QuranReader

The name of this Surah is composed of two words, Ha-Mim and As-Sajdah, which implies that it is a Surah which begins with Ha-Mim and in which a verse requiring the performance of sajdah (prostration) has occurred.

<h2>Name</h2>
The name of this Surah is composed of two words, Ha-Mim and As-Sajdah, which implies that it is a Surah which begins with Ha-Mim and in which a verse requiring the performance of sajdah (prostration) has occurred.
<h2>Period of Revelation</h2>
According to authentic Traditions, it was sent down after the affirmation of the Faith by Hadrat Hamzah and before the affirmation of the Faith by Hadrat Umar. Muhammad bin Ishaq, the earliest biographer of the Holy Prophet, has related on the authority of Muhammad bin Ka'b al-Qurzi, the famous follower of the Companions, that one day some of the Quraish chiefs were sitting in their assembly in the Masjid al-Haram, while in another corner of the Mosque there was the Holy Prophet sitting by himself. This was the time when Hadrat Hamzah had already embraced Islam and the people of the Quraish were feeling upset at the growing numbers of the Muslims. On this occasion, Utbah bin Rabi'ah (the father-in-law of Abu Sufyan) said to the Quraish chiefs: "Gentlemen, if you like I would go and speak to Muhammad (upon whom be Allah's peace and blessings) and put before him some proposals; maybe that he accepts one of them, to which we may also agree, and so he stops opposing us." They all
agreed to this, and Utbah went and sat by the Holy Prophet. When the Holy Prophet turned to him, he said: "Nephew, you know the high status that you enjoy in the community by virtue of your ancestry and family relations, but you have put your people to great trouble: you have created divisions among them and you consider them to be fools: you talk ill of their religion and gods, and say things as though all our forefathers were pagans. Now listen to me and I shall make some suggestions. Consider them well: maybe that you accept one of them." The Holy Prophet said: "Abul Walid, say what you want to say and I shall listen to you." He said, "Nephew, if by what you are doing, you want wealth, we will give you enough of it so that you will be the richest man among us; if you want to became an important man, we will make you our chief and will never decide a matter without you; if you want to be a king, we will accept you as our king; and if you are visited by a jinn, whom you cannot get
rid of by your own power, we will arrange the best physicians and have you treated at our own expense." 'Utbah went on speaking in this strain and the Holy Prophet went on listening to him quietly. Then he said, "Have you said, O Abul Walid, what you had to say?" He replied that he had. The Holy Prophet said: "Well, now listen to me."Then pronouncing Bismilah ir Rehman-ir-Raihm he began to recite this very Surah, and Utbah kept on listening to it, putting his hands behind his back and leaning on them as he listened. Coming to the verse of prostration (v. 38) the Holy Prophet prostrated himself; then raising his head, said, "This was my reply, O Abul Walid, now you may act as you please." then Utbah arose and walked back towards the chiefs, the people saw him from afar, and said: "By God! Utbab's face is changed. He does not look the same man that he was when he went from here." Then, when he came back and sat down, the people asked, "What have you heard?" He replied, "By
God! I have heard something the like of which I had never heard before. By God, it's neither poetry, nor sorcery, nor magic. O chiefs of the Quraish, listen to what I say and leave this man to himself. I think what he recites is going to have its effect. If the other Arabs overcome him, you will be saved from raising your band against your brother, and the others will deal with him. But if he overcame Arabia, his sovereignty would be your sovereignty and his honor your honor." Hearing this the chiefs spoke out:"You too, O father of Walid, have been bewitched by his tongue." Utbah replied, "I have given you my opinion; now you may act as you please." (Ibn Hisham, vol. I, pp. 313-314).
This story has been narrated by several other traditionists also on the authority of Hadrat Jabir bin Abdullah in different ways, with a little variation in wording. In some traditions it has also been related that when during the recitation the Holy Prophet had come to verse 13, viz."If they turn away, say to them: I warn you of a thunderbolt the like of which had visited the Ad and the Thamud,"Utbah had spontaneously placed his hand on the Holy Prophet's mouth, and said: "For God's sake, have mercy on your people." Afterwards he justified his action before the Quraish chiefs, saying: "You know that whatever Muhammad says is always fulfilled; therefore, I feared lest a torment should descend on us." (For details, see Tafsir Ibn Kathir, vol. IV, pp. 90- 91; Al Bidayah wan-Nihayah, vol. III, p. 62).
<h2>Theme and Subject Matter</h2>
In the discourse that Allah sent down in response to what Utbah said, no attention whatever was paid to the absurd proposals that he had made to the Holy Prophet. For what he had said was, in fact, an attack on the Holy Prophet's intention and his intellect. His assumption was that as there was no possibility of his being a Prophet and the Quran being Allah's Revelation, inevitably the motive of his invitation must either be the desire to obtain wealth and political power, or, God forbid, he had lost his reason. In the first case, he wanted to make a bargain with the Holy Prophet; in the second, he was insulting him when he said that the Quraish chiefs would have been cured of his madness at their own expense. Obviously, when the opponents come down to such absurd things, no gentleman would like to answer them, but would ignore them and say what he himself had to say.
Therefore, ignoring what Utbah said, this Surah makes antagonism its subject of discussion, which the unbelieving Quraish were showing stubbornly and wickedly in order to defeat the message of the Qur'an. They would say to tho Holy Prophet, "You may try however hard you try: we would not listen to you. We have put coverings on our hearts and we have closed our ears. There is a wall between you and us, which would never let us meet together."
They had given a clear notice to the Holy Prophet to the effect: "You may continue your mission of inviting the people to yourself, but we would go on opposing you as hard as we can to frustrate your mission."
For this object they had devised the following plan: Whenever the Holy Prophet or a follower of his would try to recite the Qur'an before the people, they would at once raise such a hue and cry that no one could bear anything.
They were desperately trying to misconstrue the verses of the Qur'an and spread every kind of misunderstanding among the people. They misconstrued everything and found fault even with the straightforward things. They would isolate words and sentences from their right context, from here and there, and would add their own words in order to put new meanings on them so as to mislead the people about the Quran and the Messenger who presented it.
They would raise strange objections a specimen of which has been presented in this Surah. They said, "If an Arab presents a discourse in Arabic, what could be the miracle in it? Arabic is his mother tongue. Anyone could compose anything that he pleased in his mother tongue and then make the claim that he had received it from God. It would be a miracle if the person would suddenly arise and make an eloquent speech in a foreign tongue which he did not know. Then only could one say that the discourse was not of his own composition but a revelation from God."
Here is a resume of what has been said in answer to this deaf and blind opposition:
<ol>
 <li>
 The Qur'an is most certainly the Word of God, which He has sent down in Arabic. The ignorant people do not find any light of knowledge in the truths that have been presented in it plainly and clearly, but the people of understanding are seeing this light as well as benefiting by it. It is surely Allah's mercy that He has sent down this Word for the guidance of man. If a person regarded it as an affliction, it would be his own misfortune. Good news is for those who benefit by it and warning for those who turn away from it.
 </li>
 <li>
 If you have put coverings on your hearts and have made yourselves deaf, it is none of the Prophet's job to make the one hear who does not want to hear, and the one who does not want to understand understand forcibly. He is a man like you; he can make only those to hear and understand, who are inclined to hear and understand.
 </li>
 <li>
 Whether you close down your eyes and ears and put coverings on your hearts, the fact, however, is that your God is only One God, and you are not the servant of any one else. Your stubbornness cannot change this reality in any way. If you accept this truth and correct your behavior accordingly you will do good only to yourselves, and if you reject it, you will only be preparing your own doom.
 </li>
 <li>
 Do you have any understanding as to whom you disbelieve and with whom you associate others in divinity? It is with regard to that God Who has created this limitless universe, Who is the Creator of the earth and heavens, from Whose blessings you are benefiting on the earth, and on Whose provisions you are being fed and sustained. You set up His mean creatures as His associates and then you are made to understand the truth you turn away in stubbornness.
 </li>
 <li>
 If you still do not believe, then be aware that a sudden torment is about to visit you, the like of which had visited the Ad and the Thamud, and this torment also will not be the final punishment of your crimes, but there is in addition the accountability and the fire of Hell in the Hereafter.
 </li>
 <li>
 Wretched is the man who gets as company such satans from among men and jinn, who show him nothing but green and pleasant, who make his follies seem fair to him, who neither let him think aright himself nor let him hear right from others. But on the Day of Reckoning when their doom overtakes them, each one of them will say that if he happened to get hold of those who had misled and deceived him in the world, he would trample them under his foot.
 </li>
 <li>
 This Quran is an unchangeable Book. You can not defeat it by your machinations and falsehoods. Whether falsehood comes from the front or makes a secret and indirect attack from behind, it cannot succeed in refuting it.
 </li>
 <li>
 Today when this Quran is being Presented in your own language so that you may understand it, you say that it should have been sent down in some foreign tongue. But had We sent it in a foreign tongue for your guidance, you would yourselves have called it a joke, as if to say, "What a strange thing! The Arabs are being given guidance in a non- Arabic language, which nobody understands." This means that you, in fact, have no desire to obtain guidance. You are only inventing ever new excuses for not affirming the faith.
 </li>
 <li>
 Have you ever considered that if it became established that the Qur'an was really from Allah, then what fate you would meet by denying it and opposing it so vehemently as you do?
 </li>
 <li>
 Today you do not believe but soon you will see with your own eyes that the message of this Qur'an had pervaded the whole world and you have yourselves been overwhelmed by it. Then you will come to know that what you were being told was the very truth.
 </li>
</ol>
Besides giving these answers to the opponents, attention has been paid to the problems which the believers and the Holy Prophet himself were facing in that environment of active resistance. Not to speak of preaching the message to others, the believers were even finding it difficult to follow the way of the Faith. Any one about whom it became known that he had become a Muslim, life would become an agony. As against the dreadful combination of the enemy and its all pervading power, they were feeling utterly helpless and powerless. In this state, in the first place, they were consoled and encouraged, as if to say: "You are not, in fact, helpless and powerless, for any person who believes in God as his Lord and adheres to this belief and way of life resolutely, God's angels descend on him and help and support him at every stage, from the life of this world till the Hereafter." Then they were encouraged with the consolation: "The best man is be who does good, invites others to God
and proclaims firmly that he is a Muslim."
The question that was vexing the Holy Prophet at that time was as to how be should carve out a way of preaching his message when he had to face such heavy odds on every side. The solution he was given to this question was: "Although apparently the obstacles seem to be insurmountable, the weapon of good morals and character can smash and melt them away. Use this weapon patiently, and whenever Satan provokes you and incites you to use some other device, seek refuge in Allah."

تنزيل من الرحمن الرحيم

تَنزِيلٌ مِّنَ ٱلرَّحْمَـٰنِ ٱلرَّحِيمِ

كتاب فصلت اياته قرانا عربيا لقوم يعلمون

كِتَـٰبٌ فُصِّلَتْ ءَايَـٰتُهُۥ قُرْءَانًا عَرَبِيًّا لِّقَوْمٍ يَعْلَمُونَ

بشيرا ونذيرا فاعرض اكثرهم فهم لا يسمعون

بَشِيرًا وَنَذِيرًا فَأَعْرَضَ أَكْثَرُهُمْ فَهُمْ لَا يَسْمَعُونَ

وقالوا قلوبنا في اكنة مما تدعونا اليه وفي اذاننا وقر ومن بيننا وبينك حجاب فاعمل اننا عاملون

وَقَالُوا۟ قُلُوبُنَا فِىٓ أَكِنَّةٍ مِّمَّا تَدْعُونَآ إِلَيْهِ وَفِىٓ ءَاذَانِنَا وَقْرٌ وَمِنۢ بَيْنِنَا وَبَيْنِكَ حِجَابٌ فَٱعْمَلْ إِنَّنَا عَـٰمِلُونَ

قل انما انا بشر مثلكم يوحى الي انما الهكم اله واحد فاستقيموا اليه واستغفروه وويل للمشركين

قُلْ إِنَّمَآ أَنَا۠ بَشَرٌ مِّثْلُكُمْ يُوحَىٰٓ إِلَىَّ أَنَّمَآ إِلَـٰهُكُمْ إِلَـٰهٌ وَٰحِدٌ فَٱسْتَقِيمُوٓا۟ إِلَيْهِ وَٱسْتَغْفِرُوهُ ۗ وَوَيْلٌ لِّلْمُشْرِكِينَ

الذين لا يؤتون الزكاة وهم بالاخرة هم كافرون

ٱلَّذِينَ لَا يُؤْتُونَ ٱلزَّكَوٰةَ وَهُم بِٱلْـَٔاخِرَةِ هُمْ كَـٰفِرُونَ

ان الذين امنوا وعملوا الصالحات لهم اجر غير ممنون

إِنَّ ٱلَّذِينَ ءَامَنُوا۟ وَعَمِلُوا۟ ٱلصَّـٰلِحَـٰتِ لَهُمْ أَجْرٌ غَيْرُ مَمْنُونٍ

قل ائنكم لتكفرون بالذي خلق الارض في يومين وتجعلون له اندادا ذلك رب العالمين

۞ قُلْ أَئِنَّكُمْ لَتَكْفُرُونَ بِٱلَّذِى خَلَقَ ٱلْأَرْضَ فِى يَوْمَيْنِ وَتَجْعَلُونَ لَهُۥٓ أَندَادًا ۚ ذَٰلِكَ رَبُّ ٱلْعَـٰلَمِينَ

وجعل فيها رواسي من فوقها وبارك فيها وقدر فيها اقواتها في اربعة ايام سواء للسائلين

وَجَعَلَ فِيهَا رَوَٰسِىَ مِن فَوْقِهَا وَبَـٰرَكَ فِيهَا وَقَدَّرَ فِيهَآ أَقْوَٰتَهَا فِىٓ أَرْبَعَةِ أَيَّامٍ سَوَآءً لِّلسَّآئِلِينَ

ثم استوى الى السماء وهي دخان فقال لها وللارض ائتيا طوعا او كرها قالتا اتينا طائعين

ثُمَّ ٱسْتَوَىٰٓ إِلَى ٱلسَّمَآءِ وَهِىَ دُخَانٌ فَقَالَ لَهَا وَلِلْأَرْضِ ٱئْتِيَا طَوْعًا أَوْ كَرْهًا قَالَتَآ أَتَيْنَا طَآئِعِينَ

فقضاهن سبع سماوات في يومين واوحى في كل سماء امرها وزينا السماء الدنيا بمصابيح وحفظا ذلك تقدير العزيز العليم

فَقَضَىٰهُنَّ سَبْعَ سَمَـٰوَاتٍ فِى يَوْمَيْنِ وَأَوْحَىٰ فِى كُلِّ سَمَآءٍ أَمْرَهَا ۚ وَزَيَّنَّا ٱلسَّمَآءَ ٱلدُّنْيَا بِمَصَـٰبِيحَ وَحِفْظًا ۚ ذَٰلِكَ تَقْدِيرُ ٱلْعَزِيزِ ٱلْعَلِيمِ

فان اعرضوا فقل انذرتكم صاعقة مثل صاعقة عاد وثمود

فَإِنْ أَعْرَضُوا۟ فَقُلْ أَنذَرْتُكُمْ صَـٰعِقَةً مِّثْلَ صَـٰعِقَةِ عَادٍ وَثَمُودَ

اذ جاءتهم الرسل من بين ايديهم ومن خلفهم الا تعبدوا الا الله قالوا لو شاء ربنا لانزل ملائكة فانا بما ارسلتم به كافرون

إِذْ جَآءَتْهُمُ ٱلرُّسُلُ مِنۢ بَيْنِ أَيْدِيهِمْ وَمِنْ خَلْفِهِمْ أَلَّا تَعْبُدُوٓا۟ إِلَّا ٱللَّهَ ۖ قَالُوا۟ لَوْ شَآءَ رَبُّنَا لَأَنزَلَ مَلَـٰٓئِكَةً فَإِنَّا بِمَآ أُرْسِلْتُم بِهِۦ كَـٰفِرُونَ

فاما عاد فاستكبروا في الارض بغير الحق وقالوا من اشد منا قوة اولم يروا ان الله الذي خلقهم هو اشد منهم قوة وكانوا باياتنا يجحدون

فَأَمَّا عَادٌ فَٱسْتَكْبَرُوا۟ فِى ٱلْأَرْضِ بِغَيْرِ ٱلْحَقِّ وَقَالُوا۟ مَنْ أَشَدُّ مِنَّا قُوَّةً ۖ أَوَلَمْ يَرَوْا۟ أَنَّ ٱللَّهَ ٱلَّذِى خَلَقَهُمْ هُوَ أَشَدُّ مِنْهُمْ قُوَّةً ۖ وَكَانُوا۟ بِـَٔايَـٰتِنَا يَجْحَدُونَ

فارسلنا عليهم ريحا صرصرا في ايام نحسات لنذيقهم عذاب الخزي في الحياة الدنيا ولعذاب الاخرة اخزى وهم لا ينصرون

فَأَرْسَلْنَا عَلَيْهِمْ رِيحًا صَرْصَرًا فِىٓ أَيَّامٍ نَّحِسَاتٍ لِّنُذِيقَهُمْ عَذَابَ ٱلْخِزْىِ فِى ٱلْحَيَوٰةِ ٱلدُّنْيَا ۖ وَلَعَذَابُ ٱلْـَٔاخِرَةِ أَخْزَىٰ ۖ وَهُمْ لَا يُنصَرُونَ

واما ثمود فهديناهم فاستحبوا العمى على الهدى فاخذتهم صاعقة العذاب الهون بما كانوا يكسبون

وَأَمَّا ثَمُودُ فَهَدَيْنَـٰهُمْ فَٱسْتَحَبُّوا۟ ٱلْعَمَىٰ عَلَى ٱلْهُدَىٰ فَأَخَذَتْهُمْ صَـٰعِقَةُ ٱلْعَذَابِ ٱلْهُونِ بِمَا كَانُوا۟ يَكْسِبُونَ

ونجينا الذين امنوا وكانوا يتقون

وَنَجَّيْنَا ٱلَّذِينَ ءَامَنُوا۟ وَكَانُوا۟ يَتَّقُونَ

ويوم يحشر اعداء الله الى النار فهم يوزعون

وَيَوْمَ يُحْشَرُ أَعْدَآءُ ٱللَّهِ إِلَى ٱلنَّارِ فَهُمْ يُوزَعُونَ

حتى اذا ما جاءوها شهد عليهم سمعهم وابصارهم وجلودهم بما كانوا يعملون

حَتَّىٰٓ إِذَا مَا جَآءُوهَا شَهِدَ عَلَيْهِمْ سَمْعُهُمْ وَأَبْصَـٰرُهُمْ وَجُلُودُهُم بِمَا كَانُوا۟ يَعْمَلُونَ

وقالوا لجلودهم لم شهدتم علينا قالوا انطقنا الله الذي انطق كل شيء وهو خلقكم اول مرة واليه ترجعون

وَقَالُوا۟ لِجُلُودِهِمْ لِمَ شَهِدتُّمْ عَلَيْنَا ۖ قَالُوٓا۟ أَنطَقَنَا ٱللَّهُ ٱلَّذِىٓ أَنطَقَ كُلَّ شَىْءٍ وَهُوَ خَلَقَكُمْ أَوَّلَ مَرَّةٍ وَإِلَيْهِ تُرْجَعُونَ

وما كنتم تستترون ان يشهد عليكم سمعكم ولا ابصاركم ولا جلودكم ولكن ظننتم ان الله لا يعلم كثيرا مما تعملون

وَمَا كُنتُمْ تَسْتَتِرُونَ أَن يَشْهَدَ عَلَيْكُمْ سَمْعُكُمْ وَلَآ أَبْصَـٰرُكُمْ وَلَا جُلُودُكُمْ وَلَـٰكِن ظَنَنتُمْ أَنَّ ٱللَّهَ لَا يَعْلَمُ كَثِيرًا مِّمَّا تَعْمَلُونَ

وذلكم ظنكم الذي ظننتم بربكم ارداكم فاصبحتم من الخاسرين

وَذَٰلِكُمْ ظَنُّكُمُ ٱلَّذِى ظَنَنتُم بِرَبِّكُمْ أَرْدَىٰكُمْ فَأَصْبَحْتُم مِّنَ ٱلْخَـٰسِرِينَ

فان يصبروا فالنار مثوى لهم وان يستعتبوا فما هم من المعتبين

فَإِن يَصْبِرُوا۟ فَٱلنَّارُ مَثْوًى لَّهُمْ ۖ وَإِن يَسْتَعْتِبُوا۟ فَمَا هُم مِّنَ ٱلْمُعْتَبِينَ

وقيضنا لهم قرناء فزينوا لهم ما بين ايديهم وما خلفهم وحق عليهم القول في امم قد خلت من قبلهم من الجن والانس انهم كانوا خاسرين

۞ وَقَيَّضْنَا لَهُمْ قُرَنَآءَ فَزَيَّنُوا۟ لَهُم مَّا بَيْنَ أَيْدِيهِمْ وَمَا خَلْفَهُمْ وَحَقَّ عَلَيْهِمُ ٱلْقَوْلُ فِىٓ أُمَمٍ قَدْ خَلَتْ مِن قَبْلِهِم مِّنَ ٱلْجِنِّ وَٱلْإِنسِ ۖ إِنَّهُمْ كَانُوا۟ خَـٰسِرِينَ

وقال الذين كفروا لا تسمعوا لهذا القران والغوا فيه لعلكم تغلبون

وَقَالَ ٱلَّذِينَ كَفَرُوا۟ لَا تَسْمَعُوا۟ لِهَـٰذَا ٱلْقُرْءَانِ وَٱلْغَوْا۟ فِيهِ لَعَلَّكُمْ تَغْلِبُونَ

فلنذيقن الذين كفروا عذابا شديدا ولنجزينهم اسوا الذي كانوا يعملون

فَلَنُذِيقَنَّ ٱلَّذِينَ كَفَرُوا۟ عَذَابًا شَدِيدًا وَلَنَجْزِيَنَّهُمْ أَسْوَأَ ٱلَّذِى كَانُوا۟ يَعْمَلُونَ

ذلك جزاء اعداء الله النار لهم فيها دار الخلد جزاء بما كانوا باياتنا يجحدون

ذَٰلِكَ جَزَآءُ أَعْدَآءِ ٱللَّهِ ٱلنَّارُ ۖ لَهُمْ فِيهَا دَارُ ٱلْخُلْدِ ۖ جَزَآءًۢ بِمَا كَانُوا۟ بِـَٔايَـٰتِنَا يَجْحَدُونَ

وقال الذين كفروا ربنا ارنا اللذين اضلانا من الجن والانس نجعلهما تحت اقدامنا ليكونا من الاسفلين

وَقَالَ ٱلَّذِينَ كَفَرُوا۟ رَبَّنَآ أَرِنَا ٱلَّذَيْنِ أَضَلَّانَا مِنَ ٱلْجِنِّ وَٱلْإِنسِ نَجْعَلْهُمَا تَحْتَ أَقْدَامِنَا لِيَكُونَا مِنَ ٱلْأَسْفَلِينَ

ان الذين قالوا ربنا الله ثم استقاموا تتنزل عليهم الملائكة الا تخافوا ولا تحزنوا وابشروا بالجنة التي كنتم توعدون

إِنَّ ٱلَّذِينَ قَالُوا۟ رَبُّنَا ٱللَّهُ ثُمَّ ٱسْتَقَـٰمُوا۟ تَتَنَزَّلُ عَلَيْهِمُ ٱلْمَلَـٰٓئِكَةُ أَلَّا تَخَافُوا۟ وَلَا تَحْزَنُوا۟ وَأَبْشِرُوا۟ بِٱلْجَنَّةِ ٱلَّتِى كُنتُمْ تُوعَدُونَ

نحن اولياؤكم في الحياة الدنيا وفي الاخرة ولكم فيها ما تشتهي انفسكم ولكم فيها ما تدعون

نَحْنُ أَوْلِيَآؤُكُمْ فِى ٱلْحَيَوٰةِ ٱلدُّنْيَا وَفِى ٱلْـَٔاخِرَةِ ۖ وَلَكُمْ فِيهَا مَا تَشْتَهِىٓ أَنفُسُكُمْ وَلَكُمْ فِيهَا مَا تَدَّعُونَ

نُزُلًا مِّنْ غَفُورٍ رَّحِيمٍ

ومن احسن قولا ممن دعا الى الله وعمل صالحا وقال انني من المسلمين

وَمَنْ أَحْسَنُ قَوْلًا مِّمَّن دَعَآ إِلَى ٱللَّهِ وَعَمِلَ صَـٰلِحًا وَقَالَ إِنَّنِى مِنَ ٱلْمُسْلِمِينَ

ولا تستوي الحسنة ولا السيئة ادفع بالتي هي احسن فاذا الذي بينك وبينه عداوة كانه ولي حميم

وَلَا تَسْتَوِى ٱلْحَسَنَةُ وَلَا ٱلسَّيِّئَةُ ۚ ٱدْفَعْ بِٱلَّتِى هِىَ أَحْسَنُ فَإِذَا ٱلَّذِى بَيْنَكَ وَبَيْنَهُۥ عَدَٰوَةٌ كَأَنَّهُۥ وَلِىٌّ حَمِيمٌ

وما يلقاها الا الذين صبروا وما يلقاها الا ذو حظ عظيم

وَمَا يُلَقَّىٰهَآ إِلَّا ٱلَّذِينَ صَبَرُوا۟ وَمَا يُلَقَّىٰهَآ إِلَّا ذُو حَظٍّ عَظِيمٍ

واما ينزغنك من الشيطان نزغ فاستعذ بالله انه هو السميع العليم

وَإِمَّا يَنزَغَنَّكَ مِنَ ٱلشَّيْطَـٰنِ نَزْغٌ فَٱسْتَعِذْ بِٱللَّهِ ۖ إِنَّهُۥ هُوَ ٱلسَّمِيعُ ٱلْعَلِيمُ

ومن اياته الليل والنهار والشمس والقمر لا تسجدوا للشمس ولا للقمر واسجدوا لله الذي خلقهن ان كنتم اياه تعبدون

وَمِنْ ءَايَـٰتِهِ ٱلَّيْلُ وَٱلنَّهَارُ وَٱلشَّمْسُ وَٱلْقَمَرُ ۚ لَا تَسْجُدُوا۟ لِلشَّمْسِ وَلَا لِلْقَمَرِ وَٱسْجُدُوا۟ لِلَّهِ ٱلَّذِى خَلَقَهُنَّ إِن كُنتُمْ إِيَّاهُ تَعْبُدُونَ

فان استكبروا فالذين عند ربك يسبحون له بالليل والنهار وهم لا يسامون

فَإِنِ ٱسْتَكْبَرُوا۟ فَٱلَّذِينَ عِندَ رَبِّكَ يُسَبِّحُونَ لَهُۥ بِٱلَّيْلِ وَٱلنَّهَارِ وَهُمْ لَا يَسْـَٔمُونَ ۩

ومن اياته انك ترى الارض خاشعة فاذا انزلنا عليها الماء اهتزت وربت ان الذي احياها لمحيي الموتى انه على كل شيء قدير

وَمِنْ ءَايَـٰتِهِۦٓ أَنَّكَ تَرَى ٱلْأَرْضَ خَـٰشِعَةً فَإِذَآ أَنزَلْنَا عَلَيْهَا ٱلْمَآءَ ٱهْتَزَّتْ وَرَبَتْ ۚ إِنَّ ٱلَّذِىٓ أَحْيَاهَا لَمُحْىِ ٱلْمَوْتَىٰٓ ۚ إِنَّهُۥ عَلَىٰ كُلِّ شَىْءٍ قَدِيرٌ

ان الذين يلحدون في اياتنا لا يخفون علينا افمن يلقى في النار خير ام من ياتي امنا يوم القيامة اعملوا ما شئتم انه بما تعملون بصير

إِنَّ ٱلَّذِينَ يُلْحِدُونَ فِىٓ ءَايَـٰتِنَا لَا يَخْفَوْنَ عَلَيْنَآ ۗ أَفَمَن يُلْقَىٰ فِى ٱلنَّارِ خَيْرٌ أَم مَّن يَأْتِىٓ ءَامِنًا يَوْمَ ٱلْقِيَـٰمَةِ ۚ ٱعْمَلُوا۟ مَا شِئْتُمْ ۖ إِنَّهُۥ بِمَا تَعْمَلُونَ بَصِيرٌ

ان الذين كفروا بالذكر لما جاءهم وانه لكتاب عزيز

إِنَّ ٱلَّذِينَ كَفَرُوا۟ بِٱلذِّكْرِ لَمَّا جَآءَهُمْ ۖ وَإِنَّهُۥ لَكِتَـٰبٌ عَزِيزٌ

لا ياتيه الباطل من بين يديه ولا من خلفه تنزيل من حكيم حميد

لَّا يَأْتِيهِ ٱلْبَـٰطِلُ مِنۢ بَيْنِ يَدَيْهِ وَلَا مِنْ خَلْفِهِۦ ۖ تَنزِيلٌ مِّنْ حَكِيمٍ حَمِيدٍ

ما يقال لك الا ما قد قيل للرسل من قبلك ان ربك لذو مغفرة وذو عقاب اليم

مَّا يُقَالُ لَكَ إِلَّا مَا قَدْ قِيلَ لِلرُّسُلِ مِن قَبْلِكَ ۚ إِنَّ رَبَّكَ لَذُو مَغْفِرَةٍ وَذُو عِقَابٍ أَلِيمٍ

ولو جعلناه قرانا اعجميا لقالوا لولا فصلت اياته ااعجمي وعربي قل هو للذين امنوا هدى وشفاء والذين لا يؤمنون في اذانهم وقر وهو عليهم عمى اولئك ينادون من مكان بعيد

وَلَوْ جَعَلْنَـٰهُ قُرْءَانًا أَعْجَمِيًّا لَّقَالُوا۟ لَوْلَا فُصِّلَتْ ءَايَـٰتُهُۥٓ ۖ ءَا۬عْجَمِىٌّ وَعَرَبِىٌّ ۗ قُلْ هُوَ لِلَّذِينَ ءَامَنُوا۟ هُدًى وَشِفَآءٌ ۖ وَٱلَّذِينَ لَا يُؤْمِنُونَ فِىٓ ءَاذَانِهِمْ وَقْرٌ وَهُوَ عَلَيْهِمْ عَمًى ۚ أُو۟لَـٰٓئِكَ يُنَادَوْنَ مِن مَّكَانٍۭ بَعِيدٍ

ولقد اتينا موسى الكتاب فاختلف فيه ولولا كلمة سبقت من ربك لقضي بينهم وانهم لفي شك منه مريب

وَلَقَدْ ءَاتَيْنَا مُوسَى ٱلْكِتَـٰبَ فَٱخْتُلِفَ فِيهِ ۗ وَلَوْلَا كَلِمَةٌ سَبَقَتْ مِن رَّبِّكَ لَقُضِىَ بَيْنَهُمْ ۚ وَإِنَّهُمْ لَفِى شَكٍّ مِّنْهُ مُرِيبٍ

من عمل صالحا فلنفسه ومن اساء فعليها وما ربك بظلام للعبيد

مَّنْ عَمِلَ صَـٰلِحًا فَلِنَفْسِهِۦ ۖ وَمَنْ أَسَآءَ فَعَلَيْهَا ۗ وَمَا رَبُّكَ بِظَلَّـٰمٍ لِّلْعَبِيدِ

اليه يرد علم الساعة وما تخرج من ثمرات من اكمامها وما تحمل من انثى ولا تضع الا بعلمه ويوم يناديهم اين شركائي قالوا اذناك ما منا من شهيد

۞ إِلَيْهِ يُرَدُّ عِلْمُ ٱلسَّاعَةِ ۚ وَمَا تَخْرُجُ مِن ثَمَرَٰتٍ مِّنْ أَكْمَامِهَا وَمَا تَحْمِلُ مِنْ أُنثَىٰ وَلَا تَضَعُ إِلَّا بِعِلْمِهِۦ ۚ وَيَوْمَ يُنَادِيهِمْ أَيْنَ شُرَكَآءِى قَالُوٓا۟ ءَاذَنَّـٰكَ مَا مِنَّا مِن شَهِيدٍ

وضل عنهم ما كانوا يدعون من قبل وظنوا ما لهم من محيص

وَضَلَّ عَنْهُم مَّا كَانُوا۟ يَدْعُونَ مِن قَبْلُ ۖ وَظَنُّوا۟ مَا لَهُم مِّن مَّحِيصٍ

لا يسام الانسان من دعاء الخير وان مسه الشر فيئوس قنوط

لَّا يَسْـَٔمُ ٱلْإِنسَـٰنُ مِن دُعَآءِ ٱلْخَيْرِ وَإِن مَّسَّهُ ٱلشَّرُّ فَيَـُٔوسٌ قَنُوطٌ

ولئن اذقناه رحمة منا من بعد ضراء مسته ليقولن هذا لي وما اظن الساعة قائمة ولئن رجعت الى ربي ان لي عنده للحسنى فلننبئن الذين كفروا بما عملوا ولنذيقنهم من عذاب غليظ

وَلَئِنْ أَذَقْنَـٰهُ رَحْمَةً مِّنَّا مِنۢ بَعْدِ ضَرَّآءَ مَسَّتْهُ لَيَقُولَنَّ هَـٰذَا لِى وَمَآ أَظُنُّ ٱلسَّاعَةَ قَآئِمَةً وَلَئِن رُّجِعْتُ إِلَىٰ رَبِّىٓ إِنَّ لِى عِندَهُۥ لَلْحُسْنَىٰ ۚ فَلَنُنَبِّئَنَّ ٱلَّذِينَ كَفَرُوا۟ بِمَا عَمِلُوا۟ وَلَنُذِيقَنَّهُم مِّنْ عَذَابٍ غَلِيظٍ

واذا انعمنا على الانسان اعرض وناى بجانبه واذا مسه الشر فذو دعاء عريض

وَإِذَآ أَنْعَمْنَا عَلَى ٱلْإِنسَـٰنِ أَعْرَضَ وَنَـَٔا بِجَانِبِهِۦ وَإِذَا مَسَّهُ ٱلشَّرُّ فَذُو دُعَآءٍ عَرِيضٍ

قل ارايتم ان كان من عند الله ثم كفرتم به من اضل ممن هو في شقاق بعيد

قُلْ أَرَءَيْتُمْ إِن كَانَ مِنْ عِندِ ٱللَّهِ ثُمَّ كَفَرْتُم بِهِۦ مَنْ أَضَلُّ مِمَّنْ هُوَ فِى شِقَاقٍۭ بَعِيدٍ

سنريهم اياتنا في الافاق وفي انفسهم حتى يتبين لهم انه الحق اولم يكف بربك انه على كل شيء شهيد

سَنُرِيهِمْ ءَايَـٰتِنَا فِى ٱلْـَٔافَاقِ وَفِىٓ أَنفُسِهِمْ حَتَّىٰ يَتَبَيَّنَ لَهُمْ أَنَّهُ ٱلْحَقُّ ۗ أَوَلَمْ يَكْفِ بِرَبِّكَ أَنَّهُۥ عَلَىٰ كُلِّ شَىْءٍ شَهِيدٌ

الا انهم في مرية من لقاء ربهم الا انه بكل شيء محيط

أَلَآ إِنَّهُمْ فِى مِرْيَةٍ مِّن لِّقَآءِ رَبِّهِمْ ۗ أَلَآ إِنَّهُۥ بِكُلِّ شَىْءٍ مُّحِيطٌۢ

FYRTIOFÖRSTA SURAN
FUSSILAT
(EN FAST OCH KLAR FÖRKUNNELSE)
Mekka-perioden
DENNA sura, som uppenbarades omedelbart efter den föregående, vidareutvecklar
det tema som togs upp där, nämligen människans genomtänkta
bejakande eller övervägda avvisande av den gudomliga uppenbarelsen.
Som titel brukas ordet fussilat i tredje versen, där det syftar på Koranen
– ”en fast och klar förkunnelse”.

Koranens Budskap

Koranensbudskap.se

Fussilat

Ordagr.: ”en läsning [på] arabiska (quranan arabiyyan)”. (Ö.a.) — Se 12:2 och därtill fogad not 3.


”De insiktsfulla” som nämns i föregående vers är uppenbarligen de som förstår den andliga syftningen i denna heliga Skrift och som därför vill underkasta sig dess ledning. Ordet aktharuhum (”de flesta av dem”) i denna mening kan
därför inte syfta på dem och de kan inte heller vara de som avses i den följande
versen; ordet hänför sig tvärtom till människor som saknar denna insikt och därför betraktar Koranen som en meningslös läsning. Denna elliptiskt underförstådda distinktion – som förbises av nära nog alla kommentatorer med Ibn
Kathir som möjligen enda undantag – har översättaren markerat genom att återge aktharuhum med ”de flesta [människor]”.


Se not 36 till första meningen i 7:46 angående översättningen av ordet hidjab;
se vidare 6:25. Vad de ”säger” som vänder sig bort när Koranens budskap förkunnas, är givetvis ett bildligt uttryck för deras attityd.


Att bekänna Guds Enhet och att bistå sina behövande medmänniskor är två
grundläggande krav i Islam. Omvänt: att klart förneka dessa krav är liktydigt
med ett förnekande av människans ansvar inför Gud, vari också ligger ett förnekande av livets fortsättning efter döden. (En kommentar till översättningen av zakah i detta sammanhang med ”att ge åt de fattiga” ges i not 34 till sura 2. Man
bör komma ihåg att denna term kom i bruk som beteckning för den för muslimer obligatoriska skatten först under Medina-perioden, medan denna sura är från Mekka.)


Se slutet av not 42 till 7:54 angående olika betydelser av ordet yawm (”dag”).
Liksom i de många andra avsnitt av Koranen som berör kosmiska skeenden, har
det återkommande omnämnandet av de sex ”dagar” under vilka universum skapades – varav, enligt versen ovan, två krävdes för formandet av den oorganiska materian i världsalltet, himlakropparna inklusive jorden – en rent allegorisk innebörd; det torde här ge en antydan om att universum inte är ”evigt” utan har en bestämd begynnelse i tiden och att en bestämd tidrymd har erfordrats för att låta det utvecklas till sitt nuvarande tillstånd.


Ordagr.: ”ger ni Honom vederlikar (andad)?”. Se förklaringen till detta ord i not 13 till 2:22.


Dvs. enligt Hans rättvisa plan och inte i enlighet med mänskliga begrepp om ”rimliga behov”.


I stort sett alla klassiska kommentatorer är ense om att dessa ”fyra dagar” inbegriper de ”två” som nämns i föregående vers; därav interpoleringen ”skapade Han allt detta”. Med de ”två dagar” som omtalas i vers 12 blir det allegoriska
”dagantalet” sammanlagt sex. — Orden lis-sailina, som vanligen tolkas så som
skett ovan (”[ett svar] till dem som frågar”), betyder också ”som ber”, ”… begär”
– och satsens mening kan alltså, med syftning på jordens invånare, vara: ”för
dem som ber [att få sina behov täckta]”. (Ö.a.)


När partikeln thumma, som här ovan, binder samman två parallella utsagor
– dvs. utsagor som inte nödvändigtvis förutsätter tidsföljd – har den samma
funktion som en vanlig samordnande konjunktion och kan översättas med
”och”.


Dvs. en gas – uppenbarligen väte, som fysikerna betraktar som det urämne ur vilket all materia i universum har bildats och fortsätter att bildas. Vad beträffar ordet sama (”himmel”), använt i sammanhang som rör kosmos, se förklaringen i not 20 till 2:29.


I sin kommentar till detta säger Zamakhshari: ”Innebörden av Guds befallning till rymden och jorden att ’komma’ och deras underkastelse [under Hans
befallning] är denna: Hans vilja var att de skulle bli till och de blev till, såsom
Han ville …; detta är en metafor (madjaz) av det slag som kallas ’allegori’ (tamthil) … Syftet med [orden] är sålunda enbart att illustrera (taswir) hur Hans allmakt verkar på allt som är objekt för [den gudomliga] viljan och ingenting annat
…” (Zamakhsharis resonemang baseras uppenbarligen på Koranens ofta upprepade förklaring: ”När Gud vill att något skall vara, säger Han endast till detta:
’Var!’ och det är”.) Som en avslutande anmärkning tillfogar han: ”På frågan vad
[frasen] ’villigt eller nödda och tvungna’ innebär, svarar jag att det är ett bildligt
uttryck (mathal) som klargör att Hans allsmäktiga vilja ofrånkomligen måste
ske.”

Dvs. en mångfald av kosmiska system (jfr not 20 till 2:29).


Jfr 15:16–18 och därtill fogade noter 16 och 17; se också 37:6ff.


Detta anknyter till de första orden i vers 9 ovan, ”Hur kan ni förneka Honom, som har skapat …” etc.


Se 7:65–79 med noter, särskilt noterna 47 och 54 samt 26:123–158, där
dessa forntida stammars historia berättas.


Ordagr.: ”från vad som låg framför dem [eg. ’mellan deras händer’] och vad
som låg bakom dem”, dvs. de varnades ur alla tänkbara synvinklar (Abdallah Yusuf Ali). Översättningen ovan följer den traditionella tolkningen; se 
As-Sabuni III/118. (Ö.a.) – Al-Hasan al-Basri tolkade denna fras (enligt Zamakhsharis citat) på följande sätt: profeterna påminde folket i dessa stammar om något som var känt för dem – nämligen det som i gångna tider hade hänt syndare som de själva – och varnade dem för det som skulle komma om de framhärdade i att förneka sanningen. Det är emellertid möjligt att förstå denna fras (till vilken en förklaring ges i not 247 till 2:255) på ett annat, direktare sätt: Guds budbärare framhöll för dessa syndiga folk såväl vad som borde ha stått klart för dem (”det som låg mellan deras händer”) – nämligen deras helt felaktiga hållning i världsliga och sociala angelägenheter och deras förvända moralbegrepp – som deras oresonlighet när de ville förneka ting som ännu var okända för dem (”det som låg bakom dem”), nämligen livet efter döden och Guds yttersta dom.

I den allegoriska dialogen mellan syndarna och deras hud där hudarna i originaltexten ”talar” om sig själva (och tilltalas) i pluralis (”vi”, ”ni”) – liksom de
talar till sina ”ägare” i pluralis (”ni”) – har dessa pronomen i översättningen återgetts med motsvarande former i singularis (ö.a.).


Dvs. ”om inte Gud i Sin nåd efterskänker straffet”: se sista stycket av 6:128
och därtill fogad not 112 samt den ”tradition” som citeras i not 10 till 40:12.


Jfr de dömdas bön på Domens dag att få en andra ”chans” och Guds avslag
på deras begäran (6:27–28 och 32:12).


Eller ”Vi lät deras egna onda impulser bli deras andra jag”; jfr 4:38. Verbet
qarana, varav substantivet qarin är härlett, betyder ”föra samman” eller ”umgås
intimt med”. Jfr 43:36 – ”den som är blind för den Nåderikes påminnelser låter
Vi få ett ont väsen [eg. ’djävul’ el. ’demon’] som ständig följeslagare”.


Ordagr.: ”det som låg mellan deras händer och det som låg bakom dem”:
dvs. deras ”onda följeslagare” (resp. egna onda impulser som blivit deras ”andra
jag”) framhöll för dem alla jordiska lockelser som låg inom räckhåll för dem och
utpekade tillfredsställandet av njutningslystnaden utan moraliska hämningar
som det goda. — Tolkningen ovan, ”det som de hade i sinnet”, av orden ma khalfahum (ordagr. ”det som låg bakom dem”) bygger på As-Sabunis analys av versen. Kommentarens författare ser för sin del här en hänvisning till de ”onda
följeslagarnas” framställning av tanken på uppståndelsen och Guds dom som
något så avlägset att det kunde betraktas som en illusion (ö.a.).


Se Bihang III angående denna översättning av ordet djinn – och dess innebörd.

Detta anspelar på försöken att bringa Koranen i vanrykte genom att beskriva den som ”uppdiktad” av Mu˛ammad för hans egna personliga och politiska syften, som en serie missuppfattade citat ur tidigare Skrifter, som resultatet av
hörselvillor osv. Allt detta tyder på att de som angriper Koranens budskap instinktivt känner dess kraft samtidigt som de inser att den innebär en fara för deras självbelåtna, av en materialistisk livssyn präglade inställning, och därför måste bekämpas. Detta förklarar utsagan i slutet av vers 28 att de ”mot bättre vetande avvisade” Guds budskap.


Se not 45 till sura 29 angående denna översättning av verbet djahada.


Se 6:112 – ”Vi har låtit varje profet mötas av fiendskap från de onda krafterna bland människor och osynliga väsen” – och därtill fogad not 97.


Se not 43 till 13:22. Här ovan syftar denna maning på grova skämt riktade
mot Koranen och fientlig kritik av dess förkunnelse. Hela detta avsnitt (verserna 33ff.) ansluter till vers 26.


Dvs. Han ensam ser i människornas hjärtan och enbart Han förstår de djupaste motiven – som de själva är omedvetna om – hos dem som riktar kritik mot Koranen. – Se 7:199–200 och därtill fogade noter, särskilt not 162.

Detta anknyter enligt Razi till frasen i vers 33 ovan – ”den som kallar [människorna] till tron på Gud”. Gud är den enda orsaken och källan till allt som är;
och vad det än är som existerar kan det aldrig vara mer än ett märkligt tecken på
Hans skaparkraft. Följaktligen är det en hädelse – och dessutom ett oförnuft – att tillskriva något skapat verklig makt (vilket är vad ordet ”tillbedjan”antyder i detta sammanhang), vare sig det är en konkret företeelse, en abstrakt kraft i naturen, en serie omständigheter, eller till och med ett begrepp.


Anspelningen på den döda jorden som väcks till nytt liv förekommer ofta i Koranen som en bild av människans slutliga återuppståndelse; i detta sammanhang (och i samklang med hela det avsnitt som utgörs av verserna 33–39) förefaller den ha till uppgift att belysa Guds makt att ingjuta andligt liv i sinnen som slutit sig i vägran att erkänna Hans existens och allmakt. Om det förhåller sig så, ligger också i versen en maning till den troende att aldrig ge upp hoppet att de ”som förnekar sanningen” en dag skall inse sanningen i Koranens budskap.


Ordagr.: ”vare sig från det som ligger framför den eller från det som ligger
bakom den”, dvs. den kan inte förvanskas öppet genom tillägg eller strykningar
(Razi), inte heller på smygvägar genom illvilliga vantolkningar och försök att
skapa förvirring om innebörden. Versen är ett av de ställen i Koranen som den
store kommentatorn Abu Muslim al-Isfahani (så som Razi citerar honom) bygger på när han kategoriskt avvisar den s.k. abrogationsteorin (ang. denna se not 87 till 2:106). Eftersom ”abrogation” av en av Koranens verser, vilken som helst,
skulle ha betytt dess ibtal – dvs. ett klart eller underförstått tillkännagivande att
versen i fortsättningen var att betrakta som icke existerande – måste den också
uppfattas som ”falsk” (batil) i det koraniska sammanhanget i dess helhet, sådant
det nu föreligger – och, som Abu Muslim framhåller, skulle detta stå i direkt
motsättning till förklaringen i vers 42 att ”ingen lögn (batil) kan komma vid
den”.


Detta anspelar på hans motståndares påståenden att han var ”författare” till
vad han själv hävdade var gudomliga uppenbarelser, liksom på deras begäran att
han skulle ”bevisa” äktheten av sin kallelse till profet genom att göra under – en
attityd av hån och förakt, som alla tidigare profeter stött på vid ett eller annat
tillfälle och som beskrivs i korthet i vers 5 i denna sura med det i förnekarnas
mun lagda ”yttrandet”.


Dvs. ”på ett språk som vi förstår”. Då Profeten var arab och levde bland araber måste hans budskap framföras på arabiska, så att de som det i första hand var riktat till kunde förstå det; se i detta sammanhang not 72 till 13:37 samt första
hälften av 14:4: ”Vi har aldrig sänt ett sändebud som inte talade samma språk
som det folk [till vilket han sändes], så att han klart kunde lägga fram [sitt budskap] för dem”. Hade Koranens budskap varit formulerat på ett annat språk än arabiska, skulle Profetens motståndare haft skäl för yttrandet: ”ett hinder har rests mellan oss och dig” (vers 5 ovan).

Dvs. de hör endast ljudet av ord utan att kunna urskilja dem och förstå meningen.


Liksom fallet var och alltjämt är med Koranen, accepterade några det gudomliga budskap som gavs Moses, medan andra förkastade det (Zamakhshari
och Razi); andra åter var oense om dess innebörd och tillämpning (Tabari).


En förklaring som är tillämplig på detta stycke liksom på den parallell som
dras här ovan mellan människornas attityder till de tidigare Skrifterna och till
Koranen, ges i not 29 till slutet av vers 10:19.


Liksom Muhammad Asad anser As-Sabuni att versen – även om den anställer
en jämförelse med det sätt på vilket Moses uppenbarelser togs emot – syftar på de
hedniska qurayshiternas reaktion på förkunnelsen av Koranen (ö.a.). – Asads
kommentar följer: ”De frågar sig om Koranens sätt att nalkas frågorna om människans själ och kropp är berättigat, framför allt betonandet av att dessa två ”sidor” av människans liv är i allt väsentligt intimt förenade (jfr not 118 till 2:143).
På ett högre plan rör förnekarnas tvivel frågan om religionen är till ”gagn” eller
”skada” för det mänskliga samhället – en fråga som de besvarar utifrån en på
förutfattade meningar baserad, mot all religiös tro fientlig, inställning.
43 Se not 17 till 11:9.

Dvs. människan är i regel så förblindad av sin kärlek till denna värld att hon
inte kan föreställa sig att den någonsin kan upphöra att existera. I detta yttrande
ligger också ett element av tveksamhet om livet efter döden skall visa sig vara
verklighet och om människan verkligen skall dömas av Gud efter uppståndelsen.


Eftersom hon är helt övertygad om sin egen förträfflighet (såsom framgår av
orden ”Detta är vad som tillkommer mig”), känner hon sig säker på – om det
trots allt finns ett liv efter döden – att hennes smickrande syn på sig själv skall
bekräftas av Gud.


Uppståndelsens och den yttersta domens verklighet.


Dvs. insikten om den andliga blindhet som var deras kännemärke i livet skall
i sig själv bli en källa till lidande för dem i nästa liv – jfr 17:72, ”den som på jorden var blind [för sanningen] skall i evigheten förbli blind”.


Ordagr.: ”långrandiga [el. ’ordrika’] böner (duain arid )”.


Detta är enligt Razi en indirekt anspelning på attityden hos de människor
som – med orden i verserna 4 och 5 ovan – ”vänder sig bort” [när Koranen läses
högt] och säger: ”Våra hjärtan är övertäckta så att dina ord inte når fram, och
våra öron har täppts till och ett hinder har rests mellan oss och dig”.


Dvs. genom att deras insikt om universums under alltmer fördjupas och vidgas och genom att de vinner en djupare förståelse av sin egen själ – allt faktorer som pekar mot existensen av en medveten Skapare. — Ordet ”horisonten” är en översättning av afaq (”horisonterna”, i singularis ufq [el. ufuq]). (Ö.a.)


Dvs. att Han är allsmäktig och allseende – en fundamental sanning som i sig
borde vara tillräcklig för att påminna människan om hennes ansvar inför Honom.