QuranReader

The Surah derives its name from the initial letter Qaf, thereby implying that it is the Surah which opens with the alphabetic letter Qaf.

<h2>Name</h2>
<p>The Surah derives its name from the initial letter <em>Qaf</em>, thereby implying that it is the Surah which opens with the alphabetic letter <em>Qaf</em>.</p>
<h2>Period of Revelation</h2>
<p>There is no authentic tradition to show as to when exactly this Surah was sent down. A study of the subject matter, however, reveals that its period of revelation is the second stage of the Holy Prophet's life at Makkah, which lasted from the third year of the Prophethood till the fifth year. We have given the characteristics of this period in the Introduction to the Surah Al-An'am. In view of those characteristics it can be said that this Surah might have been sent down in about the 5th year, when the antagonism of the disbelievers had become quite intense but had not yet assumed tyrannical proportions.</p>
<h2>Theme and Topics</h2>
<p>Authentic traditions show that the Holy Prophet used to recite this Surah generally in the Prayer on the Eid days. A woman named Umm Hisham bin Harithah, who was a neighbor of the Holy Prophet, says that she was able to commit Surah Qaf to memory only because she often heard it from the Holy Prophet in the Friday sermons. According to some other traditions he often recited it in the Fajr Prayer. This makes it abundantly clear that this was an important Surah in the sight of the Holy Prophet. That is why he made sure that its contents reached as many people as possible over and over again.</p>
<p>This reason for this importance can be easily understood by a careful study of the Surah. The theme of the entire Surah is the Hereafter. When the Holy Prophet started preaching his message in Makkah what surprised the people most was the news that people would be resurrected after death, and they would have to render an account of their deeds. They said that that was impossible; human mind could not believe that that would happen. After all, how could it be possible that when the body had disintegrated into dust the scattered particles would be reassembled after hundreds of thousands of years to make up the same body once again and raised up as a living body, Allah in response sent down this discourse. In it, on the one hand, arguments have been given for the possibility and occurrence of the Hereafter in a brief way, in short sentences, and, on the other, the people have been warned, as if to say: "Whether you express wonder and surprise, or you regard it as something remote
from reason, or deny it altogether, in any case it cannot change the truth. The absolute, un-alterable truth is that Allah knows the whereabouts of each and every particle of your body that has scattered away in the earth, and knows where and in what state it is. Allah's one signal is enough to make all the scattered particles gather together again and to make you rise up once again as you had been made in the first instance. Likewise, your this idea that you have been created and left free to yourselves in the world and that you have not been made answerable to anyone, is no more than a misunderstanding. The fact is that not only is Allah Himself directly aware of each act and word of yours, even of the ideas that pass in your mind, but His angels also are attached to each one of you, who are preserving the record of whatever you do and utter. When the time comes, you will come out of your graves at one call just as young shoots of vegetable sprout up from the earth on the first
shower of the rain. Then this heedlessness which obstructs your vision will be removed and you will see with your own eyes all that you are denying today. At that time you will realize that you had not been created to be irresponsible in this world but accountable to all your deeds the meeting out of the rewards and punishments, the Hell and Heaven, which you regard as impossible and imaginary things, will at that time become visible realities for you in consequence of your enmity and opposition to the Truth you will be cast into the same Hell which you regard as remote from reason today and the ones who fear the Merciful God and return to the path of righteousness, will be admitted to the same Paradise at whose mention you now express wonder and surprise.</p>


 قٓ ۚ وَٱلْقُرْءَانِ ٱلْمَجِيدِ

بل عجبوا ان جاءهم منذر منهم فقال الكافرون هذا شيء عجيب

بَلْ عَجِبُوٓا۟ أَن جَآءَهُم مُّنذِرٌ مِّنْهُمْ فَقَالَ ٱلْكَـٰفِرُونَ هَـٰذَا شَىْءٌ عَجِيبٌ

ااذا متنا وكنا ترابا ذلك رجع بعيد

أَءِذَا مِتْنَا وَكُنَّا تُرَابًا ۖ ذَٰلِكَ رَجْعٌۢ بَعِيدٌ

قد علمنا ما تنقص الارض منهم وعندنا كتاب حفيظ

قَدْ عَلِمْنَا مَا تَنقُصُ ٱلْأَرْضُ مِنْهُمْ ۖ وَعِندَنَا كِتَـٰبٌ حَفِيظٌۢ

بل كذبوا بالحق لما جاءهم فهم في امر مريج

بَلْ كَذَّبُوا۟ بِٱلْحَقِّ لَمَّا جَآءَهُمْ فَهُمْ فِىٓ أَمْرٍ مَّرِيجٍ

افلم ينظروا الى السماء فوقهم كيف بنيناها وزيناها وما لها من فروج

أَفَلَمْ يَنظُرُوٓا۟ إِلَى ٱلسَّمَآءِ فَوْقَهُمْ كَيْفَ بَنَيْنَـٰهَا وَزَيَّنَّـٰهَا وَمَا لَهَا مِن فُرُوجٍ

والارض مددناها والقينا فيها رواسي وانبتنا فيها من كل زوج بهيج

وَٱلْأَرْضَ مَدَدْنَـٰهَا وَأَلْقَيْنَا فِيهَا رَوَٰسِىَ وَأَنۢبَتْنَا فِيهَا مِن كُلِّ زَوْجٍۭ بَهِيجٍ

تبصرة وذكرى لكل عبد منيب

تَبْصِرَةً وَذِكْرَىٰ لِكُلِّ عَبْدٍ مُّنِيبٍ

ونزلنا من السماء ماء مباركا فانبتنا به جنات وحب الحصيد

وَنَزَّلْنَا مِنَ ٱلسَّمَآءِ مَآءً مُّبَـٰرَكًا فَأَنۢبَتْنَا بِهِۦ جَنَّـٰتٍ وَحَبَّ ٱلْحَصِيدِ

والنخل باسقات لها طلع نضيد

وَٱلنَّخْلَ بَاسِقَـٰتٍ لَّهَا طَلْعٌ نَّضِيدٌ

رزقا للعباد واحيينا به بلدة ميتا كذلك الخروج

رِّزْقًا لِّلْعِبَادِ ۖ وَأَحْيَيْنَا بِهِۦ بَلْدَةً مَّيْتًا ۚ كَذَٰلِكَ ٱلْخُرُوجُ

كذبت قبلهم قوم نوح واصحاب الرس وثمود

كَذَّبَتْ قَبْلَهُمْ قَوْمُ نُوحٍ وَأَصْحَـٰبُ ٱلرَّسِّ وَثَمُودُ

وعاد وفرعون واخوان لوط

وَعَادٌ وَفِرْعَوْنُ وَإِخْوَٰنُ لُوطٍ

واصحاب الايكة وقوم تبع كل كذب الرسل فحق وعيد

وَأَصْحَـٰبُ ٱلْأَيْكَةِ وَقَوْمُ تُبَّعٍ ۚ كُلٌّ كَذَّبَ ٱلرُّسُلَ فَحَقَّ وَعِيدِ

افعيينا بالخلق الاول بل هم في لبس من خلق جديد

أَفَعَيِينَا بِٱلْخَلْقِ ٱلْأَوَّلِ ۚ بَلْ هُمْ فِى لَبْسٍ مِّنْ خَلْقٍ جَدِيدٍ

ولقد خلقنا الانسان ونعلم ما توسوس به نفسه ونحن اقرب اليه من حبل الوريد

وَلَقَدْ خَلَقْنَا ٱلْإِنسَـٰنَ وَنَعْلَمُ مَا تُوَسْوِسُ بِهِۦ نَفْسُهُۥ ۖ وَنَحْنُ أَقْرَبُ إِلَيْهِ مِنْ حَبْلِ ٱلْوَرِيدِ

اذ يتلقى المتلقيان عن اليمين وعن الشمال قعيد

إِذْ يَتَلَقَّى ٱلْمُتَلَقِّيَانِ عَنِ ٱلْيَمِينِ وَعَنِ ٱلشِّمَالِ قَعِيدٌ

ما يلفظ من قول الا لديه رقيب عتيد

مَّا يَلْفِظُ مِن قَوْلٍ إِلَّا لَدَيْهِ رَقِيبٌ عَتِيدٌ

وجاءت سكرة الموت بالحق ذلك ما كنت منه تحيد

وَجَآءَتْ سَكْرَةُ ٱلْمَوْتِ بِٱلْحَقِّ ۖ ذَٰلِكَ مَا كُنتَ مِنْهُ تَحِيدُ

ونفخ في الصور ذلك يوم الوعيد

وَنُفِخَ فِى ٱلصُّورِ ۚ ذَٰلِكَ يَوْمُ ٱلْوَعِيدِ

وجاءت كل نفس معها سائق وشهيد

وَجَآءَتْ كُلُّ نَفْسٍ مَّعَهَا سَآئِقٌ وَشَهِيدٌ

لقد كنت في غفلة من هذا فكشفنا عنك غطاءك فبصرك اليوم حديد

لَّقَدْ كُنتَ فِى غَفْلَةٍ مِّنْ هَـٰذَا فَكَشَفْنَا عَنكَ غِطَآءَكَ فَبَصَرُكَ ٱلْيَوْمَ حَدِيدٌ

وقال قرينه هذا ما لدي عتيد

وَقَالَ قَرِينُهُۥ هَـٰذَا مَا لَدَىَّ عَتِيدٌ

القيا في جهنم كل كفار عنيد

أَلْقِيَا فِى جَهَنَّمَ كُلَّ كَفَّارٍ عَنِيدٍ

مَّنَّاعٍ لِّلْخَيْرِ مُعْتَدٍ مُّرِيبٍ

الذي جعل مع الله الها اخر فالقياه في العذاب الشديد

ٱلَّذِى جَعَلَ مَعَ ٱللَّهِ إِلَـٰهًا ءَاخَرَ فَأَلْقِيَاهُ فِى ٱلْعَذَابِ ٱلشَّدِيدِ

قال قرينه ربنا ما اطغيته ولكن كان في ضلال بعيد

۞ قَالَ قَرِينُهُۥ رَبَّنَا مَآ أَطْغَيْتُهُۥ وَلَـٰكِن كَانَ فِى ضَلَـٰلٍۭ بَعِيدٍ

قال لا تختصموا لدي وقد قدمت اليكم بالوعيد

قَالَ لَا تَخْتَصِمُوا۟ لَدَىَّ وَقَدْ قَدَّمْتُ إِلَيْكُم بِٱلْوَعِيدِ

ما يبدل القول لدي وما انا بظلام للعبيد

مَا يُبَدَّلُ ٱلْقَوْلُ لَدَىَّ وَمَآ أَنَا۠ بِظَلَّـٰمٍ لِّلْعَبِيدِ

يوم نقول لجهنم هل امتلات وتقول هل من مزيد

يَوْمَ نَقُولُ لِجَهَنَّمَ هَلِ ٱمْتَلَأْتِ وَتَقُولُ هَلْ مِن مَّزِيدٍ

وازلفت الجنة للمتقين غير بعيد

وَأُزْلِفَتِ ٱلْجَنَّةُ لِلْمُتَّقِينَ غَيْرَ بَعِيدٍ

هذا ما توعدون لكل اواب حفيظ

هَـٰذَا مَا تُوعَدُونَ لِكُلِّ أَوَّابٍ حَفِيظٍ

من خشي الرحمن بالغيب وجاء بقلب منيب

مَّنْ خَشِىَ ٱلرَّحْمَـٰنَ بِٱلْغَيْبِ وَجَآءَ بِقَلْبٍ مُّنِيبٍ

ادخلوها بسلام ذلك يوم الخلود

ٱدْخُلُوهَا بِسَلَـٰمٍ ۖ ذَٰلِكَ يَوْمُ ٱلْخُلُودِ

لهم ما يشاءون فيها ولدينا مزيد

لَهُم مَّا يَشَآءُونَ فِيهَا وَلَدَيْنَا مَزِيدٌ

وكم اهلكنا قبلهم من قرن هم اشد منهم بطشا فنقبوا في البلاد هل من محيص

وَكَمْ أَهْلَكْنَا قَبْلَهُم مِّن قَرْنٍ هُمْ أَشَدُّ مِنْهُم بَطْشًا فَنَقَّبُوا۟ فِى ٱلْبِلَـٰدِ هَلْ مِن مَّحِيصٍ

ان في ذلك لذكرى لمن كان له قلب او القى السمع وهو شهيد

إِنَّ فِى ذَٰلِكَ لَذِكْرَىٰ لِمَن كَانَ لَهُۥ قَلْبٌ أَوْ أَلْقَى ٱلسَّمْعَ وَهُوَ شَهِيدٌ

ولقد خلقنا السماوات والارض وما بينهما في ستة ايام وما مسنا من لغوب

وَلَقَدْ خَلَقْنَا ٱلسَّمَـٰوَٰتِ وَٱلْأَرْضَ وَمَا بَيْنَهُمَا فِى سِتَّةِ أَيَّامٍ وَمَا مَسَّنَا مِن لُّغُوبٍ

فاصبر على ما يقولون وسبح بحمد ربك قبل طلوع الشمس وقبل الغروب

فَٱصْبِرْ عَلَىٰ مَا يَقُولُونَ وَسَبِّحْ بِحَمْدِ رَبِّكَ قَبْلَ طُلُوعِ ٱلشَّمْسِ وَقَبْلَ ٱلْغُرُوبِ

ومن الليل فسبحه وادبار السجود

وَمِنَ ٱلَّيْلِ فَسَبِّحْهُ وَأَدْبَـٰرَ ٱلسُّجُودِ

واستمع يوم يناد المناد من مكان قريب

وَٱسْتَمِعْ يَوْمَ يُنَادِ ٱلْمُنَادِ مِن مَّكَانٍ قَرِيبٍ

يوم يسمعون الصيحة بالحق ذلك يوم الخروج

يَوْمَ يَسْمَعُونَ ٱلصَّيْحَةَ بِٱلْحَقِّ ۚ ذَٰلِكَ يَوْمُ ٱلْخُرُوجِ

انا نحن نحيي ونميت والينا المصير

إِنَّا نَحْنُ نُحْىِۦ وَنُمِيتُ وَإِلَيْنَا ٱلْمَصِيرُ

يوم تشقق الارض عنهم سراعا ذلك حشر علينا يسير

يَوْمَ تَشَقَّقُ ٱلْأَرْضُ عَنْهُمْ سِرَاعًا ۚ ذَٰلِكَ حَشْرٌ عَلَيْنَا يَسِيرٌ

نحن اعلم بما يقولون وما انت عليهم بجبار فذكر بالقران من يخاف وعيد

نَّحْنُ أَعْلَمُ بِمَا يَقُولُونَ ۖ وَمَآ أَنتَ عَلَيْهِم بِجَبَّارٍ ۖ فَذَكِّرْ بِٱلْقُرْءَانِ مَن يَخَافُ وَعِيدِ

FEMTIONDE SURAN
QAF
Mekka-perioden
DENNA sura, som enbart är känd under benämningen Qaf, dvs. den
bokstavssymbol, q, som inleder dess första vers, uppenbarades troligen
under det fjärde året av Profetens verksamhet. Den inleds med att Koranen
själv kallas till vittne och avslutas med en hänvisning till Koranens
varningsord, och den ägnas helt och hållet åt de två med varandra förbundna
frågorna om döden och uppståndelsen. — Ibn Kathir nämner
att Profeten ofta läste hela denna sura under fredagsbönen för att underlätta
för dem som deltog i bönen att lära sig suran utantill (ö.a.).

Koranens Budskap

Koranensbudskap.se

Detta är i tidsföljd den andra sura i Koranen (efter sura 68) som föregås av en
av de ”lösryckta” bokstavssymbolerna. Se Bihang II om de teorier som framförts
om innebörden av dessa symboliska bokstäver eller bokstavsgrupper.

Detta är första gången som Koranen nämner vad som sedan ständigt upprepas
i olika sammanhang, nämligen att människorna ”finner det märkligt” att ett budskap 
med gudomligt ursprung framförs till dem av någon ”ur deras egna led”,
dvs. en människa som de själva. Även om detta främst avser de hedniska mekkanarnas avvisande 
hållning till Profetens förkunnelse, tyder det faktum att dessa ord ofta återkommer i Koranen 
på att dess syftning går utöver denna historiska ram: det pekar på den i alla skeden av människans 
historia vanliga tendensen hos många människor att misstro varje religiöst budskap som inte härrör 
från en exotisk och avlägsen källa utan tvärtom framförs av en man med samma sociala och kulturella 
bakgrund som åhörarna själva, och där budskapet – som fallet är med Koranen – uteslutande vädjar till 
människans förnuft och moraliska känsla. Så t.ex. nämner Koranen uttryckligen att de har ”invändningar” 
mot att en profet ”äter [vanlig] föda och besöker marknaderna [som vi andra]” (25:7; se också not
16 till 25:20). — Som många andra suror – och avsnitt av suror – inleds denna med en fras, 
”Vid denna ärorika Koran!” (eg. ”vid den ärorika Koranen!” – wa-lQuranil-madjid), som innebär att Gud 
kallar Koranen ”till vittne”, dvs. uppfordrar människan att i ljuset av uppenbarelsen av denna Skrift 
allvarligt beakta och lägga på minnet vad som i fortsättningen sägs eller är klart underförstått men
inte utsagt. Enligt Ibn Kathir är det som här underförstås en högtidlig bekräftelse av Muhammads kallelse 
till profet och av uppståndelsens sanning. Abu Hayyan framhåller för sin del i Al-Bahr al-Muhit att den 
högtidliga formeln har till syfte att ytterligare understryka de ord som följer, nämligen att Profetens landsmän –
trots att han kom till dem för att varna dem att de måste räkna med uppståndelsen [och Guds dom] som en verklighet 
– vägrade att tro på detta budskap. – De övriga suror som inleds med en liknande fras är 36, 38 och 43 (ö.a.).

Ordagr.: ”vad jorden förminskar av dem” – vari ligger underförstått att i Guds
löfte om uppståndelsen har hänsyn tagits till de döda kropparnas förmultnande.
Uppståndelsen kan följaktligen beskrivas som ”en ny skapelse” (jfr 10:4, 21:104,
30:11, 85:13 etc.) och påminner om den ständigt pågående skapelse- och nyskapelseprocess 
som kan iakttas i hela den organiska naturen (jfr 10:34, 27:64, 30:27 och till dessa ställen fogade noter).

Eftersom de a priori tillbakavisar varje tanke på ett liv efter döden, är de förvirrade över avsaknaden 
av svar på frågorna om ”varför” människan existerar och ”vad syftet är” med hennes liv, varför ödets lotter 
faller ojämnt och över vad som för dem ter sig som naturens ”blinda”, ofattbara grymhet – frågor som inte kan
besvaras annat än med utgångspunkt i tron på livets fortsättning efter den fysiska ”döden” och därmed på existensen 
av en plan och ett syfte bakom hela skapelsen.

Ordagr.: ”och den har inga sprickor [el. ’brott’]”.

Ordet ”bröder” (ikhwan) står här som metonymi för människor som delar
samma livsåskådning eller, alternativt, samma miljö. Eftersom de som åsyftas
här levde i samma stad som Lot (jfr 7:83 eller 11:77–83) betecknas de som hans
”bröder”, även om hans begrepp om moral var helt annorlunda än deras.

Se 44:37 och därtill fogad not angående ”Tubbas folk”. De som ”befolkade
de skogklädda dalarna” är identiska med invånarna i Madyan (Bibelns Midjan),
som framgår av 26:176ff. (jfr också 7:85–93 och 11:84–95); deras historia
återges i Koranen på flera ställen, mest utförligt i sura 11.

Dvs. skapelsen av universum och, alldeles särskilt, människan.

Ordagr.: ”de två som skall ta emot, dvs. registrera (’skriva ned’), underförstått hennes ord 
och handlingar, tar emot, sittande” etc. Då människan har en relativt fri vilja och ansvarar för 
sina handlingar framstår det som logiskt att dessa registreras. Många ”traditioner” berättar hur 
människan alltid åtföljs av två änglar, en på höger sida som skriver ned det goda hon gör, säger,  
vill och tänker, och en på vänster sida som för in det motsatta (jfr början av not 25 till sura 13
och 82:10–12 med not 7). — Orden att Gud är ”närmare henne än hennes egen halspulsåder” bör väcka 
och stärka hennes samvete (ö.a.).

Dvs. ge dig en klar insikt om dig själv. — Det enda människan med säkerhet
vet om sin framtid är att hon en dag skall dö, och ändå ser vi hur envist och 
energiskt hon anstränger sig att skjuta tanken på döden ifrån sig. Fastän hon planerar
för framtiden här på jorden försummar hon att förbereda sig för det eviga livet;
jfr 87:16 och 17 (ö.a.).

”Bindeln” som under det jordiska livet skymde människans syn är givetvis
inte bara hennes många olikartade bekymmer för morgondagen utan i lika mån
den i föregående noter berörda benägenheten att bete sig som om döden inte var
en oundviklig realitet och som om hon aldrig skulle ställas till ansvar för sina
handlingar (ö.a.).

Med qarinuhu (”hennes ständige följeslagare”), som utttalar sig i versen
ovan, avses enligt Ibn Kathir och andra stora kommentatorer den i vers 21 ovan
åsyftade ängeln som skall vittna mot människan. Författaren till denna kommentar 
anser för sin del att ordet qarin, vilket i 41:25 och 43:36 syftar på ”onda
osynliga väsen” som lockar människan på avvägar, här betecknar människans
vaknande moraliska samvete (ö.a.).

Dvs. de ”två änglarna” har fullgjort sin uppgift och registret över människans
handlingar ligger framme; jfr 18:49 och 99:6–8 (ö.a.).

Detta avser inte bara dyrkan av verkliga eller inbillade väsen eller krafter,
som av tillbedjarna tillskrevs gudomliga egenskaper, utan också den ”kult” av
falska värden och mot moralen stridande idéer som många människor ägnar sig
åt med nästan religiös hänförelse. — Detsamma gäller om den som låter sig så
behärskas av sina passioner att han sätter sin gudstro i andra rummet eller helt
överger den (ö.a.).

Detta avsnitt är ett exempel på ett ofta återkommande drag i Koranens framställningsätt: 
i få ord eller satser komprimeras många verkligheter och trängs moment från olika skeden med 
varandra;  scenförändringen sker blixtsnabbt från människans dödsögonblick till uppståndelsen 
och domen och perspektiven lagras liksom över varandra. – Framställningen i verserna 24–26 av den dömdes
syndaregister är värd att uppmärksammas eftersom den utgör ett slags förteckning med definition av det 
som strider mot den islamiska lagens primära mål (maqasid ash-shariah), nämligen att få det goda och det 
nyttiga att framträda och utvecklas (djalb al-manfaah) och att fördriva det onda (daf ad-darar): den
inleds med den övergripande rubriken ”att framhärda i förnekandet av sanningen [i Guds budskap]” 
och konkretiseras ytterligare med orden om att spärra vägen för det goda, att kränka andras rätt, 
att så tvivel [i andra människors sinnen] och, till sist – den svåraste av alla synder som inte blir 
förlåten annat än efter uppriktig och djup ånger – att sätta en annan gud vid Guds sida (ö.a.).

Här underförstås att den dömde har försökt kasta skulden för sina synder på
denna vän; jfr 25:27–29 (ö.a.).

Ordagr.: ”han var [redan] långt ute på villfarelsens avvägar (ö.a.).

Ordagr.: ”Är du [helt] fylld?” (ö.a.).

Detta avsnitt knyter an till verserna 12–14 ovan. Det bör framhållas att ordet qarn – 
här återgivet med släkte – i gammalt arabiskt språkbruk ofta användes för att beteckna 
”ett tidsskede som följer på ett tidigare skede” och följaktligen också ”århundrade” eller 
”människor tillhörande en viss period” eller ”civilisation” i detta ords historiska mening. 
Att det här är denna sista innebörd som avses framgår av det följande.

Ordagr.: ”och de vandrade och sökte i länderna [el. ’i land efter land’] – var
fanns en tillflykt?”

Tolkningen bygger på Zamakhsharis kommentar. Uttrycket lyder i ordagrann översättning: 
”som har ett hjärta och/eller [aw] lyssnar”; araberna såg nämligen hjärtat som säte både 
för känslor och sinnesrörelser och för intellektet.
Partikeln aw anger här inte alternativ utan den har – som ofta är fallet i Koranens
språk – en förklarande funktion (jämförbar med uttrycken ”dvs.” eller ”med andra ord”) 
och följs av en förtydligande fras. – Den följande frasen lyder ordagrant: ”och (eller 
’medan’) han är ett vittne.” (Ö.a.)

Verserna 36–38 framhäver Guds allmakt, uppenbar för den ”som har ett öppet sinne och 
som lyssnar uppmärksamt”. När det här sägs att Gud har skapat universum ”under sex dagar” 
är det första gången som detta nämns i Koranens kronologi. Det bör märkas att ordet yawm, 
så som det brukades av araberna i gamla tider, inte alltid är liktydigt med de tjugofyra timmar 
som en jordisk ”dag” varar, utan också kan avse vilken tidrymd som helst oavsett dess längd. 
Förklaringen att skapelseprocessen ”inte tröttade Oss” — innebär också ett bemötande
av Bibelns skapelseberättelse där det (i 1 Mos. 2:2) heter att Gud ”vilade på sjunde dagen från 
allt det verk som Han hade gjort”; jfr 46:33 (ö.a.). – Orden anknyter också till vers 15 i denna sura 
och därmed till Guds makt att återuppväcka de döda.

Underförstått ”om uppståndelsens påstådda ’omöjlighet’”.

Eller ”minns Guds allmakt vid alla tider under dagen”.

Ordagr.: ”när nedfallet är avslutat (wa-adbaras-sudjud)”.

Kommentatorerna ser i denna och närmast följande vers en beskrivning av
den Yttersta dagen, då Israfil skall kalla människorna att stiga fram ur gravarna,
varefter Domens basunstötar skall ljuda. Trots textens vittnesbörd som i sin helhet 
förefaller klart stöda denna tolkning, uppfattar emellertid författaren till
denna kommentar vers 41 som en erinran om människans dödsstund och säger
att orden ”från en plats helt nära” innebär att den kallande rösten ljuder inom
människan själv (”ett eko av vers 16, ’Vi är närmare henne än hennes egen halspulsåder’”) 
och att den kungör den annalkande döden, som människan måste vara beredd att möta i varje ögonblick (ö.a.).