QuranReader

The Surah takes its name from the word dukhan which occurs in verse 10.

<h2>Name</h2>
<p>The Surah takes its name from the word <em>dukhan</em> which occurs in <a href=/44/10>verse 10</a>.</p>
<h2>Period of Revelation</h2>
<p>Its period of revelation also could not be determined from any authentic tradition, but the internal evidence of the subject matter shows that this Surah too was sent down in the same period in which Surah Zukhruf and a few other earlier Surahs had been revealed. However, this Surah was sent down somewhat later. Its historical background is this: When the disbelievers of Makkah became more and more antagonistic in their attitude and conduct, the Holy Prophet prayed: O God, help me with a famine like the famine of Joseph. He thought that when the people would be afflicted with a calamity, they would remember God, their hearts would soften and they would accept the admonition. Allah granted his prayer, and the whole land was overtaken by such a terrible famine that the people were sorely distressed. At last, some of the Quraish chiefs among whom Hadrat Abdullah bin Masud has particularly mentioned the name of Abu Sufyan came to the Holy Prophet and requested him to pray to Allah
to deliver his people from the calamity. On this occasion Allah sent down this Surah.</p>
<h2>Subject Matter and Topics</h2>
<p>The introduction to the address revealed on this occasion for the admonition and warning of the people of Makkah contained some important points, which are as follows:</p>
<ol>
  <li>
    <p>"You, O People of Makkah, are wrong in thinking that the Quran is being composed by Muhammad (upon whom be Allah's peace). This Book by itself bears the clear testimony that it is not the composition of a man but of Allah, Lord of the worlds."</p>
  </li>
  <li>
    <p>"You are making a wrong estimate of the worth of this Book. You think it is a calamity that has descended on you, whereas the Hour when Allah, out of sheer mercy, decided to send His Messenger and His Book to you was highly blessed."</p>
  </li>
  <li>
    <p>"You are foolishly involved in the misunderstanding that you will fight this Messenger and this Book and will win, whereas the fact is that the Messenger has been raised and the Book sent down in that particular Hour when Allah decides the destinies, and Allah's decisions are not so weak that they may be changed to a person's liking, nor are they based on ignorance and folly that there may be the likelihood of a mistake or error or weakness in them. They are rather the firm and unalterable decisions of the Ruler of the Universe, Who is All Hearing, All Knowing and All Wise. Therefore, they cannot be treated lightly.</p>
  </li>
  <li>
    <p>"You yourselves acknowledge that Allah alone is the Master and Lord of the earth and heavens and of everything in the Universe and also admit that life and death are only in His power, yet you insist on making others your deities, for which the only argument you offer is that that had been the practice since the time of your forefathers, whereas if a person has the conviction that Allah alone is the Master, Sustainer and Giver of life and death, he can never entertain the doubt that there can be other gods also beside Him, who can be worthy of worship. If your forefathers had committed this folly, there is no reason why you also should continue committing it blindly. As a matter of fact, their Lord too was only One God, Who is your Lord, and they also should have worshiped only Him, Whom you should worship."</p>
  </li>
  <li>
    <p>"The only demand of Allah's Providence and Mercifulness is not this that He should feed you, but also this that He should arrange guidance for you. For this very guidance He has sent His Messenger and His Book."</p>
  </li>
</ol>
<p>After this introduction, the question of the famine that was raging in Makkah has been discussed. As already mentioned, this famine had occurred on the Holy Prophet's prayer, and he had prayed for it so that when the calamity befell it would break the stubbornness of the disbelievers and then they would listen to the rebuke. It looked as if this expectation was being fulfilled to some extent, for some of the most stubborn enemies of the Truth, on account of the severities of the famine, had cried out: "O Lord, avert this torment from us and we will believe." At this, on the one hand, the Holy Prophet has been foretold :"These people will not learn any lesson from such calamities. When they have turned away from the Messenger, whose life, character, works and speech clearly show that he is Allah's true Messenger, how will a mere famine help remove their disbelief?" On the other, the unbelievers have been addressed, so as to say : "You lie when you say that you will believe as
soon as the torment is removed from you. We shall just remove it to see how sincere you are in your promise. There is a graver disaster about to fall upon you. You need a much more crushing blow :minor misfortunes cannot set you right."</p>
<p>In this very connection, a reference has been made a little below to Pharaoh and his people, implying that those people also had met with precisely the same trial as the chiefs of the disbelieving Quraish are now afflicted. To them also a similar noble and honorable Messenger had come; they also had seen those express pointers and signs which clearly showed that he had been appointed by Allah; they also had gone on witnessing one sign after the other but they did not give up their stubbornness, till at last they made up their mind to put an end to the Messenger's life, and they met their doom, which has since become an object lesson for the people for ever.</p>
<p>After this the theme of the Hereafter has been taken up, which the disbelievers of Makkah vehemently denied. They said: "We have never seen anyone rising back to life after death. Raise our forefathers back to life if you are true in your claim about the life hereafter." In response to this, two arguments for the Hereafter have been presented briefly (1) That the denial of this creed has always proved destructive for the morals; and (2) that the universe is not a plaything of a thoughtless deity, but it is a wise system and no work of wisdom is ever vain or useless. Then the disbelievers demand to bring their forefathers back to life has been answered, thus : "This cannot be done every day to meet the demand of the individuals, but Allah has appointed a time when He will resurrect all mankind simultaneously and will subject them to accountability in His Court. If one has to protect oneself there, one should think about it here. For no one will be able to save himself there by
his own power, nor by the power of any one else."</p>
<p>In connection with this Court of Allah, mention has been made of the fate of those who will be declared as culprits and of the rewards of those who will be declared as successful. The discourse has been concluded with this warning: "This Quran has been revealed in simple language in your own tongue so that you may understand it; yet if you do not understand it and insist on seeing your evil end, you may wait; Our Prophet too is waiting. Whatever is to happen, will happen at its own appointed time."</p>


وَٱلْكِتَـٰبِ ٱلْمُبِينِ

انا انزلناه في ليلة مباركة انا كنا منذرين

إِنَّآ أَنزَلْنَـٰهُ فِى لَيْلَةٍ مُّبَـٰرَكَةٍ ۚ إِنَّا كُنَّا مُنذِرِينَ

فِيهَا يُفْرَقُ كُلُّ أَمْرٍ حَكِيمٍ

امرا من عندنا انا كنا مرسلين

أَمْرًا مِّنْ عِندِنَآ ۚ إِنَّا كُنَّا مُرْسِلِينَ

رحمة من ربك انه هو السميع العليم

رَحْمَةً مِّن رَّبِّكَ ۚ إِنَّهُۥ هُوَ ٱلسَّمِيعُ ٱلْعَلِيمُ

رب السماوات والارض وما بينهما ان كنتم موقنين

رَبِّ ٱلسَّمَـٰوَٰتِ وَٱلْأَرْضِ وَمَا بَيْنَهُمَآ ۖ إِن كُنتُم مُّوقِنِينَ

لا اله الا هو يحيي ويميت ربكم ورب ابائكم الاولين

لَآ إِلَـٰهَ إِلَّا هُوَ يُحْىِۦ وَيُمِيتُ ۖ رَبُّكُمْ وَرَبُّ ءَابَآئِكُمُ ٱلْأَوَّلِينَ

بَلْ هُمْ فِى شَكٍّ يَلْعَبُونَ

فارتقب يوم تاتي السماء بدخان مبين

فَٱرْتَقِبْ يَوْمَ تَأْتِى ٱلسَّمَآءُ بِدُخَانٍ مُّبِينٍ

يغشى الناس هذا عذاب اليم

يَغْشَى ٱلنَّاسَ ۖ هَـٰذَا عَذَابٌ أَلِيمٌ

ربنا اكشف عنا العذاب انا مؤمنون

رَّبَّنَا ٱكْشِفْ عَنَّا ٱلْعَذَابَ إِنَّا مُؤْمِنُونَ

انى لهم الذكرى وقد جاءهم رسول مبين

أَنَّىٰ لَهُمُ ٱلذِّكْرَىٰ وَقَدْ جَآءَهُمْ رَسُولٌ مُّبِينٌ

ثم تولوا عنه وقالوا معلم مجنون

ثُمَّ تَوَلَّوْا۟ عَنْهُ وَقَالُوا۟ مُعَلَّمٌ مَّجْنُونٌ

انا كاشفو العذاب قليلا انكم عائدون

إِنَّا كَاشِفُوا۟ ٱلْعَذَابِ قَلِيلًا ۚ إِنَّكُمْ عَآئِدُونَ

يوم نبطش البطشة الكبرى انا منتقمون

يَوْمَ نَبْطِشُ ٱلْبَطْشَةَ ٱلْكُبْرَىٰٓ إِنَّا مُنتَقِمُونَ

ولقد فتنا قبلهم قوم فرعون وجاءهم رسول كريم

۞ وَلَقَدْ فَتَنَّا قَبْلَهُمْ قَوْمَ فِرْعَوْنَ وَجَآءَهُمْ رَسُولٌ كَرِيمٌ

ان ادوا الي عباد الله اني لكم رسول امين

أَنْ أَدُّوٓا۟ إِلَىَّ عِبَادَ ٱللَّهِ ۖ إِنِّى لَكُمْ رَسُولٌ أَمِينٌ

وان لا تعلوا على الله اني اتيكم بسلطان مبين

وَأَن لَّا تَعْلُوا۟ عَلَى ٱللَّهِ ۖ إِنِّىٓ ءَاتِيكُم بِسُلْطَـٰنٍ مُّبِينٍ

واني عذت بربي وربكم ان ترجمون

وَإِنِّى عُذْتُ بِرَبِّى وَرَبِّكُمْ أَن تَرْجُمُونِ

وان لم تؤمنوا لي فاعتزلون

وَإِن لَّمْ تُؤْمِنُوا۟ لِى فَٱعْتَزِلُونِ

فدعا ربه ان هؤلاء قوم مجرمون

فَدَعَا رَبَّهُۥٓ أَنَّ هَـٰٓؤُلَآءِ قَوْمٌ مُّجْرِمُونَ

فاسر بعبادي ليلا انكم متبعون

فَأَسْرِ بِعِبَادِى لَيْلًا إِنَّكُم مُّتَّبَعُونَ

واترك البحر رهوا انهم جند مغرقون

وَٱتْرُكِ ٱلْبَحْرَ رَهْوًا ۖ إِنَّهُمْ جُندٌ مُّغْرَقُونَ

كَمْ تَرَكُوا۟ مِن جَنَّـٰتٍ وَعُيُونٍ

وَزُرُوعٍ وَمَقَامٍ كَرِيمٍ

ونعمة كانوا فيها فاكهين

وَنَعْمَةٍ كَانُوا۟ فِيهَا فَـٰكِهِينَ

كذلك واورثناها قوما اخرين

كَذَٰلِكَ ۖ وَأَوْرَثْنَـٰهَا قَوْمًا ءَاخَرِينَ

فما بكت عليهم السماء والارض وما كانوا منظرين

فَمَا بَكَتْ عَلَيْهِمُ ٱلسَّمَآءُ وَٱلْأَرْضُ وَمَا كَانُوا۟ مُنظَرِينَ

ولقد نجينا بني اسرائيل من العذاب المهين

وَلَقَدْ نَجَّيْنَا بَنِىٓ إِسْرَٰٓءِيلَ مِنَ ٱلْعَذَابِ ٱلْمُهِينِ

من فرعون انه كان عاليا من المسرفين

مِن فِرْعَوْنَ ۚ إِنَّهُۥ كَانَ عَالِيًا مِّنَ ٱلْمُسْرِفِينَ

ولقد اخترناهم على علم على العالمين

وَلَقَدِ ٱخْتَرْنَـٰهُمْ عَلَىٰ عِلْمٍ عَلَى ٱلْعَـٰلَمِينَ

واتيناهم من الايات ما فيه بلاء مبين

وَءَاتَيْنَـٰهُم مِّنَ ٱلْـَٔايَـٰتِ مَا فِيهِ بَلَـٰٓؤٌا۟ مُّبِينٌ

إِنَّ هَـٰٓؤُلَآءِ لَيَقُولُونَ

ان هي الا موتتنا الاولى وما نحن بمنشرين

إِنْ هِىَ إِلَّا مَوْتَتُنَا ٱلْأُولَىٰ وَمَا نَحْنُ بِمُنشَرِينَ

فاتوا بابائنا ان كنتم صادقين

فَأْتُوا۟ بِـَٔابَآئِنَآ إِن كُنتُمْ صَـٰدِقِينَ

اهم خير ام قوم تبع والذين من قبلهم اهلكناهم انهم كانوا مجرمين

أَهُمْ خَيْرٌ أَمْ قَوْمُ تُبَّعٍ وَٱلَّذِينَ مِن قَبْلِهِمْ ۚ أَهْلَكْنَـٰهُمْ ۖ إِنَّهُمْ كَانُوا۟ مُجْرِمِينَ

وما خلقنا السماوات والارض وما بينهما لاعبين

وَمَا خَلَقْنَا ٱلسَّمَـٰوَٰتِ وَٱلْأَرْضَ وَمَا بَيْنَهُمَا لَـٰعِبِينَ

ما خلقناهما الا بالحق ولكن اكثرهم لا يعلمون

مَا خَلَقْنَـٰهُمَآ إِلَّا بِٱلْحَقِّ وَلَـٰكِنَّ أَكْثَرَهُمْ لَا يَعْلَمُونَ

ان يوم الفصل ميقاتهم اجمعين

إِنَّ يَوْمَ ٱلْفَصْلِ مِيقَـٰتُهُمْ أَجْمَعِينَ

يوم لا يغني مولى عن مولى شيئا ولا هم ينصرون

يَوْمَ لَا يُغْنِى مَوْلًى عَن مَّوْلًى شَيْـًٔا وَلَا هُمْ يُنصَرُونَ

الا من رحم الله انه هو العزيز الرحيم

إِلَّا مَن رَّحِمَ ٱللَّهُ ۚ إِنَّهُۥ هُوَ ٱلْعَزِيزُ ٱلرَّحِيمُ

إِنَّ شَجَرَتَ ٱلزَّقُّومِ

كَٱلْمُهْلِ يَغْلِى فِى ٱلْبُطُونِ

خذوه فاعتلوه الى سواء الجحيم

خُذُوهُ فَٱعْتِلُوهُ إِلَىٰ سَوَآءِ ٱلْجَحِيمِ

ثم صبوا فوق راسه من عذاب الحميم

ثُمَّ صُبُّوا۟ فَوْقَ رَأْسِهِۦ مِنْ عَذَابِ ٱلْحَمِيمِ

ذق انك انت العزيز الكريم

ذُقْ إِنَّكَ أَنتَ ٱلْعَزِيزُ ٱلْكَرِيمُ

ان هذا ما كنتم به تمترون

إِنَّ هَـٰذَا مَا كُنتُم بِهِۦ تَمْتَرُونَ

ان المتقين في مقام امين

إِنَّ ٱلْمُتَّقِينَ فِى مَقَامٍ أَمِينٍ

فِى جَنَّـٰتٍ وَعُيُونٍ

يلبسون من سندس واستبرق متقابلين

يَلْبَسُونَ مِن سُندُسٍ وَإِسْتَبْرَقٍ مُّتَقَـٰبِلِينَ

كذلك وزوجناهم بحور عين

كَذَٰلِكَ وَزَوَّجْنَـٰهُم بِحُورٍ عِينٍ

يدعون فيها بكل فاكهة امنين

يَدْعُونَ فِيهَا بِكُلِّ فَـٰكِهَةٍ ءَامِنِينَ

لا يذوقون فيها الموت الا الموتة الاولى ووقاهم عذاب الجحيم

لَا يَذُوقُونَ فِيهَا ٱلْمَوْتَ إِلَّا ٱلْمَوْتَةَ ٱلْأُولَىٰ ۖ وَوَقَىٰهُمْ عَذَابَ ٱلْجَحِيمِ

فضلا من ربك ذلك هو الفوز العظيم

فَضْلًا مِّن رَّبِّكَ ۚ ذَٰلِكَ هُوَ ٱلْفَوْزُ ٱلْعَظِيمُ

فانما يسرناه بلسانك لعلهم يتذكرون

فَإِنَّمَا يَسَّرْنَـٰهُ بِلِسَانِكَ لَعَلَّهُمْ يَتَذَكَّرُونَ

فَٱرْتَقِبْ إِنَّهُم مُّرْتَقِبُونَ

FYRTIOFJÄRDE SURAN
AD-DUKHAN (RÖK)
Mekka-perioden
DENNA sura, som uppenbarades under samma skede som de övriga
sex kapitlen i ˛ha-mim-serien, dvs. under senare delen av den mellersta
Mekka-perioden, brukar betecknas med ordet dukhan, som förekommer
i vers 10.

Koranens Budskap

Koranensbudskap.se

Ad-Dukhan

Dvs. den natt då uppenbarelsen av Koranen tog sin början; se sura 97.


Uppenbarelsen av Koranen är enbart fortsättningen av och höjdpunkten i de
gudomliga uppenbarelser som har pågått oupphörligt alltsedan det mänskliga
medvetandets morgon. Dess djupa syfte har alltid varit att varna människan för
att uteslutande sträva efter materiella resultat och världslig framgång och så förlora de andliga värdena ur sikte.


Adjektivet hakim (”vis”) har här enligt många kommentatorer samma innebörd som participet muhkam, ”klart preciserad” (ö.a.). – För Zamakhshari och
Razi är ordet – som i realiteten hänför sig till Gud, upphovet till denna distinktion – en metonymisk beskrivning av det som har formulerats. Innebörden är att
uppenbarelsen av Koranen, symboliserad av denna ”välsignade natt”, dess inledning, ger människan en måttstock med vilken hon kan skilja mellan gott och ont
eller mellan det som hjälper henne att växa andligen å ena sidan, dvs. ger henne
en fördjupad insikt (marifah) om Guds existens, och å andra sidan det som leder henne till andlig förblindelse och stagnation och, till sist, hennes egen undergång.

Enligt Abu Muslim al-Isfahani (som Razi citerar honom) betyder denna fras:
”det skulle ni veta om ni verkligen önskade få visshet och bad om sådan visshet”.


Ordagr.: ”de leker i [el. ’med’] tvivel”, dvs. de medger halvt om halvt möjligheten av Guds existens, en attityd där tveksamhet blandas med ironi (Zamakhshari) – de känner tveksamhet vad avser frågan om Guds existens, och på utsagan att Gud har skänkt någon Sin uppenbarelse, reagerar de med road ironi.


Som en tänkbar förklaring till denna förutsägelse om ”rök” från himlen återger Ibn Kathir en berättelse, tillskriven Ibn Masud, att svår torka och hungersnöd drabbade Mekka omkring fyra år före al-hidjrah – enligt en uppgift, sedan Profeten utslungat en förbannelse över staden – då det gick så långt att man åt ”kött och ben av döda djur” och de av svälten försvagade människorna, när de lyfte blicken mot himlen, ”inte såg annat än rök eller dimma”. En annan förklaring, som härrör från Ibn Abbas men som rimmar illa med texten i vers 15,
är att ”röken” skulle vara ett av förebuden om den Yttersta stundens ankomst (ö.a.).


En hänvisning till påståendet av Profetens motståndare att någon hade ”ingivit” honom de tankar som uttrycks i Koranen (se 16:103 och de därtill fogade
noterna 126 och 127), eller åtminstone ”hjälpt” honom att författa den (jfr 25:4 och noterna 5 och 6).


Ordagr.: ”hålla … ifrån er”. Detta sägs tydligen före den Yttersta stunden;
syndarna har alltså tillfälle att ångra sig.

De flesta klassiska kommentatorer (t.ex.Tabari, Zamakhshari, Razi, Baydawi) påpekar att denna fras kan förstås på två sätt, antingen: ”Gör er redo att ta
emot Guds kallelse, ni Guds tjänare (ibada llahi)!”, dvs. som en maning till egyptierna (alla människor är ju ”Guds tjänare”) att ta emot det gudomliga budskap som Moses kommit för att framföra till dem, eller så som skett i översättningen ovan med syftning på Israels barn, som hölls som slavar i Egypten. Slutvokalen a är nämligen här beteckning för både vokativ (”tilltal”) och ackusativ.


Ordagr.: ”mot [försök] att stena mig”. Verbet radjama används både i den
egentliga betydelsen ”stena”, ”kasta sten på” och i den överförda bemärkelsen
”kränka”, ”smäda”, ”tillfoga ont”.


Ordet rahwan har enligt Djawhari (som åberopar just detta ställe) denna
dubbla betydelse. Se också noterna 33 och 35 till 26:63–66.


Innebörden torde vara att de inte fick någon frist för att ångra sina synder
och göra bot och bättring.


Se sura 10, not 20, angående översättningen av ordet musrif.


Alla kommentatorer preciserar att detta avser jordens alla folk på denna tid,
eftersom israeliterna då var det enda folk som dyrkade den Ende Guden; detta är
också anledningen till Koranens upprepade hänvisningar till deras befrielse ur
slaveriet. Enligt Zamakhshari och Razi bör orden att Gud ”med [Sin] kunskap utvalde dem” ses som en påminnelse om att Han med Sitt totala vetande visste att
de senare skulle fördärvas i moraliskt avseende och så förverka Hans nåd.

Ordagr.: ”vari [låg] en uppenbar prövning, fihi balaun mubin” – en anspelning på den långa rad av profeter som skulle uppstå bland dem, och på deras liv
i frihet och välstånd i ”det förlovade landet”. Detta pekade mot att uppriktigheten i deras vilja att hålla fast vid de andliga principer som ursprungligen höjt
dem över ”jordens alla folk”, och deras beredvillighet att vara Guds budbärare
till hela världen, skulle sättas på prov. Trots att detta inte sägs rent ut kan av
meningen ovan utläsas att de inte bestod provet; i själva verket glömde de snart
den andliga uppgift som de utvalts för och började se sig själva som Guds ”egendomsfolk” enbart på grund av sin härstamning från Abraham, ett synsätt som
Koranen på flera ställen fördömer. Bortsett härifrån förlorade majoriteten av
israeliterna på kort tid sin forna övertygelse att livet i denna värld bara är den
första men inte den slutliga fasen i människans liv och ägnade sig – som deras i
Bibeln berättade historia visar – framför allt åt strävan efter materiellt välstånd
och makt. (Se nästa not.)


Trots att det föregående tycks visa att de som åsyftas med dessa ord är israeliterna, måste de avse alla som hyser den därefter redovisade åsikten, särskilt Profeten Muhammads hedniska samtida; därför har – med stöd av As-Sabunis kommentar – de interpolerade orden tillfogats. Ett subtilt samband finns dock mellan detta stycke och anspelningen på ”prövningar” som väntade Israels barn: det är nämligen historiskt belagt att sadducéerna, som stod tempelaristokratin nära,
i det sista skedet före förstörelsen av det andra templet i Jerusalem och judarnas
fördrivande från Palestina, öppet förnekade uppståndelsen, domen och det eviga livet och talade för en helt materialistisk livssyn.


Dvs.” denna död är den slutliga och bortom den finns ingenting”.


Dvs. ”att det finns ett liv efter döden”. Denna ironiska uppmaning är en parallell till de icke-troendes ord i 43:22 – ”Vi har förstått att detta var våra fäders
tro, och vi följer i deras spår”. Det faktum att deras förfäder inte trodde på livet
efter döden är alltså för dem i sista hand ett lika avgörande argument mot denna
tro som det faktum att ingen hittills återbördats till livet för att bekräfta uppståndelsens sanning.


Tubba var titeln på de mäktiga himjariska kungar, som under århundraden
regerade över Sydarabien för att på 300-talet e.Kr. besegras av etiopierna. Det
sägs på annan plats (50:14) att de förnekade uppståndelsen.


Dvs. utan mening eller syfte (jfr 21:16). Vad som underförstås är att om det
inte fanns något ”efter döden” skulle människans liv på jorden vara totalt meningslöst, något som motsägs av texten ovan liksom av den följande förklaringen – ”Nej, Vi har inte skapat dem utan en plan och ett syfte”.


Ordet al-athim (”den syndige”) har här uppenbarligen en särskild betydelsenyans som uttrycker ett uppsåtligt, envist förnekande av uppståndelsen och Guds
dom – dvs. förnekandet av att människans existens har en förnuftig mening.

Jfr den ”dryck av skållhett [el. ’kokande’] vatten” (– el. av ”brännande förtvivlan” –) som de fördömda enligt 6:70 måste tömma, och den anslutande noten 60 (ö.a.).


Här är det alltså fråga om högmodets synd, som är en följd av att syndaren
inte tror på ett liv efter döden och således inte heller på människans slutliga ansvar inför Gud. (Jfr 96:6–7 – ”Nej, människans högmod går verkligen över alla
gränser då hon tror sig vara fri från allt beroende” – och den till följande vers fogade noten 4.)


Angående beskrivningarna av lycksaligheten i paradiset se not 41 till 18:31
— samt 15:47 och 37:44 (ö.a.).


Angående översättningen av uttrycket hurin med ”mörkögda, oskuldsfulla
unga kvinnor” hänvisas till sura 56, noterna 8 och 13. Det måste också framhållas att ordet zawdj (”par” eller, beroende på sammanhanget, ”endera av ett par”)
kan användas om såväl det ena som det andra könet, liksom förhållandet är med
det transitiva verbet zawwadja med grundbetydelsen ”förena”, ”föra samman”
dvs. en person med en annan, eller ”göra till ett par” — härav följdbetydelsen
”gifta bort”. Vad ordet zawwadja beträffar pekar Baydawi just på betydelsen
”föra samman”, dvs. han ser det som helt synonymt med qarana, (”föra samman”), snarare än med betydelsen ”gifta bort”, vilket är den innebörd som Koran-översättarna i regel tycks föredra (ö.a.).

Jfr en liknande fras i 43:73 – och den därtill fogade noten 53, som erinrar
om den allegoriska karaktären av alla beskrivningar av lycksaligheten i paradiset.
— I sin kommentar till den närmast föregående versen – men med syftning på
alla verser i suran som skildrar paradisets fröjder – säger den indiske Koran-översättaren Abdallah Yusuf Ali i The Glorious Kuran, i not 4728, s. 1352, följande: ”Följeslagarna, såväl som hela scenen, klädseln, placeringen visavi, de rika
frukterna, alla detaljer bidrar till [helheten i] den sköna tavla som här målas upp.
Denna symboliska beskrivning måste inte nödvändigtvis tolkas så att [den paradisiska tillvaron] kommer att bestå i ätande och drickande, klädbestyr, bröllopsfester eller andra fysiska företeelser av liknande slag; liv, givetvis, men befriat från
all jordisk plumphet och råhet. I detta liv skall kvinnorna liksom männen uppnå
denna obeskrivliga lycksalighet, jfr 9:72, och alla symboliska beskrivningar av
skönhet, behag och tillfredsställelse skall i lika mån gälla dem båda.” (ö.a.).


Ordagr.: ”i tillägg till [el. ’efter’] den första döden” [dvs. den fysiska döden
på jorden] – jfr 37:58–59.


Dvs. genom att ha gett dem Sin vägledning, som de har följt. Den eviga saligheten är sålunda resultatet av ett reciprokt agerande från Guds och människans sida och av en innerlig union mellan henne och Gud.


Dvs. Guds vilja kommer att ske, vare sig de vet det eller inte.