QuranReader

The Surah derives its name from the very first word wan Najm. This title also does not relate to the subject matter, but is a name given to the Surah as a symbol.

<h2>Name</h2>
The Surah derives its name from the very first word wan Najm. This title also does not relate to the subject matter, but is a name given to the Surah as a symbol.
<h2>Period of Revelation</h2>
According to a Tradition related by Bukhari, Muslim, Abu Da'ud and Nasai, on the authority of Hadrat Abdullah bin Mas'ud, the first Surah in which a verse requiring the performance of a sajdah (prostration) as sent down, is Surah An-Najm. The parts of this Hadith which have been reported by Aswad bin Yazid, Abu Ishaq and Zubair bin Mu'awiyah from Hadrat Ibn Mas'ud, indicate that this is the first Surah of the Qur'an, which the Holy Prophet (peace and blessings of Allah be upon him) had publicly recited before an assembly of the Quraish (and according to Ibn Marduyah, in the Ka'bah) in which both the believers and the disbelievers were present. At the end, when he recited the verse requiring the performance of a sajdah and fell down in prostration, the whole assembly also fall down in prostration with him, and even those chiefs of the polytheists who were in the forefront of the opposition to the Holy Prophet (peace and blessings of Allah be upon him)
could not resist falling down in prostration. Ibn Mas'ud (may Allah be pleased with him) says that he saw only one man, Umayyah bin Khalaf, from among the disbelievers, who did not fall down in prostration but took a little dust and rubbing it on his forehead said that that was enough for him. Later, as Ibn Mas'ud relates, he saw this man die in the state of disbelief.
Another eye witness of this incident is Hadrat Muttalib bin Abi Wada'ah, who had not yet become a Muslim. Nasai and Musnad Ahmad contain his own words to the effect: "When the Holy Prophet recited the Surah An-Najm and performed the sajdah and the whole assembly fell down in prostration along with him, I did not perform the sajdah. Now to compensate for the same whenever I recite this Surah I make sure never to abandon its performance."
Ibn Sad says that before this, in the Rajab of the 5th year of Prophethood, a small group of the Companions had emigrated to Abyssinia. Then, when in the Ramadan of the same year this incident took place the news spread that the Holy Prophet (peace and blessings of Allah be upon him) had recited Surah An-Najm publicly in the assembly of the Quraish and the whole assembly, including the believers as well as the disbelievers, had fallen down in prostration with him. When the emigrants to Abyssinia heard this news they formed the impression that the disbelievers of Makkah had become Muslims. Thereupon, some of them returned to Makkah in the Shawwal of the 5th year of Prophethood, only to learn that the news was wrong and the conflict between Islam and disbelief was raging as furiously as before. Consequently, the second emigration to Abyssinia took place, in which many more people left Makkah.
Thus, it becomes almost certain that this Surah was revealed in the Ramadan of 5th year of Prophethood.
<h2>Historical Background</h2>
The details of the period of revelation as given above point to the conditions in which this Surah was revealed. During the first five years of his appointment as a Prophet, the Holy Prophet (peace and blessings of Allah be upon him) had been extending invitation to Allah's Religion by presenting the Divine Revelations before the people only in private and restricted meetings and assemblies. During this whole period he could never have a chance to recite the Quran before a common gathering openly, mainly because of the strong opposition and resistance from the disbelievers. They were well aware of how magnetic and captivating was the Holy Prophet's personality and his way of preaching and how impressive were the Revelations of the Qur'an. Therefore, they tried their best to avoid hearing it them- selves and to stop others also from hearing it and to suppress his invitation by false propaganda by spreading every kind of suspicion against him. For this object, on the one hand,
they were telling the people that Muhammad (peace and blessings of Allah be upon him) had gone astray and was now bent upon misleading others as well; on the other hand, they would raise on uproar whenever he tried to present the Qur'an before the people so that no one could know what it was for which he was being branded as a misled and misguided person.
Such were the conditions when the Holy Prophet (peace and blessings of Allah be upon him) suddenly stood up one day to make a speech in the sacred precincts of the Ka'bah, where a large number of the Quraish had gathered together. Allah at that time made him deliver this discourse, which we have now in the form of the Surah An-Najm with us. Such was the intensity of the impression that when the Holy Prophet (peace and blessings of Allah be upon him) started reciting it the opponents were so completely overwhelmed that they could not think of raising any disorder, and when at the conclusion he fell down in prostration, they too fell down in prostration along with him. Later they felt great remorse at the weakness they had involuntarily shown. The people also started taunting them to the effect that whereas they had been forbidding others to listen to the Qur'an, that day not only had they themselves listened to it, with complete absorption but had even fallen down in prostration
along with Muhammad (peace and blessings of Allah be upon him). At last, they had to invent a story in order to get rid of the people's taunt and ridicule. They said "After he had recited afara'ait-ul Lata wal Uzza wa Manat ath-thalitha-al ukhra, we heard from Muhammad the words: tilk al-gharaniqa- tal-'ula, wa anna shafa'at-u-hunna latarja : 'They are exalted goddesses: indeed, their intercession may be expected.' From this we understood that Muhammad had returned to our faith." As a matter of fact, only a mad person could think that in the context of this Surah the sentences they claimed to have heard could have any place and relevance.(For details, please see E. N.'s 96 to 301 of Surah Al Hajj).
<h2>Subject Matter and Topics</h2>
The theme of the discourse is to warn the disbelievers of Makkah about the error of the attitude that they had adopted towards the Qur'an and the Prophet Muhammad (peace and blessings of Allah be upon him).
The discourse starts in a way as if to say: "Muhammad is neither deluded nor gone astray, as you are telling others in your propaganda against him, nor has he fabricated this teaching of Islam and its message, as you seem to think he has. In fact, whatever he is presenting is nothing but Revelation which is sent down to him. The verities that be presents before you, are not the product of his own surmise and speculation but realities of which he himself is an eye witness. He has himself seen the Angel through whom this knowledge is conveyed to him. He has been directly made to observe the great Signs of his Lord: whatever he says is not what he has himself thought out but what he has seen with his own eyes. Therefore, your disputing and wrangling with him is just like the disputing and wrangling of a blind man with a man of sight over a thing which the blind man cannot see but he can see."
After this, three things have been presented in their successive order:
First, the listeners have been made to understand that: "The religion that you are following is based on mere conjecture and invented ideas. You have set up a few goddesses like Lat and Manat and Uzza as your deities, whereas they have no share whatever in divinity. You regard the angels as the daughters of Allah, whereas you regard a daughter as disgraceful for your own selves. You think that these deities of fours can influence Allah in your favor, whereas the fact is that all the angels together, who are stationed closest to Allah, cannot influence Him even in their own favor. None of such beliefs that you have adopted, is based on knowledge and reason, but are wishes and desires for the sake of which you have taken some whims as realities. This is a grave error. The right and true religion is that which is in conformity to the reality, and the reality is never subject to thee people's wishes and desires so that whatever they may regard as a reality and truth should become
the reality and truth. Speculation and conjecture cannot help to determine as to what is according to the truth and what is not; it is knowledge. When that knowledge is presented before you, you turn away from it, and brand the one who tells you the truth as misguided. The actual cause of your being involved in this error is that you are heedless of the Hereafter. Only this world is your goal. Therefore, you have neither any desire for the knowledge of reality, nor you bother to see 'whether the beliefs you hold are according to the truth or not.
Secondly, the people have been told that: Allah is the caster and Sovereign of the entire Universe. The righteous is he who follows His way, and the misguided he who has turned away from His way. The error of the misguided and the righteousness of the righteous are not hidden from Him. He knows whatever everyone is doing: He will requite the evil with evil and the good with good. The final judgment will not depend on what you consider yourself to be, and on tall claims you make of your purity and chastity but on whether you are pious or impious, righteous or unrighteous, in the sight of God. If you refrain from major sins, He in His mercy will overlook your minor errors.'' .
Thirdly, a few basic principles of the true Religion which had been presented hundreds of years before the revelation of the Qur'an in the Books of the Prophets Abraham and Moses have been reiterated so that the people did not remain involved in the misunderstanding that the Prophet Muhammad (peace and blessings of Allah be upon him) had brought some new and novel religion, but they should know that these are the fundamental truths which the former Prophets of Allah have always been presenting in their respective ages. Besides, the same Books have been quoted to confirm the historical facts that the destruction of the 'Ad and the Thamud and of the people of the Prophets Noah and Lot was not the result of accidental calamities, but Allah has destroyed them in consequence of the same wickedness and rebellion from which the disbelievers of Makkah were not inclined to refrain and desist in any case.
After presenting these themes and discourses the Surah has been concluded, thus: "The Hour of Judgment has approached near at hand, which no one can avert. Before the occurrence of that Hour you are being warned through Muhammad (peace and blessings of Allah be upon him) and the Quran in the like manner as the former people had been warned before. Now, is it this warning that you find novel and strange? Which you mock and ridicule? Which you turn away from and cause disorder so that no one else also is able to hear what it is ? Don't you feel like weeping at your folly and ignorance? Abandon this attitude and behavior, bow down to Allah and serve Him alone!"
This was that impressive conclusion hearing which even the most hardened deniers of the Truth were completely overwhelmed, and when after reciting these verses of Divine Word the Holy Messenger of Allah (peace and blessings of Allah be upon him) fell down in prostration, they too could not help falling down in prostration along with him.

 وَٱلنَّجْمِ إِذَا هَوَىٰ

مَا ضَلَّ صَاحِبُكُمْ وَمَا غَوَىٰ

وَمَا يَنطِقُ عَنِ ٱلْهَوَىٰٓ

إِنْ هُوَ إِلَّا وَحْىٌ يُوحَىٰ

عَلَّمَهُۥ شَدِيدُ ٱلْقُوَىٰ

ذُو مِرَّةٍ فَٱسْتَوَىٰ

وَهُوَ بِٱلْأُفُقِ ٱلْأَعْلَىٰ

ثُمَّ دَنَا فَتَدَلَّىٰ

فَكَانَ قَابَ قَوْسَيْنِ أَوْ أَدْنَىٰ

فَأَوْحَىٰٓ إِلَىٰ عَبْدِهِۦ مَآ أَوْحَىٰ

مَا كَذَبَ ٱلْفُؤَادُ مَا رَأَىٰٓ

أَفَتُمَـٰرُونَهُۥ عَلَىٰ مَا يَرَىٰ

وَلَقَدْ رَءَاهُ نَزْلَةً أُخْرَىٰ

عِندَ سِدْرَةِ ٱلْمُنتَهَىٰ

عِندَهَا جَنَّةُ ٱلْمَأْوَىٰٓ

إِذْ يَغْشَى ٱلسِّدْرَةَ مَا يَغْشَىٰ

مَا زَاغَ ٱلْبَصَرُ وَمَا طَغَىٰ

لقد راى من ايات ربه الكبرى

لَقَدْ رَأَىٰ مِنْ ءَايَـٰتِ رَبِّهِ ٱلْكُبْرَىٰٓ

أَفَرَءَيْتُمُ ٱللَّـٰتَ وَٱلْعُزَّىٰ

وَمَنَوٰةَ ٱلثَّالِثَةَ ٱلْأُخْرَىٰٓ

أَلَكُمُ ٱلذَّكَرُ وَلَهُ ٱلْأُنثَىٰ

تِلْكَ إِذًا قِسْمَةٌ ضِيزَىٰٓ

ان هي الا اسماء سميتموها انتم واباؤكم ما انزل الله بها من سلطان ان يتبعون الا الظن وما تهوى الانفس ولقد جاءهم من ربهم الهدى

إِنْ هِىَ إِلَّآ أَسْمَآءٌ سَمَّيْتُمُوهَآ أَنتُمْ وَءَابَآؤُكُم مَّآ أَنزَلَ ٱللَّهُ بِهَا مِن سُلْطَـٰنٍ ۚ إِن يَتَّبِعُونَ إِلَّا ٱلظَّنَّ وَمَا تَهْوَى ٱلْأَنفُسُ ۖ وَلَقَدْ جَآءَهُم مِّن رَّبِّهِمُ ٱلْهُدَىٰٓ

أَمْ لِلْإِنسَـٰنِ مَا تَمَنَّىٰ

فَلِلَّهِ ٱلْـَٔاخِرَةُ وَٱلْأُولَىٰ

وكم من ملك في السماوات لا تغني شفاعتهم شيئا الا من بعد ان ياذن الله لمن يشاء ويرضى

۞ وَكَم مِّن مَّلَكٍ فِى ٱلسَّمَـٰوَٰتِ لَا تُغْنِى شَفَـٰعَتُهُمْ شَيْـًٔا إِلَّا مِنۢ بَعْدِ أَن يَأْذَنَ ٱللَّهُ لِمَن يَشَآءُ وَيَرْضَىٰٓ

ان الذين لا يؤمنون بالاخرة ليسمون الملائكة تسمية الانثى

إِنَّ ٱلَّذِينَ لَا يُؤْمِنُونَ بِٱلْـَٔاخِرَةِ لَيُسَمُّونَ ٱلْمَلَـٰٓئِكَةَ تَسْمِيَةَ ٱلْأُنثَىٰ

وما لهم به من علم ان يتبعون الا الظن وان الظن لا يغني من الحق شيئا

وَمَا لَهُم بِهِۦ مِنْ عِلْمٍ ۖ إِن يَتَّبِعُونَ إِلَّا ٱلظَّنَّ ۖ وَإِنَّ ٱلظَّنَّ لَا يُغْنِى مِنَ ٱلْحَقِّ شَيْـًٔا

فاعرض عن من تولى عن ذكرنا ولم يرد الا الحياة الدنيا

فَأَعْرِضْ عَن مَّن تَوَلَّىٰ عَن ذِكْرِنَا وَلَمْ يُرِدْ إِلَّا ٱلْحَيَوٰةَ ٱلدُّنْيَا

ذلك مبلغهم من العلم ان ربك هو اعلم بمن ضل عن سبيله وهو اعلم بمن اهتدى

ذَٰلِكَ مَبْلَغُهُم مِّنَ ٱلْعِلْمِ ۚ إِنَّ رَبَّكَ هُوَ أَعْلَمُ بِمَن ضَلَّ عَن سَبِيلِهِۦ وَهُوَ أَعْلَمُ بِمَنِ ٱهْتَدَىٰ

ولله ما في السماوات وما في الارض ليجزي الذين اساءوا بما عملوا ويجزي الذين احسنوا بالحسنى

وَلِلَّهِ مَا فِى ٱلسَّمَـٰوَٰتِ وَمَا فِى ٱلْأَرْضِ لِيَجْزِىَ ٱلَّذِينَ أَسَـٰٓـُٔوا۟ بِمَا عَمِلُوا۟ وَيَجْزِىَ ٱلَّذِينَ أَحْسَنُوا۟ بِٱلْحُسْنَى

الذين يجتنبون كبائر الاثم والفواحش الا اللمم ان ربك واسع المغفرة هو اعلم بكم اذ انشاكم من الارض واذ انتم اجنة في بطون امهاتكم فلا تزكوا انفسكم هو اعلم بمن اتقى

ٱلَّذِينَ يَجْتَنِبُونَ كَبَـٰٓئِرَ ٱلْإِثْمِ وَٱلْفَوَٰحِشَ إِلَّا ٱللَّمَمَ ۚ إِنَّ رَبَّكَ وَٰسِعُ ٱلْمَغْفِرَةِ ۚ هُوَ أَعْلَمُ بِكُمْ إِذْ أَنشَأَكُم مِّنَ ٱلْأَرْضِ وَإِذْ أَنتُمْ أَجِنَّةٌ فِى بُطُونِ أُمَّهَـٰتِكُمْ ۖ فَلَا تُزَكُّوٓا۟ أَنفُسَكُمْ ۖ هُوَ أَعْلَمُ بِمَنِ ٱتَّقَىٰٓ

أَفَرَءَيْتَ ٱلَّذِى تَوَلَّىٰ

وَأَعْطَىٰ قَلِيلًا وَأَكْدَىٰٓ

اعنده علم الغيب فهو يرى

أَعِندَهُۥ عِلْمُ ٱلْغَيْبِ فَهُوَ يَرَىٰٓ

ام لم ينبا بما في صحف موسى

أَمْ لَمْ يُنَبَّأْ بِمَا فِى صُحُفِ مُوسَىٰ

وَإِبْرَٰهِيمَ ٱلَّذِى وَفَّىٰٓ

أَلَّا تَزِرُ وَازِرَةٌ وِزْرَ أُخْرَىٰ

وان ليس للانسان الا ما سعى

وَأَن لَّيْسَ لِلْإِنسَـٰنِ إِلَّا مَا سَعَىٰ

وَأَنَّ سَعْيَهُۥ سَوْفَ يُرَىٰ

ثم يجزاه الجزاء الاوفى

ثُمَّ يُجْزَىٰهُ ٱلْجَزَآءَ ٱلْأَوْفَىٰ

وَأَنَّ إِلَىٰ رَبِّكَ ٱلْمُنتَهَىٰ

وَأَنَّهُۥ هُوَ أَضْحَكَ وَأَبْكَىٰ

وَأَنَّهُۥ هُوَ أَمَاتَ وَأَحْيَا

وانه خلق الزوجين الذكر والانثى

وَأَنَّهُۥ خَلَقَ ٱلزَّوْجَيْنِ ٱلذَّكَرَ وَٱلْأُنثَىٰ

مِن نُّطْفَةٍ إِذَا تُمْنَىٰ

وان عليه النشاة الاخرى

وَأَنَّ عَلَيْهِ ٱلنَّشْأَةَ ٱلْأُخْرَىٰ

وَأَنَّهُۥ هُوَ أَغْنَىٰ وَأَقْنَىٰ

وَأَنَّهُۥ هُوَ رَبُّ ٱلشِّعْرَىٰ

وَأَنَّهُۥٓ أَهْلَكَ عَادًا ٱلْأُولَىٰ

وَثَمُودَا۟ فَمَآ أَبْقَىٰ

وقوم نوح من قبل انهم كانوا هم اظلم واطغى

وَقَوْمَ نُوحٍ مِّن قَبْلُ ۖ إِنَّهُمْ كَانُوا۟ هُمْ أَظْلَمَ وَأَطْغَىٰ

وَٱلْمُؤْتَفِكَةَ أَهْوَىٰ

فَغَشَّىٰهَا مَا غَشَّىٰ

فَبِأَىِّ ءَالَآءِ رَبِّكَ تَتَمَارَىٰ

هذا نذير من النذر الاولى

هَـٰذَا نَذِيرٌ مِّنَ ٱلنُّذُرِ ٱلْأُولَىٰٓ

أَزِفَتِ ٱلْـَٔازِفَةُ

ليس لها من دون الله كاشفة

لَيْسَ لَهَا مِن دُونِ ٱللَّهِ كَاشِفَةٌ

افمن هذا الحديث تعجبون

أَفَمِنْ هَـٰذَا ٱلْحَدِيثِ تَعْجَبُونَ

وَتَضْحَكُونَ وَلَا تَبْكُونَ

وَأَنتُمْ سَـٰمِدُونَ

فَٱسْجُدُوا۟ لِلَّهِ وَٱعْبُدُوا۟ ۩

FEMTIOTREDJE SURAN
AN-NADJM (STJÄRNAN)
Mekka-perioden
ENLIGT den allmänna uppfattningen är detta en förhållandevis tidig,
mekkansk sura, uppenbarad kort efter sura 112. Några partier hör dock
otvivelaktigt till en senare period – så är framför allt fallet med verserna
13–18, som berör Profetens i mystik höljda upplevelse av en himmelsfärd
(miradj) omkring ett år före hans utvandring till Medina (se Bihang
IV).
Titeln – vartill en förklaring ges i not 1 nedan – har hämtats från den
fras som inleder den första versen, ”Vid den sjunkande stjärnan!” (wan-nadjm).

Koranens Budskap

Koranensbudskap.se

An-Najm

En möjlig alternativ tolkning, som kommentarens författare ger företräde
framför översättningen ovan, är: ”Vid den steg för steg uppenbarade [Koranen]!”
Fastän kommentatorerna som regel föredrar formuleringen ovan, medger de
flesta av dem att ordet nadjm – av verbet nadjama, ”framträda”, ”ta sin början”,
”fortgå” – också betecknar att något framträder i etapper. Det har därför alltsedan äldsta tid använts som beteckning på de steg för steg uppenbarade avsnitten (nudjum) av Koranen och även på uppenbarelsefenomenet som sådant.
Tabari åberopar en utsaga av Abd Allah ibn Abbas, där denne tolkar versen
ovan på detta sätt, och Raghib, Zamakhshari, Razi, Baydawi, Ibn Kathir och
andra källor anser att denna variant kan försvaras i ljuset av de följande versernas
innehåll. Bl.a. Raghib och Ibn Kathir hänvisar också till ett liknande uttryck i
56:75, som klart anses syfta på uppenbarelsen av Koranen.

Jfr 81:23 och den därtill fogade noten 8. Enligt Koranen och de vittnesbörd
som styrkta ”traditioner” tillhandahåller, fick Profeten bara två gånger under sitt
liv en vision av denna ängel, ”i hans verkliga skepnad” (vilket enligt Zamakhshari är innebörden i detta sammanhang av ordet istawa): en gång efter den paus
i serien av uppenbarelser som kallas fatrat al-wahy (se den inledande kommentaren till sura 74), och en annan gång i samband med de upplevelser som sammanfattas under beteckningen ”himmelsfärden” och som de följande verserna
13–18 anspelar på (se Bihang IV).

Denna grafiska ”beskrivning” av ängelns närmande med användande av ett
gammalt arabiskt uttryckssätt (”på två båglängders avstånd”) framhäver visionens tydlighet och ängelns påtagliga närhet.


Nämligen innehållet i uppenbarelsen men också den exceptionella form vari
den ägde rum (synen av ängeln i dennes ”verkliga skepnad”). Ur frasen kan också utläsas undermeningen att Gud inte till fullo avslöjar tillvarons djupaste gåtor
– liv och död, syftet bakom skapelsen av universum eller dettas verkliga natur –
ens för Sina utvalda, profeterna.

Eftersom Profeten Muhammad hade fullt klart för sig att hans upplevelse låg
på det andliga planet, uppstod ingen konflikt mellan hans intellekt och hans intuitiva förnimmelse (”hjärtats syn”) av något som människan normalt inte kan
uppfatta.


Koranen gör sålunda här klart att Profetens vision av ängeln inte var en synvilla utan en sann erfarenhet av andligt slag, men just av detta skäl kunde den
förmedlas till andra enbart med hjälp av symbol- och bildspråk; skeptikerna är
då genast beredda att avfärda det upplevda som inbillning och ”ifrågasätter” därmed vad han såg.

Dvs. han såg ängeln ”i dennes verkliga skepnad”. — Jfr not 4 ovan (ö.a.).

Dvs. under den hemlighetsfulla upplevelse som hans ”himmelsfärd” (miradj)
utgjorde. I sin förklaring till synen av det som Koranen kallar för (sidrat al-
muntaha) för Raghib fram tanken att detta i Arabien odlade, mycket lummiga
träd (sidrah eller, som artnamn, sidr) såväl i Koranen som i de ”traditioner” som
handlar om himmelsfärden står som symbol för ”skuggan”, dvs. den känsla av
uppfyllelse och sinnesro som är de saligas lott i paradiset. Det finns skäl att anta att
bestämningen al-muntaha (”det yttersta”, ”den yttersta gränsen”) pekar på det
faktum att Gud – detta framhålls i Ibn al-Athirs Nihayah – har satt en gräns för
den kunskap som är tillgänglig för skapade varelser. Det betyder att denna kunskap, fastän potentiellt vittomfattande och djupgående, aldrig – inte ens i paradiset (”den [ljuvliga] vilans lustgård” i nästa vers) – helt och fullt kan omfatta den
yttersta verkligheten, som Skaparen har förbehållit Sig själv (jfr not 6 ovan).

Ordagr.: ”var svept i det som omsvepte det” – en dunkel fras som antyder
närvaron av Guds majestät över denna symbol för paradiset ”som ingen beskrivning kan beskriva och ingen definition kan definiera” (Zamakhshari).


Angående översättningen av ordet ayah se not 2 till 17:1, där det är fråga om
den första fasen i denna Profetens mystiska upplevelse. På båda ställena sägs Profeten ha sett eller ”visats” (dvs. fått inblick i) några av, men inte alla, de yttersta
sanningarna (jfr också 7:187); även detta tjänar till förklaring av den tanke som
uttrycks i vers 10 ovan.

Efter att ha framhållit att Profeten fick inblick i några av de yttersta sanningarna, fäster Koranen nu läsarens uppmärksamhet vid de ”falska symboler”
som människor så ofta utrustar med gudomliga egenskaper eller krafter, här
sammanfattade – som en exemplifiering – i gudinnorna Al-Lat, Al-Uzza och
Manat, vilka dyrkades av Profetens samtida. Dessa tre, som de hedniska araberna betraktade som ”Guds döttrar” vid sidan av änglarna (som de också uppfattade som kvinnliga väsen), tillbads över hela Arabien före Islam och hade många
kultplatser i Hidjaz och Nadjd. Dyrkan av särskilt Al-Lat hade mycket gamla
anor och var med stor sannolikhet av sydarabiskt ursprung; hon skulle kunna
vara förebild till den grekiska halvgudinnan Leto, en av Zeus hustrur och mor till
Apollon och Artemis.

I ljuset av det förakt som de hedniska araberna kände för kvinnlig avkomma
(jfr 16:57–59 och 62 och därtill fogade noter), framstår deras tro att Gud hade
”döttrar” som särskilt orimlig och därtill motsägelsefull. Bortsett från det hädiska i föreställningen att Gud hade ”avkomma” av något slag, visade nämligen det
faktum att de tillskrev Honom vad de själva föraktade, att deras påstådda vördnad för Honom – trots sitt mångguderi betraktade de nämligen Gud (Allah) som
det Högsta Väsendet – var en fiktion; detta understryks med ironi i den följande
versen.


Detta är en anspelning på den hedniska föreställningen att dessa gudinnor,
liksom änglarna, skulle vara ”medlare” mellan sina tillbedjare och Gud – ett
önsketänkande som dröjer sig kvar till och med bland bekännare av högtstående
religioner i form av vördnad för helgon och förgudade människor.


Ordagr.: ”Är allt vad människan vill ha hennes?”.


Dvs. Gud är allsmäktig och allvetande och behöver därför ingen ”medlare”
mellan Sig och Sina skapade varelser.


Förklaringar till vad Koranen avser med ”medling” ges i not 7 till 10:3 och i
noterna 26 och 27 till 10:18.

Ordagr.: ”som nämner änglarna med kvinnliga namn” – dvs. betraktar dem
som begåvade med kön eller i vart fall som ”Guds döttrar”. Som Koranen påpekar på många ställen tror de människor som det här är fråga om på livet efter
döden, eftersom de uttrycker förhoppningen att änglarna och de förmenta gudomligheter som de dyrkar skall ”medla” mellan dem och Gud och ”rikta förböner” för dem till Honom. Deras tro är emellertid oklar och de inser inte att människans öde i det kommande livet inte är avhängigt av sådana yttre faktorer utan
är, enligt lagen om orsak och verkan, direkt förbundet med det liv som hon fört
i denna värld; därför förklarar Koranen att deras hållning i praktiken knappast
skiljer sig från den inställning som de intar som helt och hållet avvisar tanken på
ett liv efter döden.

Nämligen om den verkliga naturen hos det slag av väsen som Koranen kallar
änglar, och om den funktion som de fyller, eftersom de tillhör den värld som ligger utom räckhåll för den mänskliga förnimmelseförmågan (al-ghayb). Alternativt, om pronominet hi i bihi uppfattas som syftande på Gud, skulle frasen i översättning kunna lyda ”de har ingen kunskap om Honom” och innebörden blir då
att både tron att Gud har ”avkomma” och tanken att Hans dom är beroende, eller
skulle kunna påverkas, av ”medling” eller ”förböner”, bygger på antropomorfiska
föreställningar om Gud och därför är mycket avlägsna från sanningen.

Dvs. straffet för onda handlingar är vad som direkt motsvarar dem, medan
belöningen för goda handlingar går vida utöver den förtjänst som kan ligga i
dem (jfr 6:160); i båda fallen är det den Allsmäktige som beslutar utan att ta
”medlare” eller ”talesmän” till hjälp.


Dvs. oavsiktliga felsteg som följs av uppriktig ånger (Baghawi, Razi, Ibn
Kathir).

Underförstått ”och den svaghet som bor i er” – vilket ljuder som ett eko av
förklaringen i 4:28 att ”människan är skapad svag” och därför lätt begår fel.


Se andra hälften av not 47 till 3:59 och not 4 till 23:12.

Dvs. ”skryt inte med er renhet”, utan var ödmjuka och minns att ”Gud [ensam] skänker renhet, [skänker den] åt den Han vill” (4:49).


Denna interpolering, som knyter an till verserna 29 och 30, bygger på Razis
övertygande tolkning av denna vers. — De ord som avslutar den följande versen
34 är en fri översättning av verbet akda, som primärt betecknar reaktionen hos
brunnsgrävaren som är färdig att ge upp om han finner marken alltför stenig
(Ibn Kathir som åberopar Ikrimah) (ö.a.).

Dvs. hur kan han vara så säker att det inte finns ett liv efter detta och ingen
dom?


Jfr 2:124 och därtill fogad not 100. Det är tydligt att Moses och Abraham
här endast nämns som exempel för att visa hur Gud genom mänsklighetens hela
historia har gett Sina utvalda, profeterna, i uppdrag att förmedla vissa oföränderliga etiska sanningar till människan.

Denna fundamentala, etiska lag citeras fem gånger i Koranen: i 6:164, 17:15,
35:18, 39:7 samt här ovan, vilket är första gången i uppenbarelsens kronologi.
Dess betydelse är trefaldig: för det första innebär den ett förnekande av den kristna läran om ”arvsynden” som påstås betunga varje människa från födelsen; för
det andra avvisar den kategoriskt tanken att människas synder kan ”sonas” genom ett helgons, en profets, försoningsgärning (t.ex. den kristna doktrinen om
Jesu ställföreträdande lidande och död för mänsklighetens synder, eller av den
äldre, persiska läran om människans återlösning genom Mithra); och för det tredje förnekar den indirekt möjligheten av ”medling” mellan människan och Gud.

Jfr det principiellt viktiga, styrkta yttrandet av Profeten: ”[Människans]
handlingar skall [ses i ljuset av] det medvetna uppsåt [som styrde dem]; och var
och en skall ställas till svars enbart för det som han medvetet eftersträvade”, dvs.
oavsett vad han faktiskt gjorde. Denna ”tradition” återfinns hos Bukhari – bl.a.
i hans samlingsverk (Sahih) – samt hos Muslim, Tirmidhi, Abu Daud, Nasai,
Ibn Madjah, Ibn Hanbal m.fl. Här bör påpekas att ordet amal (”handling”) i
Koranens framställning även omfattar avsiktlig underlåtenhet att handla, oavsett
om den underlåtna handlingen var god eller ond, samt principförklaringar om
den egna tron, både sanna och osanna, hädiska utsagor – med ett ord, allt det
som människan medvetet syftar till eller som hon uttrycker i ord eller handling.
— På motsvarande sätt skall enligt vers 39 ingenting tillgodoräknas människan
utom det som hon medvetet har eftersträvat (ö.a.).

Ordagr.: ”hennes strävanden skall ses …” etc., dvs. på Domens dag, då, som
Koranen ofta framhåller, Gud ”skall låta er veta vad era handlingar [var värda]”.


Ordagr.: ”den yttersta [gränsen]”, en term som syftar på universums början
och slut både i tid och rum såväl som på Den som är upprinnelsen till och slutmålet för allt.


Ordagr.: ”på Honom vilar [ansvaret för] det nya [el. ’andra’] livets uppkomst”, dvs. uppståndelsen.

Hundstjärnan (el. Sirius, ash-shira), en stjärna av första storleksklassen som
tillhör stjärnbilden Stora hunden, var föremål för allmän dyrkan på den Arabiska halvön före Islam som den ljusstarkaste stjärnan på himlavalvet.


Se senare delen av not 47 till 7:65 angående stammen Ad och not 54 till
7:73 angående stammen Thamud.


Orden ”och täckte dem med det som täckte [dem]” är en anspelning på Sodom och Gomorra, de städer som beboddes av ”Lots folk” (se särskilt 11:77–83).

Denna retoriska fråga är uppenbarligen riktad till den typ av människa som
omtalas i verserna 33ff. ovan. Vad beträffar översättningen av ordet ala (eg. ”välsignelse” el. ”välgärning”, här översatt med ”verk”) hänvisas till senare delen av
not 4 till 55:13.


Ordagr.: ”en varnare bland gångna tiders varnare” – med innebörden att de
uppenbarelser som gavs Profeten Muhammad, inte har till syfte att instifta en
”ny” religion utan tvärtom, väsentligen, är en fortsättning av och en bekräftelse
på det budskap som anförtrotts alla tidigare profeter – vilket i detta fall avser
vissheten om den Yttersta stundens ankomst och om Guds slutliga dom.