QuranReader

The Surah derives its name from the sentence wa amanu bi-ma nuzzila ala Muhammad-in of verse 2, thereby implying that it is the Surah in which the holy name of Muhammad (upon wham be Allah's peace and blessings) has occurred. Besides, it has another well known name 'al-Qital' also, which is derived from the sentence wa dhukira fi-hal-qital of verse 20.

<h2>Name</h2>
<p>The Surah derives its name from the sentence <em>wa amanu bi-ma nuzzila ala Muhammad-in</em> of <a href=/47/2>verse 2</a>, thereby implying that it is the Surah in which the holy name of Muhammad (upon wham be Allah's peace and blessings) has occurred. Besides, it has another well known name "<em>al-Qital</em> " also, which is derived from the sentence <em>wa dhukira fi-hal-qital</em> of <a href=/47/20>verse 20</a>.</p>
<h2>Period of Revelation</h2>
<p>The contents of this Surah testify that it was sent down after the hijrah at Madinah at the time when the fighting had been enjoined, though active fighting had not yet been undertaken. Detailed arguments in support of this view have been given in E. N. 8 below.</p>
<h2>Historical Background</h2>
<p>The conditions at the time when this Surah was sent down were such that the Muslims were being made the target of persecution and tyranny in Makkah in particular and in Arabia in general, and life had become miserable for them. Although the Muslims had emigrated to the haven of Madinah from every side, the disbelieving Quraish were not prepared to leave them alone and let them live in peace even there. Thus, the small settlement of Madinah was hemmed in by the enemy, who was bent upon exterminating it completely. The only alternative left with the Muslims were that either they should surrender to the forces of ignorance, giving up their mission of preaching the true Faith, or even following it in their private lives, or should rise to wage a war at the cost of their lives to settle finally and for ever whether Islam would stay in Arabia or the creed of ignorance. On this occasion Allah showed the Muslims the same way of resolution and will, which is the only way for the true
believers. He first permitted them to fight in Surah Al Hajj 39 and then enjoined fighting in Al Baqarah 190. But at that time everyone knew fully well what it meant to wage a war in those conditions. There were only a handful of Muslims in Madinah, who could not muster even a thousand soldiers; yet they were being urged to take up the sword and clash against the pagan forces of the whole of Arabia. Then the kind of the weapons needed to equip its soldiers for war could hardly be afforded by the town in which hundreds of emigrants were still homeless and unsettled even by resort to starving its members at a time when it had been boycotted economically by the Arabs on all sides.</p>
<h2>Theme and Subject Matter</h2>
<p>Such were the conditions when this Surah was revealed. Its theme is to prepare the believers for war and to give them preliminary instructions in this regard. That is why it has also been entitled <em>al-Qital</em>. It deals with the following topics:</p>
<p>At the outset it is said that of the two groups confronting each other at this time, one has refused to accept the Truth and has become an obstruction for others on the way of Allah, while the other group has accepted the Truth which had been sent down by Allah to His servant, Muhammad (upon whom be Allah's peace and blessings). Now, Allah's final decision is that He has rendered fruitless and vain all the works of the former group and set right the condition and affairs of the latter group.</p>
<p>After this, the Muslims have been given the initial war instructions they have been reassured of Allah's help and guidance: they have been given hope for the best rewards on offering sacrifices in the cause of Allah and they have been assured that their struggle in the cause of the Truth will not go to waste, but they will be abundantly rewarded both in this world and in the Hereafter.</p>
<p>Furthermore, about the disbelievers it has been said that they are deprived of Allah's support and guidance: none of their designs will succeed in their conflict with the believers, and they will meet a most evil fate both in this world and in the Hereafter. They thought they had achieved a great success by driving the Prophet of Allah out of Makkah, but in fact by this they had hastened their own doom.</p>
<p>After this, the discourse turns to the hypocrites, who were posing to be sincere Muslims before the command to fight was sent down, but were confounded when this command actually came down, and began to conspire with the disbelievers in order to save themselves from the hazards of war. They have been plainly warned to the effect that no act and deed is acceptable to Allah of those who adopt hypocrisy with regard to Him and His Prophet. There, the basic issue against which all those who profess the Faith are being tried is whether one is on the side of the Truth or Falsehood, whether one's sympathies are with Islam and the Muslims or with disbelief and the disbelievers, whether one keeps one's own self and interests dearer or the Truth which one professes to believe in and follow. One who fails in this test is not at all a believer; his Prayer and his Fasting and his discharging of the <em>zakat</em> deserve no reward from Allah.</p>
<p>Then the Muslims have been exhorted not to lose heart for being small in numbers and ill equipped as against the great strength of the disbelievers: they should not show weakness by offering peace to them, which might still further embolden them against Islam and the Muslims, but they should come out with trust in Allah and clash with the mighty forces of disbelief. Allah is with the Muslims: they alone shall triumph; and the might of disbelief will be humbled and vanquished.</p>
<p>In conclusion, the Muslims have been invited to spend their wealth in the cause of Allah. Although at that time they were economically very weak, the problem that they confronted was the very survival of Islam and the Muslims. The importance and delicacy of the problem demanded that the Muslims should not only risk their lives for safeguarding themselves and their Faith from the dominance of disbelief and for exalting Allah's Religion but should also expend their economic resources as far as possible in the preparations for war. Therefore, they were clearly warned to the effect. Anyone who adopted a niggardly attitude at the time, would not, in fact, harm Allah at all, but would result in his own destruction, for Allah does not stand in need of help from men. If one group of men shirked offering sacrifices in the cause of His Religion, Allah would remove it and bring another group in its place.</p>


الذين كفروا وصدوا عن سبيل الله اضل اعمالهم

 ٱلَّذِينَ كَفَرُوا۟ وَصَدُّوا۟ عَن سَبِيلِ ٱللَّهِ أَضَلَّ أَعْمَـٰلَهُمْ

والذين امنوا وعملوا الصالحات وامنوا بما نزل على محمد وهو الحق من ربهم كفر عنهم سيئاتهم واصلح بالهم

وَٱلَّذِينَ ءَامَنُوا۟ وَعَمِلُوا۟ ٱلصَّـٰلِحَـٰتِ وَءَامَنُوا۟ بِمَا نُزِّلَ عَلَىٰ مُحَمَّدٍ وَهُوَ ٱلْحَقُّ مِن رَّبِّهِمْ ۙ كَفَّرَ عَنْهُمْ سَيِّـَٔاتِهِمْ وَأَصْلَحَ بَالَهُمْ

ذلك بان الذين كفروا اتبعوا الباطل وان الذين امنوا اتبعوا الحق من ربهم كذلك يضرب الله للناس امثالهم

ذَٰلِكَ بِأَنَّ ٱلَّذِينَ كَفَرُوا۟ ٱتَّبَعُوا۟ ٱلْبَـٰطِلَ وَأَنَّ ٱلَّذِينَ ءَامَنُوا۟ ٱتَّبَعُوا۟ ٱلْحَقَّ مِن رَّبِّهِمْ ۚ كَذَٰلِكَ يَضْرِبُ ٱللَّهُ لِلنَّاسِ أَمْثَـٰلَهُمْ

فاذا لقيتم الذين كفروا فضرب الرقاب حتى اذا اثخنتموهم فشدوا الوثاق فاما منا بعد واما فداء حتى تضع الحرب اوزارها ذلك ولو يشاء الله لانتصر منهم ولكن ليبلو بعضكم ببعض والذين قتلوا في سبيل الله فلن يضل اعمالهم

فَإِذَا لَقِيتُمُ ٱلَّذِينَ كَفَرُوا۟ فَضَرْبَ ٱلرِّقَابِ حَتَّىٰٓ إِذَآ أَثْخَنتُمُوهُمْ فَشُدُّوا۟ ٱلْوَثَاقَ فَإِمَّا مَنًّۢا بَعْدُ وَإِمَّا فِدَآءً حَتَّىٰ تَضَعَ ٱلْحَرْبُ أَوْزَارَهَا ۚ ذَٰلِكَ وَلَوْ يَشَآءُ ٱللَّهُ لَٱنتَصَرَ مِنْهُمْ وَلَـٰكِن لِّيَبْلُوَا۟ بَعْضَكُم بِبَعْضٍ ۗ وَٱلَّذِينَ قُتِلُوا۟ فِى سَبِيلِ ٱللَّهِ فَلَن يُضِلَّ أَعْمَـٰلَهُمْ

سَيَهْدِيهِمْ وَيُصْلِحُ بَالَهُمْ

ويدخلهم الجنة عرفها لهم

وَيُدْخِلُهُمُ ٱلْجَنَّةَ عَرَّفَهَا لَهُمْ

يا ايها الذين امنوا ان تنصروا الله ينصركم ويثبت اقدامكم

يَـٰٓأَيُّهَا ٱلَّذِينَ ءَامَنُوٓا۟ إِن تَنصُرُوا۟ ٱللَّهَ يَنصُرْكُمْ وَيُثَبِّتْ أَقْدَامَكُمْ

والذين كفروا فتعسا لهم واضل اعمالهم

وَٱلَّذِينَ كَفَرُوا۟ فَتَعْسًا لَّهُمْ وَأَضَلَّ أَعْمَـٰلَهُمْ

ذلك بانهم كرهوا ما انزل الله فاحبط اعمالهم

ذَٰلِكَ بِأَنَّهُمْ كَرِهُوا۟ مَآ أَنزَلَ ٱللَّهُ فَأَحْبَطَ أَعْمَـٰلَهُمْ

افلم يسيروا في الارض فينظروا كيف كان عاقبة الذين من قبلهم دمر الله عليهم وللكافرين امثالها

۞ أَفَلَمْ يَسِيرُوا۟ فِى ٱلْأَرْضِ فَيَنظُرُوا۟ كَيْفَ كَانَ عَـٰقِبَةُ ٱلَّذِينَ مِن قَبْلِهِمْ ۚ دَمَّرَ ٱللَّهُ عَلَيْهِمْ ۖ وَلِلْكَـٰفِرِينَ أَمْثَـٰلُهَا

ذلك بان الله مولى الذين امنوا وان الكافرين لا مولى لهم

ذَٰلِكَ بِأَنَّ ٱللَّهَ مَوْلَى ٱلَّذِينَ ءَامَنُوا۟ وَأَنَّ ٱلْكَـٰفِرِينَ لَا مَوْلَىٰ لَهُمْ

ان الله يدخل الذين امنوا وعملوا الصالحات جنات تجري من تحتها الانهار والذين كفروا يتمتعون وياكلون كما تاكل الانعام والنار مثوى لهم

إِنَّ ٱللَّهَ يُدْخِلُ ٱلَّذِينَ ءَامَنُوا۟ وَعَمِلُوا۟ ٱلصَّـٰلِحَـٰتِ جَنَّـٰتٍ تَجْرِى مِن تَحْتِهَا ٱلْأَنْهَـٰرُ ۖ وَٱلَّذِينَ كَفَرُوا۟ يَتَمَتَّعُونَ وَيَأْكُلُونَ كَمَا تَأْكُلُ ٱلْأَنْعَـٰمُ وَٱلنَّارُ مَثْوًى لَّهُمْ

وكاين من قرية هي اشد قوة من قريتك التي اخرجتك اهلكناهم فلا ناصر لهم

وَكَأَيِّن مِّن قَرْيَةٍ هِىَ أَشَدُّ قُوَّةً مِّن قَرْيَتِكَ ٱلَّتِىٓ أَخْرَجَتْكَ أَهْلَكْنَـٰهُمْ فَلَا نَاصِرَ لَهُمْ

افمن كان على بينة من ربه كمن زين له سوء عمله واتبعوا اهواءهم

أَفَمَن كَانَ عَلَىٰ بَيِّنَةٍ مِّن رَّبِّهِۦ كَمَن زُيِّنَ لَهُۥ سُوٓءُ عَمَلِهِۦ وَٱتَّبَعُوٓا۟ أَهْوَآءَهُم

مثل الجنة التي وعد المتقون فيها انهار من ماء غير اسن وانهار من لبن لم يتغير طعمه وانهار من خمر لذة للشاربين وانهار من عسل مصفى ولهم فيها من كل الثمرات ومغفرة من ربهم كمن هو خالد في النار وسقوا ماء حميما فقطع امعاءهم

مَّثَلُ ٱلْجَنَّةِ ٱلَّتِى وُعِدَ ٱلْمُتَّقُونَ ۖ فِيهَآ أَنْهَـٰرٌ مِّن مَّآءٍ غَيْرِ ءَاسِنٍ وَأَنْهَـٰرٌ مِّن لَّبَنٍ لَّمْ يَتَغَيَّرْ طَعْمُهُۥ وَأَنْهَـٰرٌ مِّنْ خَمْرٍ لَّذَّةٍ لِّلشَّـٰرِبِينَ وَأَنْهَـٰرٌ مِّنْ عَسَلٍ مُّصَفًّى ۖ وَلَهُمْ فِيهَا مِن كُلِّ ٱلثَّمَرَٰتِ وَمَغْفِرَةٌ مِّن رَّبِّهِمْ ۖ كَمَنْ هُوَ خَـٰلِدٌ فِى ٱلنَّارِ وَسُقُوا۟ مَآءً حَمِيمًا فَقَطَّعَ أَمْعَآءَهُمْ

ومنهم من يستمع اليك حتى اذا خرجوا من عندك قالوا للذين اوتوا العلم ماذا قال انفا اولئك الذين طبع الله على قلوبهم واتبعوا اهواءهم

وَمِنْهُم مَّن يَسْتَمِعُ إِلَيْكَ حَتَّىٰٓ إِذَا خَرَجُوا۟ مِنْ عِندِكَ قَالُوا۟ لِلَّذِينَ أُوتُوا۟ ٱلْعِلْمَ مَاذَا قَالَ ءَانِفًا ۚ أُو۟لَـٰٓئِكَ ٱلَّذِينَ طَبَعَ ٱللَّهُ عَلَىٰ قُلُوبِهِمْ وَٱتَّبَعُوٓا۟ أَهْوَآءَهُمْ

والذين اهتدوا زادهم هدى واتاهم تقواهم

وَٱلَّذِينَ ٱهْتَدَوْا۟ زَادَهُمْ هُدًى وَءَاتَىٰهُمْ تَقْوَىٰهُمْ

فهل ينظرون الا الساعة ان تاتيهم بغتة فقد جاء اشراطها فانى لهم اذا جاءتهم ذكراهم

فَهَلْ يَنظُرُونَ إِلَّا ٱلسَّاعَةَ أَن تَأْتِيَهُم بَغْتَةً ۖ فَقَدْ جَآءَ أَشْرَاطُهَا ۚ فَأَنَّىٰ لَهُمْ إِذَا جَآءَتْهُمْ ذِكْرَىٰهُمْ

فاعلم انه لا اله الا الله واستغفر لذنبك وللمؤمنين والمؤمنات والله يعلم متقلبكم ومثواكم

فَٱعْلَمْ أَنَّهُۥ لَآ إِلَـٰهَ إِلَّا ٱللَّهُ وَٱسْتَغْفِرْ لِذَنۢبِكَ وَلِلْمُؤْمِنِينَ وَٱلْمُؤْمِنَـٰتِ ۗ وَٱللَّهُ يَعْلَمُ مُتَقَلَّبَكُمْ وَمَثْوَىٰكُمْ

ويقول الذين امنوا لولا نزلت سورة فاذا انزلت سورة محكمة وذكر فيها القتال رايت الذين في قلوبهم مرض ينظرون اليك نظر المغشي عليه من الموت فاولى لهم

وَيَقُولُ ٱلَّذِينَ ءَامَنُوا۟ لَوْلَا نُزِّلَتْ سُورَةٌ ۖ فَإِذَآ أُنزِلَتْ سُورَةٌ مُّحْكَمَةٌ وَذُكِرَ فِيهَا ٱلْقِتَالُ ۙ رَأَيْتَ ٱلَّذِينَ فِى قُلُوبِهِم مَّرَضٌ يَنظُرُونَ إِلَيْكَ نَظَرَ ٱلْمَغْشِىِّ عَلَيْهِ مِنَ ٱلْمَوْتِ ۖ فَأَوْلَىٰ لَهُمْ

طاعة وقول معروف فاذا عزم الامر فلو صدقوا الله لكان خيرا لهم

طَاعَةٌ وَقَوْلٌ مَّعْرُوفٌ ۚ فَإِذَا عَزَمَ ٱلْأَمْرُ فَلَوْ صَدَقُوا۟ ٱللَّهَ لَكَانَ خَيْرًا لَّهُمْ

فهل عسيتم ان توليتم ان تفسدوا في الارض وتقطعوا ارحامكم

فَهَلْ عَسَيْتُمْ إِن تَوَلَّيْتُمْ أَن تُفْسِدُوا۟ فِى ٱلْأَرْضِ وَتُقَطِّعُوٓا۟ أَرْحَامَكُمْ

اولئك الذين لعنهم الله فاصمهم واعمى ابصارهم

أُو۟لَـٰٓئِكَ ٱلَّذِينَ لَعَنَهُمُ ٱللَّهُ فَأَصَمَّهُمْ وَأَعْمَىٰٓ أَبْصَـٰرَهُمْ

افلا يتدبرون القران ام على قلوب اقفالها

أَفَلَا يَتَدَبَّرُونَ ٱلْقُرْءَانَ أَمْ عَلَىٰ قُلُوبٍ أَقْفَالُهَآ

ان الذين ارتدوا على ادبارهم من بعد ما تبين لهم الهدى الشيطان سول لهم واملى لهم

إِنَّ ٱلَّذِينَ ٱرْتَدُّوا۟ عَلَىٰٓ أَدْبَـٰرِهِم مِّنۢ بَعْدِ مَا تَبَيَّنَ لَهُمُ ٱلْهُدَى ۙ ٱلشَّيْطَـٰنُ سَوَّلَ لَهُمْ وَأَمْلَىٰ لَهُمْ

ذلك بانهم قالوا للذين كرهوا ما نزل الله سنطيعكم في بعض الامر والله يعلم اسرارهم

ذَٰلِكَ بِأَنَّهُمْ قَالُوا۟ لِلَّذِينَ كَرِهُوا۟ مَا نَزَّلَ ٱللَّهُ سَنُطِيعُكُمْ فِى بَعْضِ ٱلْأَمْرِ ۖ وَٱللَّهُ يَعْلَمُ إِسْرَارَهُمْ

فكيف اذا توفتهم الملائكة يضربون وجوههم وادبارهم

فَكَيْفَ إِذَا تَوَفَّتْهُمُ ٱلْمَلَـٰٓئِكَةُ يَضْرِبُونَ وُجُوهَهُمْ وَأَدْبَـٰرَهُمْ

ذلك بانهم اتبعوا ما اسخط الله وكرهوا رضوانه فاحبط اعمالهم

ذَٰلِكَ بِأَنَّهُمُ ٱتَّبَعُوا۟ مَآ أَسْخَطَ ٱللَّهَ وَكَرِهُوا۟ رِضْوَٰنَهُۥ فَأَحْبَطَ أَعْمَـٰلَهُمْ

ام حسب الذين في قلوبهم مرض ان لن يخرج الله اضغانهم

أَمْ حَسِبَ ٱلَّذِينَ فِى قُلُوبِهِم مَّرَضٌ أَن لَّن يُخْرِجَ ٱللَّهُ أَضْغَـٰنَهُمْ

ولو نشاء لاريناكهم فلعرفتهم بسيماهم ولتعرفنهم في لحن القول والله يعلم اعمالكم

وَلَوْ نَشَآءُ لَأَرَيْنَـٰكَهُمْ فَلَعَرَفْتَهُم بِسِيمَـٰهُمْ ۚ وَلَتَعْرِفَنَّهُمْ فِى لَحْنِ ٱلْقَوْلِ ۚ وَٱللَّهُ يَعْلَمُ أَعْمَـٰلَكُمْ

ولنبلونكم حتى نعلم المجاهدين منكم والصابرين ونبلو اخباركم

وَلَنَبْلُوَنَّكُمْ حَتَّىٰ نَعْلَمَ ٱلْمُجَـٰهِدِينَ مِنكُمْ وَٱلصَّـٰبِرِينَ وَنَبْلُوَا۟ أَخْبَارَكُمْ

ان الذين كفروا وصدوا عن سبيل الله وشاقوا الرسول من بعد ما تبين لهم الهدى لن يضروا الله شيئا وسيحبط اعمالهم

إِنَّ ٱلَّذِينَ كَفَرُوا۟ وَصَدُّوا۟ عَن سَبِيلِ ٱللَّهِ وَشَآقُّوا۟ ٱلرَّسُولَ مِنۢ بَعْدِ مَا تَبَيَّنَ لَهُمُ ٱلْهُدَىٰ لَن يَضُرُّوا۟ ٱللَّهَ شَيْـًٔا وَسَيُحْبِطُ أَعْمَـٰلَهُمْ

يا ايها الذين امنوا اطيعوا الله واطيعوا الرسول ولا تبطلوا اعمالكم

۞ يَـٰٓأَيُّهَا ٱلَّذِينَ ءَامَنُوٓا۟ أَطِيعُوا۟ ٱللَّهَ وَأَطِيعُوا۟ ٱلرَّسُولَ وَلَا تُبْطِلُوٓا۟ أَعْمَـٰلَكُمْ

ان الذين كفروا وصدوا عن سبيل الله ثم ماتوا وهم كفار فلن يغفر الله لهم

إِنَّ ٱلَّذِينَ كَفَرُوا۟ وَصَدُّوا۟ عَن سَبِيلِ ٱللَّهِ ثُمَّ مَاتُوا۟ وَهُمْ كُفَّارٌ فَلَن يَغْفِرَ ٱللَّهُ لَهُمْ

فلا تهنوا وتدعوا الى السلم وانتم الاعلون والله معكم ولن يتركم اعمالكم

فَلَا تَهِنُوا۟ وَتَدْعُوٓا۟ إِلَى ٱلسَّلْمِ وَأَنتُمُ ٱلْأَعْلَوْنَ وَٱللَّهُ مَعَكُمْ وَلَن يَتِرَكُمْ أَعْمَـٰلَكُمْ

انما الحياة الدنيا لعب ولهو وان تؤمنوا وتتقوا يؤتكم اجوركم ولا يسالكم اموالكم

إِنَّمَا ٱلْحَيَوٰةُ ٱلدُّنْيَا لَعِبٌ وَلَهْوٌ ۚ وَإِن تُؤْمِنُوا۟ وَتَتَّقُوا۟ يُؤْتِكُمْ أُجُورَكُمْ وَلَا يَسْـَٔلْكُمْ أَمْوَٰلَكُمْ

ان يسالكموها فيحفكم تبخلوا ويخرج اضغانكم

إِن يَسْـَٔلْكُمُوهَا فَيُحْفِكُمْ تَبْخَلُوا۟ وَيُخْرِجْ أَضْغَـٰنَكُمْ

ها انتم هؤلاء تدعون لتنفقوا في سبيل الله فمنكم من يبخل ومن يبخل فانما يبخل عن نفسه والله الغني وانتم الفقراء وان تتولوا يستبدل قوما غيركم ثم لا يكونوا امثالكم

هَـٰٓأَنتُمْ هَـٰٓؤُلَآءِ تُدْعَوْنَ لِتُنفِقُوا۟ فِى سَبِيلِ ٱللَّهِ فَمِنكُم مَّن يَبْخَلُ ۖ وَمَن يَبْخَلْ فَإِنَّمَا يَبْخَلُ عَن نَّفْسِهِۦ ۚ وَٱللَّهُ ٱلْغَنِىُّ وَأَنتُمُ ٱلْفُقَرَآءُ ۚ وَإِن تَتَوَلَّوْا۟ يَسْتَبْدِلْ قَوْمًا غَيْرَكُمْ ثُمَّ لَا يَكُونُوٓا۟ أَمْثَـٰلَكُم

FYRTIOSJUNDE SURAN
MUHAMMAD
Medina-perioden
DETTA är utan tvivel en av de tidigaste uppenbarelserna – kanske den
allra tidigaste – från Medina-perioden men, som nämns i not 11 nedan,
kan vers 13 ha uppenbarats redan under Profetens flykt från Mekka.
Ingenting, vare sig i själva texten eller i de yttre omständigheterna vid
uppenbarelsen, talar för att den skulle vara en mekkansk sura, vilket
hävdades av Ad-Dahhak och Said ibn Djubayr (citerade av Zamakhshari);
denna uppfattning måste därför avvisas.
Surans titel anknyter till vers 2, där Profeten namnges; men då den i
synnerhet behandlar olika aspekter av kampen (qital) för Guds sak, betecknades
den ofta av Profetens följeslagare och deras direkta efterföljare
som Sürat al-Qital.

Koranens Budskap

Koranensbudskap.se

Muhammad

Dvs. det goda som de kan ha gjort kommer att helt uppvägas av den först
nämnda synden, så att det framstår som obefintligt på Domens dag. (Se dock
också not 9 nedan.) Versen ovan anknyter till den sista meningen i föregående
sura, ”Kommer då någon att förgöras utom de som förhärdade sig i synd och
trots [mot Gud]?”.

Ordet bal har många betydelser: människans ”hjärta” eller ”sinne” (Djawhari),
men också ”tillstånd”, ”villkor”, ”ställning”. — Översättaren har som framgår
ovan velat återge framför allt den ”inre” betydelsenyansen (ö.a.).

Ordagr.: ”ger dem deras liknelser [el. ’exempel’, ’läxor’]” (amthalahum). Enligt
några av de största kommentatorerna syftar dessa ord på de figurliga uttrycken i
de tre verserna: det som förnekarna har åstadkommit och som Gud ”låter gå förlorat” därför 
att de ”följer det falska och bedrägliga”, och ”utplånandet av de troendes dåliga handlingar” 
därför att de ”följer sanningen” (Baghawi, Zamakhshari, Razi, Baydawi). I ett bredare perspektiv 
pekar denna tolkning på de bildliga uttryckssätten inte bara i meningarna här ovan utan också i 
många andra utsagor i Koranen som avser människans ställning och hennes växlande öden i andligt 
avseende i denna värld och i det kommande livet.

Underförstått ”och de som hindrar [andra] att följa Guds väg” – med syftning
på vers 1 och erinrande om det fundamentala villkor som ensamt kan berättiga
konkreta krigshandlingar, nämligen försvaret av tron och friheten (jfr här not
167 till 2:190). Med andra ord: när ”de som förnekar sanningen” nekar muslimerna 
deras sociala och politiska frihet och därmed gör det omöjligt för dem att
leva i enlighet med principerna för sin tro, blir ett rättvist krig (djihad) tillåtet,
ja, en plikt. Versen ovan hänför sig i sin helhet till ett pågående krig (jfr not 168
till första delen av 2:191), och det står utom tvivel att den uppenbarades efter
22:39–40, som är den äldsta utsagan i Koranen om fysisk krigföring.

Ordagr.: ”dra åt fjättrarna”. Enligt nära nog alla kommentatorer innebär detta uttryck 
”tag dem till fånga”. Därutöver kan det syfta på sanktioner eller andra åtgärder som vidtas 
i syfte att förebygga en förnyad aggression.

Eller ”till dess (Hatta) kriget lägger av sina bördor”. Ordet ”lösen” innebär i
detta sammanhang också utväxling av krigsfångar (Zamakhshari, som här citerar
Imam Ash-Shafi).

Dvs. göra det möjligt för de troende att i handling visa halten av sin tro och
sin offerberedskap, och för angriparna att inse hur orätt de har haft och därigenom 
föra dem närmare sanningen.

Nämligen det som pekar på människans moraliska ansvar inför ett Högsta
Väsen.

Partikeln fa (”och så”), som inleder denna sats, betecknar ett orsakssammanhang: 
det är avvisandet av tanken på moraliskt ansvar, denna oskiljaktiga del av
all gudomlig uppenbarelse, som berövar alla ”förnekarnas” handlingar – även sådana 
som kan betecknas som ”goda” – allt moraliskt värde. Denna lag om orsak och verkan 
förklarar till fullo fraserna i vers 1 och 8 (”allt vad … åstadkommit skall Han låta gå förlorat”).

Se not 114 till 6:131. Det sägs att denna vers uppenbarades den första natten under 
Profetens hidjrah från Mekka till Medina (Tabari, som åberopar Ibn Abbas).

Översättningen bygger i huvudsak på Zamakhsharis grammatiska analys av
denna vers som Razi helt ansluter sig till. Så som Zamakhshari uppfattar versen
är den symboliska beskrivningen av paradiset – från orden ”där bäckar flyter …”
etc. och till och med frasen ”och [dessutom få] sin Herres förlåtelse” – en parentetiskt 
inskjuten mening (djumlah mutaridah). Frasen ”Paradiset … kan liknas
vid” eller, mer ordagrant, ”liknelsen om paradiset är” (mathal al-djannah) torde
ha till uppgift att erinra den som läser eller lyssnar till högläsning ur Koranen om
att dess beskrivningar av det kommande livet helt och hållet är allegoriska; se i
detta sammanhang Zamakhsharis klargörande kommentar, citerad i not 65 till 13:35.

Jfr 37:45–47 och särskilt vers 47: ”i den finns ingenting som grumlar tankeredan och den ger inget rus”.

Översättningen ligger här nära Zamakhsharis förklaring av texten (ö.a.).

Jfr 6:70 och den därtill fogade noten 60.

Dvs. ”… har insikt om den verkliga innebörden av det sagda”, som t.ex. vissa följeslagare. 
Subjektet i versen är sålunda opportunisterna (”hycklarna”) bland Profetens samtida, 
men också alla de som i varje tidsskede låtsas betrakta Koranens budskap med ”respekt” men som 
i sitt inre inte vill medge att det innehåller något att ta fasta på.

Dvs. hjärtanas ”försegling” (se not 7 till 2:7) är en konsekvens av att de ”bara
följer vad de själva tycker och önskar”.

Ordagr.: ”skänker dem deras gudsfruktan (taqwahum)”.

En hänvisning till de många utsagorna i Koranen som erinrar om att den
Yttersta stunden måste komma, och till de för varje fördomsfritt sinne tillgängliga vittnesbörden 
om skapelsens förgänglighet.

Dvs. ”vad gagnar det dem att de till sist, när den Yttersta stunden är inne, påminner sig sina synder? Tiden för ånger är då förbi”.

Dvs. ”Han vet vad ni gör och vad ni lämnar ogjort”.

Det ord som här och i den följande meningen har översatts med ”budskap”,
är surah. Fastän ingen sura finns som uteslutande är ägnad åt frågor angående
krig, finns det i flera suror många avsnitt som behandlar detta ämne. Det är 
alldeles uppenbart att ordet här, liksom i 9:86, har innebörden ”uppenbarat budskap”. 
– Det står utom tvivel att denna vers i tiden föregick 22:39, som kom under det första 
året efter hidjrah och där det för första gången otvetydigt förklaras att de troende har 
rätt att gripa till vapen när ett ”orättfärdigt krig” förs mot dem (se här not 56 till 22:39).

Detta är en hänvisning till 22:39–40. En förklaring till ordet muhkamah
(”fast och klart utformad”) ges i not 5 till 3:7. (Liksom i den föregående 
meningen har ordet surah här undantagsvis översatts med ”budskap”.)

Dvs. förklarade sig redo att kämpa för Guds sak – detta måste här vara innebörden av uttrycket qawlun maruf.

Interpoleringen står i överensstämmelse med den analys som nära nog alla
klassiska kommentatorer gör av versen, i det att de betraktar denna retoriska
”fråga” som en anspelning på de kaotiska förhållanden som rådde på den Arabiska 
halvön före Islam, de meningslösa, förödande stamkrigen och det moraliska mörker ur 
vilket Islam befriade sina anhängare. Icke desto mindre har versen,
liksom avsnittet i dess helhet, en syftning som vida överskrider tidens och rummets gränser.

Jfr orden i 2:7 om Gud som ”förseglar” de envisa förnekarnas hjärtan.

Ordagr.: ”detta, därför att …” etc.

Ordagr.: ”i något [el. ’en del’] av detta” – dvs. ”även om vi inte kan hålla med
er i er förnekelse av Gud eller av uppståndelsen eller av uppenbarelsefenomenets
faktum, är vi ense med er om att Muhammad är en bedragare och att Koranen är
hans verk” (Razi). Med ”dem som vände om efter att ha [antagit tron och] fått
den raka vägen klart utpekad för sig” avses i första hand ”hycklarna” och de som
på Profetens tid utan verklig övertygelse anslöt sig till Islam och sedan vägrade
delta i kampen för tron; men i ett vidgat perspektiv kan denna definition tillämpas på 
människor i alla tider som tar visst intryck av Koranens förkunnelse men
ändå vägrar att betrakta den som inspirerad av Gud och därmed tillerkänna den
bindande kraft som moralisk lag. — De som ”såg med avsky” på vad Gud uppenbarade för 
Profeten Muhammad var enligt de klassiska kommentatorernas uppfattning framför allt judarna i 
Medina; det förefaller emellertid uppenbart att definitionen i lika mån drabbar ”förnekarna av 
sanningen”, dvs. dem av Profetens arabiska samtida som höll fast vid det traditionella mångguderiet (ö.a.).

Se första delen av vers 3 i denna sura, som talar om dem som ”följer det som
är falskt och bedrägligt”. Här ovan syftar orden ”det som Gud ser med välbehag”
även på den troendes villighet att, om detta blir nödvändigt, ge sitt liv i försvaret
av tron.

Substantivet dighn (plur. adghan) betyder i första hand ”groll” eller ”hat”; i
vidare bemärkelse betecknar det ”läggning”, ”böjelser” och särskilt ”dålig karaktär” (Djawhari).

Den uppenbara undermeningen är att Gud inte ger någon människa en karta över en annan människas inre.

Ordagr.: ”på den ton (lahn), som de använder i sitt tal”; en sann troende känner således igen hyckleriet 
utan något synligt yttre tecken (sima).

Jfr 3:140, där verbet alima har återgetts på liknande sätt.

Ordagr.: ”era tillkännagivanden”, dvs. om tron. ”Prövningen” visar om människan är 
beredd till offer för sin tro och – då stora delar av denna sura behandlar
frågor som rör ett rättvist krig (djihad) för Guds sak – också att offra sitt liv.

Se not 16 till 8:13 rörande denna översättning av shaqqu. Att ”trotsa och
vända ryggen åt” Sändebudet innebär givetvis att förkasta hans budskap och, i
detta sammanhang, att vägra följa Koranens kallelse till kamp för en rättvis sak,
dvs. till trons och frihetens försvar (se not 167 till 2:190).

Dvs. även om krigslyckan går dem emot skänker medvetandet att ha kämpat
för sanning och rättvisa de troende inre styrka och blir så en källa till framtida
storhet; jfr 3:139.

Livet i denna värld är visserligen ”(inte mycket mer än) lek och flyktig glädje”, 
men Gud vill inte beröva de troende deras rättmätiga del av denna glädje och
Han förväntar sig därför inte mer än att de avstår från en liten del av sin egendom 
för att stödja Hans sak. Detta förebådar uppenbarligen – som majoriteten
av de klassiska kommentatorerna påpekar och vilket avspeglas i interpoleringen
– införandet av den årliga pålaga som kallas zakah (”allmoseskatten”) och som
utgör runt 2,5% av en muslims inkomst och förmögenhet. Det som denna skatt
inbringar skall användas till vad Koranen beskriver som ”Guds sak” [eg. ”väg”],
dvs. till försvar för tron och för dess utbredning och för samfundets välfärd; dess
syfte är på det andliga planet att motverka tendenser till själviskhet och girighet
hos den troende muslimen. (Det bör märkas att denna pålaga gjordes obligatorisk alldeles 
i början av Medina-perioden, dvs. omkring den tid då denna sura uppenbarades.)

Se not 32 rörande översättningen av ordet adghan. Här har det en nyans som
närmar sig innebörden av fudjur i 91:8. Vad detta betyder är att eftersom 
”människan är skapad svag” (4:28), skulle det leda till ett resultat motsatt det 
avsedda om alltför tunga bördor lades på de troende, nämligen att tron inte skulle stärkas
utan försvagas. Detta exempel visar Koranens realism, som räknar med människans natur sådan 
den är med dess av Gud givna, komplicerade drag och dess inre motsägelser, och inte a priori 
uppställer ett orealiserbart ideal som norm för det mänskliga beteendet. (Jfr 91:8, där det 
om Skaparen och den av Honom skapade människan heter att Han har ”nedlagt i henne både syndfullhet 
och gudsfruktan”, ord som förklaras i den till versen fogade noten 6.)

Ordagr.: ”den snåle snålar bara till men för sig själv” (ö.a.).