QuranReader

It is derived from the sentence idh andhara qauma-hu bil Ahqaf-i of verse 21.

<h2>Name</h2>
<p>It is derived from the sentence <em>idh andhara qauma-hu bil Ahqaf-i</em> of <a href=/46/21>verse 21</a>.</p>
<h2>Period of Revelation</h2>
<p>It is determined by an historical event that has been mentioned in <a href=/46/29-32>vv. 29-32</a>. This incident of the visit of the jinn and their going back after listening to the Qur'an had occurred, according to agreed traditions of the <em>Hadith</em> and biographical literature, at the time when the Holy Prophet had halted at Makkah during his return journey from Ta'if to Makkah. And according to all authentic historical traditions he had gone to Ta'if three years before the <em>Hijrah</em> ; therefore it is determined that this Surah was sent down towards the end of the 10th year or in the early part of the 11th year of the Prophethood.</p>
<h2>Historical Background</h2>
<p>The 10th year of the Prophethood was a year of extreme persecution and distress in the Holy prophet's life. The Quraish and the other tribes had continued their boycott of the Bani Hashim and the Muslims for three years and the Holy Prophet and the people of his family and Companions lay besieged in Shi'b Abi Talib. The Quraish had blocked up this locality from every side so that no supplies of any kind could reach the besieged people. Only during the Hajj season they were allowed to come out and buy some articles of necessity. But even at that time whenever Abu Lahab noticed any of them approaching the market place or a trading caravan he would call out to the merchants exhorting them to announce forbidding rates of their articles for them, and would pledge that he himself would buy those articles so that they did not suffer any loss. This boycott which continued uninterrupted for three years had broken the back of the Muslims and the Bani Hashim; so much so that at times they
were even forced to eat grass and the leaves of trees.</p>
<p>At last, when the siege was lifted this year, Abu Talib, the Holy Prophet's uncle, who had been shielding him for ten long years, died, and hardly a month later his wife, Hadrat Khadijah, who had been a source of peace and consolation for him ever since the beginning of the call, also passed away. Because of these tragic incidents, which closely followed each other, the Holy Prophet used to refer to this year as the year of sorrow and grief.</p>
<p>After the death of Hadart Khadijah and Abu Talib the disbelievers of Makkah became even bolder against the Holy Prophet. They started treating him even more harshly. So much so that it became difficult for him to step out of his house. Of these days Ibn Hisham has related the incident that a Quraish scoundrel one day threw dust at him openly in the street.</p>
<p>At last, the Holy Prophet left for Ta'if with the intention that he should invite the Bani Thaqif to Islam, for even if they did not accept Islam, they might at least be persuaded to allow him to work for his mission peacefully. He did not have the facility of any conveyance at that time, and traveled all the way to Ta'if on foot. According to some traditions, he had gone there alone, but according to others, he was accompanied by Zaid bin Harithah. He stayed at Ta'if for a few days, and approached each of the chiefs and nobles of the Bani Thaqif and talked to him about his mission. But not only they refused to listen to him, but plainly gave him the notice that he should leave their city, for they feared that his preaching might "spoil" their younger generation. Thus, he was compelled to leave Ta'if. When he was leaving the city, the chiefs of Thaqif set their slaves and scoundrels behind him, who went on crying at him, abusing him and petting him with stones for a long way
from either side of the road till he became broken down with wounds and his shoes were filled with blood. Wearied and exhausted he took shelter in the shade of the wall of a garden outside Ta'if, and prayed:</p>
<p>"O God, to Thee I complain of my weakness, little resource, and lowliness before men. O Most Merciful, Thou art the Lord of the weak, and Thou art my Lord. To whom wilt Thou confide me? To one afar who will misuse me?Or to an enemy to whom Thou hast given power over me?If Thou art not angry with me I care not. Thy favor is more wide for me. I take refuge in the light of Thy countenance by which the darkness is illumined, and the things of this world and the next are rightly ordered, lest Thy anger descend upon me or Thy wrath light upon me. It is for Thee to be satisfied until Thou art well pleased. There is no power and no might save in Thee." (Ibn Hisham:A. Guillaume's Translation, p. 193).</p>
<p>Grieved and heart broken when he returned and reached near Qarn al-Manazil, he felt as though the sky was overcast by clouds. He looked up and saw Gabriel in front of him, who called out:"Allah has heard the way your people have responded. He has, therefore, sent this angel in charge of the mountains. You may command him as you please." Then the angel of the mountains greeted him and submitted :"If you like I would overturn the mountains from either side upon these people." The Holy Prophet replied : "No, but I expect that Allah will create from their seed those who will worship none but Allah, the One." (Bukhari, <em>Dhikr al Mala'ikah</em> ; Muslim: <em>Kitab al-Maghazi</em> ; Nasa'i :<em>Al-Bauth</em>).</p>
<p>After this he went to stay for a few days at Makkah, perplexed as to how he would face the people of Makkah, who, he thought, would be still further emboldened against him after hearing what had happened at Ta'if. It was here that one night when he was reciting the Qur'an in the Prayer, a group of the jinn happened to pass by and listened to the Qur'an, believed in it, and returned to their people to preach Islam. Thus, Allah gave His Prophet the good news that if the men were running away from his invitation, there were many of the jinn, who had become its believers, and they were spreading his message among their own kind.</p>
<h2>Subject Matter and Topics</h2>
<p>Such were the conditions when this Surah was sent down. Anyone who keeps this background in view, on the one hand, and studies this Surah, on the other, will have no doubt left in his mind that this is not at all the composition of Muhammad (upon whom be Allah's peace), but "a Revelation from the All Mighty, All Wise Allah." For nowhere in this Surah, from the beginning to the end, does one find even a tinge of the human feelings and reactions, which are naturally produced in a man who is passing through such hard conditions. Had it been the word of Muhammad (upon whom be Allah's peace) whom the occurrence of personal griefs one after the other and the countless and the recent bitter experience at Ta'if had caused extreme anguish and distress, it would have reflected in some degree the state of the mind of the man who was the subject of these afflictions and griefs. Consider the prayer that we have cited above: it contains his own language its every word is saturated with the
feelings that he had at the time. But this Surah which was sent down precisely in the same period and was recited even by him under the same conditions, is absolutely free from every sign or trace of the time.</p>
<p>The subject matter of the Surah is to warn the disbelievers of the errors in which they were involved, and also resisted arrogantly, and were condemning the man who was trying to redeem them. They regarded the world as a useless and purposeless place where they were not answerable to anyone. They thought that invitation to <em>Tauhid</em> was false and stuck to the belief that their own deities were actually the associates of Allah. They were not inclined to believe that the Qur'an was the Word of the Lord of the worlds. They had a strange erroneous concept of apostleship on the basis of which they were proposing strange criteria of judging the Holy Prophet's claim to it. In their estimation one great proof of Islam's not being based on the truth was that their elders and important chiefs of the tribes and so called leaders of their nation were not accepting it and only a few young men, and some poor folks and some slaves had affirmed faith in it. They thought that Resurrection
and life after death and the rewards and punishments of the Hereafter were fabrications whose occurrence was absolutely out of the question.</p>
<p>In this Surah each of these misconceptions has been refuted in a brief but rational way, and the disbelievers have been warned that if they would reject the invitation of the Qur'an and the Prophethood of the Prophet Muhammad (upon whom be Allah's peace) by prejudice and stubbornness instead of trying to understand its truth rationally, they would only be preparing for their own doom.</p>


تنزيل الكتاب من الله العزيز الحكيم

تَنزِيلُ ٱلْكِتَـٰبِ مِنَ ٱللَّهِ ٱلْعَزِيزِ ٱلْحَكِيمِ

ما خلقنا السماوات والارض وما بينهما الا بالحق واجل مسمى والذين كفروا عما انذروا معرضون

مَا خَلَقْنَا ٱلسَّمَـٰوَٰتِ وَٱلْأَرْضَ وَمَا بَيْنَهُمَآ إِلَّا بِٱلْحَقِّ وَأَجَلٍ مُّسَمًّى ۚ وَٱلَّذِينَ كَفَرُوا۟ عَمَّآ أُنذِرُوا۟ مُعْرِضُونَ

قل ارايتم ما تدعون من دون الله اروني ماذا خلقوا من الارض ام لهم شرك في السماوات ائتوني بكتاب من قبل هذا او اثارة من علم ان كنتم صادقين

قُلْ أَرَءَيْتُم مَّا تَدْعُونَ مِن دُونِ ٱللَّهِ أَرُونِى مَاذَا خَلَقُوا۟ مِنَ ٱلْأَرْضِ أَمْ لَهُمْ شِرْكٌ فِى ٱلسَّمَـٰوَٰتِ ۖ ٱئْتُونِى بِكِتَـٰبٍ مِّن قَبْلِ هَـٰذَآ أَوْ أَثَـٰرَةٍ مِّنْ عِلْمٍ إِن كُنتُمْ صَـٰدِقِينَ

ومن اضل ممن يدعو من دون الله من لا يستجيب له الى يوم القيامة وهم عن دعائهم غافلون

وَمَنْ أَضَلُّ مِمَّن يَدْعُوا۟ مِن دُونِ ٱللَّهِ مَن لَّا يَسْتَجِيبُ لَهُۥٓ إِلَىٰ يَوْمِ ٱلْقِيَـٰمَةِ وَهُمْ عَن دُعَآئِهِمْ غَـٰفِلُونَ

واذا حشر الناس كانوا لهم اعداء وكانوا بعبادتهم كافرين

وَإِذَا حُشِرَ ٱلنَّاسُ كَانُوا۟ لَهُمْ أَعْدَآءً وَكَانُوا۟ بِعِبَادَتِهِمْ كَـٰفِرِينَ

واذا تتلى عليهم اياتنا بينات قال الذين كفروا للحق لما جاءهم هذا سحر مبين

وَإِذَا تُتْلَىٰ عَلَيْهِمْ ءَايَـٰتُنَا بَيِّنَـٰتٍ قَالَ ٱلَّذِينَ كَفَرُوا۟ لِلْحَقِّ لَمَّا جَآءَهُمْ هَـٰذَا سِحْرٌ مُّبِينٌ

ام يقولون افتراه قل ان افتريته فلا تملكون لي من الله شيئا هو اعلم بما تفيضون فيه كفى به شهيدا بيني وبينكم وهو الغفور الرحيم

أَمْ يَقُولُونَ ٱفْتَرَىٰهُ ۖ قُلْ إِنِ ٱفْتَرَيْتُهُۥ فَلَا تَمْلِكُونَ لِى مِنَ ٱللَّهِ شَيْـًٔا ۖ هُوَ أَعْلَمُ بِمَا تُفِيضُونَ فِيهِ ۖ كَفَىٰ بِهِۦ شَهِيدًۢا بَيْنِى وَبَيْنَكُمْ ۖ وَهُوَ ٱلْغَفُورُ ٱلرَّحِيمُ

قل ما كنت بدعا من الرسل وما ادري ما يفعل بي ولا بكم ان اتبع الا ما يوحى الي وما انا الا نذير مبين

قُلْ مَا كُنتُ بِدْعًا مِّنَ ٱلرُّسُلِ وَمَآ أَدْرِى مَا يُفْعَلُ بِى وَلَا بِكُمْ ۖ إِنْ أَتَّبِعُ إِلَّا مَا يُوحَىٰٓ إِلَىَّ وَمَآ أَنَا۠ إِلَّا نَذِيرٌ مُّبِينٌ

قل ارايتم ان كان من عند الله وكفرتم به وشهد شاهد من بني اسرائيل على مثله فامن واستكبرتم ان الله لا يهدي القوم الظالمين

قُلْ أَرَءَيْتُمْ إِن كَانَ مِنْ عِندِ ٱللَّهِ وَكَفَرْتُم بِهِۦ وَشَهِدَ شَاهِدٌ مِّنۢ بَنِىٓ إِسْرَٰٓءِيلَ عَلَىٰ مِثْلِهِۦ فَـَٔامَنَ وَٱسْتَكْبَرْتُمْ ۖ إِنَّ ٱللَّهَ لَا يَهْدِى ٱلْقَوْمَ ٱلظَّـٰلِمِينَ

وقال الذين كفروا للذين امنوا لو كان خيرا ما سبقونا اليه واذ لم يهتدوا به فسيقولون هذا افك قديم

وَقَالَ ٱلَّذِينَ كَفَرُوا۟ لِلَّذِينَ ءَامَنُوا۟ لَوْ كَانَ خَيْرًا مَّا سَبَقُونَآ إِلَيْهِ ۚ وَإِذْ لَمْ يَهْتَدُوا۟ بِهِۦ فَسَيَقُولُونَ هَـٰذَآ إِفْكٌ قَدِيمٌ

ومن قبله كتاب موسى اماما ورحمة وهذا كتاب مصدق لسانا عربيا لينذر الذين ظلموا وبشرى للمحسنين

وَمِن قَبْلِهِۦ كِتَـٰبُ مُوسَىٰٓ إِمَامًا وَرَحْمَةً ۚ وَهَـٰذَا كِتَـٰبٌ مُّصَدِّقٌ لِّسَانًا عَرَبِيًّا لِّيُنذِرَ ٱلَّذِينَ ظَلَمُوا۟ وَبُشْرَىٰ لِلْمُحْسِنِينَ

ان الذين قالوا ربنا الله ثم استقاموا فلا خوف عليهم ولا هم يحزنون

إِنَّ ٱلَّذِينَ قَالُوا۟ رَبُّنَا ٱللَّهُ ثُمَّ ٱسْتَقَـٰمُوا۟ فَلَا خَوْفٌ عَلَيْهِمْ وَلَا هُمْ يَحْزَنُونَ

اولئك اصحاب الجنة خالدين فيها جزاء بما كانوا يعملون

أُو۟لَـٰٓئِكَ أَصْحَـٰبُ ٱلْجَنَّةِ خَـٰلِدِينَ فِيهَا جَزَآءًۢ بِمَا كَانُوا۟ يَعْمَلُونَ

ووصينا الانسان بوالديه احسانا حملته امه كرها ووضعته كرها وحمله وفصاله ثلاثون شهرا حتى اذا بلغ اشده وبلغ اربعين سنة قال رب اوزعني ان اشكر نعمتك التي انعمت علي وعلى والدي وان اعمل صالحا ترضاه واصلح لي في ذريتي اني تبت اليك واني من المسلمين

وَوَصَّيْنَا ٱلْإِنسَـٰنَ بِوَٰلِدَيْهِ إِحْسَـٰنًا ۖ حَمَلَتْهُ أُمُّهُۥ كُرْهًا وَوَضَعَتْهُ كُرْهًا ۖ وَحَمْلُهُۥ وَفِصَـٰلُهُۥ ثَلَـٰثُونَ شَهْرًا ۚ حَتَّىٰٓ إِذَا بَلَغَ أَشُدَّهُۥ وَبَلَغَ أَرْبَعِينَ سَنَةً قَالَ رَبِّ أَوْزِعْنِىٓ أَنْ أَشْكُرَ نِعْمَتَكَ ٱلَّتِىٓ أَنْعَمْتَ عَلَىَّ وَعَلَىٰ وَٰلِدَىَّ وَأَنْ أَعْمَلَ صَـٰلِحًا تَرْضَىٰهُ وَأَصْلِحْ لِى فِى ذُرِّيَّتِىٓ ۖ إِنِّى تُبْتُ إِلَيْكَ وَإِنِّى مِنَ ٱلْمُسْلِمِينَ

اولئك الذين نتقبل عنهم احسن ما عملوا ونتجاوز عن سيئاتهم في اصحاب الجنة وعد الصدق الذي كانوا يوعدون

أُو۟لَـٰٓئِكَ ٱلَّذِينَ نَتَقَبَّلُ عَنْهُمْ أَحْسَنَ مَا عَمِلُوا۟ وَنَتَجَاوَزُ عَن سَيِّـَٔاتِهِمْ فِىٓ أَصْحَـٰبِ ٱلْجَنَّةِ ۖ وَعْدَ ٱلصِّدْقِ ٱلَّذِى كَانُوا۟ يُوعَدُونَ

والذي قال لوالديه اف لكما اتعدانني ان اخرج وقد خلت القرون من قبلي وهما يستغيثان الله ويلك امن ان وعد الله حق فيقول ما هذا الا اساطير الاولين

وَٱلَّذِى قَالَ لِوَٰلِدَيْهِ أُفٍّ لَّكُمَآ أَتَعِدَانِنِىٓ أَنْ أُخْرَجَ وَقَدْ خَلَتِ ٱلْقُرُونُ مِن قَبْلِى وَهُمَا يَسْتَغِيثَانِ ٱللَّهَ وَيْلَكَ ءَامِنْ إِنَّ وَعْدَ ٱللَّهِ حَقٌّ فَيَقُولُ مَا هَـٰذَآ إِلَّآ أَسَـٰطِيرُ ٱلْأَوَّلِينَ

اولئك الذين حق عليهم القول في امم قد خلت من قبلهم من الجن والانس انهم كانوا خاسرين

أُو۟لَـٰٓئِكَ ٱلَّذِينَ حَقَّ عَلَيْهِمُ ٱلْقَوْلُ فِىٓ أُمَمٍ قَدْ خَلَتْ مِن قَبْلِهِم مِّنَ ٱلْجِنِّ وَٱلْإِنسِ ۖ إِنَّهُمْ كَانُوا۟ خَـٰسِرِينَ

ولكل درجات مما عملوا وليوفيهم اعمالهم وهم لا يظلمون

وَلِكُلٍّ دَرَجَـٰتٌ مِّمَّا عَمِلُوا۟ ۖ وَلِيُوَفِّيَهُمْ أَعْمَـٰلَهُمْ وَهُمْ لَا يُظْلَمُونَ

ويوم يعرض الذين كفروا على النار اذهبتم طيباتكم في حياتكم الدنيا واستمتعتم بها فاليوم تجزون عذاب الهون بما كنتم تستكبرون في الارض بغير الحق وبما كنتم تفسقون

وَيَوْمَ يُعْرَضُ ٱلَّذِينَ كَفَرُوا۟ عَلَى ٱلنَّارِ أَذْهَبْتُمْ طَيِّبَـٰتِكُمْ فِى حَيَاتِكُمُ ٱلدُّنْيَا وَٱسْتَمْتَعْتُم بِهَا فَٱلْيَوْمَ تُجْزَوْنَ عَذَابَ ٱلْهُونِ بِمَا كُنتُمْ تَسْتَكْبِرُونَ فِى ٱلْأَرْضِ بِغَيْرِ ٱلْحَقِّ وَبِمَا كُنتُمْ تَفْسُقُونَ

واذكر اخا عاد اذ انذر قومه بالاحقاف وقد خلت النذر من بين يديه ومن خلفه الا تعبدوا الا الله اني اخاف عليكم عذاب يوم عظيم

۞ وَٱذْكُرْ أَخَا عَادٍ إِذْ أَنذَرَ قَوْمَهُۥ بِٱلْأَحْقَافِ وَقَدْ خَلَتِ ٱلنُّذُرُ مِنۢ بَيْنِ يَدَيْهِ وَمِنْ خَلْفِهِۦٓ أَلَّا تَعْبُدُوٓا۟ إِلَّا ٱللَّهَ إِنِّىٓ أَخَافُ عَلَيْكُمْ عَذَابَ يَوْمٍ عَظِيمٍ

قالوا اجئتنا لتافكنا عن الهتنا فاتنا بما تعدنا ان كنت من الصادقين

قَالُوٓا۟ أَجِئْتَنَا لِتَأْفِكَنَا عَنْ ءَالِهَتِنَا فَأْتِنَا بِمَا تَعِدُنَآ إِن كُنتَ مِنَ ٱلصَّـٰدِقِينَ

قال انما العلم عند الله وابلغكم ما ارسلت به ولكني اراكم قوما تجهلون

قَالَ إِنَّمَا ٱلْعِلْمُ عِندَ ٱللَّهِ وَأُبَلِّغُكُم مَّآ أُرْسِلْتُ بِهِۦ وَلَـٰكِنِّىٓ أَرَىٰكُمْ قَوْمًا تَجْهَلُونَ

فلما راوه عارضا مستقبل اوديتهم قالوا هذا عارض ممطرنا بل هو ما استعجلتم به ريح فيها عذاب اليم

فَلَمَّا رَأَوْهُ عَارِضًا مُّسْتَقْبِلَ أَوْدِيَتِهِمْ قَالُوا۟ هَـٰذَا عَارِضٌ مُّمْطِرُنَا ۚ بَلْ هُوَ مَا ٱسْتَعْجَلْتُم بِهِۦ ۖ رِيحٌ فِيهَا عَذَابٌ أَلِيمٌ

تدمر كل شيء بامر ربها فاصبحوا لا يرى الا مساكنهم كذلك نجزي القوم المجرمين

تُدَمِّرُ كُلَّ شَىْءٍۭ بِأَمْرِ رَبِّهَا فَأَصْبَحُوا۟ لَا يُرَىٰٓ إِلَّا مَسَـٰكِنُهُمْ ۚ كَذَٰلِكَ نَجْزِى ٱلْقَوْمَ ٱلْمُجْرِمِينَ

ولقد مكناهم فيما ان مكناكم فيه وجعلنا لهم سمعا وابصارا وافئدة فما اغنى عنهم سمعهم ولا ابصارهم ولا افئدتهم من شيء اذ كانوا يجحدون بايات الله وحاق بهم ما كانوا به يستهزئون

وَلَقَدْ مَكَّنَّـٰهُمْ فِيمَآ إِن مَّكَّنَّـٰكُمْ فِيهِ وَجَعَلْنَا لَهُمْ سَمْعًا وَأَبْصَـٰرًا وَأَفْـِٔدَةً فَمَآ أَغْنَىٰ عَنْهُمْ سَمْعُهُمْ وَلَآ أَبْصَـٰرُهُمْ وَلَآ أَفْـِٔدَتُهُم مِّن شَىْءٍ إِذْ كَانُوا۟ يَجْحَدُونَ بِـَٔايَـٰتِ ٱللَّهِ وَحَاقَ بِهِم مَّا كَانُوا۟ بِهِۦ يَسْتَهْزِءُونَ

ولقد اهلكنا ما حولكم من القرى وصرفنا الايات لعلهم يرجعون

وَلَقَدْ أَهْلَكْنَا مَا حَوْلَكُم مِّنَ ٱلْقُرَىٰ وَصَرَّفْنَا ٱلْـَٔايَـٰتِ لَعَلَّهُمْ يَرْجِعُونَ

فلولا نصرهم الذين اتخذوا من دون الله قربانا الهة بل ضلوا عنهم وذلك افكهم وما كانوا يفترون

فَلَوْلَا نَصَرَهُمُ ٱلَّذِينَ ٱتَّخَذُوا۟ مِن دُونِ ٱللَّهِ قُرْبَانًا ءَالِهَةًۢ ۖ بَلْ ضَلُّوا۟ عَنْهُمْ ۚ وَذَٰلِكَ إِفْكُهُمْ وَمَا كَانُوا۟ يَفْتَرُونَ

واذ صرفنا اليك نفرا من الجن يستمعون القران فلما حضروه قالوا انصتوا فلما قضي ولوا الى قومهم منذرين

وَإِذْ صَرَفْنَآ إِلَيْكَ نَفَرًا مِّنَ ٱلْجِنِّ يَسْتَمِعُونَ ٱلْقُرْءَانَ فَلَمَّا حَضَرُوهُ قَالُوٓا۟ أَنصِتُوا۟ ۖ فَلَمَّا قُضِىَ وَلَّوْا۟ إِلَىٰ قَوْمِهِم مُّنذِرِينَ

قالوا يا قومنا انا سمعنا كتابا انزل من بعد موسى مصدقا لما بين يديه يهدي الى الحق والى طريق مستقيم

قَالُوا۟ يَـٰقَوْمَنَآ إِنَّا سَمِعْنَا كِتَـٰبًا أُنزِلَ مِنۢ بَعْدِ مُوسَىٰ مُصَدِّقًا لِّمَا بَيْنَ يَدَيْهِ يَهْدِىٓ إِلَى ٱلْحَقِّ وَإِلَىٰ طَرِيقٍ مُّسْتَقِيمٍ

يا قومنا اجيبوا داعي الله وامنوا به يغفر لكم من ذنوبكم ويجركم من عذاب اليم

يَـٰقَوْمَنَآ أَجِيبُوا۟ دَاعِىَ ٱللَّهِ وَءَامِنُوا۟ بِهِۦ يَغْفِرْ لَكُم مِّن ذُنُوبِكُمْ وَيُجِرْكُم مِّنْ عَذَابٍ أَلِيمٍ

ومن لا يجب داعي الله فليس بمعجز في الارض وليس له من دونه اولياء اولئك في ضلال مبين

وَمَن لَّا يُجِبْ دَاعِىَ ٱللَّهِ فَلَيْسَ بِمُعْجِزٍ فِى ٱلْأَرْضِ وَلَيْسَ لَهُۥ مِن دُونِهِۦٓ أَوْلِيَآءُ ۚ أُو۟لَـٰٓئِكَ فِى ضَلَـٰلٍ مُّبِينٍ

اولم يروا ان الله الذي خلق السماوات والارض ولم يعي بخلقهن بقادر على ان يحيي الموتى بلى انه على كل شيء قدير

أَوَلَمْ يَرَوْا۟ أَنَّ ٱللَّهَ ٱلَّذِى خَلَقَ ٱلسَّمَـٰوَٰتِ وَٱلْأَرْضَ وَلَمْ يَعْىَ بِخَلْقِهِنَّ بِقَـٰدِرٍ عَلَىٰٓ أَن يُحْـِۧىَ ٱلْمَوْتَىٰ ۚ بَلَىٰٓ إِنَّهُۥ عَلَىٰ كُلِّ شَىْءٍ قَدِيرٌ

ويوم يعرض الذين كفروا على النار اليس هذا بالحق قالوا بلى وربنا قال فذوقوا العذاب بما كنتم تكفرون

وَيَوْمَ يُعْرَضُ ٱلَّذِينَ كَفَرُوا۟ عَلَى ٱلنَّارِ أَلَيْسَ هَـٰذَا بِٱلْحَقِّ ۖ قَالُوا۟ بَلَىٰ وَرَبِّنَا ۚ قَالَ فَذُوقُوا۟ ٱلْعَذَابَ بِمَا كُنتُمْ تَكْفُرُونَ

فاصبر كما صبر اولو العزم من الرسل ولا تستعجل لهم كانهم يوم يرون ما يوعدون لم يلبثوا الا ساعة من نهار بلاغ فهل يهلك الا القوم الفاسقون

فَٱصْبِرْ كَمَا صَبَرَ أُو۟لُوا۟ ٱلْعَزْمِ مِنَ ٱلرُّسُلِ وَلَا تَسْتَعْجِل لَّهُمْ ۚ كَأَنَّهُمْ يَوْمَ يَرَوْنَ مَا يُوعَدُونَ لَمْ يَلْبَثُوٓا۟ إِلَّا سَاعَةً مِّن نَّهَارٍۭ ۚ بَلَـٰغٌ ۚ فَهَلْ يُهْلَكُ إِلَّا ٱلْقَوْمُ ٱلْفَـٰسِقُونَ

FYRTIOSJÄTTE SURAN
AL-AHQAF (SANDDYNERNA)
Mekka-perioden
DENNA sura, den sista i ha-mim-serien, hämtar sitt namn från vers 21.
Med stor sannolikhet uppenbarades den vid ungefär samma tid som
sura 72, dvs. omkring två år före Profetens hidjrah till Medina, eller
möjligen någon tid därefter.

Koranens Budskap

Koranensbudskap.se

Al-Ahqaf

Se not 11 till 10:5 angående uttrycket ”inte utan [el. ’i enlighet med’] en plan
och ett syfte” (ordagr.: ”… med en [inre] sanning”). Genom hänvisningen till
”slutpunkten” som Gud har fastställt för hela skapelsen understryks det faktum
att den – i motsats till Hans egen tidlöshet och oändlighet – har ett slut i tid och
rum.

 Dvs. de lyssnar inte till varningen för att tillskriva ett väsen eller en kraft vid
sidan av Gud gudomliga egenskaper.

Underförstått ”som ger stöd för ert påstående att det finns andra gudomliga
makter vid sidan av Gud”.

Dvs. aldrig — eftersom de är döda (ö.a.).

Ordagr.: ”skall de vara fiender till dem …”. Se not 14 till 35:14 angående denna symboliska ”fiendskap”, 
som de som utan fog blivit föremål för dyrkan kommer att visa sina tillbedjare.

Ordagr.: ”trolldom”; se not 12 till 74:24, där ordet sihr kronologiskt sett första gången används med 
den innebörd det har ovan. Den sanning som det är fråga om är, liksom där, Koranens budskap. — Jfr också 
not 4 till sura 21 (ö.a.).

Underförstått ”varför skulle jag då ha funnit på allt detta för er skull?”.

Undermeningen är ”måtte Gud förlåta er och av nåd ge er vägledning” (Zamakhshari).

Så tolkar Tabari, Baghawi och Ibn Kathir denna sats och lägger i detta – vilket särskilt 
betonas av Razi – innebörden ”jag är bara en människa liksom alla
Guds sändebud som gått före mig”. En alternativ tolkning är: ”Jag är ingen ny
uppfinning bland sändebuden” – dvs. ”jag förkunnar ingenting som inte redan
förkunnats av alla sändebud som gått före mig” (Razi och Baydawi). Det senare
rimmar väl med Koranens doktrin att alla sändebud har förkunnat samma etik.

Dvs. ”hur det skall gå med oss alla i denna värld” (Tabari, som återger och
instämmer i denna tolkning av Al-Hasan al-Basri) eller, enligt Baydawi, ”…
både i denna värld och i det kommande livet”. I båda tolkningarna ligger ett förnekande 
från Profetens sida att han kunde se in i framtiden och, ännu allmännare, att han hade kännedom om 
”det som ligger utanför människans uppfattningsförmåga (al-ghayb)”; jfr 6:50 eller 7:188.

Dvs. ”en profet som han själv”. Det här nämnda ”vittnet” måste vara Moses;
jfr 5 Mos. 18:18: ”En profet skall jag låta uppstå åt dem bland deras bröder, en
som är dig lik, och jag skall lägga mina ord i hans mun, och han skall tala till dem
allt vad jag bjuder honom”; och liknande ord i 5 Mos. 18:15. (Se i detta sammanhang not 
33 till 2:42.) — En vanlig åsikt bland kommentatorerna är att
med ”vittnet” avsågs en judisk lärd, Abdallah ibn Salam, som mötte Profeten
när han på sin hidjrah kom till Medina och, efter ett kort samtal, sade sig tro på
honom som Guds profet (ö.a.).

Ordagr.: ”ha skyndat sig in i det före oss”. Nära nog alla klassiska kommentatorer 
förmodar att detta anspelar på de hedniska qurayshiternas förakt för
Muhammads tidiga anhängare, av vilka de flesta kom från det lägsta, fattigaste
skiktet i det mekkanska samhället. De ovan citerade orden har dock otvivelaktigt
en tidlös syftning, såtillvida som de fattiga och ”små” människorna alltid har
varit de första som flockas kring en profet. Orden har dessutom tillämplighet på
vår tid, eftersom de materiellt starkaste nationerna, vars teknologiska framsteg
gjort dem blinda för många andliga sanningar, visar ett växande förakt för de
svagare kulturer där religionen ännu har en framträdande plats, även om det här
oftast är fråga om formalism; och eftersom dessa länder inte förstår att det är
denna formalism och den därav följande kulturella stagnationen och inte religionen som 
sådan som är den djupaste orsaken till deras svaghet, lägger de skulden just på religionen, 
som om de ville säga: ”Om religionen hade något värde skulle vi ha varit de första att hålla 
fast vid den” – för att ”rättfärdiga” sin egen materialism och sin ovillighet att låta sig ledas 
av överväganden av andlig art.

Dvs. den gudomliga uppenbarelsen över huvud taget som fenomen, vilket
framgår av det följande avsnittet, där det är fråga om Moses uppenbarelser. —
Meningen lyder ordagrant: ”Det är en gammal lögn.” (ö.a.).

Dvs. Tora i dess ursprungliga, oförvanskade skick.

Jfr 29:8 och 31:14. Här anknyter detta till orden om ”dem som gör det goda
och det rätta” i slutet av vers 12, som verserna 13 och 14 handlar om.

Dvs. den ålder då människan förutsätts ha uppnått sin fulla intellektuella
och andliga mognad. Man bör veta att ordet insan (”människa”) i versens första
mening, vars genus är maskulinum, används utan åtskillnad om bägge könen.

Underförstått ”över alla synder som han (dvs. ’jag’) begår”. Se not 41 till sista meningen i 24:31.

Dvs. ”Vi skall belöna dem efter deras bästa handlingar”; jfr 29:7.

Denna fingerade dialog fyller inte bara funktionen att illustrera den eviga –
och kanske naturliga – konflikten mellan en äldre och en yngre generation, utan
den pekar också på överföringen av religiösa föreställningar som föräldraskapets
kanske viktigaste uppgift och, i ett vidare sammanhang, som basen för all samhällelig kontinuitet.

Partikeln li, som står som prefix till det följande verbet, kan uppenbarligen
uppfattas som grammatikernas lam al-aqibah, dvs. den uttrycker här inte avsikt
(”för att”) utan orsakssammanhang och kan därför lämpligen återges med ”så
att”. — Jfr också not 115 till 6:132 (ö.a.).

Med ”högmodet” torde avses deras övermodiga påstående att det efter döden
inte finns något liv.

Denne var profeten Hud (se sura 7, not 47). Omnämnandet av Hud och
stammen Ad anknyter till sista meningen av föregående vers, såtillvida som denna 
stam hör till de folk som Koranen särskilt namnger som dem som ”gick för
långt i sitt trots på jorden” (89:11).

Ordagr.: ”mellan hans händer och bakom honom”. Denna idiomatiska fras
(förklarad i not 247 till 2:255) är tydligen en anspelning på de många varningsbudskap 
både på Huds tid och i ett avlägset och halvt bortglömt förflutet som
borde ha gjort stammen Ad medvetna om hur långt de hade avlägsnat sig från
den raka vägen – men inte fått avsedd verkan. Här ges alltså en subtil, parentetisk erinran 
om att Gud – frånsett de uppenbarelser som Han ger Sina profeter –
också vägleder människan genom många tecken och varningar, som framträder
överallt i naturen såväl som i växlande villkor som kännetecken på det mänskliga samhället.

Dvs. de fick, utan att de själva förstod det, se den annalkande undergången.

Se 69:6–8, som talar om den sandstorm med iskyla som helt utplånade
stammen Ad.

Dessa ord syftar i första hand på Profetens hedniska samtida, men de är också tillämpliga 
på senare generationer. – Stammen Ad hade obestritt herravälde
inom det vidsträckta område där de hade etablerat sig (jfr 89:7–8 – ”Iram, [de
tusen] pelarnas [stad], vars like aldrig har återskapats på jorden”). Samhällsförhållandena var 
dessutom på deras tid så enkla och så fria från den ovisshet och de
faror som nu plågar mer utvecklade civilisationers människor att de väl kunde
anses ha fått en ”bättre och säkrare plats på jorden” än människor i senare, mer
bekymmersfyllda tider.

Ordagr.: ”hjärtan” (afidah, plur. av fuad); araberna betraktade nämligen
hjärtat som säte inte bara för känslorna utan också för intellektet.

Ordagr.: ”runt omkring er”, dvs. ”nära er i tid och rum”. i ett annat, vidare
perspektiv kan frasen tolkas som ”runt omkring i världen”.

Denna sats återger innebörden i ordet qurbanan, som inte bara gäller falska
gudar utan också tendensen att tillskriva levande eller döda helgon gudomlig status 
och en roll som ”medlare” mellan människan och det transcendentala Högsta Väsendet.

Ordagr.: ”det var deras lögn och något som de hade diktat ihop”.

Se sura 2, not 21. Sambandet mellan detta avsnitt och det föregående lär ligga däri att medan 
de syndiga förnekarna (som stammen Ad här får tjäna som exempel på) vägrar att uppmärksamma Guds 
budskap, uppfattade de ”osynliga väsendena” som nämns i fortsättningen genast den sanning som de 
förmedlade och tog den till sig.

Ordet nafar betecknar en grupp av tre till tio människor. Den här omnämnda händelsen – 
som lär ha inträffat i den lilla oasen Nakhlah på vägen från
Mekka till Taif (Tabari) – är uppenbarligen identisk med den som beskrivs i
72:1–15 och vartill ett försök till förklaring görs i not 1 till sura 72.

Dvs. som förkunnare av Koranens budskap. Ordet ”varnare” anknyter till
hänvisningarna i föregående verser till ”budskap och varningar”.

En förklaring till denna översättning av uttrycket ma bayna yadayhi ges i sura
3, not 3. – Som påpekas i not 1 till 72:1 förefaller dessa ord om uppenbarelsen
av Koranen ”efter Moses tid”, utan att Jesus nämns, tyda på att de som talade var
judiska trosbekännare.

Detta förefaller vara en anspelning på Koranens lära att Guds skapande aktivitet fortgår i oändlighet.

Dvs. att livet efter döden är verklighet.

I liknelsens form pekar Koranen här på det illusoriska i begreppet ”tid”, så som människan med sitt 
intellekt uppfattar det – ett begrepp helt ovidkommande för den yttersta verkligheten som hon skall möta 
i kommande liv.

Jfr slutorden i 6:47 och den därtill fogade noten 35.