QuranReader

It is derived from the very first cord 'Wat Tur-i.'

<h2>Name</h2>
<p>It is derived from the very first cord "<em>Wat Tur-i</em>."</p>
<h2>Period of Revelation</h2>
<p>From the internal evidence of the subject matter it appears that this Surah too was revealed in the same stage of the Holy Prophet's life at Makkah in which the Surah Adh-Dhariyat was revealed. While going through it one can clearly feel that during the period of its revelation the Holy Prophet (peace and blessings of Allah be upon him) was being showered with objections and accusations but there is no evidence yet to show that severe persecution of the Muslims had started.</p>
<h2>Subject Matter and Topics</h2>
<p>The subject matter of its first section (<a href=/52/1-28>vv. 1-28</a>) is the Hereafter. As arguments for its possibility, necessity and occurrence had already been given in Surah Adh-Dhariyat, these have not been repeated here. However, swearing an oath by some realities and signs which testify to the Hereafter, it has been stated most emphatically that it will surely come to pass, and none has the power to prevent its occurrence. Then, it has been stated as to what will be the fate of those who deny it when it actually occurs, and how will those who believe in it and adopt the way of piety and righteousness accordingly, be blessed by Allah.</p>
<p>Then, in the second section (<a href=/52/29-49>vv. 29-49</a>) the Quraish chiefs' attitude towards the message of the Holy Prophet (peace and blessings of Allah he upon him) has been criticized. They called him a sorcerer, a madman, or a poet, and would thus mislead the common people against him so that they should not pay any serious attention to the message he preached. They looked upon him as a calamity that had suddenly descended on them and would openly wish that he met with a disaster so that they were rid of him. They accused him of fabricating the Qur'an by himself and of presenting it in the name of Allah, and this was, God forbid, a fraud that he was practicing. They would often taunt him, saying that God could not have appointed an ordinary man like him to the office of Prophethood. They expressed great disgust at his invitation and message and would avoid him as if he was asking them for a reward for it. They would sit and take counsels together to devise schemes in order to put an end to
his mission. And while they did all this they never realized what creeds of ignorance they were involved in and how selflessly and sincerely was Muhammad (peace and blessings of Allah be upon him) exerting himself to deliver them from their error. While criticizing them for this attitude and conduct, Allah has put them certain questions, one after the other, each of which is either an answer to some objection of theirs, or a criticism of some error. Then, it has been said that it would absolutely be of no avail to show them a miracle in order to convince them of his Prophethood, for they were such stubborn people as would misinterpret anything they were shown only to avoid affirming the faith.</p>
<p>In the beginning of this section as well as in its end, the Holy Prophet (peace and blessings of Allah be upon him) has been given the instruction that he should persistently continue giving his invitation and preaching his message in spite of the accusations and objections of his opponents and enemies, and should endure their resistance patiently till Allah's judgment comes to pass. Besides, he has been consoled, as if to say "Your Lord has not left you alone to face your enemies, after raising you as a Prophet, but He is constantly watching over you. Therefore, endure every hardship patiently till the Hour of His judgment comes, and seek through praising and glorifying your Lord the power that is required for exerting in the cause of Allah under such conditions.</p>


وَكِتَـٰبٍ مَّسْطُورٍ

وَٱلْبَيْتِ ٱلْمَعْمُورِ

وَٱلسَّقْفِ ٱلْمَرْفُوعِ

وَٱلْبَحْرِ ٱلْمَسْجُورِ

إِنَّ عَذَابَ رَبِّكَ لَوَٰقِعٌ

مَّا لَهُۥ مِن دَافِعٍ

يَوْمَ تَمُورُ ٱلسَّمَآءُ مَوْرًا

وَتَسِيرُ ٱلْجِبَالُ سَيْرًا

فَوَيْلٌ يَوْمَئِذٍ لِّلْمُكَذِّبِينَ

ٱلَّذِينَ هُمْ فِى خَوْضٍ يَلْعَبُونَ

يوم يدعون الى نار جهنم دعا

يَوْمَ يُدَعُّونَ إِلَىٰ نَارِ جَهَنَّمَ دَعًّا

هذه النار التي كنتم بها تكذبون

هَـٰذِهِ ٱلنَّارُ ٱلَّتِى كُنتُم بِهَا تُكَذِّبُونَ

افسحر هذا ام انتم لا تبصرون

أَفَسِحْرٌ هَـٰذَآ أَمْ أَنتُمْ لَا تُبْصِرُونَ

اصلوها فاصبروا او لا تصبروا سواء عليكم انما تجزون ما كنتم تعملون

ٱصْلَوْهَا فَٱصْبِرُوٓا۟ أَوْ لَا تَصْبِرُوا۟ سَوَآءٌ عَلَيْكُمْ ۖ إِنَّمَا تُجْزَوْنَ مَا كُنتُمْ تَعْمَلُونَ

ان المتقين في جنات ونعيم

إِنَّ ٱلْمُتَّقِينَ فِى جَنَّـٰتٍ وَنَعِيمٍ

فاكهين بما اتاهم ربهم ووقاهم ربهم عذاب الجحيم

فَـٰكِهِينَ بِمَآ ءَاتَىٰهُمْ رَبُّهُمْ وَوَقَىٰهُمْ رَبُّهُمْ عَذَابَ ٱلْجَحِيمِ

كلوا واشربوا هنيئا بما كنتم تعملون

كُلُوا۟ وَٱشْرَبُوا۟ هَنِيٓـًٔۢا بِمَا كُنتُمْ تَعْمَلُونَ

متكئين على سرر مصفوفة وزوجناهم بحور عين

مُتَّكِـِٔينَ عَلَىٰ سُرُرٍ مَّصْفُوفَةٍ ۖ وَزَوَّجْنَـٰهُم بِحُورٍ عِينٍ

والذين امنوا واتبعتهم ذريتهم بايمان الحقنا بهم ذريتهم وما التناهم من عملهم من شيء كل امرئ بما كسب رهين

وَٱلَّذِينَ ءَامَنُوا۟ وَٱتَّبَعَتْهُمْ ذُرِّيَّتُهُم بِإِيمَـٰنٍ أَلْحَقْنَا بِهِمْ ذُرِّيَّتَهُمْ وَمَآ أَلَتْنَـٰهُم مِّنْ عَمَلِهِم مِّن شَىْءٍ ۚ كُلُّ ٱمْرِئٍۭ بِمَا كَسَبَ رَهِينٌ

وامددناهم بفاكهة ولحم مما يشتهون

وَأَمْدَدْنَـٰهُم بِفَـٰكِهَةٍ وَلَحْمٍ مِّمَّا يَشْتَهُونَ

يتنازعون فيها كاسا لا لغو فيها ولا تاثيم

يَتَنَـٰزَعُونَ فِيهَا كَأْسًا لَّا لَغْوٌ فِيهَا وَلَا تَأْثِيمٌ

ويطوف عليهم غلمان لهم كانهم لؤلؤ مكنون

۞ وَيَطُوفُ عَلَيْهِمْ غِلْمَانٌ لَّهُمْ كَأَنَّهُمْ لُؤْلُؤٌ مَّكْنُونٌ

واقبل بعضهم على بعض يتساءلون

وَأَقْبَلَ بَعْضُهُمْ عَلَىٰ بَعْضٍ يَتَسَآءَلُونَ

قالوا انا كنا قبل في اهلنا مشفقين

قَالُوٓا۟ إِنَّا كُنَّا قَبْلُ فِىٓ أَهْلِنَا مُشْفِقِينَ

فمن الله علينا ووقانا عذاب السموم

فَمَنَّ ٱللَّهُ عَلَيْنَا وَوَقَىٰنَا عَذَابَ ٱلسَّمُومِ

انا كنا من قبل ندعوه انه هو البر الرحيم

إِنَّا كُنَّا مِن قَبْلُ نَدْعُوهُ ۖ إِنَّهُۥ هُوَ ٱلْبَرُّ ٱلرَّحِيمُ

فذكر فما انت بنعمت ربك بكاهن ولا مجنون

فَذَكِّرْ فَمَآ أَنتَ بِنِعْمَتِ رَبِّكَ بِكَاهِنٍ وَلَا مَجْنُونٍ

ام يقولون شاعر نتربص به ريب المنون

أَمْ يَقُولُونَ شَاعِرٌ نَّتَرَبَّصُ بِهِۦ رَيْبَ ٱلْمَنُونِ

قل تربصوا فاني معكم من المتربصين

قُلْ تَرَبَّصُوا۟ فَإِنِّى مَعَكُم مِّنَ ٱلْمُتَرَبِّصِينَ

ام تامرهم احلامهم بهذا ام هم قوم طاغون

أَمْ تَأْمُرُهُمْ أَحْلَـٰمُهُم بِهَـٰذَآ ۚ أَمْ هُمْ قَوْمٌ طَاغُونَ

ام يقولون تقوله بل لا يؤمنون

أَمْ يَقُولُونَ تَقَوَّلَهُۥ ۚ بَل لَّا يُؤْمِنُونَ

فلياتوا بحديث مثله ان كانوا صادقين

فَلْيَأْتُوا۟ بِحَدِيثٍ مِّثْلِهِۦٓ إِن كَانُوا۟ صَـٰدِقِينَ

ام خلقوا من غير شيء ام هم الخالقون

أَمْ خُلِقُوا۟ مِنْ غَيْرِ شَىْءٍ أَمْ هُمُ ٱلْخَـٰلِقُونَ

ام خلقوا السماوات والارض بل لا يوقنون

أَمْ خَلَقُوا۟ ٱلسَّمَـٰوَٰتِ وَٱلْأَرْضَ ۚ بَل لَّا يُوقِنُونَ

ام عندهم خزائن ربك ام هم المصيطرون

أَمْ عِندَهُمْ خَزَآئِنُ رَبِّكَ أَمْ هُمُ ٱلْمُصَۣيْطِرُونَ

ام لهم سلم يستمعون فيه فليات مستمعهم بسلطان مبين

أَمْ لَهُمْ سُلَّمٌ يَسْتَمِعُونَ فِيهِ ۖ فَلْيَأْتِ مُسْتَمِعُهُم بِسُلْطَـٰنٍ مُّبِينٍ

ام له البنات ولكم البنون

أَمْ لَهُ ٱلْبَنَـٰتُ وَلَكُمُ ٱلْبَنُونَ

ام تسالهم اجرا فهم من مغرم مثقلون

أَمْ تَسْـَٔلُهُمْ أَجْرًا فَهُم مِّن مَّغْرَمٍ مُّثْقَلُونَ

ام عندهم الغيب فهم يكتبون

أَمْ عِندَهُمُ ٱلْغَيْبُ فَهُمْ يَكْتُبُونَ

ام يريدون كيدا فالذين كفروا هم المكيدون

أَمْ يُرِيدُونَ كَيْدًا ۖ فَٱلَّذِينَ كَفَرُوا۟ هُمُ ٱلْمَكِيدُونَ

ام لهم اله غير الله سبحان الله عما يشركون

أَمْ لَهُمْ إِلَـٰهٌ غَيْرُ ٱللَّهِ ۚ سُبْحَـٰنَ ٱللَّهِ عَمَّا يُشْرِكُونَ

وان يروا كسفا من السماء ساقطا يقولوا سحاب مركوم

وَإِن يَرَوْا۟ كِسْفًا مِّنَ ٱلسَّمَآءِ سَاقِطًا يَقُولُوا۟ سَحَابٌ مَّرْكُومٌ

فذرهم حتى يلاقوا يومهم الذي فيه يصعقون

فَذَرْهُمْ حَتَّىٰ يُلَـٰقُوا۟ يَوْمَهُمُ ٱلَّذِى فِيهِ يُصْعَقُونَ

يوم لا يغني عنهم كيدهم شيئا ولا هم ينصرون

يَوْمَ لَا يُغْنِى عَنْهُمْ كَيْدُهُمْ شَيْـًٔا وَلَا هُمْ يُنصَرُونَ

وان للذين ظلموا عذابا دون ذلك ولكن اكثرهم لا يعلمون

وَإِنَّ لِلَّذِينَ ظَلَمُوا۟ عَذَابًا دُونَ ذَٰلِكَ وَلَـٰكِنَّ أَكْثَرَهُمْ لَا يَعْلَمُونَ

واصبر لحكم ربك فانك باعيننا وسبح بحمد ربك حين تقوم

وَٱصْبِرْ لِحُكْمِ رَبِّكَ فَإِنَّكَ بِأَعْيُنِنَا ۖ وَسَبِّحْ بِحَمْدِ رَبِّكَ حِينَ تَقُومُ

ومن الليل فسبحه وادبار النجوم

وَمِنَ ٱلَّيْلِ فَسَبِّحْهُ وَإِدْبَـٰرَ ٱلنُّجُومِ

FEMTIOANDRA SURAN
AT-TUR (SINAI BERG)
Mekka-perioden
DENNA sura, som med all sannolikhet uppenbarades under den senare
hälften av Mekka-perioden (enligt några källor omedelbart efter sura
32), hämtar sitt namn från omnämnandet i första versen av berget Sinai
(at-tur).

Koranens Budskap

Koranensbudskap.se

At-Tur

Ordet at-tur (”berget”) används i Koranen uteslutande som beteckning för Sinai berg, där Moses mottog sin avgörande uppenbarelse. Här pekar ordet metonymiskt på hela uppenbarelsefenomenet, vars betydelse nästa vers framhäver.

Dvs. alltid tillgängliga för människans förstånd (Razi). — Ordet ”nedtecknad”, som är ett i raden av slutrim i surans inledning, står i originalet sist i vers 2
(ö.a.).

”Helgedomen, ständigt fylld av besökare” är en metonymi för det förhållandet att människorna ända sedan det mänskliga medvetandets gryning haft begrepp om Guds existens – låt vara ofta dunkelt fattad – och har bemödat sig att
genom dyrkan komma Honom närmare, sporrade av de kontinuerliga, direkta
uppenbarelser som Han har gett Sina profeter. I överensstämmelse med detta ser
Baydawi uttrycket al-bayt al-mamur som en metafor för den troendes hjärta.

Här tas det synliga universums oändliga vidder och fulländade uppbyggnad
till vittne på existensen av en medveten skapande Makt. — Uttrycket al-bahri
l-masdjur (”vid det flammande havet!”) har tolkats på olika sätt – som en bild av
ett upprört svallande hav (som ovan) eller som i 81:6, där det otvetydigt syftar på
uppståndelsen (ö.a.).


Ordagr.: ”Är detta trolldom?” (ö.a.). Jfr sura 74, not 12.

Dvs. ”ni måste under alla förhållanden stå ut med pinan, eftersom den inte är
annat än följden av era egna handlingar och ställningstaganden” – en subtil anspelning på det faktum att orden ”straff” och ”belöning [el. ’lön’]” i det kommande livet enbart är allegoriska uttryck för de logiska konsekvenserna av ens
handlingssätt eller uppträdande i detta liv.

Som Razi förklarar i sina kommentarer till denna vers (och likaså till 18:31
och 55:54), står uttrycken ”vila [el. ’sitta’] stödda [av kuddar] på högsäten” eller
”… bland mjuka mattor och kuddar” som en bild av uppfyllelse och sinnesfrid,
och han påpekar att denna bild förtydligas genom användningen av ordet sarir
(”[hög]säte”, ”tron”), härlett av verbet sarra med innebörden ”vara [el. ’bli’]
lycklig” och med surur (”lycka”) som första verbalsubstantiv.


Se sura 56, not 8, som ger en förklaring till uttrycket hurin.

Detta förefaller betyda att föräldrarnas förtjänster inte minskas, även om barnens förtjänster inte ”når upp till” denna nåd. Ibn Kathir uttrycker det med stöd
av en utsaga av Ibn Abbas så att detta sker, oavsett om de efterkommande har
förtjänat det (ö.a.).


Ordagr.: ”för vad han har förvärvat” [el. ”förtjänat”], dvs. på det moraliska
planet genom sina onda eller goda handlingar (ö.a.). – Föräldrarnas rättfärdiga
liv kan sålunda inte fria barnen från deras individuella ansvar.

Jfr 37:47 – ”i den finns ingenting som grumlar tankeredan och den ger inget
rus”, och 56:19 – ”som inte framkallar huvudvärk och inte ger något rus”, båda
bilder av en otvungen och glad samvaro mellan människor som är fullt medvetna om sina ord och sina handlingar. Vad gäller de föregående orden: ”allt vad de
önskar av frukt och kött”, framhåller Razi att detta allegoriska mättande av vad
som förefaller vara rent fysiska behov inte skapar övermättnad eller leda; det bör
därför snarare ses som ett löfte om uppfyllelse av längtan och önskningar som
här alltid kan tillfredsställas, i motsats till vad som är fallet i det jordiska livet.

Jfr not 6 till 56:17–18. — Frasen ”hos dem skall vara ungdomar.…” etc. är
en minimal översättning av ordet lahum (eg. ”för [el. ’åt’] dem”, ”tillhörande
dem”), en fras som Razi tolkar på följande sätt: ”som är dem tillgivna [som om
de varit deras egna barn]”.


Med dessa ord om de saliga i paradiset, som ”går fram till varandra och frågar …” etc., illustreras det faktum, ofta betonat i Koranen, att människans individuella medvetande trotsar den fysiska döden och lever vidare utan avbrott i
nästa liv.

Alla klassiska kommentatorer har – såvitt kunnat utrönas – uppfattat versens
innebörd på detta sätt.


Kommentarens författare framhåller att en annan tolkning av versens sista
del är möjlig, om man på det inledande ordet, som enligt den sedvanliga läsarten
är innahu (”Han är …”), tillämpar Medina-skolans alternativa läsart annahu
(”att Han är …”). Båda läsarterna är enligt Tabari korrekta, men Muhammad
Asad vill följa den senare som, säger han, ”pekar på den överväldigande, direkta
insikt som de saliga får efter uppståndelsen”. Hans egen översättning är: ”[nu har
vi fått erfara] att Han ensam i sanning är god, i sanning barmhärtig.” (ö.a.).

Ordagr.: ”Vi skall vänta och se [vad] framtiden [medför för honom]”. Detta
är den innebörd som Djawhari och Zamakhshari (i sin Asas) lägger i uttrycket
rayb al-manun (varav det senare ordet enligt dessa två auktoriteter är synonymt
med dahr, ”tid” eller ”öde”); — det kan också enligt Al-Khazin betyda ”död”
(ö.a.). – Här syftar det uppenbarligen på förväntningarna hos Profetens motståndare att det med tiden skulle visa sig att hans förkunnelse var falsk eller, i bästa fall, en produkt av självbedrägeri.

Dvs. ”medan ni väntar på att mitt budskap skall visa sig vara en förfalskning,
väntar jag på att det skall besannas”.

Dvs. har de något rationellt skäl att anföra mot innehållet i detta budskap
eller förkastar de sanningen därför att de i sitt högmod tror sig vara ”fria från allt
beroende” (jfr 96:7) och därför inte kan godta tanken på människans ansvar inför ett Högsta Väsen?

Ordagr.: ”av ingenting” (ö.a.); – dvs. ”har de skapats så att säga genom ’självalstring’, helt utan yttre orsak?”


Detta är en reductio in absurdum av deras vägran att medge existensen av en
medveten, primär Orsak bakom hela skapelsen.

Dvs. Hans allomfattande kunskap och Hans allmakt.


Ordagr.: ”Skall Han ha döttrar och ni ha söner?” (ö.a.). – Detta är riktat
särskilt till Profetens hedniska samtida, som på detta sätt indirekt förebrås för att
till sitt förgripliga påstående att Gud har avkomma, lägga den ytterligare hädelse som består i att de tillskriver Honom vad de själva föraktar, nämligen döttrar;
jfr 16:57–59 med noter.

Se förklaringen i not 26 till den identiskt lika texten i 68:47.


Dvs. de invecklar sig i ständiga motsägelser, men Koranens budskap är fritt
från sådana (jfr not 96 till 4:82).


Liksom i 32:21 betonar Koranen här att varje ond gärning måste slå tillbaka
mot förövaren på ett eller annat sätt, också i detta liv, antingen genom att han berövas sina närmastes tillgivenhet och hans andliga isolering ökar, eller, mer direkt, genom att faktorer skapas som gör det svårare för honom att finna verklig
lycka och tillfredsställelse.