QuranReader

It is derived frog the sentence, wa amru-hum shura baina hum, of verse 38, implying thereby that it is a Surah in which the word shura has occurred.

<h2>Name</h2>
It is derived frog the sentence, wa amru-hum shura baina hum, of <a href=/42/38>verse 38</a>, implying thereby that it is a Surah in which the word shura has occurred.
<h2>Period of Revelation</h2>
Although it could not be known from any authentic traditions, yet one feels after a study of its subject matter that this Surah might have been sent down consecutively after Ha-Miim As Sajdah, for it seems to be, in a way, a supplement to it. This will become clear to every person who first studies Surah Ha-Mim As Sajdah carefully and then goes through this Surah. He will see that in that Surah the Quraish chiefs had been taken to tack for their deaf and blind opposition so that anyone in Makkah and in its out-skirts, who had any sense of morality and nobility left in him, should know how unreasonably the chiefs of the people were opposing Muhammad (upon whom be Allah's peace), and as against them, how serious he was in everything he said, how rational was his standpoint and how noble his character and conduct. Immediately after that warning this Surah was sent down, which did full justice to teaching and instruction, and made the truth of the Holy Prophet's message plain in
such an impressive way that anyone who had any element of the love of the truth in him and who had not been blinded by the errors of ignorance, could not help being influenced by it.
<h2>Theme and Subject Matter</h2>
The discourse begins in a way as if to say:"Why are you expressing surprise and amazement at what Our Prophet is presenting before you?What he says is not new or strange, nor anything novel, which might have been presented for the first time in history: that Revelation should come down to a man from God and he should be given instructions for the guidance of mankind. Allah has been sending similar Revelations with similar instructions to the former Prophets before this. It is not surprising that the Owner of the Universe should be acknowledged as Deity and Ruler, but what is strange is that one should accept another as divine and deity in spite of being His subject and slave. You are being angry with him who is presenting Tauhid before you, where as the shirk that you are practicing with regard to the Master of the Universe is such a grave crime as may cause the heavens to break asunder. The angels are amazed at this boldness of yours and fear that the wrath of Allah might
descend on you any moment."
After this the people have been told that a person's being appointed to Prophethood and his presenting himself as a Prophet does not mean that he has been made master of the people's destinies and he has come to the world with that very claim. Allah has kept the destinies in His own hand. The Prophet has come only to arouse the heedless and guide the strayed ones to the Right Path. To call to account those who do not listen to him and to punish or not to punish them is Allah's own responsibility. and not part of the Prophet's work. Therefore, they should take it out of their head that the Prophet has come with a claim similar to those that are made by their so called religious guides and saints to the effect that he who would not listen to them, or would behave insolently towards them, would be burnt to death: In this very connection, the people have also been told that the Prophet has not come to condemn them but he is their well wisher; he is warning them that the way they are
following will only lead to their own destruction.
Then, an answer has been given to the question: Why didn't Allah make all human beings righteous by birth, and why did He allow the difference of viewpoint owing to which the people start following each and every way of thought and action?The answer given is this: Owing to this very fact has it become possible for man to attain to the special mercy of Allah, which is not meant for other dumb creatures, but is only meant for those endowed with power and authority, who should take Allah as Patron and Guardian not instinctively but consciously by willing choice. Allah supports the man who adopts this way and guides and helps him to do good and right and admits him into His special mercy. On the contrary, the man who misuses his option and makes his patron those who are not, in fact, the guardians, and cannot be, are deprived of divine mercy. In this connection, it has also been made clear that only Allah is the Patron of man and of all other creatures. Others are neither the patron
nor have the power to do full justice to patronage. Man's success depends only on this that he should make no mistake in choosing a patron for himself by the use of his free choice, and should take only Him his Guide Who, in reality, is the real Patron.
After this, it has been explained what the Din being presented by the Holy Prophet Muhammad (upon whom be Allah's peace) really is:
Its primary basis that as Allah Almighty is the Creator, Master and real Patron of the Universe and Man, He alone is Man's Ruler, He alone has the right to give Man Faith (Din) and Law (system of belief and practice) and judge the disputes of man and tell what is Truth and what is falsehood. No other being has any right whatever to be man's lawgiver. In other words, like the natural sovereignty, the sovereignty with regard to lawmaking also is vested only in Allah. No man or creature, apart from Allah, can be the bearer of this sovereignty. And if a person does not recognize and accept this Divine rule of Allah, it is merely futile for him to recognize the natural sovereignty of Allah.
On this very basis has Allah ordained a Din (True Religion) for Man from the very beginning. It was one and the same Religion that was vouchsafed in every age to all the Prophets. No Prophet ever founded any separate religion of his own. The same one Religion has been enjoined by Allah for all Mankind since the beginning of creation, and all the Prophets have been following it and inviting others to follow it.
This Religion and Creed was not sent so that man may rest content only with believing in it, but it was sent with the purpose and intention that it alone should be introduced, established and enforced in the world, and no man made religion be made to prevail in Allah's earth apart from His Religion. The Prophets had not been appointed only to preach this Religion but to establish it particularly in the world.
This same was the original Religion of mankind, but after the death of the Prophets, selfish people created new creeds by creating schisms for vested interests due to self conceit, vanity and ostentation. All the different religions and creeds found in the world today have resulted from corruption of the original Divine Truth.
Now, the Holy Prophet Muhammad (upon whom be Allah's peace,) has been sent so that he may present before the people the same and original Religion in place of the various practices and artificial creeds and man made religions, and may try to establish the same. On this, if instead of being grateful, you feel angry and come out to fight him, it is your folly; the Prophet will not abandon his mission only because of your foolishness. He has been enjoined to adhere to his faith at all costs and to carry out the mission to which he has been appointed. Therefore, the people should not cherish any false hope that in order to please thee he would cater to the same whims and superstitions of ignorance which has corrupted Allah's Religion before.
You do not understand how great an impudence it is against Allah to adopt a man made religion and law instead of the Religion and Law enjoined by Allah. You think it is an ordinary thing and there is nothing wrong with it. But in the sight of Allah it is the worst kind of shirk and a grave crime whose punishment will be imposed on all those who enforced their own religion on Allah's earth and those who adopted and followed their religion.
Thus, after presenting a clear and visible concept of Religion it is said:"The best possible method that could be employed for your instruction and for bringing you to the Right Path has already been employed. On the one hand, Allah has sent down His Book, which is teaching you the truth in a most impressive way in your own language; and on the other, the lives of the Holy Prophet Muhammad (upon whom be Allah's peace) and his Companions are present before you by which you can see for yourselves what kind of men are prepared by the guidance given in this Book. Even then if you do not accept this guidance, nothing else in the world can bring you to the Right Path. The only alternative, therefore, is that you should be allowed to persist in the same error in which you have remained involved for centuries, and made to meet with the same doom which has been destined by Allah for such wrongdoers."
While stating these truths, brief arguments have been given, here and there, for Tauhid and the Hereafter, the world worshipers have been warned of the evil consequences and their punishment in the life hereafter, and the disbelievers have been criticized for the moral weaknesses, which were the real cause of their deviation from the truth. The Surah has been concluded with two important themes.
First, that the Holy Prophet was wholly unaware of this concept of the "Book" or the True Faith during the first forty years of his life and then his sudden appearance before the people with those two things, is a manifest proof of his being a Prophet.
Secondly, his presenting his own teaching as the teaching of God does not mean that he claims to have spoken to God, face to face, but God has conveyed to him this Guidance, as in the case of all other Prophets, in three ways: He speaks to His Prophets either through Revelation, or from behind a veil, or He sends an angel with the message. This thing was clarified so that the opponents did not have an opportunity of accusing the Holy Prophet of claiming to have spoken to God, face to face, and the lovers of the truth should know by what methods Allah gave instruction to the man whom He had appointed to the mission of Prophethood.

كذلك يوحي اليك والى الذين من قبلك الله العزيز الحكيم

كَذَٰلِكَ يُوحِىٓ إِلَيْكَ وَإِلَى ٱلَّذِينَ مِن قَبْلِكَ ٱللَّهُ ٱلْعَزِيزُ ٱلْحَكِيمُ

له ما في السماوات وما في الارض وهو العلي العظيم

لَهُۥ مَا فِى ٱلسَّمَـٰوَٰتِ وَمَا فِى ٱلْأَرْضِ ۖ وَهُوَ ٱلْعَلِىُّ ٱلْعَظِيمُ

تكاد السماوات يتفطرن من فوقهن والملائكة يسبحون بحمد ربهم ويستغفرون لمن في الارض الا ان الله هو الغفور الرحيم

تَكَادُ ٱلسَّمَـٰوَٰتُ يَتَفَطَّرْنَ مِن فَوْقِهِنَّ ۚ وَٱلْمَلَـٰٓئِكَةُ يُسَبِّحُونَ بِحَمْدِ رَبِّهِمْ وَيَسْتَغْفِرُونَ لِمَن فِى ٱلْأَرْضِ ۗ أَلَآ إِنَّ ٱللَّهَ هُوَ ٱلْغَفُورُ ٱلرَّحِيمُ

والذين اتخذوا من دونه اولياء الله حفيظ عليهم وما انت عليهم بوكيل

وَٱلَّذِينَ ٱتَّخَذُوا۟ مِن دُونِهِۦٓ أَوْلِيَآءَ ٱللَّهُ حَفِيظٌ عَلَيْهِمْ وَمَآ أَنتَ عَلَيْهِم بِوَكِيلٍ

وكذلك اوحينا اليك قرانا عربيا لتنذر ام القرى ومن حولها وتنذر يوم الجمع لا ريب فيه فريق في الجنة وفريق في السعير

وَكَذَٰلِكَ أَوْحَيْنَآ إِلَيْكَ قُرْءَانًا عَرَبِيًّا لِّتُنذِرَ أُمَّ ٱلْقُرَىٰ وَمَنْ حَوْلَهَا وَتُنذِرَ يَوْمَ ٱلْجَمْعِ لَا رَيْبَ فِيهِ ۚ فَرِيقٌ فِى ٱلْجَنَّةِ وَفَرِيقٌ فِى ٱلسَّعِيرِ

ولو شاء الله لجعلهم امة واحدة ولكن يدخل من يشاء في رحمته والظالمون ما لهم من ولي ولا نصير

وَلَوْ شَآءَ ٱللَّهُ لَجَعَلَهُمْ أُمَّةً وَٰحِدَةً وَلَـٰكِن يُدْخِلُ مَن يَشَآءُ فِى رَحْمَتِهِۦ ۚ وَٱلظَّـٰلِمُونَ مَا لَهُم مِّن وَلِىٍّ وَلَا نَصِيرٍ

ام اتخذوا من دونه اولياء فالله هو الولي وهو يحيي الموتى وهو على كل شيء قدير

أَمِ ٱتَّخَذُوا۟ مِن دُونِهِۦٓ أَوْلِيَآءَ ۖ فَٱللَّهُ هُوَ ٱلْوَلِىُّ وَهُوَ يُحْىِ ٱلْمَوْتَىٰ وَهُوَ عَلَىٰ كُلِّ شَىْءٍ قَدِيرٌ

وما اختلفتم فيه من شيء فحكمه الى الله ذلكم الله ربي عليه توكلت واليه انيب

وَمَا ٱخْتَلَفْتُمْ فِيهِ مِن شَىْءٍ فَحُكْمُهُۥٓ إِلَى ٱللَّهِ ۚ ذَٰلِكُمُ ٱللَّهُ رَبِّى عَلَيْهِ تَوَكَّلْتُ وَإِلَيْهِ أُنِيبُ

فاطر السماوات والارض جعل لكم من انفسكم ازواجا ومن الانعام ازواجا يذرؤكم فيه ليس كمثله شيء وهو السميع البصير

فَاطِرُ ٱلسَّمَـٰوَٰتِ وَٱلْأَرْضِ ۚ جَعَلَ لَكُم مِّنْ أَنفُسِكُمْ أَزْوَٰجًا وَمِنَ ٱلْأَنْعَـٰمِ أَزْوَٰجًا ۖ يَذْرَؤُكُمْ فِيهِ ۚ لَيْسَ كَمِثْلِهِۦ شَىْءٌ ۖ وَهُوَ ٱلسَّمِيعُ ٱلْبَصِيرُ

له مقاليد السماوات والارض يبسط الرزق لمن يشاء ويقدر انه بكل شيء عليم

لَهُۥ مَقَالِيدُ ٱلسَّمَـٰوَٰتِ وَٱلْأَرْضِ ۖ يَبْسُطُ ٱلرِّزْقَ لِمَن يَشَآءُ وَيَقْدِرُ ۚ إِنَّهُۥ بِكُلِّ شَىْءٍ عَلِيمٌ

شرع لكم من الدين ما وصى به نوحا والذي اوحينا اليك وما وصينا به ابراهيم وموسى وعيسى ان اقيموا الدين ولا تتفرقوا فيه كبر على المشركين ما تدعوهم اليه الله يجتبي اليه من يشاء ويهدي اليه من ينيب

۞ شَرَعَ لَكُم مِّنَ ٱلدِّينِ مَا وَصَّىٰ بِهِۦ نُوحًا وَٱلَّذِىٓ أَوْحَيْنَآ إِلَيْكَ وَمَا وَصَّيْنَا بِهِۦٓ إِبْرَٰهِيمَ وَمُوسَىٰ وَعِيسَىٰٓ ۖ أَنْ أَقِيمُوا۟ ٱلدِّينَ وَلَا تَتَفَرَّقُوا۟ فِيهِ ۚ كَبُرَ عَلَى ٱلْمُشْرِكِينَ مَا تَدْعُوهُمْ إِلَيْهِ ۚ ٱللَّهُ يَجْتَبِىٓ إِلَيْهِ مَن يَشَآءُ وَيَهْدِىٓ إِلَيْهِ مَن يُنِيبُ

وما تفرقوا الا من بعد ما جاءهم العلم بغيا بينهم ولولا كلمة سبقت من ربك الى اجل مسمى لقضي بينهم وان الذين اورثوا الكتاب من بعدهم لفي شك منه مريب

وَمَا تَفَرَّقُوٓا۟ إِلَّا مِنۢ بَعْدِ مَا جَآءَهُمُ ٱلْعِلْمُ بَغْيًۢا بَيْنَهُمْ ۚ وَلَوْلَا كَلِمَةٌ سَبَقَتْ مِن رَّبِّكَ إِلَىٰٓ أَجَلٍ مُّسَمًّى لَّقُضِىَ بَيْنَهُمْ ۚ وَإِنَّ ٱلَّذِينَ أُورِثُوا۟ ٱلْكِتَـٰبَ مِنۢ بَعْدِهِمْ لَفِى شَكٍّ مِّنْهُ مُرِيبٍ

فلذلك فادع واستقم كما امرت ولا تتبع اهواءهم وقل امنت بما انزل الله من كتاب وامرت لاعدل بينكم الله ربنا وربكم لنا اعمالنا ولكم اعمالكم لا حجة بيننا وبينكم الله يجمع بيننا واليه المصير

فَلِذَٰلِكَ فَٱدْعُ ۖ وَٱسْتَقِمْ كَمَآ أُمِرْتَ ۖ وَلَا تَتَّبِعْ أَهْوَآءَهُمْ ۖ وَقُلْ ءَامَنتُ بِمَآ أَنزَلَ ٱللَّهُ مِن كِتَـٰبٍ ۖ وَأُمِرْتُ لِأَعْدِلَ بَيْنَكُمُ ۖ ٱللَّهُ رَبُّنَا وَرَبُّكُمْ ۖ لَنَآ أَعْمَـٰلُنَا وَلَكُمْ أَعْمَـٰلُكُمْ ۖ لَا حُجَّةَ بَيْنَنَا وَبَيْنَكُمُ ۖ ٱللَّهُ يَجْمَعُ بَيْنَنَا ۖ وَإِلَيْهِ ٱلْمَصِيرُ

والذين يحاجون في الله من بعد ما استجيب له حجتهم داحضة عند ربهم وعليهم غضب ولهم عذاب شديد

وَٱلَّذِينَ يُحَآجُّونَ فِى ٱللَّهِ مِنۢ بَعْدِ مَا ٱسْتُجِيبَ لَهُۥ حُجَّتُهُمْ دَاحِضَةٌ عِندَ رَبِّهِمْ وَعَلَيْهِمْ غَضَبٌ وَلَهُمْ عَذَابٌ شَدِيدٌ

الله الذي انزل الكتاب بالحق والميزان وما يدريك لعل الساعة قريب

ٱللَّهُ ٱلَّذِىٓ أَنزَلَ ٱلْكِتَـٰبَ بِٱلْحَقِّ وَٱلْمِيزَانَ ۗ وَمَا يُدْرِيكَ لَعَلَّ ٱلسَّاعَةَ قَرِيبٌ

يستعجل بها الذين لا يؤمنون بها والذين امنوا مشفقون منها ويعلمون انها الحق الا ان الذين يمارون في الساعة لفي ضلال بعيد

يَسْتَعْجِلُ بِهَا ٱلَّذِينَ لَا يُؤْمِنُونَ بِهَا ۖ وَٱلَّذِينَ ءَامَنُوا۟ مُشْفِقُونَ مِنْهَا وَيَعْلَمُونَ أَنَّهَا ٱلْحَقُّ ۗ أَلَآ إِنَّ ٱلَّذِينَ يُمَارُونَ فِى ٱلسَّاعَةِ لَفِى ضَلَـٰلٍۭ بَعِيدٍ

الله لطيف بعباده يرزق من يشاء وهو القوي العزيز

ٱللَّهُ لَطِيفٌۢ بِعِبَادِهِۦ يَرْزُقُ مَن يَشَآءُ ۖ وَهُوَ ٱلْقَوِىُّ ٱلْعَزِيزُ

من كان يريد حرث الاخرة نزد له في حرثه ومن كان يريد حرث الدنيا نؤته منها وما له في الاخرة من نصيب

مَن كَانَ يُرِيدُ حَرْثَ ٱلْـَٔاخِرَةِ نَزِدْ لَهُۥ فِى حَرْثِهِۦ ۖ وَمَن كَانَ يُرِيدُ حَرْثَ ٱلدُّنْيَا نُؤْتِهِۦ مِنْهَا وَمَا لَهُۥ فِى ٱلْـَٔاخِرَةِ مِن نَّصِيبٍ

ام لهم شركاء شرعوا لهم من الدين ما لم ياذن به الله ولولا كلمة الفصل لقضي بينهم وان الظالمين لهم عذاب اليم

أَمْ لَهُمْ شُرَكَـٰٓؤُا۟ شَرَعُوا۟ لَهُم مِّنَ ٱلدِّينِ مَا لَمْ يَأْذَنۢ بِهِ ٱللَّهُ ۚ وَلَوْلَا كَلِمَةُ ٱلْفَصْلِ لَقُضِىَ بَيْنَهُمْ ۗ وَإِنَّ ٱلظَّـٰلِمِينَ لَهُمْ عَذَابٌ أَلِيمٌ

ترى الظالمين مشفقين مما كسبوا وهو واقع بهم والذين امنوا وعملوا الصالحات في روضات الجنات لهم ما يشاءون عند ربهم ذلك هو الفضل الكبير

تَرَى ٱلظَّـٰلِمِينَ مُشْفِقِينَ مِمَّا كَسَبُوا۟ وَهُوَ وَاقِعٌۢ بِهِمْ ۗ وَٱلَّذِينَ ءَامَنُوا۟ وَعَمِلُوا۟ ٱلصَّـٰلِحَـٰتِ فِى رَوْضَاتِ ٱلْجَنَّاتِ ۖ لَهُم مَّا يَشَآءُونَ عِندَ رَبِّهِمْ ۚ ذَٰلِكَ هُوَ ٱلْفَضْلُ ٱلْكَبِيرُ

ذلك الذي يبشر الله عباده الذين امنوا وعملوا الصالحات قل لا اسالكم عليه اجرا الا المودة في القربى ومن يقترف حسنة نزد له فيها حسنا ان الله غفور شكور

ذَٰلِكَ ٱلَّذِى يُبَشِّرُ ٱللَّهُ عِبَادَهُ ٱلَّذِينَ ءَامَنُوا۟ وَعَمِلُوا۟ ٱلصَّـٰلِحَـٰتِ ۗ قُل لَّآ أَسْـَٔلُكُمْ عَلَيْهِ أَجْرًا إِلَّا ٱلْمَوَدَّةَ فِى ٱلْقُرْبَىٰ ۗ وَمَن يَقْتَرِفْ حَسَنَةً نَّزِدْ لَهُۥ فِيهَا حُسْنًا ۚ إِنَّ ٱللَّهَ غَفُورٌ شَكُورٌ

ام يقولون افترى على الله كذبا فان يشا الله يختم على قلبك ويمح الله الباطل ويحق الحق بكلماته انه عليم بذات الصدور

أَمْ يَقُولُونَ ٱفْتَرَىٰ عَلَى ٱللَّهِ كَذِبًا ۖ فَإِن يَشَإِ ٱللَّهُ يَخْتِمْ عَلَىٰ قَلْبِكَ ۗ وَيَمْحُ ٱللَّهُ ٱلْبَـٰطِلَ وَيُحِقُّ ٱلْحَقَّ بِكَلِمَـٰتِهِۦٓ ۚ إِنَّهُۥ عَلِيمٌۢ بِذَاتِ ٱلصُّدُورِ

وهو الذي يقبل التوبة عن عباده ويعفو عن السيئات ويعلم ما تفعلون

وَهُوَ ٱلَّذِى يَقْبَلُ ٱلتَّوْبَةَ عَنْ عِبَادِهِۦ وَيَعْفُوا۟ عَنِ ٱلسَّيِّـَٔاتِ وَيَعْلَمُ مَا تَفْعَلُونَ

ويستجيب الذين امنوا وعملوا الصالحات ويزيدهم من فضله والكافرون لهم عذاب شديد

وَيَسْتَجِيبُ ٱلَّذِينَ ءَامَنُوا۟ وَعَمِلُوا۟ ٱلصَّـٰلِحَـٰتِ وَيَزِيدُهُم مِّن فَضْلِهِۦ ۚ وَٱلْكَـٰفِرُونَ لَهُمْ عَذَابٌ شَدِيدٌ

ولو بسط الله الرزق لعباده لبغوا في الارض ولكن ينزل بقدر ما يشاء انه بعباده خبير بصير

۞ وَلَوْ بَسَطَ ٱللَّهُ ٱلرِّزْقَ لِعِبَادِهِۦ لَبَغَوْا۟ فِى ٱلْأَرْضِ وَلَـٰكِن يُنَزِّلُ بِقَدَرٍ مَّا يَشَآءُ ۚ إِنَّهُۥ بِعِبَادِهِۦ خَبِيرٌۢ بَصِيرٌ

وهو الذي ينزل الغيث من بعد ما قنطوا وينشر رحمته وهو الولي الحميد

وَهُوَ ٱلَّذِى يُنَزِّلُ ٱلْغَيْثَ مِنۢ بَعْدِ مَا قَنَطُوا۟ وَيَنشُرُ رَحْمَتَهُۥ ۚ وَهُوَ ٱلْوَلِىُّ ٱلْحَمِيدُ

ومن اياته خلق السماوات والارض وما بث فيهما من دابة وهو على جمعهم اذا يشاء قدير

وَمِنْ ءَايَـٰتِهِۦ خَلْقُ ٱلسَّمَـٰوَٰتِ وَٱلْأَرْضِ وَمَا بَثَّ فِيهِمَا مِن دَآبَّةٍ ۚ وَهُوَ عَلَىٰ جَمْعِهِمْ إِذَا يَشَآءُ قَدِيرٌ

وما اصابكم من مصيبة فبما كسبت ايديكم ويعفو عن كثير

وَمَآ أَصَـٰبَكُم مِّن مُّصِيبَةٍ فَبِمَا كَسَبَتْ أَيْدِيكُمْ وَيَعْفُوا۟ عَن كَثِيرٍ

وما انتم بمعجزين في الارض وما لكم من دون الله من ولي ولا نصير

وَمَآ أَنتُم بِمُعْجِزِينَ فِى ٱلْأَرْضِ ۖ وَمَا لَكُم مِّن دُونِ ٱللَّهِ مِن وَلِىٍّ وَلَا نَصِيرٍ

ومن اياته الجوار في البحر كالاعلام

وَمِنْ ءَايَـٰتِهِ ٱلْجَوَارِ فِى ٱلْبَحْرِ كَٱلْأَعْلَـٰمِ

ان يشا يسكن الريح فيظللن رواكد على ظهره ان في ذلك لايات لكل صبار شكور

إِن يَشَأْ يُسْكِنِ ٱلرِّيحَ فَيَظْلَلْنَ رَوَاكِدَ عَلَىٰ ظَهْرِهِۦٓ ۚ إِنَّ فِى ذَٰلِكَ لَـَٔايَـٰتٍ لِّكُلِّ صَبَّارٍ شَكُورٍ

او يوبقهن بما كسبوا ويعف عن كثير

أَوْ يُوبِقْهُنَّ بِمَا كَسَبُوا۟ وَيَعْفُ عَن كَثِيرٍ

ويعلم الذين يجادلون في اياتنا ما لهم من محيص

وَيَعْلَمَ ٱلَّذِينَ يُجَـٰدِلُونَ فِىٓ ءَايَـٰتِنَا مَا لَهُم مِّن مَّحِيصٍ

فما اوتيتم من شيء فمتاع الحياة الدنيا وما عند الله خير وابقى للذين امنوا وعلى ربهم يتوكلون

فَمَآ أُوتِيتُم مِّن شَىْءٍ فَمَتَـٰعُ ٱلْحَيَوٰةِ ٱلدُّنْيَا ۖ وَمَا عِندَ ٱللَّهِ خَيْرٌ وَأَبْقَىٰ لِلَّذِينَ ءَامَنُوا۟ وَعَلَىٰ رَبِّهِمْ يَتَوَكَّلُونَ

والذين يجتنبون كبائر الاثم والفواحش واذا ما غضبوا هم يغفرون

وَٱلَّذِينَ يَجْتَنِبُونَ كَبَـٰٓئِرَ ٱلْإِثْمِ وَٱلْفَوَٰحِشَ وَإِذَا مَا غَضِبُوا۟ هُمْ يَغْفِرُونَ

والذين استجابوا لربهم واقاموا الصلاة وامرهم شورى بينهم ومما رزقناهم ينفقون

وَٱلَّذِينَ ٱسْتَجَابُوا۟ لِرَبِّهِمْ وَأَقَامُوا۟ ٱلصَّلَوٰةَ وَأَمْرُهُمْ شُورَىٰ بَيْنَهُمْ وَمِمَّا رَزَقْنَـٰهُمْ يُنفِقُونَ

والذين اذا اصابهم البغي هم ينتصرون

وَٱلَّذِينَ إِذَآ أَصَابَهُمُ ٱلْبَغْىُ هُمْ يَنتَصِرُونَ

وجزاء سيئة سيئة مثلها فمن عفا واصلح فاجره على الله انه لا يحب الظالمين

وَجَزَٰٓؤُا۟ سَيِّئَةٍ سَيِّئَةٌ مِّثْلُهَا ۖ فَمَنْ عَفَا وَأَصْلَحَ فَأَجْرُهُۥ عَلَى ٱللَّهِ ۚ إِنَّهُۥ لَا يُحِبُّ ٱلظَّـٰلِمِينَ

ولمن انتصر بعد ظلمه فاولئك ما عليهم من سبيل

وَلَمَنِ ٱنتَصَرَ بَعْدَ ظُلْمِهِۦ فَأُو۟لَـٰٓئِكَ مَا عَلَيْهِم مِّن سَبِيلٍ

انما السبيل على الذين يظلمون الناس ويبغون في الارض بغير الحق اولئك لهم عذاب اليم

إِنَّمَا ٱلسَّبِيلُ عَلَى ٱلَّذِينَ يَظْلِمُونَ ٱلنَّاسَ وَيَبْغُونَ فِى ٱلْأَرْضِ بِغَيْرِ ٱلْحَقِّ ۚ أُو۟لَـٰٓئِكَ لَهُمْ عَذَابٌ أَلِيمٌ

ولمن صبر وغفر ان ذلك لمن عزم الامور

وَلَمَن صَبَرَ وَغَفَرَ إِنَّ ذَٰلِكَ لَمِنْ عَزْمِ ٱلْأُمُورِ

ومن يضلل الله فما له من ولي من بعده وترى الظالمين لما راوا العذاب يقولون هل الى مرد من سبيل

وَمَن يُضْلِلِ ٱللَّهُ فَمَا لَهُۥ مِن وَلِىٍّ مِّنۢ بَعْدِهِۦ ۗ وَتَرَى ٱلظَّـٰلِمِينَ لَمَّا رَأَوُا۟ ٱلْعَذَابَ يَقُولُونَ هَلْ إِلَىٰ مَرَدٍّ مِّن سَبِيلٍ

وتراهم يعرضون عليها خاشعين من الذل ينظرون من طرف خفي وقال الذين امنوا ان الخاسرين الذين خسروا انفسهم واهليهم يوم القيامة الا ان الظالمين في عذاب مقيم

وَتَرَىٰهُمْ يُعْرَضُونَ عَلَيْهَا خَـٰشِعِينَ مِنَ ٱلذُّلِّ يَنظُرُونَ مِن طَرْفٍ خَفِىٍّ ۗ وَقَالَ ٱلَّذِينَ ءَامَنُوٓا۟ إِنَّ ٱلْخَـٰسِرِينَ ٱلَّذِينَ خَسِرُوٓا۟ أَنفُسَهُمْ وَأَهْلِيهِمْ يَوْمَ ٱلْقِيَـٰمَةِ ۗ أَلَآ إِنَّ ٱلظَّـٰلِمِينَ فِى عَذَابٍ مُّقِيمٍ

وما كان لهم من اولياء ينصرونهم من دون الله ومن يضلل الله فما له من سبيل

وَمَا كَانَ لَهُم مِّنْ أَوْلِيَآءَ يَنصُرُونَهُم مِّن دُونِ ٱللَّهِ ۗ وَمَن يُضْلِلِ ٱللَّهُ فَمَا لَهُۥ مِن سَبِيلٍ

استجيبوا لربكم من قبل ان ياتي يوم لا مرد له من الله ما لكم من ملجا يومئذ وما لكم من نكير

ٱسْتَجِيبُوا۟ لِرَبِّكُم مِّن قَبْلِ أَن يَأْتِىَ يَوْمٌ لَّا مَرَدَّ لَهُۥ مِنَ ٱللَّهِ ۚ مَا لَكُم مِّن مَّلْجَإٍ يَوْمَئِذٍ وَمَا لَكُم مِّن نَّكِيرٍ

فان اعرضوا فما ارسلناك عليهم حفيظا ان عليك الا البلاغ وانا اذا اذقنا الانسان منا رحمة فرح بها وان تصبهم سيئة بما قدمت ايديهم فان الانسان كفور

فَإِنْ أَعْرَضُوا۟ فَمَآ أَرْسَلْنَـٰكَ عَلَيْهِمْ حَفِيظًا ۖ إِنْ عَلَيْكَ إِلَّا ٱلْبَلَـٰغُ ۗ وَإِنَّآ إِذَآ أَذَقْنَا ٱلْإِنسَـٰنَ مِنَّا رَحْمَةً فَرِحَ بِهَا ۖ وَإِن تُصِبْهُمْ سَيِّئَةٌۢ بِمَا قَدَّمَتْ أَيْدِيهِمْ فَإِنَّ ٱلْإِنسَـٰنَ كَفُورٌ

لله ملك السماوات والارض يخلق ما يشاء يهب لمن يشاء اناثا ويهب لمن يشاء الذكور

لِّلَّهِ مُلْكُ ٱلسَّمَـٰوَٰتِ وَٱلْأَرْضِ ۚ يَخْلُقُ مَا يَشَآءُ ۚ يَهَبُ لِمَن يَشَآءُ إِنَـٰثًا وَيَهَبُ لِمَن يَشَآءُ ٱلذُّكُورَ

او يزوجهم ذكرانا واناثا ويجعل من يشاء عقيما انه عليم قدير

أَوْ يُزَوِّجُهُمْ ذُكْرَانًا وَإِنَـٰثًا ۖ وَيَجْعَلُ مَن يَشَآءُ عَقِيمًا ۚ إِنَّهُۥ عَلِيمٌ قَدِيرٌ

وما كان لبشر ان يكلمه الله الا وحيا او من وراء حجاب او يرسل رسولا فيوحي باذنه ما يشاء انه علي حكيم

۞ وَمَا كَانَ لِبَشَرٍ أَن يُكَلِّمَهُ ٱللَّهُ إِلَّا وَحْيًا أَوْ مِن وَرَآئِ حِجَابٍ أَوْ يُرْسِلَ رَسُولًا فَيُوحِىَ بِإِذْنِهِۦ مَا يَشَآءُ ۚ إِنَّهُۥ عَلِىٌّ حَكِيمٌ

وكذلك اوحينا اليك روحا من امرنا ما كنت تدري ما الكتاب ولا الايمان ولكن جعلناه نورا نهدي به من نشاء من عبادنا وانك لتهدي الى صراط مستقيم

وَكَذَٰلِكَ أَوْحَيْنَآ إِلَيْكَ رُوحًا مِّنْ أَمْرِنَا ۚ مَا كُنتَ تَدْرِى مَا ٱلْكِتَـٰبُ وَلَا ٱلْإِيمَـٰنُ وَلَـٰكِن جَعَلْنَـٰهُ نُورًا نَّهْدِى بِهِۦ مَن نَّشَآءُ مِنْ عِبَادِنَا ۚ وَإِنَّكَ لَتَهْدِىٓ إِلَىٰ صِرَٰطٍ مُّسْتَقِيمٍ

صراط الله الذي له ما في السماوات وما في الارض الا الى الله تصير الامور

صِرَٰطِ ٱللَّهِ ٱلَّذِى لَهُۥ مَا فِى ٱلسَّمَـٰوَٰتِ وَمَا فِى ٱلْأَرْضِ ۗ أَلَآ إِلَى ٱللَّهِ تَصِيرُ ٱلْأُمُورُ

FYRTIOANDRA SURAN
ASH-SHURA (SAMRÅD)
Mekka-perioden
BÖRJAN och slutet av denna sura betonar den gudomliga uppenbarelsens
verklighet och det faktum att alla profeter i alla tider har förkunnat
väsentligen en och samma sanning – nämligen Guds existens och Hans
Enhet – och samma etiska principer; båda dessa fakta gör det till en ofrånkomlig
nödvändighet att alla som tror på den Ende Guden – vilken historisk
beteckning som deras religion än har försetts med – ser sig själva
som medlemmar av ”ett samfund” (not 14 till vers 13 och vers 15). Alla
abstrakta spekulationer om Guds ”väsen”, som endast leder till söndring,
blir ”underkända inför deras Herre” (vers 16), eftersom ”ingenting är
som Han” (vers 11) och därför termer saknas för att definiera Honom.
Och eftersom Gud trotsar alla försök till definition och är outgrundlig,
kan människan inte ens fatta vari Hans aktivitet i verkligheten består
utöver det faktum att Han har underkastat skapelsen lagen om orsak och
verkan, varav följer att människan i nästa liv inte kommer att skörda
annat än resultatet av ”sina egna handlingar” i denna värld.
Det ord som alltid använts som namn på suran, har hämtats från frasen
shura baynahum (”samråd dem emellan”) i vers 38, och definierar en
av de fundamentala principer som bör vara utmärkande för samhällslivet
i de i sann mening troendes samfund.

Koranens Budskap

Koranensbudskap.se

Ash-Shuraa

Dvs. de grundsanningar som framställs i uppenbarelsen av Koranen – varav
några anges i korthet i det följande – är desamma som uppenbarats för alla tidigare profeter.


Ordagr.: ”förlåta dem som är på jorden”; det här använda pronominet man
syftar alltid på tänkande varelser. Undermeningen är att fastän alla människor –
troende såväl som icke-troende – lätt begår fel och syndar, ”har din Herre förlåt-
else i beredskap för människorna trots den orätt de begår” (13:6). Se också 10:11
och därtill fogad not 17.


Jfr 14:4: ”Vi har aldrig sänt ett sändebud som inte talade samma språk som
det folk [till vilket han sändes]”; se också not 72 till 13:37.


Dvs. mänskligheten i dess helhet (Tabari, Baghawi, Razi). Vad beträffar uttrycket ”den främsta av alla städer” som beteckning på Mekka, se not 74 till
6:92, där samma uttryck förekommer.

Underförstått ”men detta var inte Hans vilja” – se andra stycket av 5:48 och
noterna 65 och 66, 16:93 och not 113 samt not 28 till 10:19.


Eller ”Han ger dock den tillträde till Sin nåd som söker den” – en liknande
dubbelmening ligger i den flera gånger upprepade frasen Allahu yahdi man yasha
wa-yudillu man yasha, som kan uppfattas antingen som ”Gud vägleder den Han
vill och låter den Han vill gå vilse” eller som ”Gud vägleder den som vill [vägledas] och låter den gå vilse som vill [gå vilse]”. Se framför allt Zamakhsharis
utförliga kommentar till detta, citerad i not 4 till andra hälften av 14:4.


Detta, som ansluter till första meningen av vers 8, hänför sig uppenbarligen
till problem som rör tron och den religiösa lagen (Baghawi, Zamakhshari). Versen här ovan har gett några av de stora uttolkarna av den islamiska lagen – bland dem Ibn Hazm – stoff till ett av huvudargumenten mot användandet av analogislut (qiyas) som metod att ställa upp regler på den religiösa lagens område, vilka inte formulerats som sådana i Koranens nass – dvs. avsnitt av dess text med entydig ordalydelse (zahir) eller i föreskrifter givna av Profeten. Detta, säger Razi, är innebörden av satsen ”Vilken sak det än gäller där ni är oense, är det Gud som
har avgörandet (al-hukm)”. (Se i detta sammanhang not 121 till 5:101; likaså avsnittet ”The Scope of Islamic Law” i State and Government, 11–15.)


Den föregående anspelningen på sexualiteten som en av Gud skapad funktion och därmed också på polariteten och mångfalden i allt liv i naturen – som kan iakttas både bland människorna och djuren – ger starkt eftertryck åt förklaringen ovan att Gud är en och oförliknelig. Frasen ”ingenting är som Han” innebär att Han väsentligen – inte enbart i Sina ”attribut” – är ”olik” allt som
existerar eller skulle kunna existera eller allt vad människan kan fatta, bilda sig en
föreställning om eller definiera (se not 87 till 6:100); och eftersom ”ingen finns
som kan liknas vid Honom” (112:4) ligger också frågan i vilket avseende Han är
”olik” allt annat utanför de banor där människans tänkande kan röra sig.


Dvs. Han vet inte bara vad varje människa ”förtjänar”, utan också – även om
människan inte kan förstå det – vad som i verklig mening är gott och nödvändigt
i ljuset av Hans plan för skapelsen. Och då allt som existerar tillhör Honom har
människan enbart nyttjanderätten till sådant som allmänt betraktas som ”egendom”.


Se första hälften av not 249 till 2:256. Eftersom ordet din, såsom framgår av
den följande texten, inte här kan tas i betydelsen ”religion” i detta ords vidaste
bemärkelse med inbegripande av religiösa lagar – som uppvisar väsensskillnader
i varje nytt religiöst system (jfr not 65 till 5:48) – måste det i detta sammanhang
uppenbarligen beteckna det etiska och andliga innehållet i religionen, dvs.
”tron” i ordets vidaste innebörd. Med denna vers återvänder framställningen till
det tema som togs upp i surans början, nämligen den likhet som de andliga och
moraliska principerna i alla uppenbarade religioner genomgående företer.


Här understryks det faktum att det enbart var genom uppenbarelsen som
Profeten Muhammad fick kännedom om den ”[regel för] tron som Gud anbefallde Noa”.

Jfr 3:19 – ”För Gud är den [sanna] religionen underkastelse under Hans vilja” och 3:85 – ”om någon vill anta en religion som inte innebär underkastelse
under Guds vilja kommer detta att förvägras honom”. Jämsides med denna
princip, som har förkunnats av alla Guds sändebud, står den kategoriska förklaringen i 21:92 och 23:52 – ”Detta ert samfund är i sanning ett samfund och Jag är [allas] er Herre”. De flesta stora kommentatorer (t.ex. Zamakhshari, Razi,
Ibn Kathir) uppfattar detta som en otvetydig anspelning på den ekumeniska enheten mellan alla religioner som baseras på tron på den Ende Guden, oavsett de många skillnaderna i fråga om ”[specifika] förordningar och särskilda former i religionsutövningen som fastställts för de olika samfunden och sekterna i enlighet med då rådande förhållanden (ala hasab ahwaliha)”, som Zamakhshari uttrycker det i sin kommentar till denna vers.

Ordagr.: ”de splittrades först sedan kunskapen hade kommit till dem” –
kunskapen att Gud är en och att alla Hans profeter har förkunnat samma sanningar. Jfr 2:213 och 23:53 vars formulering är tydligare genom att dessa ord kommer i omedelbar anslutning till förklaringen att ”detta ert samfund är i sanning ett samfund” (se också not 30 till 23:53).


Se not 29 till 10:19, som ger en förklaring till en liknande fras.


Ordagr.: ”de som har gjorts till Skriftens arvtagare efter dem” – med uppenbar anspelning på Bibeln och dem i senare tider som anser sig följa den.


Ordagr.: ”om detta” [el. ”den”] – dvs. de tvekar om det för dem aktuella avsnittet av Skriften verkligen har uppenbarats av Gud och, i sista hand, om det
alls ligger någon sanning i själva begreppet ”gudomlig uppenbarelse”.


Dvs. på grund av deras söndring vad avser den ursprungliga tron på den
Ende Guden.


Uppenbarligen en anspelning på den bitterhet som de olika sekterna och
tankeskolorna inom alla uppenbarade religioner visat och visar i sina inbördes
strider, och som spärrar vägen till tolerans och förståelse mellan dem.


Dvs. om Hans ”attribut” och ”Hans väsen”, frågor som ligger utanför människans fattningsförmåga.

Interpoleringen bygger på texten i 57:25, som klarare uttrycker samma tankegång som versen ovan. Eftersom det är Gud själv som genom successiva
uppenbarelser har lärt människan skillnaden mellan rättvist och orättvist handlande, är det på en gång förmätet och meningslöst att diskutera Hans Väsen och Hans Yttersta dom. Här ligger också en förklaring till omnämnandet i slutet av denna och i följande vers av den Yttersta stunden och Domens dag.


Detta är inte bara en hänvisning till Muhammads motståndares ironiska begäran, nämnd många gånger i Koranen, att han skulle utverka deras ”omedelbara bestraffning” för att därmed bevisa att han var Guds talesman, utan också en
indirekt anspelning på hur skeptikerna i alla tider, trots avsaknaden av ”bevis” för den ena eller andra ståndpunkten, kategoriskt avvisar tanken på uppståndelsen och domen.



Dvs. de som lever som rättskaffens människor och inriktar sina bemödanden på andliga ting, skall i nästa liv få en rikligare belöning än de har vågat hoppas på; men för dem som uteslutande står efter det jordiska är det tänkbart att de uppnår, inte allt, men något av det som de har strävat mot, men i evighetens skördar får de ingen del.


Dvs. ”tror de att fenomen som är beroende av omständigheterna, som t.ex.
rikedom, makt, ’tur’, är utrustade med någon gudomlig kraft?”. Undermeningen i detta är att människor, vars strävan uteslutande är inriktad på världsliga mål, som regel drivs av tron på effektiviteten hos sådana ”krafter”. Se not 14 till 6:22 med en utförlig förklaring till innebörden av ordet shuraka, plur. av sharik (eg. ”den som har del i något”, ”partner”, ”bolagsman” el. ”medhjälpare”).


Dvs. som ger dem anledning att med näst intill religiöst nit hänge sig åt något som misshagar Gud, nämligen strävan efter rent materiella resultat och en däremot svarande ringaktning för alla andliga och etiska värden. Se not 3 till
109:6 angående termen dın (i detta sammanhang översatt med ”föreskrifter på
religionens område”).

Ordagr.: ”Om inte ordet om avgörandet [fällts]”, dvs. om uppskov med detta till Uppståndelsens dag (se nästa not).


Då hade Gud redan i denna värld gjort skillnad på dem som har sinnet inriktat på evigheten och dem som bara strävar efter världslig framgång — texten ovan: ”skulle domarna över dem helt visst ha fallit” (eg. ”skulle det ha dömts
mellan dem”) (ö.a.) – genom att skänka de förra gränslös lycka och låta de senare lida; men eftersom det först är efter döden som människans liv skall nå sin fullbordan, säger Gud att Han har beslutat att göra denna skillnad först därefter.


Ordagr.: ”tillgivenhet för dem som står nära (al-qurba)”. Några kommentatorer tolkar detta som syftande på Profetens nära anhöriga (”dem som står [mig]
nära”) — eller på honom personligen (ö.a.). – Men bortsett från invändningen
att en sådan ”personlig” tolkning skulle strida mot de omedelbart föregående
orden ”jag begär ingen ersättning av er”, ges här, genom att ordet al-qurba i den
citerade frasen står utan possessivpronomen, en fingervisning om att frasen inte
begränsar sig till ett personligt släktskapsförhållande utan att den snarare pekar
på den medmänskliga solidaritet som bör förena alla människor, ett begrepp
som innefattar det grundläggande, etiska kravet att vi bekymrar oss om varandras materiella och andliga välfärd.

Detta är ett försök att återge ordet shakur (”intensiv” sidoform till shakir,
”tacksam”), svåröversättligt när det används om Gud; jfr 35:30 och 34, där det
som här står tillsammans med det likaså ”intensiva” ghafur (ö.a.)

Detta ställe kastar ljus över orden i föregående vers att Gud ”bönhör dem
som tror och lever rättskaffens” – ord som i förstone kan synas strida mot det
faktum att många onda människor lever ett framgångsrikt och lyckligt liv, medan många rättfärdiga får utstå oförrätter och försakelser. Versen ovan besvarar
indirekt denna invändning genom en beslöjad erinran om människans medfödda ”lust att tävla” i samlandet av rikedomar (se 102:1), som ofta får ”hennes högmod att överskrida alla gränser” (96:6). För att motverka denna tendens betonar
Koranen gång på gång att Guds ”svar” till de rättfärdiga – men också till onda
människor – skall bli fullt tydligt först i det kommande livet och inte nödvändigtvis ens antydas i denna värld, som när allt kommer omkring inte är annat än den första korta fasen av människans existens.


Denna erinran om regnet, symbolen för skapandet av nytt liv, anknyter till
den föregående förklaringen att ”Han skänker vad Han vill efter Sitt mått”, och
utgör så att säga inledningen till orden i den följande versen att hela skapelsen
endast är ett synligt ”tecken” på (eller ”en uppenbarelse” av) Guds existens och
planmässiga aktivitet samt livets fortsättning efter döden i enlighet med Guds
vilja.


Uttrycket ”himlarna och jorden” betecknar i Koranen undantagslöst hela
universum.


Ordagr.: ”… vad era händer har förtjänat (ma kasabat aydikum)”. Detta uttryck – och det vanligare ”vad era [el. ’deras’] händer har sänt vidare [till Domen] (ma qaddamat aydikum [el. aydihim’])” (ö.a.) – är en koranisk metonymi
för människans handlingar och attityder i denna värld, vilka ses som ”frukter” av
vederbörandes karaktär och inre väsen och därför har ett bestämt inflytande på
hur hans liv efter döden skall gestalta sig. Eftersom detta inte är annat än en
organisk fortsättning på det jordiska livet, är också människans senare andliga
utveckling och lycka, respektive det andliga mörker och det lidande som blir
hennes lott, beskrivna med de symbolladdade orden ”belöning” och ”straff” eller
”paradis” och ”helvete” – beroende på och en följd av vad hon tidigare har ”förtjänat [med sina händer]”.


I detta sammanhang kan ordet ayah (”tecken”, ”budskap”) sägas vara synonymt med ”liknelse” (se nästa vers).

Dvs. för det onda de gjort. — I tillägg till textens uppenbara bokstavliga innebörd (ö.a.) kan detta avsnitt i sin helhet, verserna 32–34, också ses som en
symbolik över de tre möjliga alternativ som väntar människan efter döden: andligt framåtskridande och lycka (skeppen som seglar för förlig vind över havet);
andlig stagnation (skeppen som ligger orörliga i stiltjen); och andligt skeppsbrott följt av svårt lidande (förlisning). Det andra av dessa tre alternativ förefaller svara mot situationen för dem som omtalas med uttrycket ala al-arafi ridjalun i 7:46f. (där kommenterad i not 37).


Angående återgivandet av ordet yudjadilun se not 25 till 40:35.


Detta särskilda kännetecken på de sant troende – som Profetens följeslagare
ansåg så viktigt att de alltid använde ordet ”samråd” (shura) som benämning på
denna sura – har en dubbel innebörd: för det första erinrar det alla som har Koranen till rättesnöre om plikten att förbli enade i ett enda samfund (ummah) och,
för det andra, slår det fast principen att alla gemensamma angelägenheter måste
handhas i samråd. (Ang. den politiska innebörden av detta se State and Government, 44ff.) — I ljuset av Profetens sunnah anses denna plikt gälla även familjefrågor, där så är möjligt (ö.a.).

Se not 4 till 2:3. När denna maning att ”ge åt andra”, som här är fallet, följer direkt på uppfordran till inre enighet och samråd inom samfundet, har den
en generell bibetydelse av ”upprätthållande av social rättvisa”.


Koranen ger alltså människan rätt att försvara sig, dvs. att bemöta en liden
oförrätt med samma mynt (jfr 2:190ff.). Den omedelbart följande texten, bekräftad av vers 43, kompletterar emellertid denna regel med föreskriften att det
är mer förtjänstfullt att förlåta och försona sig [med sin fiende] än att möta ont
med ont. Detta är givetvis inte detsamma som att falla till föga och finna sig i den
lidna oförrätten utan förutsätter tvärtom att parterna är någorlunda jämbördiga.
Profeten Muhammad gav med sitt eget exempel eftertryck åt denna föreskrift
när han efter intåget i Mekka år 8 H. inför de församlade invånarna, som fruktade att han och muslimerna ville hämnas de oförrätter som de hade tillfogats
under det första skedet av hans verksamhet (jfr t.ex. 8:30), förklarade: ”Ni är fria
– gå i fred!” (ö.a.).


Dvs. – här – de som ger vika för frestelsen att tillgripa oförsvarliga hämndaktioner mot sina forna förtryckare.


Jfr 41:34–35 samt not 43 till 13:22; — jfr också 3:186 (ö.a.).


Med az-zalimun avses i första hand dem ”som förtrycker [andra] människor
och som här på jorden begår övervåld i strid med rätten och sanningen” (vers 42
ovan), men ordet har generell innebörd och är sålunda tillämpligt på alla människor som gör orätt med uppsåt.


Dvs. en ”andra chans” på jorden; jfr 6:27–28.


Ordet ahl betecknar i första hand ”människorna” i en stad, ett land eller en
familj samt dem som sinsemellan är förenade genom ras, religion eller yrke etc. I
en vidare, ideologisk bemärkelse används ordet om människor som har vissa
kännetecken gemensamma, t.ex. ahl al-ilm (”människor med kunskap”, dvs.
lärda) eller som delar samma övertygelse eller tro, t.ex. ahl al-kitab (”efterföljarna av äldre tiders uppenbarelser”), ahl al-quran (”de som har Koranen till rättesnöre”) osv. Eftersom avsnittet ovan, såsom påpekas i not 45, främst – men inte
uteslutande – syftar på de tyranner och förtryckare som omtalas i vers 42, är det
tydligt att med ahlihim här avses ”deras meningsfränder”. Meningen ovan betyder alltså att all orätt som begås (zulm), och särskilt förtryck av andra, oundvikligen leder till skada för förövarnas och deras anhängares själar och i sista rummet till deras självförvållade undergång.


Denna interpolering bygger på en klargörande analys som Razi gör av sambandet mellan denna mening och den föregående. Människan går som regel helt
upp i jagandet efter materiella ting och allt som kan öka hennes välbefinnande,
vilket hon identifierar med ”lycka”, och därför bekymrar hon sig föga om andliga syften och värden – framför allt om hon uppmanas att lägga sina, på den egna
välfärden inriktade, strävanden åt sidan för att i stället ägna sig åt det för henne
rent hypotetiska livet efter döden.

Dvs. när Gud låter materiellt välstånd komma henne till del är hon strax benägen att jubla över denna ”framgång” och att helt tillskriva den sin egen förmåga och skicklighet (jfr första meningen i 41:50).


Dvs. i stället för att minnas sin tidigare lycka med tacksamhet sätter människan Guds existens i fråga och säger att, om det verkligen finns en Gud ”kan Han
omöjligen ha tillåtit” allt elände och all olycka som existerar i världen – ett bedrägligt argument, såtillvida som det bortser från evighetens verklighet och dessutom är grundat på ett gudsbegrepp färgat av rent mänskliga känslor och förväntningar. — I meningens sista sats övergår originaltexten från de förut använda singularisformerna till pluralis: ”när de drabbas … av deras egna … förnekar
de Oss … vad de har …”; översättningen fortsätter här att använda singularis
(ö.a.).


Detta stycke bekräftar det faktum att vad som än kan hända människan är
detta resultatet av Guds outgrundliga vilja vilket här blir belyst av den vanligaste händelsen i människans liv, barnens födelse, där det oförutsedda elementet är
barnets kön, men också möjligheten att endera maken är ofruktsam; och på liknande sätt kan Guds gåva av jordisk lycka eller olycka inte mätas eller förutsägas
eller betraktas som något som ”med rätta tillkommer” vederbörande.

Grundbetydelsen av wahy är ”[plötslig] ingivelse” eller ”inspiration”, där begreppet ”inre ljus” förenas med föreställningen om ett plötsligt, oväntat skeende
(Raghib); i Koranen är ordet ofta, men inte alltid, synonymt med ”uppenbarelse”. – Orden anknyter till början av vers 48, som talar om det gudomliga budskap som anförtrotts Profeten.


Ordet ruh (”ande” el. ”själ”) har ofta i Koranen innebörden ”helig [el. ’gudomlig’] ingivelse” (se sura 16, not 2). I sammanhanget ovan betecknar det
uppenbarligen innehållet i den ingivelse som gavs Profeten Muhammad, dvs.
Koranen (Tabari, Zamakhshari, Razi, Ibn Kathir), som skall leda människan till
ett intensivare andligt liv. — Med åberopande av Zamakhshari uttrycker Muhammad Ali as-Sabuni saken på följande sätt: ”Gud kallar den ruh (’helig ingivelse’) därför att den låter själarna, som legat i den hedniska okunnighetens dödsdvala, födas på nytt”; och han citerar dessutom följande uttalande  av Malik ibn Dinar, hämtat ur Al-Qurtubis Tafsir: ”Ni som följer Koranen! Vad har Koranen
sått i era hjärtan? Koranen är en vår för människors hjärtan liksom ymnigt regn betyder markens vår.” (ö.a.).


Dvs. att begreppet ”tro” innebär människans fullständiga underkastelse under Guds vilja.


Ordagr.: ”Allt (eg. ’alla ting’, al-umur) är på väg mot Gud.” – dvs., enligt
Baydawi, allt går tillbaka till Gud som sin källa, och allt rör sig i den riktning
som bestäms av Hans vilja