق مسحا بالسوق والاعناق

رُدُّوهَا عَلَىَّ ۖ فَطَفِقَ مَسْحًۢا بِٱلسُّوقِ وَٱلْأَعْنَاقِ

ولقد فتنا سليمان والقينا على كرسيه جسدا ثم اناب

وَلَقَدْ فَتَنَّا سُلَيْمَـٰنَ وَأَلْقَيْنَا عَلَىٰ كُرْسِيِّهِۦ جَسَدًا ثُمَّ أَنَابَ

قال رب اغفر لي وهب لي ملكا لا ينبغي لاحد من بعدي انك انت الوهاب

قَالَ رَبِّ ٱغْفِرْ لِى وَهَبْ لِى مُلْكًا لَّا يَنۢبَغِى لِأَحَدٍ مِّنۢ بَعْدِىٓ ۖ إِنَّكَ أَنتَ ٱلْوَهَّابُ

فسخرنا له الريح تجري بامره رخاء حيث اصاب

فَسَخَّرْنَا لَهُ ٱلرِّيحَ تَجْرِى بِأَمْرِهِۦ رُخَآءً حَيْثُ أَصَابَ

والشياطين كل بناء وغواص

وَٱلشَّيَـٰطِينَ كُلَّ بَنَّآءٍ وَغَوَّاصٍ

واخرين مقرنين في الاصفاد

وَءَاخَرِينَ مُقَرَّنِينَ فِى ٱلْأَصْفَادِ

هذا عطاؤنا فامنن او امسك بغير حساب

هَـٰذَا عَطَآؤُنَا فَٱمْنُنْ أَوْ أَمْسِكْ بِغَيْرِ حِسَابٍ

وان له عندنا لزلفى وحسن ماب

وَإِنَّ لَهُۥ عِندَنَا لَزُلْفَىٰ وَحُسْنَ مَـَٔابٍ

واذكر عبدنا ايوب اذ نادى ربه اني مسني الشيطان بنصب وعذاب

وَٱذْكُرْ عَبْدَنَآ أَيُّوبَ إِذْ نَادَىٰ رَبَّهُۥٓ أَنِّى مَسَّنِىَ ٱلشَّيْطَـٰنُ بِنُصْبٍ وَعَذَابٍ

اركض برجلك هذا مغتسل بارد وشراب

ٱرْكُضْ بِرِجْلِكَ ۖ هَـٰذَا مُغْتَسَلٌۢ بَارِدٌ وَشَرَابٌ

ووهبنا له اهله ومثلهم معهم رحمة منا وذكرى لاولي الالباب

وَوَهَبْنَا لَهُۥٓ أَهْلَهُۥ وَمِثْلَهُم مَّعَهُمْ رَحْمَةً مِّنَّا وَذِكْرَىٰ لِأُو۟لِى ٱلْأَلْبَـٰبِ

وخذ بيدك ضغثا فاضرب به ولا تحنث انا وجدناه صابرا نعم العبد انه اواب

وَخُذْ بِيَدِكَ ضِغْثًا فَٱضْرِب بِّهِۦ وَلَا تَحْنَثْ ۗ إِنَّا وَجَدْنَـٰهُ صَابِرًا ۚ نِّعْمَ ٱلْعَبْدُ ۖ إِنَّهُۥٓ أَوَّابٌ

واذكر عبادنا ابراهيم واسحاق ويعقوب اولي الايدي والابصار

وَٱذْكُرْ عِبَـٰدَنَآ إِبْرَٰهِيمَ وَإِسْحَـٰقَ وَيَعْقُوبَ أُو۟لِى ٱلْأَيْدِى وَٱلْأَبْصَـٰرِ

انا اخلصناهم بخالصة ذكرى الدار

إِنَّآ أَخْلَصْنَـٰهُم بِخَالِصَةٍ ذِكْرَى ٱلدَّارِ

وانهم عندنا لمن المصطفين الاخيار

وَإِنَّهُمْ عِندَنَا لَمِنَ ٱلْمُصْطَفَيْنَ ٱلْأَخْيَارِ

واذكر اسماعيل واليسع وذا الكفل وكل من الاخيار

وَٱذْكُرْ إِسْمَـٰعِيلَ وَٱلْيَسَعَ وَذَا ٱلْكِفْلِ ۖ وَكُلٌّ مِّنَ ٱلْأَخْيَارِ

هذا ذكر وان للمتقين لحسن ماب

هَـٰذَا ذِكْرٌ ۚ وَإِنَّ لِلْمُتَّقِينَ لَحُسْنَ مَـَٔابٍ

جنات عدن مفتحة لهم الابواب

جَنَّـٰتِ عَدْنٍ مُّفَتَّحَةً لَّهُمُ ٱلْأَبْوَٰبُ

متكئين فيها يدعون فيها بفاكهة كثيرة وشراب

مُتَّكِـِٔينَ فِيهَا يَدْعُونَ فِيهَا بِفَـٰكِهَةٍ كَثِيرَةٍ وَشَرَابٍ

وعندهم قاصرات الطرف اتراب

۞ وَعِندَهُمْ قَـٰصِرَٰتُ ٱلطَّرْفِ أَتْرَابٌ

هذا ما توعدون ليوم الحساب

هَـٰذَا مَا تُوعَدُونَ لِيَوْمِ ٱلْحِسَابِ

ان هذا لرزقنا ما له من نفاد

إِنَّ هَـٰذَا لَرِزْقُنَا مَا لَهُۥ مِن نَّفَادٍ

هذا وان للطاغين لشر ماب

هَـٰذَا ۚ وَإِنَّ لِلطَّـٰغِينَ لَشَرَّ مَـَٔابٍ

جهنم يصلونها فبئس المهاد

جَهَنَّمَ يَصْلَوْنَهَا فَبِئْسَ ٱلْمِهَادُ

هذا فليذوقوه حميم وغساق

هَـٰذَا فَلْيَذُوقُوهُ حَمِيمٌ وَغَسَّاقٌ

وَءَاخَرُ مِن شَكْلِهِۦٓ أَزْوَٰجٌ

هذا فوج مقتحم معكم لا مرحبا بهم انهم صالو النار

هَـٰذَا فَوْجٌ مُّقْتَحِمٌ مَّعَكُمْ ۖ لَا مَرْحَبًۢا بِهِمْ ۚ إِنَّهُمْ صَالُوا۟ ٱلنَّارِ

قالوا بل انتم لا مرحبا بكم انتم قدمتموه لنا فبئس القرار

قَالُوا۟ بَلْ أَنتُمْ لَا مَرْحَبًۢا بِكُمْ ۖ أَنتُمْ قَدَّمْتُمُوهُ لَنَا ۖ فَبِئْسَ ٱلْقَرَارُ

قالوا ربنا من قدم لنا هذا فزده عذابا ضعفا في النار

قَالُوا۟ رَبَّنَا مَن قَدَّمَ لَنَا هَـٰذَا فَزِدْهُ عَذَابًا ضِعْفًا فِى ٱلنَّارِ

وقالوا ما لنا لا نرى رجالا كنا نعدهم من الاشرار

وَقَالُوا۟ مَا لَنَا لَا نَرَىٰ رِجَالًا كُنَّا نَعُدُّهُم مِّنَ ٱلْأَشْرَارِ

اتخذناهم سخريا ام زاغت عنهم الابصار

أَتَّخَذْنَـٰهُمْ سِخْرِيًّا أَمْ زَاغَتْ عَنْهُمُ ٱلْأَبْصَـٰرُ

ان ذلك لحق تخاصم اهل النار

إِنَّ ذَٰلِكَ لَحَقٌّ تَخَاصُمُ أَهْلِ ٱلنَّارِ

قل انما انا منذر وما من اله الا الله الواحد القهار

قُلْ إِنَّمَآ أَنَا۠ مُنذِرٌ ۖ وَمَا مِنْ إِلَـٰهٍ إِلَّا ٱللَّهُ ٱلْوَٰحِدُ ٱلْقَهَّارُ

رب السماوات والارض وما بينهما العزيز الغفار

رَبُّ ٱلسَّمَـٰوَٰتِ وَٱلْأَرْضِ وَمَا بَيْنَهُمَا ٱلْعَزِيزُ ٱلْغَفَّـٰرُ

قُلْ هُوَ نَبَؤٌا۟ عَظِيمٌ

أَنتُمْ عَنْهُ مُعْرِضُونَ

ما كان لي من علم بالملا الاعلى اذ يختصمون

مَا كَانَ لِىَ مِنْ عِلْمٍۭ بِٱلْمَلَإِ ٱلْأَعْلَىٰٓ إِذْ يَخْتَصِمُونَ

ان يوحى الي الا انما انا نذير مبين

إِن يُوحَىٰٓ إِلَىَّ إِلَّآ أَنَّمَآ أَنَا۠ نَذِيرٌ مُّبِينٌ

اذ قال ربك للملائكة اني خالق بشرا من طين

إِذْ قَالَ رَبُّكَ لِلْمَلَـٰٓئِكَةِ إِنِّى خَـٰلِقٌۢ بَشَرًا مِّن طِينٍ

فاذا سويته ونفخت فيه من روحي فقعوا له ساجدين

فَإِذَا سَوَّيْتُهُۥ وَنَفَخْتُ فِيهِ مِن رُّوحِى فَقَعُوا۟ لَهُۥ سَـٰجِدِينَ

فسجد الملائكة كلهم اجمعون

فَسَجَدَ ٱلْمَلَـٰٓئِكَةُ كُلُّهُمْ أَجْمَعُونَ

الا ابليس استكبر وكان من الكافرين

إِلَّآ إِبْلِيسَ ٱسْتَكْبَرَ وَكَانَ مِنَ ٱلْكَـٰفِرِينَ

قال يا ابليس ما منعك ان تسجد لما خلقت بيدي استكبرت ام كنت من العالين

قَالَ يَـٰٓإِبْلِيسُ مَا مَنَعَكَ أَن تَسْجُدَ لِمَا خَلَقْتُ بِيَدَىَّ ۖ أَسْتَكْبَرْتَ أَمْ كُنتَ مِنَ ٱلْعَالِينَ

قال انا خير منه خلقتني من نار وخلقته من طين

قَالَ أَنَا۠ خَيْرٌ مِّنْهُ ۖ خَلَقْتَنِى مِن نَّارٍ وَخَلَقْتَهُۥ مِن طِينٍ

قال فاخرج منها فانك رجيم

قَالَ فَٱخْرُجْ مِنْهَا فَإِنَّكَ رَجِيمٌ

وان عليك لعنتي الى يوم الدين

وَإِنَّ عَلَيْكَ لَعْنَتِىٓ إِلَىٰ يَوْمِ ٱلدِّينِ

قال رب فانظرني الى يوم يبعثون

قَالَ رَبِّ فَأَنظِرْنِىٓ إِلَىٰ يَوْمِ يُبْعَثُونَ

قَالَ فَإِنَّكَ مِنَ ٱلْمُنظَرِينَ

إِلَىٰ يَوْمِ ٱلْوَقْتِ ٱلْمَعْلُومِ

قال فبعزتك لاغوينهم اجمعين

قَالَ فَبِعِزَّتِكَ لَأُغْوِيَنَّهُمْ أَجْمَعِينَ

الا عبادك منهم المخلصين

إِلَّا عِبَادَكَ مِنْهُمُ ٱلْمُخْلَصِينَ

قَالَ فَٱلْحَقُّ وَٱلْحَقَّ أَقُولُ

لاملان جهنم منك وممن تبعك منهم اجمعين

لَأَمْلَأَنَّ جَهَنَّمَ مِنكَ وَمِمَّن تَبِعَكَ مِنْهُمْ أَجْمَعِينَ

قل ما اسالكم عليه من اجر وما انا من المتكلفين

قُلْ مَآ أَسْـَٔلُكُمْ عَلَيْهِ مِنْ أَجْرٍ وَمَآ أَنَا۠ مِنَ ٱلْمُتَكَلِّفِينَ

إِنْ هُوَ إِلَّا ذِكْرٌ لِّلْعَـٰلَمِينَ

وَلَتَعْلَمُنَّ نَبَأَهُۥ بَعْدَ حِينٍۭ

TRETTIOÅTTONDE SURAN
SAD
Mekka-perioden
EN förhållandevis tidig sura – uppenbarad troligtvis mot slutet av fjärde
eller början av femte året av Profetens verksamhet – nästan uteslutande
ägnad åt ämnet Guds ledning, som de vilka ”förnekar sanningen av
högmod och motsägelselusta” förkastar (vers 2).
”Titeln” – eller snarare det nyckelord som denna sura sedan äldsta tid
betecknas med – är bokstaven ß (sad), den ”lösryckta bokstav” (harf
muqattaah) som inleder suran.

Koranens Budskap

Koranensbudskap.se

Se not 23 till 74:32 angående användningen av partikeln wa för att uttrycka
en edlig försäkran.


Detta bygger på Zamakhsharis kommentar. Ordet dhikr (”påminnelse” eller
”hågkomst”) betyder också ”det som man minns” (el. ”orsaken till att man
minns”), såsom ”berömmelse”, ”rykte” och, i överförd bemärkelse, ”förträfflighet”, ”framstående egenskaper”. En alternativ översättning är ”Vid denna Koran, i vilken finns allt som [människor] bör lägga på minnet” – dvs. för att kunna leva ett värdigt och lyckligt liv. Se också 21:10 där den på Koranen syftande frasen kitaban fıhi dhikrukum översatts med ”(Skrift genom vilken) ert namn
skall ihågkommas”.

Dvs. de vägrar att erkänna den gudomliga uppenbarelsen som ett faktum, eftersom detta skulle betyda ett erkännande också av människans ansvar inför Gud
– och detta medger inte deras högmod, som tar sig uttryck i deras inbilska tro på
människans självtillräcklighet. Samma tanke framträder i 16:22 och, fastän
mera allmänt, i 2:206. Jfr även 96:6–7.


Det bör märkas att ordet qarn inte bara betecknar ”generation” utan också –
och så ofta i Koranen – ”folk som levde under ett visst skede och i en viss miljö”,
dvs. ”civilisation” i ordets historiska mening.


Även om detta i första hand är en beskrivning av de hedniska qurayshiternas
attityd gentemot Profeten, anspelar dessa ord även på den ovillighet som de flesta människor i alla tider visat att erkänna att ”en man ur deras egen krets” – dvs.
en människa som de själva – kan vara inspirerad av Gud. (Se not 2 till 50:2.)


Lyfter man ut denna kritik ur dess historiska sammanhang får den tidlös innebörd och kan omformuleras på följande sätt: ”Vill han påstå att kraften att
skapa och alla andra gudomliga egenskaper uteslutande tillhör vad han uppfattar som ’en enda Gud’?” – för att med denna parafras framhäva tendensen hos många människor att tillskriva en rad slumpartade fenomen eller omständigheter (såsom rikedom, ”tur”, samhällsställning etc.) ett avgörande inflytande på
människans liv – dvs. ge dem en nära nog gudomlig status – i stället för att medge att de företeelser i naturen som kan iakttas tillhandahåller överväldigande vittnesbörd om existens av en Gud.

Ordagr.: ”Gå och håll fast vid era gudar …”. – Se angående återgivandet av
”era” med ”våra” not 14 till sura 12 (ö.a.).


Ordagr.: ”bland [dem som är anhängare av] den sista tron” – vilket kan avse
de kristna vars treenighetsdogm strider mot Koranens lära om Guds Enhet och
Hans Väsens oförliknelighet, men också varje annan tro som omfattar en mångfald av gudomligheter eller en flerfaldig inkarnation av gudomen (såsom hinduismen med dess tretal Brahma, Vishnu och Shiva). — Bland de första kommentatorerna ansåg Ibn Abbas att det var de kristna som åsyftades med orden almillati l-akhirah (”den sista tron”), men Mudjahid och Qatadah menade att de
gällde mångguderiet som det praktiserades av Quraysh, den ”sista tro” som predikades före Muhammads förkunnelse; se Ibn Kathir (ö.a.).


Dvs. det är inte Profetens personlighet som är orsak till deras misstro, utan
innehållet i hans budskap – och framför allt hans betonande av Guds Enhet och
Hans väsens oförliknelighet – som går tvärs emot deras tankevanor och sociala
traditioner.


Underförstått ”som drabbar alla som vägrar att godta sanningen”.


Dvs. ”menar de att det är deras sak att besluta vem som skall få ta emot den gudomliga uppenbarelsen?”.

Dvs. ”tror de sig vara så rikt utrustade att de en dag skall vinna herraväldet
över universum och över naturens krafter och sålunda nå en maktställning liknande Guds?”. Jfr i detta sammanhang 96:6–8 och därtill fogad not 4. – Se not 81 till 18:84 beträffande återgivandet av al-asbab med ”väg [el. ’medel’] för att
uppnå något”.



Det kollektiva substantivet djund, vars grundbetydelse är ”[stor] hop” eller
”skara”, kan också beteckna ”skapade varelser” (i detta sammanhang uppenbarligen människor och, tillsammans med partikeln ma, ”ett obestämt antal människor”). Ordet hizb (plur. ahzab) betecknar en ”grupp människor med samma
sinnesförfattning” eller ”… som slutit sig samman i ett och samma syfte”.


Dvs. före de människor som var eller är motståndare till Muhammads budskap.


I klassisk arabiska brukas denna gamla, från beduinernas språk hämtade
term som en metonymi för ”stark makt” eller ”fast grundat välde” (Zamakhshari). Antalet tältmaster som håller uppe ett beduintält (awtad, i sing. watad)
bestäms av tältets storlek och storleken svarar enligt traditionen mot ägarens
ställning och makt; en stor hövding kallas sålunda ofta ”den eller den med de
många tältmasterna”.


Underförstått ”utöver den tid som Gud har fastställt”. — Det ord som översatts med ”uppskov” (fawaq) betyder egentligen den ”tid som förflyter mellan
två mjölkningar av ett kamelsto” (ö.a.).


Jfr 8:32. Denna de icke-troendes ironiska begäran nämns på flera ställen i
Koranen.


Till detta avsnitt (verserna 21–26) har alltsedan äldsta tid knutits utsagor
som förefaller ha samband med vad Bibeln har att säga om kung David och BatSeba (2 Sam., kap. 11). Då utsagorna inte är styrkta och då den bibliska berättelsen knappast här har relevans, lämnas de därhän. – Enligt flertalet kommentatorer var de ”tvistande parterna” som plötsligt uppenbarade sig för David änglar utsända för att sätta honom på prov; se den följande texten, särskilt vers 26.
(Ö.a.)


Han kände förvåning och oro, eftersom besökarna kom oanmälda och klättrade in över muren (ö.a.).


Ordet khulata (i sing. khalit) betyder bokstavligen ”den som har ett vänskapligt förhållande till eller intressen gemensamma med en annan”. I fallet ovan
anspelar det uppenbarligen på intressegemenskapen mellan de två anonyma tvistande parterna.


Underförstått ”och att han inte hade bestått provet” — dvs. han hade visat
partiskhet genom att inte låta båda parter i tvisten komma till tals (Sayyid Qutb).

Jfr 3:191. Denna förklaring förekommer i Koranen i flera formuleringar; se
särskilt not 11 till 10:5. Här ovan anknyter den till omnämnandet i föregående
vers av Räkenskapens dag och leder sålunda organiskt från en specifik aspekt i
berättelsen om David till en allmängiltig moralisk lärdom.


Dvs. att med vett och vilja förkasta tron att universum – och framför allt
människans liv – bärs upp av meningsfullhet och ett bestämt syfte leder oundvikligen, fastän ibland omärkligt, till förkastandet av alla moraliska bud, till andlig blindhet och följaktligen också till lidande i nästa liv.


Detta avsnitt (verserna 27–28) kräver som en logisk följdsats – ja, egentligen
en premiss – att tron på Gud kompletteras med tron på uppståndelse, dom och
ett liv efter döden. Vi ser ju hur många rättskaffens människor drabbas av elände och alla slag av umbäranden i denna värld, medan många onda, djupt fördärvade människor får njuta av livet i lugn och högönsklig välmåga; vi måste då antingen tro att Gud inte existerar (eftersom begreppet orättvisa är oförenligt med
begreppet Gud), eller, alternativt, utgå från att det finns ett liv efter detta där såväl de rättfärdiga som de orättfärdiga får skörda i fullt mått vad de i moralisk mening har sått under livet på jorden.


Dvs. han hade alltid Gud i tankarna, såsom illustreras av exemplet i den följande texten.


Eller ”tanken på min Herre har ingett mig stor kärlek till …” – beroende på
hur man uppfattar den mångtydiga prepositionen an (an dhikri llah). Se också
de två följande noterna (ö.a.).


Ordagr.: ”till dess de doldes av [el. ’försvann bakom’] en mur” (ö.a.). – Denna interpolering bygger på Razis tolkning av detta avsnitt.


Historien om Salomos kärlek till ädla rashästar visar att verklig kärlek till
Gud inte kan annat än motsvaras av insikt om och vördnad inför den skönhet
som Han har skapat.