QuranReader

It is derived from the words Inna fatah-na laka fat-han mubina of the very first verse. This is not only a name of the Surah but also its title in view of the subject matter, for it deals with the great victory that Allah granted to the Holy Prophet and the Muslims in the form of the Truce of Hudaibiyah.

انا فتحنا لك فتحا مبينا

 إِنَّا فَتَحْنَا لَكَ فَتْحًا مُّبِينًا

ليغفر لك الله ما تقدم من ذنبك وما تاخر ويتم نعمته عليك ويهديك صراطا مستقيما

لِّيَغْفِرَ لَكَ ٱللَّهُ مَا تَقَدَّمَ مِن ذَنۢبِكَ وَمَا تَأَخَّرَ وَيُتِمَّ نِعْمَتَهُۥ عَلَيْكَ وَيَهْدِيَكَ صِرَٰطًا مُّسْتَقِيمًا

وينصرك الله نصرا عزيزا

وَيَنصُرَكَ ٱللَّهُ نَصْرًا عَزِيزًا

هو الذي انزل السكينة في قلوب المؤمنين ليزدادوا ايمانا مع ايمانهم ولله جنود السماوات والارض وكان الله عليما حكيما

هُوَ ٱلَّذِىٓ أَنزَلَ ٱلسَّكِينَةَ فِى قُلُوبِ ٱلْمُؤْمِنِينَ لِيَزْدَادُوٓا۟ إِيمَـٰنًا مَّعَ إِيمَـٰنِهِمْ ۗ وَلِلَّهِ جُنُودُ ٱلسَّمَـٰوَٰتِ وَٱلْأَرْضِ ۚ وَكَانَ ٱللَّهُ عَلِيمًا حَكِيمًا

ليدخل المؤمنين والمؤمنات جنات تجري من تحتها الانهار خالدين فيها ويكفر عنهم سيئاتهم وكان ذلك عند الله فوزا عظيما

لِّيُدْخِلَ ٱلْمُؤْمِنِينَ وَٱلْمُؤْمِنَـٰتِ جَنَّـٰتٍ تَجْرِى مِن تَحْتِهَا ٱلْأَنْهَـٰرُ خَـٰلِدِينَ فِيهَا وَيُكَفِّرَ عَنْهُمْ سَيِّـَٔاتِهِمْ ۚ وَكَانَ ذَٰلِكَ عِندَ ٱللَّهِ فَوْزًا عَظِيمًا

ويعذب المنافقين والمنافقات والمشركين والمشركات الظانين بالله ظن السوء عليهم دائرة السوء وغضب الله عليهم ولعنهم واعد لهم جهنم وساءت مصيرا

وَيُعَذِّبَ ٱلْمُنَـٰفِقِينَ وَٱلْمُنَـٰفِقَـٰتِ وَٱلْمُشْرِكِينَ وَٱلْمُشْرِكَـٰتِ ٱلظَّآنِّينَ بِٱللَّهِ ظَنَّ ٱلسَّوْءِ ۚ عَلَيْهِمْ دَآئِرَةُ ٱلسَّوْءِ ۖ وَغَضِبَ ٱللَّهُ عَلَيْهِمْ وَلَعَنَهُمْ وَأَعَدَّ لَهُمْ جَهَنَّمَ ۖ وَسَآءَتْ مَصِيرًا

ولله جنود السماوات والارض وكان الله عزيزا حكيما

وَلِلَّهِ جُنُودُ ٱلسَّمَـٰوَٰتِ وَٱلْأَرْضِ ۚ وَكَانَ ٱللَّهُ عَزِيزًا حَكِيمًا

انا ارسلناك شاهدا ومبشرا ونذيرا

إِنَّآ أَرْسَلْنَـٰكَ شَـٰهِدًا وَمُبَشِّرًا وَنَذِيرًا

لتؤمنوا بالله ورسوله وتعزروه وتوقروه وتسبحوه بكرة واصيلا

لِّتُؤْمِنُوا۟ بِٱللَّهِ وَرَسُولِهِۦ وَتُعَزِّرُوهُ وَتُوَقِّرُوهُ وَتُسَبِّحُوهُ بُكْرَةً وَأَصِيلًا

ان الذين يبايعونك انما يبايعون الله يد الله فوق ايديهم فمن نكث فانما ينكث على نفسه ومن اوفى بما عاهد عليه الله فسيؤتيه اجرا عظيما

إِنَّ ٱلَّذِينَ يُبَايِعُونَكَ إِنَّمَا يُبَايِعُونَ ٱللَّهَ يَدُ ٱللَّهِ فَوْقَ أَيْدِيهِمْ ۚ فَمَن نَّكَثَ فَإِنَّمَا يَنكُثُ عَلَىٰ نَفْسِهِۦ ۖ وَمَنْ أَوْفَىٰ بِمَا عَـٰهَدَ عَلَيْهُ ٱللَّهَ فَسَيُؤْتِيهِ أَجْرًا عَظِيمًا

سيقول لك المخلفون من الاعراب شغلتنا اموالنا واهلونا فاستغفر لنا يقولون بالسنتهم ما ليس في قلوبهم قل فمن يملك لكم من الله شيئا ان اراد بكم ضرا او اراد بكم نفعا بل كان الله بما تعملون خبيرا

سَيَقُولُ لَكَ ٱلْمُخَلَّفُونَ مِنَ ٱلْأَعْرَابِ شَغَلَتْنَآ أَمْوَٰلُنَا وَأَهْلُونَا فَٱسْتَغْفِرْ لَنَا ۚ يَقُولُونَ بِأَلْسِنَتِهِم مَّا لَيْسَ فِى قُلُوبِهِمْ ۚ قُلْ فَمَن يَمْلِكُ لَكُم مِّنَ ٱللَّهِ شَيْـًٔا إِنْ أَرَادَ بِكُمْ ضَرًّا أَوْ أَرَادَ بِكُمْ نَفْعًۢا ۚ بَلْ كَانَ ٱللَّهُ بِمَا تَعْمَلُونَ خَبِيرًۢا

بل ظننتم ان لن ينقلب الرسول والمؤمنون الى اهليهم ابدا وزين ذلك في قلوبكم وظننتم ظن السوء وكنتم قوما بورا

بَلْ ظَنَنتُمْ أَن لَّن يَنقَلِبَ ٱلرَّسُولُ وَٱلْمُؤْمِنُونَ إِلَىٰٓ أَهْلِيهِمْ أَبَدًا وَزُيِّنَ ذَٰلِكَ فِى قُلُوبِكُمْ وَظَنَنتُمْ ظَنَّ ٱلسَّوْءِ وَكُنتُمْ قَوْمًۢا بُورًا

ومن لم يؤمن بالله ورسوله فانا اعتدنا للكافرين سعيرا

وَمَن لَّمْ يُؤْمِنۢ بِٱللَّهِ وَرَسُولِهِۦ فَإِنَّآ أَعْتَدْنَا لِلْكَـٰفِرِينَ سَعِيرًا

ولله ملك السماوات والارض يغفر لمن يشاء ويعذب من يشاء وكان الله غفورا رحيما

وَلِلَّهِ مُلْكُ ٱلسَّمَـٰوَٰتِ وَٱلْأَرْضِ ۚ يَغْفِرُ لِمَن يَشَآءُ وَيُعَذِّبُ مَن يَشَآءُ ۚ وَكَانَ ٱللَّهُ غَفُورًا رَّحِيمًا

سيقول المخلفون اذا انطلقتم الى مغانم لتاخذوها ذرونا نتبعكم يريدون ان يبدلوا كلام الله قل لن تتبعونا كذلكم قال الله من قبل فسيقولون بل تحسدوننا بل كانوا لا يفقهون الا قليلا

سَيَقُولُ ٱلْمُخَلَّفُونَ إِذَا ٱنطَلَقْتُمْ إِلَىٰ مَغَانِمَ لِتَأْخُذُوهَا ذَرُونَا نَتَّبِعْكُمْ ۖ يُرِيدُونَ أَن يُبَدِّلُوا۟ كَلَـٰمَ ٱللَّهِ ۚ قُل لَّن تَتَّبِعُونَا كَذَٰلِكُمْ قَالَ ٱللَّهُ مِن قَبْلُ ۖ فَسَيَقُولُونَ بَلْ تَحْسُدُونَنَا ۚ بَلْ كَانُوا۟ لَا يَفْقَهُونَ إِلَّا قَلِيلًا

قل للمخلفين من الاعراب ستدعون الى قوم اولي باس شديد تقاتلونهم او يسلمون فان تطيعوا يؤتكم الله اجرا حسنا وان تتولوا كما توليتم من قبل يعذبكم عذابا اليما

قُل لِّلْمُخَلَّفِينَ مِنَ ٱلْأَعْرَابِ سَتُدْعَوْنَ إِلَىٰ قَوْمٍ أُو۟لِى بَأْسٍ شَدِيدٍ تُقَـٰتِلُونَهُمْ أَوْ يُسْلِمُونَ ۖ فَإِن تُطِيعُوا۟ يُؤْتِكُمُ ٱللَّهُ أَجْرًا حَسَنًا ۖ وَإِن تَتَوَلَّوْا۟ كَمَا تَوَلَّيْتُم مِّن قَبْلُ يُعَذِّبْكُمْ عَذَابًا أَلِيمًا

ليس على الاعمى حرج ولا على الاعرج حرج ولا على المريض حرج ومن يطع الله ورسوله يدخله جنات تجري من تحتها الانهار ومن يتول يعذبه عذابا اليما

لَّيْسَ عَلَى ٱلْأَعْمَىٰ حَرَجٌ وَلَا عَلَى ٱلْأَعْرَجِ حَرَجٌ وَلَا عَلَى ٱلْمَرِيضِ حَرَجٌ ۗ وَمَن يُطِعِ ٱللَّهَ وَرَسُولَهُۥ يُدْخِلْهُ جَنَّـٰتٍ تَجْرِى مِن تَحْتِهَا ٱلْأَنْهَـٰرُ ۖ وَمَن يَتَوَلَّ يُعَذِّبْهُ عَذَابًا أَلِيمًا

لقد رضي الله عن المؤمنين اذ يبايعونك تحت الشجرة فعلم ما في قلوبهم فانزل السكينة عليهم واثابهم فتحا قريبا

۞ لَّقَدْ رَضِىَ ٱللَّهُ عَنِ ٱلْمُؤْمِنِينَ إِذْ يُبَايِعُونَكَ تَحْتَ ٱلشَّجَرَةِ فَعَلِمَ مَا فِى قُلُوبِهِمْ فَأَنزَلَ ٱلسَّكِينَةَ عَلَيْهِمْ وَأَثَـٰبَهُمْ فَتْحًا قَرِيبًا

ومغانم كثيرة ياخذونها وكان الله عزيزا حكيما

وَمَغَانِمَ كَثِيرَةً يَأْخُذُونَهَا ۗ وَكَانَ ٱللَّهُ عَزِيزًا حَكِيمًا

وعدكم الله مغانم كثيرة تاخذونها فعجل لكم هذه وكف ايدي الناس عنكم ولتكون اية للمؤمنين ويهديكم صراطا مستقيما

وَعَدَكُمُ ٱللَّهُ مَغَانِمَ كَثِيرَةً تَأْخُذُونَهَا فَعَجَّلَ لَكُمْ هَـٰذِهِۦ وَكَفَّ أَيْدِىَ ٱلنَّاسِ عَنكُمْ وَلِتَكُونَ ءَايَةً لِّلْمُؤْمِنِينَ وَيَهْدِيَكُمْ صِرَٰطًا مُّسْتَقِيمًا

واخرى لم تقدروا عليها قد احاط الله بها وكان الله على كل شيء قديرا

وَأُخْرَىٰ لَمْ تَقْدِرُوا۟ عَلَيْهَا قَدْ أَحَاطَ ٱللَّهُ بِهَا ۚ وَكَانَ ٱللَّهُ عَلَىٰ كُلِّ شَىْءٍ قَدِيرًا

ولو قاتلكم الذين كفروا لولوا الادبار ثم لا يجدون وليا ولا نصيرا

وَلَوْ قَـٰتَلَكُمُ ٱلَّذِينَ كَفَرُوا۟ لَوَلَّوُا۟ ٱلْأَدْبَـٰرَ ثُمَّ لَا يَجِدُونَ وَلِيًّا وَلَا نَصِيرًا

سنة الله التي قد خلت من قبل ولن تجد لسنة الله تبديلا

سُنَّةَ ٱللَّهِ ٱلَّتِى قَدْ خَلَتْ مِن قَبْلُ ۖ وَلَن تَجِدَ لِسُنَّةِ ٱللَّهِ تَبْدِيلًا

وهو الذي كف ايديهم عنكم وايديكم عنهم ببطن مكة من بعد ان اظفركم عليهم وكان الله بما تعملون بصيرا

وَهُوَ ٱلَّذِى كَفَّ أَيْدِيَهُمْ عَنكُمْ وَأَيْدِيَكُمْ عَنْهُم بِبَطْنِ مَكَّةَ مِنۢ بَعْدِ أَنْ أَظْفَرَكُمْ عَلَيْهِمْ ۚ وَكَانَ ٱللَّهُ بِمَا تَعْمَلُونَ بَصِيرًا

هم الذين كفروا وصدوكم عن المسجد الحرام والهدي معكوفا ان يبلغ محله ولولا رجال مؤمنون ونساء مؤمنات لم تعلموهم ان تطئوهم فتصيبكم منهم معرة بغير علم ليدخل الله في رحمته من يشاء لو تزيلوا لعذبنا الذين كفروا منهم عذابا اليما

هُمُ ٱلَّذِينَ كَفَرُوا۟ وَصَدُّوكُمْ عَنِ ٱلْمَسْجِدِ ٱلْحَرَامِ وَٱلْهَدْىَ مَعْكُوفًا أَن يَبْلُغَ مَحِلَّهُۥ ۚ وَلَوْلَا رِجَالٌ مُّؤْمِنُونَ وَنِسَآءٌ مُّؤْمِنَـٰتٌ لَّمْ تَعْلَمُوهُمْ أَن تَطَـُٔوهُمْ فَتُصِيبَكُم مِّنْهُم مَّعَرَّةٌۢ بِغَيْرِ عِلْمٍ ۖ لِّيُدْخِلَ ٱللَّهُ فِى رَحْمَتِهِۦ مَن يَشَآءُ ۚ لَوْ تَزَيَّلُوا۟ لَعَذَّبْنَا ٱلَّذِينَ كَفَرُوا۟ مِنْهُمْ عَذَابًا أَلِيمًا

اذ جعل الذين كفروا في قلوبهم الحمية حمية الجاهلية فانزل الله سكينته على رسوله وعلى المؤمنين والزمهم كلمة التقوى وكانوا احق بها واهلها وكان الله بكل شيء عليما

إِذْ جَعَلَ ٱلَّذِينَ كَفَرُوا۟ فِى قُلُوبِهِمُ ٱلْحَمِيَّةَ حَمِيَّةَ ٱلْجَـٰهِلِيَّةِ فَأَنزَلَ ٱللَّهُ سَكِينَتَهُۥ عَلَىٰ رَسُولِهِۦ وَعَلَى ٱلْمُؤْمِنِينَ وَأَلْزَمَهُمْ كَلِمَةَ ٱلتَّقْوَىٰ وَكَانُوٓا۟ أَحَقَّ بِهَا وَأَهْلَهَا ۚ وَكَانَ ٱللَّهُ بِكُلِّ شَىْءٍ عَلِيمًا

لقد صدق الله رسوله الرؤيا بالحق لتدخلن المسجد الحرام ان شاء الله امنين محلقين رءوسكم ومقصرين لا تخافون فعلم ما لم تعلموا فجعل من دون ذلك فتحا قريبا

لَّقَدْ صَدَقَ ٱللَّهُ رَسُولَهُ ٱلرُّءْيَا بِٱلْحَقِّ ۖ لَتَدْخُلُنَّ ٱلْمَسْجِدَ ٱلْحَرَامَ إِن شَآءَ ٱللَّهُ ءَامِنِينَ مُحَلِّقِينَ رُءُوسَكُمْ وَمُقَصِّرِينَ لَا تَخَافُونَ ۖ فَعَلِمَ مَا لَمْ تَعْلَمُوا۟ فَجَعَلَ مِن دُونِ ذَٰلِكَ فَتْحًا قَرِيبًا

هو الذي ارسل رسوله بالهدى ودين الحق ليظهره على الدين كله وكفى بالله شهيدا

هُوَ ٱلَّذِىٓ أَرْسَلَ رَسُولَهُۥ بِٱلْهُدَىٰ وَدِينِ ٱلْحَقِّ لِيُظْهِرَهُۥ عَلَى ٱلدِّينِ كُلِّهِۦ ۚ وَكَفَىٰ بِٱللَّهِ شَهِيدًا

محمد رسول الله والذين معه اشداء على الكفار رحماء بينهم تراهم ركعا سجدا يبتغون فضلا من الله ورضوانا سيماهم في وجوههم من اثر السجود ذلك مثلهم في التوراة ومثلهم في الانجيل كزرع اخرج شطاه فازره فاستغلظ فاستوى على سوقه يعجب الزراع ليغيظ بهم الكفار وعد الله الذين امنوا وعملوا الصالحات منهم مغفرة واجرا عظيما

مُّحَمَّدٌ رَّسُولُ ٱللَّهِ ۚ وَٱلَّذِينَ مَعَهُۥٓ أَشِدَّآءُ عَلَى ٱلْكُفَّارِ رُحَمَآءُ بَيْنَهُمْ ۖ تَرَىٰهُمْ رُكَّعًا سُجَّدًا يَبْتَغُونَ فَضْلًا مِّنَ ٱللَّهِ وَرِضْوَٰنًا ۖ سِيمَاهُمْ فِى وُجُوهِهِم مِّنْ أَثَرِ ٱلسُّجُودِ ۚ ذَٰلِكَ مَثَلُهُمْ فِى ٱلتَّوْرَىٰةِ ۚ وَمَثَلُهُمْ فِى ٱلْإِنجِيلِ كَزَرْعٍ أَخْرَجَ شَطْـَٔهُۥ فَـَٔازَرَهُۥ فَٱسْتَغْلَظَ فَٱسْتَوَىٰ عَلَىٰ سُوقِهِۦ يُعْجِبُ ٱلزُّرَّاعَ لِيَغِيظَ بِهِمُ ٱلْكُفَّارَ ۗ وَعَدَ ٱللَّهُ ٱلَّذِينَ ءَامَنُوا۟ وَعَمِلُوا۟ ٱلصَّـٰلِحَـٰتِ مِنْهُم مَّغْفِرَةً وَأَجْرًا عَظِيمًۢا

FYRTIOÅTTONDE SURAN
AL-FAT˘ (SEGERN)
Medina-perioden
MOT slutet av sjätte året efter hidjrah beslöt Profeten att göra den
”mindre vallfärden”(umrah) till Mekka, åtföljd av sina anhängare. Trots
att mer eller mindre permanent krigstillstånd rått under de förflutna sex
åren mellan det muslimska samhället i Medina och den hedniska oligarkin
i Mekka, förutsåg Profeten inga fientligheter vid detta tillfälle, eftersom
hans avsikt var att nå Mekka under Dhul-Qadah, en av de fyra
”heliga månaderna”, då enligt gammal arabisk sed all krigföring var förbjuden,
framför allt i och omkring den heliga staden. Den skara som avtågade
med Profeten mot Mekka bestod av bortåt 1500 män, alla klädda
i vallfärdsdräkt (ihram) och, bortsett från svärden som bars i skida,
obeväpnade.
Då mekkanarna fick veta att Profeten var i antågande, beslöt de spärra
vägen för pilgrimerna med vapen, helt i strid med arabisk sedvänja.
En styrka på tvåhundra ryttare sändes ut för att genskjuta pilgrimståget,
och tusentals kraftigt beväpnade män posterades runt Mekka. Profeten,
som varken var hågad eller hade resurser för strid, tog av åt väster och
slog läger på slätten Al-Hudaybiyyah, där han och hans följeslagare
stannade under de följande dagarna. Förhandlingar kom snart till stånd
och efter preliminära diskussioner mellan båda sidor sände Profeten
Uthman ibn Affan (från en av de förnämsta klanerna i Mekka) som sin
representant till motsidan. Kort efter hans ankomst till Mekka nåddes
muslimerna av ryktet att han hade mördats. Profeten, som fruktade ett
förrädiskt anfall av mekkanarna, samlade sina följeslagare under ett vilt
acaciaträd och tog där under obeskrivlig entusiasm emot trohetseden
från var och en av dem: de skulle hålla stånd och kämpa intill döden.
Efter uppenbarelsen av vers 18 i denna sura blev denna ”ed under trädet”
känd i historien under namnet Bayat ar-Ridwan (”Eden [som Gud
såg] med välbehag”).
När ryktet om Uthmans död efter några dagar visade sig vara falskt
och han själv återkom till Hudaybiyyah, blev det snart klart att mekkanarna
var beredda till vapenvila. En text sattes upp som bl.a. föreskrev
att alla krigshandlingar mellan Mekka och Medina skulle inställas under
en tid av tio år.
Vapenvilan i Hudaybiyyah skulle visa sig vara av största betydelse för
Islams framtid. För första gången på sex år upprättades fredliga kontakter
mellan Mekka och Medina. De mekkanare som haft tillfälle att besöka
muslimernas läger i Hudaybiyyah, återvände kraftigt påverkade av
892
den anda och den enighet som rådde bland Muhammads anhängare,
och många av dem började vackla i sin fientliga inställning till den av
honom förkunnade tron. Så snart det eviga krigandet upphörde och
folk på båda sidor kunde mötas fritt, kom nya adepter och slöt upp
kring Profeten, först i tiotal, sedan i hundratal och slutligen i tusenden,
med bl.a. den följden att när det hedniska Quraysh efter två år bröt vapenvilan,
kunde Profeten inta Mekka nästan utan motstånd. Sålunda
blev fördraget i Hudaybiyyah inledningen till Islams moraliska och politiska
seger över hela den Arabiska halvön.
Alla källor är ense om att suran, knuten till denna seger, uppenbarades
under Profetens återmarsch till Medina.


Koranens Budskap

Koranensbudskap.se

Al-Fath

Nämligen den moraliska seger som vapenvilan i Hudaybiyyah innebar och
som banade väg för Islams kommande seger i hela Arabien. (Se den inledande
kommentaren, som ger förklaringar till många anspelningar i det följande på
denna historiska tilldragelse.)

Ordagr.: ”för att Gud skall förlåta dig vad som gått före av dina synder och vad
som är fördröjt” – med undermeningen att felfrihet är något som uteslutande
tillkommer Gud och att ingen människa, inte ens den främsta, kan undgå att
någon gång begå fel.

Underförstått ”till fullföljandet av din mission”, vilket den i Hudaybiyyah
överenskomna vapenvilan lät ana.

Dvs. skänkt dem lugn och mod, trots att de var få och praktiskt taget stod
obeväpnade inför en långt starkare fientlig styrka.

Ordagr.: ”för att de till sin tro skall lägga [ytterligare] tro”.

Dvs. människor som förnekar Guds existens eller människans ansvar inför
Honom eller som bryter mot principen att Gud är en.

Dvs. vid alla tider. — Pronominet hu (”honom”), som förekommer tre gånger i denna vers, 
kan i det sista fallet inte syfta på någon annan än Gud (Den som ”lov och pris” tillkommer, 
enligt 1:2). Vad beträffar de två föregående ställena går kommentatorernas meningar isär: 
några, bland dem Baydawi och Abu Saud, menar att pronominet också i dessa fall syftar på Gud, 
medan däremot andra (t.ex. Al-Qurtubi, som åberopar Ad-Dahhak) anser det klart att den som
avses där är Profeten (ö.a.).

Detta syftar i första hand på den trohets- och lydnadsed (bayat ar-ridwan)
som Profeten tog av sina i Hudaybiyyah församlade anhängare (se den inledande kommentaren). 
Utöver anspelningen på denna historiska händelse utsäger emellertid meningen indirekt att 
liksom den som förklarar sig tro på Guds budbärare därmed i realiteten har förklarat sig tro 
på Gud, innebär villigheten att lyda Gud ofrånkomligen också villighet att lyda Hans budbärare. 
Frasen ”Gud [lägger Sin] hand över deras händer” avser inte bara anhängarnas handslag som
de gav till bekräftelse av sin trohetsed till Profeten; den antyder också i metaforens form att 
Han är vittne till edsavläggelsen.

Ordagr.: ”som lämnades kvar”, dvs. de ökenaraber (beduiner) ur stammarna
Ghifar, Muzaynah, Djuhaynah, Ashdja, Aslam och Dhayl vilka, trots att de
hade slutit förbund med Profeten och utåt bekände sig till Islam, under olika
förevändningar vägrade att följa honom på vallfärden till Mekka, som resulterade i vapenvilan 
på Hudaybiyyah-slätten; de var nämligen övertygade om att mekkanarna skulle gå till anfall och 
tillintetgöra de obeväpnade muslimerna (Zamakhshari). 
Som nämns i det följande framförde de sina ursäkter efter Profetens och hans anhängares återkomst 
till Medina med det framgångsrika avtalet om vapenvila i handen; därav verbets futurumform, sayaqul.

Här antyds således att de ursäkter de skulle framföra inte var annat än hycklande förevändningar.

Ordagr.: ”vem kan för er uppnå något av [el. ’påverka’] Gud, om Han vill att
ett ont skall drabba er eller om Han vill ge er en förmån?”, en konstruktion som
behöver omformuleras för att bli meningsfull i tolkningen.

Härmed antyds att nomaderna i verkligheten snarare sympatiserade med det
hedniska Quraysh än med muslimerna. — Meningens sista, fritt återgivna, sats
lyder ordagrant: ”vilket utsmyckades [el. ’förskönades’] i era hjärtan” (ö.a.).

Gud förlåter även den mest förhärdade syndare om han visar verklig ånger
och bättrar sig; en hänvisning till vad Profeten befalldes att säga enligt vers 16.

Ordagr.: ”går ut på plundringståg” – dvs. vilken militär expedition som helst
utom mot Mekka, som skyddades av den just ingångna vapenvilan. Den vanliga
uppfattningen är att dessa ord direkt syftar på det kommande kriget mot judarna i Khaybar (år 7 H.), 
men innebörden kan också vara generell.

Detta tycks vara en hänvisning till 8:1 – ”Allt krigsbyte tillhör Gud och
[Hans] Sändebud” – vilket, som framhålls i not 1 till denna vers, betyder att en
enskild krigare inte för sig kan kräva del i det byte som tas i ett krig. 
Därtill kommer att tanken att föra krig för bytets skull går stick i stäv mot den princip som
ligger till grund för ett ”krig för Guds sak”, vilket får föras enbart till försvar för
tron eller friheten (jfr sura 2, not 167) och ”till dess förtrycket upphör och all
dyrkan ägnas Gud” (se 2:193 och not 170). Det är också till dessa principer som
Profetens följande svar hänför sig.

Nämligen i första versen av Al-Anfal, som uppenbarades under andra året
efter hidjrah (se föregående not).

Detta förefaller vara en förutsägelse om de kommande krigen mot det Östromerska riket och Persien.

Ordagr.: ”förut”, dvs. vid tiden för den expedition som utmynnade i vapenvilan på slätten Al-Hudaybiyyah.

Dessa tre skäl för att utebli står metonymiskt för alla former av lyten eller
andra fysiska handikapp som kan hindra en människa från att aktivt delta i ett
krig för Guds sak.

Dvs. som, när det är fråga om krig, är friska och vapenföra (ö.a.).

Dvs. på slätten Al-Hudaybiyyah (se den inledande kommentaren).

Flertalet kommentatorer förmodar att detta syftar på intagandet av Khaybar
några månader efter Hudaybiyyah. Det förefaller dock troligt att orden har en
större räckvidd och pekar mot den nästan helt oblodiga erövringen av Mekka år
8 H. Islams segertåg över hela den Arabiska halvön och, i förlängningen, den
enastående expansion av Islams välde som ägde rum under Profetens närmaste
efterföljare.

Även denna mening sätter de flesta kommentatorer i samband med expeditionen mot Khaybar (se föregående not). 
Andra anser – en tolkning som förefaller rimlig – att vad som avses är hela den händelseutveckling som inleddes med
avtalet om vapenvila med Mekka. — Kommentarens författare menar – detta bygger på en utsaga av Ibn Abbas – att det i 
detta ligger en antydan om de ytterligare belöningar som väntar de troende i nästa liv (ö.a.).

Ordagr.: ”höll människornas händer borta från er” (ö.a.).

Enligt Razi avses härmed kommande generationer av troende.

Den traditionella exegesen uppfattar detta som syftande på erövringen av
Mekka; kommentarens författare anser dock att det är fråga om saligheten i nästa liv (ö.a.).

Detta Guds löfte uppfylldes genom den oavbrutna serie av muslimska segrar
som följde efter vapenvilan på slätten Al-Hudaybiyyah, segrar som ledde fram
till uppkomsten av ett välde som till sist sträckte sig från Atlanten till Kinas gränser. 
Angående det villkor som är knutet till detta löfte, se not 82 till 3:111.

 Innebörden av denna hänvisning till ”Guds vägar” (sunnat Allah) är dubbel:
”Om ni står fasta i tron kommer ni att vinna överhanden” (3:139) samt ”Gud
förändrar inte människornas villkor förrän de förändrar sitt sinnelag” (13:11),
varvid ”förändring” bör förstås i både positiv och negativ mening.

Kort före överenskommelsen om vapenvila på slätten Al-Hudaybiyyah anfölls Profetens läger 
av en skara beväpnade män från Quraysh – uppskattningarna av deras antal varierar mellan trettio 
och åttio – men de praktiskt taget obeväpnade muslimerna övermannade dem och tog dem till fånga; 
efter undertecknandet av överenskommelsen om vapenvila gav Profeten order om att de skulle
släppas (Muslim, Nasai, Tabari).

Dvs. Kabah, som ingen muslim tilläts närma sig före år 7 H.

Ordagr.: ”trampat under fötterna” (el. ”… ihjäl”). Efter Profetens och hans
anhängares utvandring till Medina hade flera mekkanare, både män och kvinnor, 
antagit Islam men hindrats av de hedniska qurayshiterna att utvandra till
Medina (Tabari, Zamakhshari) och var därför i de flesta fall inte kända för muslimerna där.

Så tolkar Zamakhshari detta ställe och följs däri av Razi och Ibn Kathir samt
ett stort antal andra kommentatorer.

Dvs. Gud tillät inte att detta skedde för att rädda de troende mekkanarna
från följderna av en stormning av staden, men också för att rädda många avgudadyrkare, 
som med tiden skulle övergå till Islam (”Gud visar den Han vill Sin nåd”).

Generellt innebär denna sats att en människa aldrig kan veta om en annan
förtjänar Guds nåd eller Hans dom.

Även om detta ”fanatiska hat” (hamiyyah) lär ha varit karakteristiskt för de
hedniska qurayshiternas inställning till Profeten och hans gärning är det, som
Zamakhshari framhåller, troligt att det nämns här på grund av en incident under
förhandlingarna om vapenvilan mellan Profeten och mekkanarnas utsände Suhayl ibn Amr. 
Profeten hade börjat diktera avtalsutkastet för Ali ibn Abi Talib:
”Skriv ’I Guds, den Nåderikes, den Barmhärtiges namn’”, då Suhayl avbröt honom: 
”Vi har aldrig hört talas om ’den Nåderike’ – skriv inte något annat än än
det vi vet.” Och Profeten sade till Ali: ”Skriv då ’I Ditt namn, o Gud’.” Ali gjorde som 
han blev tillsagd, och Profeten fortsatte: ”Detta är vad som har överenskommits mellan Muhammad, 
Guds Sändebud, och folket i Mekka …” Då avbröt Suhayl på nytt: ”Om du [verkligen] är ett Guds 
sändebud skulle detta betyda [ett erkännande från vår sida att] vi har gjort dig orätt; 
skriv därför så som vi uppfattar saken.” Och Profeten fortsatte sin diktamen: ”Skriv ’Detta är vad 
som har överenskommits mellan Muhammad, son till Abd Allah, son till Abd alMuttalib, och folket i Mekka …’.” 
(Detta återges i många versioner av bl.a. Nasai, Ibn Hanbal och Tabari.)

Ordagr.: ”… band dem till ordet gudsfruktan” (kalimat at-taqwa); i detta
ligger att deras gudsfruktan (dvs. deras ”medvetenhet om Guds ständiga närvaro”) 
och deras visshet att Hans makt genomtränger allt möjliggjorde för dem att
med bevarat sinneslugn bära yttringarna av fiendernas ”fanatiska hat”. — Jfr not
2 till sura 2 (ö.a.).

Kort före den vallfärd som Profeten hade planerat men som slutade på slätten Al-Hudaybiyyah, 
hade han en dröm där han såg sig själv och sina anhängare tåga in i Mekka som pilgrimer. 
Denna drömsyn skulle bli verklighet ett år senare, 7 H., då muslimerna fick genomföra sin första 
vallfärd till den heliga staden under fredliga förhållanden.

Manliga pilgrimer rakar vanligen huvudet eller (detta är här betydelsen av
konjunktionen wa) klipper håret kort, innan de iför sig vallfärdsdräkt (ihram);
sådant får nämligen inte utföras under vallfärden. Samma procedur upprepas
efter vallfärdens slut (jfr 2:196 och not 174).

Underförstått ”genom de uppenbarelser som Han beviljar Sina profeter”. Se
också 3:19 – ”Den [sanna] religionen är för Gud underkastelse under Hans vilja”, 
varav följer att varje religion (i ordets vidaste bemärkelse) som inte grundas
på denna princip är eo ipso osann. — Meningen betyder ord för ord: ”Det räcker 
med Gud som vittne.” (Ö.a.)

Detta är översättningen av adjektivet ashidda (i sing. shadid, ”hård”,
”sträng”). Jfr 5:54: ”… som är ödmjuka till sinnet mot [andra] troende men
oböjliga (aizzah) gentemot dem som förnekar sanningen” (ö.a.).

Verbalsubstantivet sudjud (”nedfall med pannan mot marken [under bön]”)
står här för det fulla, innerliga uttrycket för tron; och dess ”spår” är det återsken
av andlighet som tron ger åt den troendes livsstil och till och med åt hans yttre.
Eftersom ”ansiktet” är den uttrycksfullaste delen av människan, används ordet
ofta i Koranen för att beteckna hennes ”hela personlighet”. — En sådan abstrakt
tolkning av bönens ”spår” hindrar inte läsaren att också ta till sig den bokstavliga 
innebörden av texten (ö.a.).

Se sura 3, not 4, angående innebörden av indjil (”Evangelium”) som ordet
brukas i Koranen

Medan de flesta klassiska kommentatorer tolkar den sista meningen ovan
som syftande generellt på de troende, anser Razi att ordet minhum (”bland dem”
[el. ”av dessa”]) avser de i föregående mening nämnda förnekarna – dvs. sådana
bland dem som i framtiden kunde komma att anta tron och så uppnå Guds förlåtelse. 
— Sammanhanget förefaller ge stöd åt denna tolkning (ö.a.). Detta blev verklighet 
inom få år efter uppenbarelsen av denna vers, såtillvida som de flesta av Profetens 
arabiska fiender antog Islam och många av dem blev dess banerförare. 
Inom en vidare ram står detta Guds löfte öppet till världens ände (Tabari)
för var och en – i varje skede och i varje kulturmiljö – som erkänner sanningen
och vill leva efter den.