QuranReader

The Surah takes its name from the very first verse Wan shaqq al-Qamar, thereby implying that it is a Surah in which the word al-Qamar has occurred.

<h2>Name</h2>
<p>The Surah takes its name from the very <a href=/54/1>first verse</a> <em>Wan shaqq al-Qamar</em>, thereby implying that it is a Surah in which the word al-Qamar has occurred.</p>
<h2>Period of Revelation</h2>
<p>The incident of the <em>shaqq-al-Qamar</em> (splitting of the moon) that has been mentioned in it, determines its period of revelation precisely. The traditionists and commentators are agreed that this incident took place at Mina in Makkah about five years before the Holy Prophet's <em>hijrah</em> to Madinah.</p>
<h2>Theme and Subject Matter</h2>
<p>In this Surah the disbelievers of Makkah have been warned for their stubbornness which they had adopted against the invitation of the Holy Prophet (peace and blessings of Allah be upon him). The amazing and wonderful phenomenon of the splitting of the Moon was a manifest sign of the truth that the Resurrection, of which the Holy Prophet was giving them the news, could take place and that it had approached near at hand. The great sphere of the Moon had split into two distinct parts in front of their very eyes. The two parts had separated and receded so much apart from each other that to the on-lookers one part had appeared on one side of the mountain and the other on the other side of it. Then, in an instant the two had rejoined. This was a manifest proof of the truth that the system of the Universe was neither eternal nor immortal, it could be disrupted. Huge stars and Planets could split asunder, disintegrate, collide with each other, and everything that had been depicted in
the Quran In connection with the description of the details of Resurrection, could happen. Not only this : it was also a portent that the disintegration of the system of the Universe had begun and the time was near when Resurrection would take place. The Holy Prophet (peace and blessings of Allah be upon him) invited the people's attention to this event only with this object in view and asked them to mark it and be a witness to it. But the disbelievers described it as a magical illusion add persisted in their denial. For this stubbornness they have been reproached in this Surah.</p>
<p>At the outset it has been said: "These people neither believe in the admonition, nor learn a lesson from history, nor affirm faith after witnessing manifest signs with their eyes. Now they would believe only when Resurrection has taken place and they would be rushing out of their graves towards the Summoner on that Day."</p>
<p>Then, the stories of the people of Noah and of 'Ad and Thamud and of the peoples of Lot and the Pharaoh have been related briefly and they have been reminded of the terrible punishments that these nations suffered when they belied and disregarded the warnings given by the Prophets of God. After the narration of each story the refrain that has been provided is : "This Qur'an is an easy means of admonition, which if a nation takes to heart and thereby takes the Right Way, the torment that descended on the former nations could be avoided. But it would indeed be a folly if instead of heeding the admonition through this easy means, one persisted in heedlessness and disbelieved until one was overtaken by the torment itself."</p>
<p>Likewise, after citing admonitory precedents from the history of the former nations, the disbelievers of Makkah have been addressed and warned to this effect: "If you too adopt the same attitude and conduct for which the other nations have already been punished, why will you not be punished for it?Are you in any way a superior people that you should be treated differently from others? Or, have you received a deed of amnesty that you will not be punished for the crime for which others have been punished?And if you feel elated at your great numbers, you will soon see that these very numbers of yours are put to rout (on the battlefield) and on the Day of Resurrection you will be dealt with even more severely."</p>
<p>In the end, the disbelievers have been told that Allah does not need to make lengthy preparations to bring about Resurrection. No sooner does He give a simple command for it than it will take place immediately. Like everything else the Universe and mankind also have a destiny. According to this destiny everything happens at its own appointed time. It cannot be so that whenever somebody gives a challenge, Resurrection is brought about in order to convince him. If you adopt rebellion because you do not see it coming, you will only be adding to your own distress and misfortune. For your record which is being prepared by Divine agents, has not left any misdeed of yours, great or small, unrecorded.</p>


اقتربت الساعة وانشق القمر

 ٱقْتَرَبَتِ ٱلسَّاعَةُ وَٱنشَقَّ ٱلْقَمَرُ

وان يروا اية يعرضوا ويقولوا سحر مستمر

وَإِن يَرَوْا۟ ءَايَةً يُعْرِضُوا۟ وَيَقُولُوا۟ سِحْرٌ مُّسْتَمِرٌّ

وكذبوا واتبعوا اهواءهم وكل امر مستقر

وَكَذَّبُوا۟ وَٱتَّبَعُوٓا۟ أَهْوَآءَهُمْ ۚ وَكُلُّ أَمْرٍ مُّسْتَقِرٌّ

ولقد جاءهم من الانباء ما فيه مزدجر

وَلَقَدْ جَآءَهُم مِّنَ ٱلْأَنۢبَآءِ مَا فِيهِ مُزْدَجَرٌ

حكمة بالغة فما تغن النذر

حِكْمَةٌۢ بَـٰلِغَةٌ ۖ فَمَا تُغْنِ ٱلنُّذُرُ

فتول عنهم يوم يدع الداع الى شيء نكر

فَتَوَلَّ عَنْهُمْ ۘ يَوْمَ يَدْعُ ٱلدَّاعِ إِلَىٰ شَىْءٍ نُّكُرٍ

خشعا ابصارهم يخرجون من الاجداث كانهم جراد منتشر

خُشَّعًا أَبْصَـٰرُهُمْ يَخْرُجُونَ مِنَ ٱلْأَجْدَاثِ كَأَنَّهُمْ جَرَادٌ مُّنتَشِرٌ

مهطعين الى الداع يقول الكافرون هذا يوم عسر

مُّهْطِعِينَ إِلَى ٱلدَّاعِ ۖ يَقُولُ ٱلْكَـٰفِرُونَ هَـٰذَا يَوْمٌ عَسِرٌ

كذبت قبلهم قوم نوح فكذبوا عبدنا وقالوا مجنون وازدجر

۞ كَذَّبَتْ قَبْلَهُمْ قَوْمُ نُوحٍ فَكَذَّبُوا۟ عَبْدَنَا وَقَالُوا۟ مَجْنُونٌ وَٱزْدُجِرَ

فدعا ربه اني مغلوب فانتصر

فَدَعَا رَبَّهُۥٓ أَنِّى مَغْلُوبٌ فَٱنتَصِرْ

ففتحنا ابواب السماء بماء منهمر

فَفَتَحْنَآ أَبْوَٰبَ ٱلسَّمَآءِ بِمَآءٍ مُّنْهَمِرٍ

وفجرنا الارض عيونا فالتقى الماء على امر قد قدر

وَفَجَّرْنَا ٱلْأَرْضَ عُيُونًا فَٱلْتَقَى ٱلْمَآءُ عَلَىٰٓ أَمْرٍ قَدْ قُدِرَ

وحملناه على ذات الواح ودسر

وَحَمَلْنَـٰهُ عَلَىٰ ذَاتِ أَلْوَٰحٍ وَدُسُرٍ

تجري باعيننا جزاء لمن كان كفر

تَجْرِى بِأَعْيُنِنَا جَزَآءً لِّمَن كَانَ كُفِرَ

ولقد تركناها اية فهل من مدكر

وَلَقَد تَّرَكْنَـٰهَآ ءَايَةً فَهَلْ مِن مُّدَّكِرٍ

فَكَيْفَ كَانَ عَذَابِى وَنُذُرِ

ولقد يسرنا القران للذكر فهل من مدكر

وَلَقَدْ يَسَّرْنَا ٱلْقُرْءَانَ لِلذِّكْرِ فَهَلْ مِن مُّدَّكِرٍ

كذبت عاد فكيف كان عذابي ونذر

كَذَّبَتْ عَادٌ فَكَيْفَ كَانَ عَذَابِى وَنُذُرِ

انا ارسلنا عليهم ريحا صرصرا في يوم نحس مستمر

إِنَّآ أَرْسَلْنَا عَلَيْهِمْ رِيحًا صَرْصَرًا فِى يَوْمِ نَحْسٍ مُّسْتَمِرٍّ

تنزع الناس كانهم اعجاز نخل منقعر

تَنزِعُ ٱلنَّاسَ كَأَنَّهُمْ أَعْجَازُ نَخْلٍ مُّنقَعِرٍ

كَذَّبَتْ ثَمُودُ بِٱلنُّذُرِ

فقالوا ابشرا منا واحدا نتبعه انا اذا لفي ضلال وسعر

فَقَالُوٓا۟ أَبَشَرًا مِّنَّا وَٰحِدًا نَّتَّبِعُهُۥٓ إِنَّآ إِذًا لَّفِى ضَلَـٰلٍ وَسُعُرٍ

االقي الذكر عليه من بيننا بل هو كذاب اشر

أَءُلْقِىَ ٱلذِّكْرُ عَلَيْهِ مِنۢ بَيْنِنَا بَلْ هُوَ كَذَّابٌ أَشِرٌ

سيعلمون غدا من الكذاب الاشر

سَيَعْلَمُونَ غَدًا مَّنِ ٱلْكَذَّابُ ٱلْأَشِرُ

انا مرسلو الناقة فتنة لهم فارتقبهم واصطبر

إِنَّا مُرْسِلُوا۟ ٱلنَّاقَةِ فِتْنَةً لَّهُمْ فَٱرْتَقِبْهُمْ وَٱصْطَبِرْ

ونبئهم ان الماء قسمة بينهم كل شرب محتضر

وَنَبِّئْهُمْ أَنَّ ٱلْمَآءَ قِسْمَةٌۢ بَيْنَهُمْ ۖ كُلُّ شِرْبٍ مُّحْتَضَرٌ

فنادوا صاحبهم فتعاطى فعقر

فَنَادَوْا۟ صَاحِبَهُمْ فَتَعَاطَىٰ فَعَقَرَ

انا ارسلنا عليهم صيحة واحدة فكانوا كهشيم المحتظر

إِنَّآ أَرْسَلْنَا عَلَيْهِمْ صَيْحَةً وَٰحِدَةً فَكَانُوا۟ كَهَشِيمِ ٱلْمُحْتَظِرِ

كَذَّبَتْ قَوْمُ لُوطٍۭ بِٱلنُّذُرِ

انا ارسلنا عليهم حاصبا الا ال لوط نجيناهم بسحر

إِنَّآ أَرْسَلْنَا عَلَيْهِمْ حَاصِبًا إِلَّآ ءَالَ لُوطٍ ۖ نَّجَّيْنَـٰهُم بِسَحَرٍ

نعمة من عندنا كذلك نجزي من شكر

نِّعْمَةً مِّنْ عِندِنَا ۚ كَذَٰلِكَ نَجْزِى مَن شَكَرَ

ولقد انذرهم بطشتنا فتماروا بالنذر

وَلَقَدْ أَنذَرَهُم بَطْشَتَنَا فَتَمَارَوْا۟ بِٱلنُّذُرِ

ولقد راودوه عن ضيفه فطمسنا اعينهم فذوقوا عذابي ونذر

وَلَقَدْ رَٰوَدُوهُ عَن ضَيْفِهِۦ فَطَمَسْنَآ أَعْيُنَهُمْ فَذُوقُوا۟ عَذَابِى وَنُذُرِ

ولقد صبحهم بكرة عذاب مستقر

وَلَقَدْ صَبَّحَهُم بُكْرَةً عَذَابٌ مُّسْتَقِرٌّ

فَذُوقُوا۟ عَذَابِى وَنُذُرِ

ولقد جاء ال فرعون النذر

وَلَقَدْ جَآءَ ءَالَ فِرْعَوْنَ ٱلنُّذُرُ

كذبوا باياتنا كلها فاخذناهم اخذ عزيز مقتدر

كَذَّبُوا۟ بِـَٔايَـٰتِنَا كُلِّهَا فَأَخَذْنَـٰهُمْ أَخْذَ عَزِيزٍ مُّقْتَدِرٍ

اكفاركم خير من اولئكم ام لكم براءة في الزبر

أَكُفَّارُكُمْ خَيْرٌ مِّنْ أُو۟لَـٰٓئِكُمْ أَمْ لَكُم بَرَآءَةٌ فِى ٱلزُّبُرِ

ام يقولون نحن جميع منتصر

أَمْ يَقُولُونَ نَحْنُ جَمِيعٌ مُّنتَصِرٌ

سيهزم الجمع ويولون الدبر

سَيُهْزَمُ ٱلْجَمْعُ وَيُوَلُّونَ ٱلدُّبُرَ

بل الساعة موعدهم والساعة ادهى وامر

بَلِ ٱلسَّاعَةُ مَوْعِدُهُمْ وَٱلسَّاعَةُ أَدْهَىٰ وَأَمَرُّ

ان المجرمين في ضلال وسعر

إِنَّ ٱلْمُجْرِمِينَ فِى ضَلَـٰلٍ وَسُعُرٍ

يوم يسحبون في النار على وجوههم ذوقوا مس سقر

يَوْمَ يُسْحَبُونَ فِى ٱلنَّارِ عَلَىٰ وُجُوهِهِمْ ذُوقُوا۟ مَسَّ سَقَرَ

إِنَّا كُلَّ شَىْءٍ خَلَقْنَـٰهُ بِقَدَرٍ

وما امرنا الا واحدة كلمح بالبصر

وَمَآ أَمْرُنَآ إِلَّا وَٰحِدَةٌ كَلَمْحٍۭ بِٱلْبَصَرِ

ولقد اهلكنا اشياعكم فهل من مدكر

وَلَقَدْ أَهْلَكْنَآ أَشْيَاعَكُمْ فَهَلْ مِن مُّدَّكِرٍ

وَكُلُّ شَىْءٍ فَعَلُوهُ فِى ٱلزُّبُرِ

وَكُلُّ صَغِيرٍ وَكَبِيرٍ مُّسْتَطَرٌ

ان المتقين في جنات ونهر

إِنَّ ٱلْمُتَّقِينَ فِى جَنَّـٰتٍ وَنَهَرٍ

في مقعد صدق عند مليك مقتدر

فِى مَقْعَدِ صِدْقٍ عِندَ مَلِيكٍ مُّقْتَدِرٍۭ

FEMTIOFJÄRDE SURAN
AL-QAMAR (MÅNEN)
Mekka-perioden
FÖRSTA versen i denna sura ter sig – som Razi framhåller – nästan som
en fortsättning på en av de sista verserna i den föregående, nämligen
53:57 (”[Stunden] som närmar sig kommer allt närmare”), och detta
leder oss till antagandet att de båda uppenbarades vid ungefär samma
tid, dvs. mot slutet – kanske det fjärde året – av den första perioden av
Muhammads profetgärning.

Koranens Budskap

Koranensbudskap.se

Al-Qamar

Det stora flertalet kommentatorer ser i denna vers en hänvisning till ett fenomen som sägs ha iakttagits 
av många av Profetens samtida. Enligt flera beskrivningar, som går tillbaka till några av hans följeslagare, 
visade sig månen en natt som kluven mitt itu. Även om det inte finns skäl att ifrågasätta den subjektiva
sanningshalten i dessa beskrivningar, är det möjligt att det kan ha rört sig om ett ovanligt slag av partiell 
månförmörkelse med en lika ovanlig optisk villa som följd. 
Vad dess verkliga natur än har varit kan det med stor säkerhet sägas att versen ovan inte syftar på detta fenomen 
utan på en framtida händelse, nämligen vad som kommer att ske när den Yttersta stunden är inne. (Koranen använder
ofta tempus för fullbordad handling för att beteckna ett framtida skeende, i synnerhet när det är fråga om den 
Yttersta stundens ankomst och Uppståndelsens dag, och understryker därmed vissheten att den händelse som verbet 
uttrycker skall inträffa.) Raghib anser det sålunda fullt berättigat att tolka frasen inshaqqa al-qamar (”månen rämnar 
[el. ’har rämnat’]”) som en antydan om den kosmiska omvälvning – slutet av den värld vi känner – som skall inträffa 
innan Uppståndelsens dag randas (se art. shaqq i Mufradat). Som Zamakhshari framhåller har denna tolkning stöd av några av 
de tidigaste kommentatorerna; och den förefaller desto mer övertygande som månfenomenet i versen ovan nämns jämsides
med annalkandet av den Yttersta stunden. (Här måste man hålla i minnet att Koranens ord om att den Yttersta stunden och 
Uppståndelsens dag ”är nära” ingenting har med människans uppfattning av tiden att göra.)

Ordagr.: ”de har sagt [el. ’säger’] lögn” – med syftning på förutsägelsen om
den Yttersta stunden och månfenomenet. Tempus för fullbordad handling anger
här uppsåt (el. fast föresats, jfr sura 2, not 6). Angående ordet sihr i föregående
vers se sura 74, not 12. — Participet mustamirr (här översatt med ”alltid”, ordets
egentliga betydelse är ”ständigt”) anser många kommentatorer här har motsatt
innebörd (”övergående”); de utgår då från betydelsen av basverbet (marra), ”gå
förbi” (ö.a.).

Ordagr.: ”var sak skall få sin fasta plats”, dvs. allt har en egen inre verklighet
(haqiqah), som blir uppenbar antingen i denna värld eller i den nästa (Baghawi
med åberopande av Al-Kalbi); följaktligen måste det finnas ett syfte eller ”mål”
för allt (Zamakhshari). Dessa två utsagor, som kompletterar varandra, avspeglar
Koranens upprepade förklaring att allt som existerar eller händer har en mening
och ett syfte; jfr 3:191, 10:5 och 38:27 (se särskilt not 11 till 10:5). Syftningen
gäller här både sanningen i det som nämns i de föregående verserna och förkastandet 
av denna sanning av dem som ”[bara] följer vad de själva tycker och önskar”.

Ordagr.: ”däri fanns det som håller tillbaka”, dvs. företeelser i naturen
omkring dem som pekar på Guds makt att skapa och återskapa, och utsagor av
Guds profeter om livets fortsättning bortom den fysiska döden och det som följer därav, 
nämligen att en människas attityder och handlingar i denna värld måste få bestämda konsekvenser 
i nästa liv. — Här inbegrips givetvis också Koranens berättelser om hur de forna folken, som 
varnades förgäves, fick sina straff (ö.a.).

Ordagr.: ”något okänt (nukur)” – dvs. ”som människor inte kan [föreställa
sig] därför att de aldrig har ställts inför något liknande” (Zamakhshari).

Se 11:25–48, där berättelsen om Noa och syndafloden återges med fler detaljer.

Dvs. ”under Vårt beskydd”. Arken, ”det som timrats av plankor och spik”, står
som symbol för sin egen – och alla mänskliga företags – bräcklighet.

Se 36:41–42 och noterna 24 och 25. Texten lyder ordagrant: ”Vi har lämnat
detta (el. ’dessa’, taraknaha) som ett tecken …” etc. — Kommentarens författare, 
stödd på Ibn Kathir, låter pronominet ha i taraknaha syfta på skepp i allmänhet, 
utan att hålla fast sambandet med den föregående berättelsen om Noa. Den
tolkning som förespråkas av Tabari med åberopande av en utsaga av Qatadah
och som utgår från ett sådant samband, förefaller ligga närmare till hands och
har följts i översättningen ovan; pronominet måste i så fall syfta tillbaka på orden
dhat alwah wa-dusur, dvs. Noas ark, som vers 13 nämner och som är det ”gömda” subjektet 
till verbet tadjri (”rörde sig fram”) i vers 14 (ö.a.).

Med en mindre variation finns denna fras som ett omkväde flera gånger i
suran.

Dvs.”hur hårt var inte straffet efter de stränga varningar Jag utdelade och
som ingen fäste vikt vid”. Trots att verbet står i tempus för fullbordad handling
är det uppenbart att meningen har tidlös innebörd. — Även denna mening återkommer 
flera gånger i suran, fastän sammanhangen växlar (ö.a.).

Ordet dhikr betyder i första hand ”hågkomst” eller, med Raghibs definition,
”[någots] närvaro i minnet”. På ett begreppsmässigt plan kan det sägas innefatta
förståelse såväl som ihågkommande, dvs. det betyder — både ”ta fasta på” (el.
”ta till sig”) (ö.a.) – och ”bevara i minnet”, och så används ordet i sammanhanget 
ovan liksom i verserna 22, 32 och 40.

Som nämns i 69:6–8 rasade denna vind – uppenbarligen en sällsynt våldsam sandstorm – 
under sju nätter och åtta dagar utan uppehåll. Angående stammen Ad se slutet av not 47 till 7:65.

Se not 2 till 50:2 angående den generella innebörden av denna retoriska fråga. 
Om stammen Thamud, deras profet Salih och slakten av kamelstoet berättas
i 7:73–79, 11:61–68, 26:141–158 och till dessa avsnitt fogade noter.

I klassisk arabiska används ordet ghadan (”i morgon”) ofta om en obestämd,
men förhållandevis nära framtid. Utom den rent bokstavliga betydelsen kan det
då också ha innebörden ”tids nog” eller ”snart”. Som påpekas av alla auktoriteter 
är det tänkbart att ordet i sammanhanget ovan pekar på den Yttersta stunden
som enligt surans första vers ”närmar sig”.

Beträffande detta och andra omnämnanden i Koranen av kamelstoet som
skulle tillåtas ”löpa fritt för att sätta [thamudenerna] på prov”, hänvisas till sura
7, not 55. Att Gud ”lät kamelstoet löpa fritt” är här uppenbarligen liktydigt med
att det skulle bli prövostenen i detta prov.

Dvs. mellan deras hjordar och det herrelösa kamelstoet; se 26:155 och not
66.

Se not 59 till 7:77 angående ordet aqara.

Se not 97 till 11:67 — se också 7:78 och därtill fogad not 60 (ö.a.).

Se 11:82 och not 114. Berättelsen om Lot och folket i vars mitt han bodde
återges på många ställen, men utförligast i 11:69–83. — Se också 26:160–173
(ö.a.).

Enligt Ibn Abbas (i citat hos Razi) betecknar uttrycket tams al-ayn (”att beröva [någon] synen”) 
i detta sammanhang att man höljer över något och gör det ”osynligt” för den berörde (hadjaba an idrakihi). 
Frasen tamasna ayunahum kan därför — i tillägg till dess rent bokstavliga betydelse (ö.a.) – förstås så att Gud 
till följd av deras fördärvade seder berövade dem alla moralbegrepp (jfr 36:66 och därtill fogade noter) och därmed – 
vilket visas i det följande – lät dem utstå svårt lidande både i denna värld och i nästa. 
— Meningen som följer är också i originaltexten konstruerad som direkt tal utan anföringsverb (”Pröva då på Mitt
straff och Mina varningar!”); detsamma är fallet med vers 39 (ö.a.).

Att bestraffningen av Farao och hans folk särskilt omnämns som avslutning
på detta avsnitt kan sättas i samband med Egyptens ställning som den högst 
utvecklade och mäktigaste nationen i den antikens värld som avsnittet rör.

Ordagr.: ”era förnekare av sanningen”; — här är det, historiskt sett, Quraysh
som avses (ö.a.).

Dessa människors resonemang kan resumeras som följer: ”Vi som avvisar de
s.k. gudomliga uppenbarelserna utgör en bred opinion och eftersom vi är många
om denna åsikt är den givetvis riktig och måste till slut segra.” De som betecknas
som ”sanningens förnekare” grundar med andra ord sin förvissning på det faktum att 
de med sina åsikter representerar en ”majoritet” – en vanföreställning
som har sitt ursprung i deras rent materialistiska livssyn.

Profeten läste denna vers strax före slaget vid Badr (se not 10 till 8:10); de
flesta kommentatorer förmodar därför att den hade uppenbarats som en förutsägelse 
just om muslimernas kommande seger över det hedniska Quraysh. Även om detta är fallet 
anser författaren att avsnittet har en djupare, tidlös innebörd
liksom den som ligger i föregående not. Denna uppfattning får stöd också i de
följande verserna, som talar om de onda konsekvenserna i nästa liv av medveten
synd, helt oavsett de sociala och moraliska nederlag som det syndiga samfundet
som helhet måste lida i denna värld.

Ordagr.: ”den Yttersta stunden är den tid då de skall möta upp” (mawiduhum).

Se not 82 till 33:66 och not 30 till 25:34.

Dvs. ingen tid förlöper och ingen begreppsmässig skillnad råder mellan Guds
vilja att skapa något och dess skapande; ”när Han beslutar att något skall vara,
säger Han endast till det: ’Var!’ – och det är” (2:117, 3:47, 16:40, 19:35, 36:82
och 40:68). Orden ”ett ögonblickligt skeende” är självfallet en rent språklig figur,
dvs. baserad på den mänskliga föreställningen om något som sker ytterligt snabbt.
Som den följande texten visar anspelar orden här på den snabbhet med vilken
Gud, om Han vill, låter ett samhälle som sjunkit ner i synd gå under.

Medan kommentatorerna i allmänhet anser att det i denna vers är fråga om
de böcker, förda av änglar, där varje människas alla handlingar tecknas ned, 
sätter författaren till denna kommentar orden i relation till den föregående texten
och menar att man bör förstå versen på följande sätt: de uppenbarelser som utgjorde 
ursprunget till dessa ”böcker med nedtecknad gudomlig visdom” (az-zubur), hade förkunnats 
för de sentida förnekarnas ”likasinnade” föregångare i äldre tid och de hade på så sätt lärt 
känna skillnaden mellan gott och ont men hade – liksom de förstnämnda – förkastat denna förkunnelse. 
Översättaren finner resonemanget övertygande i ljuset av sammanhanget och förenligt med originaltexten; 
översättningen har därför formulerats med hänsyn därtill. – Författaren drar vidare i noten följande 
konklusioner: ”Indirekt säger versen ovan för det första att den grundläggande etiska förkunnelsen i 
alla uppenbarade religioner är väsentligen densamma, och för det andra att Gud ”inte låter ett folk 
gå under på grund av orätt [som de begår] om de inte vet [skillnaden mellan gott och ont]”
(se, med variationer i formuleringen, 6:131–132, 26:208–209 och därtill fogade noter) (ö.a.).