QuranReader

The Surah takes its name from the word al-waqi`ah of the very first verse.

<h2>Name</h2>
<p>The Surah takes its name from the word <em>al-waqi\`ah</em> of the very <a href=/56/1>first verse</a>.</p>
<h2>Period of Revelation</h2>
<p>According to the chronological order that Hadrat Abdullah bin Abbas has given of the Surahs, first Surah Ta Ha was sent down, then Al-Waqi'ah and then Ash-Shu\`ara'(Suyuti: <em>Al-Itqan</em>). The same sequence has been reported from Ikrimah (Baihaqi: <em>Dala'il an Nubuwwat</em>).</p>
<p>This is supported also by the story that Ibn Hisham has related from Ibn Ishaq about the affirmation of the Faith by Hadrat Umar (may Allah be pleased with him). It says that when Hadarat Umar entered his sister's house, Surah Ta Ha was being recited. Hearing his voice the people of the house hid the pages of the Qur'an. Hadrat Umar first seized his brother-in-law and then his sister rose in defense of her husband, he hit her also and wounded her on the head. When Umar saw blood on his sister, he was sorry for what he had done, and said to her: "Show me the manuscript that you have concealed so that I may see what it contains." The sister said: "You are unclean because of your polytheism: <em>wa anna-hu la yamassu-ha ill-at-tahir</em> : "Only a clean person can touch it." So, Hadrat Umar rose and washed himself, and then took up the manuscript to read it. This shows that Surah Al-Waqi'ah had been sent down by that time for it contains the verse: <em>La yamassu hu ill al
mutahharun</em> ; and it had been established historically that Hadrat Umar embraced Islam after the first migration to Habash, in the fifth year of the Prophethood.</p>
<h2>Theme and Subject Matter</h2>
<p>Its theme is the Hereafter, <em>Tauhid</em> and refutation of the Makkan disbelievers' suspicions about the Qur'an. What they regarded as utterly incredible was that Resurrection would ever take place, then the entire system of the earth and heavens would be upset, and when all the dead would be resurrected and called to account, after which the righteous would be admitted to Paradise and the wicked cast into Hell. They regarded all this as imaginary, which could not possibly happen in actual fact. In answer to this, it was said: "When the inevitable event will take place, there will be none to belie its happening, nor will anyone have the Power to avert it, nor prove it to, be an unreal happening. At that time all peoples will be divided into three classes: (1) The foremost in rank and position; (2) the common righteous people and (3) those who denied the Hereafter and persisted in disbelief and polytheism and major sins till the last." How these three classes of the people will
be rewarded and punished has been described in detail in <a href=/56/7-56>vv. 7-56</a>.</p>
<p>Then, in <a href=/56/57-74>vv. 57-74</a> arguments have been given, one after the other, to prove the truth of the two basic doctrines of Islam, which the disbelievers were refusing to accept, viz. the doctrines of <em>Tauhid</em> and the Hereafter. In these arguments, apart from every thing else that exists in the earth and heavens, man's attention has been drawn to his own body and to the food that he eats and to the water that he drinks and to the fire on which he cooks his food, and he has been invited to ponder the question : What right do you have to behave independently of, or serve any other than, the God Whose creative power has brought you into being, and Whose provisions sustain you And how can you entertain the idea that after having once brought you into existence He has become so helpless and powerless that He cannot recreate you once again even if he wills to?</p>
<p>Then, in <a href=/56/75-82>vv. 75-82</a> their suspicions in respect of the Qur'an have been refuted and they have been made to realize how fortunate they are that instead of deriving any benefit from the great blessing that the Qur'an is, they are treating it with scant attention and have set only this share of theirs in it that they deny it. If one seriously considers this matchless argument that has been presented in two brief sentences about the truth of the Qur'an, one will find in it the same kind of firm and stable system as exists among the stars and planets of the Universe, and the same is the proof of the fact that its Author is the same Being Who has created the Universe. Then the disbelievers have been told that this Book is inscribed in that Writ of Destiny which is beyond the reach of the creatures, as if to say "You think it is brought down by the devils to Muhammad (peace and blessings of Allah be upon him), whereas none but the pure angels has any access to the means by which it
reaches Muhammad (peace and blessings of Allah be upon him) from the well guarded Tablet."</p>
<p>In conclusion, man has been warned, as if to say: "You may brad and boast as you like and may shut your eyes to the truths in your arrogance of independence, but death is enough to open your eyes. At death you become helpless: you cannot save your own parents; you cannot save your children; you cannot save your religious guided and beloved leaders. They all die in front of your vary eyes while you look on helplessly. If there is no supreme power ruling over you, and your this assumption is correct that you are all in all in the world, and there is no God, then why don't you restore to the dying person his soul?Just as you are helpless in this, so it is also beyond your power to stop Allah from calling the people to account and mete out rewards and punishments to them. You may or may not believe it, but every dying person will surely see his own end after death. If he belongs to those nearest to God, he will see the good end meant for them if he be from among the righteous, he
will see the end prepared for the righteous; and if he be from among the deniers of the truth, he will see the end destined for the criminals.</p>


 إِذَا وَقَعَتِ ٱلْوَاقِعَةُ

لَيْسَ لِوَقْعَتِهَا كَاذِبَةٌ

إِذَا رُجَّتِ ٱلْأَرْضُ رَجًّا

وَبُسَّتِ ٱلْجِبَالُ بَسًّا

فَكَانَتْ هَبَآءً مُّنۢبَثًّا

وَكُنتُمْ أَزْوَٰجًا ثَلَـٰثَةً

فاصحاب الميمنة ما اصحاب الميمنة

فَأَصْحَـٰبُ ٱلْمَيْمَنَةِ مَآ أَصْحَـٰبُ ٱلْمَيْمَنَةِ

واصحاب المشامة ما اصحاب المشامة

وَأَصْحَـٰبُ ٱلْمَشْـَٔمَةِ مَآ أَصْحَـٰبُ ٱلْمَشْـَٔمَةِ

وَٱلسَّـٰبِقُونَ ٱلسَّـٰبِقُونَ

أُو۟لَـٰٓئِكَ ٱلْمُقَرَّبُونَ

فِى جَنَّـٰتِ ٱلنَّعِيمِ

ثُلَّةٌ مِّنَ ٱلْأَوَّلِينَ

وَقَلِيلٌ مِّنَ ٱلْـَٔاخِرِينَ

عَلَىٰ سُرُرٍ مَّوْضُونَةٍ

مُّتَّكِـِٔينَ عَلَيْهَا مُتَقَـٰبِلِينَ

يطوف عليهم ولدان مخلدون

يَطُوفُ عَلَيْهِمْ وِلْدَٰنٌ مُّخَلَّدُونَ

باكواب واباريق وكاس من معين

بِأَكْوَابٍ وَأَبَارِيقَ وَكَأْسٍ مِّن مَّعِينٍ

لا يصدعون عنها ولا ينزفون

لَّا يُصَدَّعُونَ عَنْهَا وَلَا يُنزِفُونَ

وَفَـٰكِهَةٍ مِّمَّا يَتَخَيَّرُونَ

وَلَحْمِ طَيْرٍ مِّمَّا يَشْتَهُونَ

كَأَمْثَـٰلِ ٱللُّؤْلُؤِ ٱلْمَكْنُونِ

جَزَآءًۢ بِمَا كَانُوا۟ يَعْمَلُونَ

لا يسمعون فيها لغوا ولا تاثيما

لَا يَسْمَعُونَ فِيهَا لَغْوًا وَلَا تَأْثِيمًا

إِلَّا قِيلًا سَلَـٰمًا سَلَـٰمًا

واصحاب اليمين ما اصحاب اليمين

وَأَصْحَـٰبُ ٱلْيَمِينِ مَآ أَصْحَـٰبُ ٱلْيَمِينِ

وَفَـٰكِهَةٍ كَثِيرَةٍ

لَّا مَقْطُوعَةٍ وَلَا مَمْنُوعَةٍ

وَفُرُشٍ مَّرْفُوعَةٍ

إِنَّآ أَنشَأْنَـٰهُنَّ إِنشَآءً

فَجَعَلْنَـٰهُنَّ أَبْكَارًا

لِّأَصْحَـٰبِ ٱلْيَمِينِ

وَثُلَّةٌ مِّنَ ٱلْـَٔاخِرِينَ

واصحاب الشمال ما اصحاب الشمال

وَأَصْحَـٰبُ ٱلشِّمَالِ مَآ أَصْحَـٰبُ ٱلشِّمَالِ

وَظِلٍّ مِّن يَحْمُومٍ

لَّا بَارِدٍ وَلَا كَرِيمٍ

انهم كانوا قبل ذلك مترفين

إِنَّهُمْ كَانُوا۟ قَبْلَ ذَٰلِكَ مُتْرَفِينَ

وكانوا يصرون على الحنث العظيم

وَكَانُوا۟ يُصِرُّونَ عَلَى ٱلْحِنثِ ٱلْعَظِيمِ

وكانوا يقولون ائذا متنا وكنا ترابا وعظاما اانا لمبعوثون

وَكَانُوا۟ يَقُولُونَ أَئِذَا مِتْنَا وَكُنَّا تُرَابًا وَعِظَـٰمًا أَءِنَّا لَمَبْعُوثُونَ

أَوَءَابَآؤُنَا ٱلْأَوَّلُونَ

قل ان الاولين والاخرين

قُلْ إِنَّ ٱلْأَوَّلِينَ وَٱلْـَٔاخِرِينَ

لمجموعون الى ميقات يوم معلوم

لَمَجْمُوعُونَ إِلَىٰ مِيقَـٰتِ يَوْمٍ مَّعْلُومٍ

ثم انكم ايها الضالون المكذبون

ثُمَّ إِنَّكُمْ أَيُّهَا ٱلضَّآلُّونَ ٱلْمُكَذِّبُونَ

لَـَٔاكِلُونَ مِن شَجَرٍ مِّن زَقُّومٍ

فَمَالِـُٔونَ مِنْهَا ٱلْبُطُونَ

فشاربون عليه من الحميم

فَشَـٰرِبُونَ عَلَيْهِ مِنَ ٱلْحَمِيمِ

فَشَـٰرِبُونَ شُرْبَ ٱلْهِيمِ

هَـٰذَا نُزُلُهُمْ يَوْمَ ٱلدِّينِ

نحن خلقناكم فلولا تصدقون

نَحْنُ خَلَقْنَـٰكُمْ فَلَوْلَا تُصَدِّقُونَ

أَفَرَءَيْتُم مَّا تُمْنُونَ

اانتم تخلقونه ام نحن الخالقون

ءَأَنتُمْ تَخْلُقُونَهُۥٓ أَمْ نَحْنُ ٱلْخَـٰلِقُونَ

نحن قدرنا بينكم الموت وما نحن بمسبوقين

نَحْنُ قَدَّرْنَا بَيْنَكُمُ ٱلْمَوْتَ وَمَا نَحْنُ بِمَسْبُوقِينَ

على ان نبدل امثالكم وننشئكم في ما لا تعلمون

عَلَىٰٓ أَن نُّبَدِّلَ أَمْثَـٰلَكُمْ وَنُنشِئَكُمْ فِى مَا لَا تَعْلَمُونَ

ولقد علمتم النشاة الاولى فلولا تذكرون

وَلَقَدْ عَلِمْتُمُ ٱلنَّشْأَةَ ٱلْأُولَىٰ فَلَوْلَا تَذَكَّرُونَ

أَفَرَءَيْتُم مَّا تَحْرُثُونَ

اانتم تزرعونه ام نحن الزارعون

ءَأَنتُمْ تَزْرَعُونَهُۥٓ أَمْ نَحْنُ ٱلزَّٰرِعُونَ

لو نشاء لجعلناه حطاما فظلتم تفكهون

لَوْ نَشَآءُ لَجَعَلْنَـٰهُ حُطَـٰمًا فَظَلْتُمْ تَفَكَّهُونَ

بَلْ نَحْنُ مَحْرُومُونَ

افرايتم الماء الذي تشربون

أَفَرَءَيْتُمُ ٱلْمَآءَ ٱلَّذِى تَشْرَبُونَ

اانتم انزلتموه من المزن ام نحن المنزلون

ءَأَنتُمْ أَنزَلْتُمُوهُ مِنَ ٱلْمُزْنِ أَمْ نَحْنُ ٱلْمُنزِلُونَ

لو نشاء جعلناه اجاجا فلولا تشكرون

لَوْ نَشَآءُ جَعَلْنَـٰهُ أُجَاجًا فَلَوْلَا تَشْكُرُونَ

افرايتم النار التي تورون

أَفَرَءَيْتُمُ ٱلنَّارَ ٱلَّتِى تُورُونَ

اانتم انشاتم شجرتها ام نحن المنشئون

ءَأَنتُمْ أَنشَأْتُمْ شَجَرَتَهَآ أَمْ نَحْنُ ٱلْمُنشِـُٔونَ

نحن جعلناها تذكرة ومتاعا للمقوين

نَحْنُ جَعَلْنَـٰهَا تَذْكِرَةً وَمَتَـٰعًا لِّلْمُقْوِينَ

فَسَبِّحْ بِٱسْمِ رَبِّكَ ٱلْعَظِيمِ

فلا اقسم بمواقع النجوم

۞ فَلَآ أُقْسِمُ بِمَوَٰقِعِ ٱلنُّجُومِ

وانه لقسم لو تعلمون عظيم

وَإِنَّهُۥ لَقَسَمٌ لَّوْ تَعْلَمُونَ عَظِيمٌ

إِنَّهُۥ لَقُرْءَانٌ كَرِيمٌ

فِى كِتَـٰبٍ مَّكْنُونٍ

لَّا يَمَسُّهُۥٓ إِلَّا ٱلْمُطَهَّرُونَ

تَنزِيلٌ مِّن رَّبِّ ٱلْعَـٰلَمِينَ

افبهذا الحديث انتم مدهنون

أَفَبِهَـٰذَا ٱلْحَدِيثِ أَنتُم مُّدْهِنُونَ

وتجعلون رزقكم انكم تكذبون

وَتَجْعَلُونَ رِزْقَكُمْ أَنَّكُمْ تُكَذِّبُونَ

فلولا اذا بلغت الحلقوم

فَلَوْلَآ إِذَا بَلَغَتِ ٱلْحُلْقُومَ

وَأَنتُمْ حِينَئِذٍ تَنظُرُونَ

ونحن اقرب اليه منكم ولكن لا تبصرون

وَنَحْنُ أَقْرَبُ إِلَيْهِ مِنكُمْ وَلَـٰكِن لَّا تُبْصِرُونَ

فلولا ان كنتم غير مدينين

فَلَوْلَآ إِن كُنتُمْ غَيْرَ مَدِينِينَ

ترجعونها ان كنتم صادقين

تَرْجِعُونَهَآ إِن كُنتُمْ صَـٰدِقِينَ

فاما ان كان من المقربين

فَأَمَّآ إِن كَانَ مِنَ ٱلْمُقَرَّبِينَ

فَرَوْحٌ وَرَيْحَانٌ وَجَنَّتُ نَعِيمٍ

واما ان كان من اصحاب اليمين

وَأَمَّآ إِن كَانَ مِنْ أَصْحَـٰبِ ٱلْيَمِينِ

فسلام لك من اصحاب اليمين

فَسَلَـٰمٌ لَّكَ مِنْ أَصْحَـٰبِ ٱلْيَمِينِ

واما ان كان من المكذبين الضالين

وَأَمَّآ إِن كَانَ مِنَ ٱلْمُكَذِّبِينَ ٱلضَّآلِّينَ

فَنُزُلٌ مِّنْ حَمِيمٍ

إِنَّ هَـٰذَا لَهُوَ حَقُّ ٱلْيَقِينِ

FEMTIOSJÄTTE SURAN
AL-WAQIAH
(DET SOM MÅSTE KOMMA)
Mekka-perioden
ENLIGT alla tillgängliga vittnesbörd uppenbarades denna sura omkring
sju år före Profetens hidjrah.

Koranens Budskap

Koranensbudskap.se

Al-Waqi'ah

Dvs. den Yttersta stunden och Uppståndelsen.

De två uttrycken ashab al-maymanah (”de som hör till [el. ’står på’] den högra sidan”) 
och ashab al-mashamah (”de som hör till [el. ’står på’] den vänstra sidan”) brukas som 
metonymier för att beteckna dem som ”levt ett rättskaffens liv” respektive ”de orättfärdiga” 
(jfr 90:19). Desa uttrycksätt har sin upprinnelse i de hedniska arabernas tro att man kunde 
förutsäga framtida händelser genom att iaktta fåglarnas flykt vid visa tider: om de flög åt 
höger pekade det mot en lycklig utgång; om de flög åt vänster, motsatsen. Denna gamla föreställning
vann så småningom insteg i språket så att ”höger” och ”vänster” fick innebörden ”lycklig” eller 
”gynnsam” respektive ”olycklig” eller ”ogynnsam”. Begreppen har i Koranens språk fördjupats till att 
avse respektive ”rättfärdig” och ”orättfärdig” (”syndig”). — Se också not 10 nedan. – As-sabiqun 
(här: ”de främsta”) kan också återges med ”föregångarna”; de första kommentatorerna har många och 
divergerande förslag om vilka som avses med detta uttryck – ”alla är bra och kan godtas” är Ibn Kathirs slutsats (ö.a.).

Att tonvikten här läggs på de ”många” respektive de ”få” är en hänvisning till
förhållandet att halten i människans tro och hennes moraliska standard minskar
progressivt under historiens gång. (Se också not 16 till verserna 39–40.)

Se not 34 till 15:47, som förklarar symbolismen i de två verserna 15 och 16
ovan.

Detta är uppenbarligen en symbolisk anspelning på den oförstörbara friskhet
– en evig ungdoms entusiasm – som utmärker alla upplevelser i det tillstånd som
beskrivs med ordet ”paradis”. (Se också de två följande noterna.)

Se 32:17 och särskilt den därtill fogade noten 15 angående denna och varje
annan beskrivning i Koranen av paradisets fröjder. Var gång man läser ord i Koranen 
som rör människans villkor i det kommande livet, bör man hålla i minnet
den välkända ”tradition” som citeras där

Substantivet hur (här översatt med ”oskuldsfulla unga kvinnor”) är pluralis av
såväl ahwar (mask.) som hawra (fem.) och betecknar en ”människa med
hawar”, dvs. ”hos vilken ögonglobens intensiva vithet bildar en skön kontrast till
regnbågshinnans glänsande svarta färg” (Qamus). Mer allmänt har ordet betydelsen 
”vithet” (Asas) eller, som moralisk bestämning, ”renhet” (jfr Tabari, Razi
och Ibn Kathir i deras kommentarer till ordet hawariyyun i 3:52). 
Det kombinerade uttrycket hur in kan alltså översättas med ”oskuldsfulla unga kvinnor med
sköna [el.’stora’], mörka ögon” (in, plur. av ayan). Razi säger i sin kommentar
till samma uttryck i 52:20 att det också kan förstås som ”själfull”, såtillvida som
ögat speglar själen tydligare än någon annan del av kroppen. Vad gäller ordet hur
i dess vanliga användning (med syftning på kvinnliga varelser i paradiset) uppfattades det av en 
rad av de första Koran-kommentatorerna – bland dem Al- Hasan al-Basri – som avseende de kvinnor som 
[på jorden] ”levt ett rättfärdigt liv”, varken mer eller mindre (Tabari) – ”också era gamla tandlösa gummor, som
Gud skall låta återuppstå som nya varelser” (Al-Hasan, citerad av Razi i hans kommentar till 44:54). 
Se i detta sammanhang också not 46 till 38:52.

Ordagr.: ”Endast orden ’fred, fred’ (salam)!” Angående denna term se not 49
till 19:62 och not 29 till 5:16.

Ordagr.: ”den högra sidans folk” (ashab al-yamin). Enligt några kommentatorer är det 
fråga om dem som inte alltid ”var de främsta i tron och i att göra
gott” men som, efter begångna mistag och synder, steg för steg kämpar sig fram
till rättfärdighet (Razi). Även om de inte nått upp till samma höga nivå som ”de
främsta”, skall de ändå, tack vare sin slutliga ånger och bättring, få njuta samma
känsla av andlig uppfyllelse som de.

Ordagr.: ”på upphöjda bäddar [skall de vila]”. Översättningen ovan anses
fullt försvarbar av några av de mest framstående kommentatorerna (bland dem
Baghawi, Zamakhshari, Razi, Baydawi) och detta av två skäl: för det första användes 
ofta ordet firash (i plur. furush, ”bädd”, ”viloläger”) i klassisk arabiska i
överförd bemärkelse som beteckning för ”hustru” respektive ”äkta man” (Raghib
– också Qamus, Tadj al-Arus m.fl.); för det andra nämns de på nytt redan i nästa
vers, där det heter att Gud ”skall låta dem (hunna, plur. av hiya, ’hon’) uppstå i en
ny skapelse”. I samband med denna tolkning citerar Zamakhshari också 36:56,
som talar om paradisets invånare i dessa ordalag: ”… vilande i ljuvlig skugga med
sina följeslagare, stödda på divanernas [mjuka kuddar] …”. Det är otvivelaktigt så
att de hustrur som sägs ha ”upphöjts [till en ny värdighet]”, dvs. till saligheten i
paradiset, är identiska med — eller motsvaras av (ö.a.) – de hur som omtalas i vers
22 ovan samt i 44:54, 52:20 och 55:72.

Ordagr.: ”Vi har gjort [el. ’skall göra’] dem till jungfrur”. Enligt styrkta ”traditioner” 
(återgivna in extenso av Tabari och Ibn Kathir) förklarade Profeten vid
flera tillfällen att alla rättfärdiga kvinnor, hur gamla och vissnade de än kan ha
varit vid sin död, skall återuppväckas som jungfrur och, liksom sina manliga
motparter, förbli evigt unga i paradiset.

Dvs. de skall ha samma status som alla andra invånare i paradiset. Vad ordet
atrab (plur. av tirb) beträffar, här översatt med ”evigt unga liksom …” – och i
38:52 och 78:33 med ”evigt unga … som de själva” – står det utom allt tvivel att
det i första hand betyder ”jämnårig” (och tolkas så av de flesta kommentatorer).
— Med stöd av språkliga auktoriteter förespråkar emellertid kommentarens författare 
en annan tolkning, nämligen ”av samma halt” (dvs. ”jämförbar” eller
”jämgod med”), som han anser vara lämpligare i detta sammanhang eftersom, säger han, 
”det som här betonas är jämställdheten i fråga om moralisk halt mellan alla rättfärdiga, 
vare sig de är män eller kvinnor”. Och vidare: ”Alternativt kan ordet gälla den tillgivenhet 
som en man och en kvinna hyser för varandra och sålunda avse deras ömsesidiga känsla av 
uppfyllelse av andliga och emotionella behov, eller detta i tillägg till det som förut nämnts.” 
Se not 46, sura 38 (ö.a.).

Till skillnad från ”de främsta”, som skall få vara ”i Guds närhet” – och som
allt eftersom tiden framskrider blir färre och färre (se not 4 ovan) – skall det 
alltid finnas många som kämpar sig fram till rättfärdighet från felsteg och synd (se
not 10).

Ordagr.: ”den vänstra sidans folk” (ö.a.) – dvs. de som till sin död framhärdade i synd och onda handlingar.

Dvs. med åsidosättande av alla moraliska hänsyn. Se sura 11, not 146, angående innebörden av ordet mutraf.

Ordagr.: ”… att döden skall vara mitt ibland er” (ö.a.).

Eller ”att ändra er skapnad” etc. — Flertalet kommentatorer förefaller här se
en hänvisning till den totala nyskapelse – även av den återuppståndna människan – 
som den Yttersta stunden skall innebära; andra anser versen framhålla
Guds makt att i alla omständigheter förändra människans livsbetingelser och
även hennes fysiska skapnad (ö.a.).

Ordagr.: ”dess träd”. – Detta kan ses som en med växtrikets hjälp präglad
metonymi, såtillvida som nära nog alla kända bränslen direkt eller indirekt 
härrör därifrån inkl. kol, som inte är annat än förstenad skog, och petroleum, som
är de flytande resterna av växtätande organismer, begravda i jorden sedan miljoner år.

Såtillvida som ”eld” (i ordets vidaste bemärkelse) är källan till allt ljus som
människan känner, utgör den en påminnelse för henne om att ”Gud är himlarnas och jordens ljus” 
(se 24:35 och därtill fogade noter).

Det substantiverade participet muqw tillhör verbet qawiya med betydelsen
”vara obebodd, övergiven, öde”. Av samma rot är substantivet qawa’ (el. qiwa,
”öken”, ”öde trakt”, ”vildmark”, men också ”hunger” eller ”svält”). Muqw betyder 
då både ”hungrande” och ”vilsen [el. ’vandrare’] i ödemarken”. I versen ovan
har uttrycket otvivelaktigt också en figurlig betydelsenyans – det är svårt att tänka 
sig att det enbart syftar på ”vägfarande i öknen” i bokstavlig mening, som
några kommentatorer förmodar. Den läsare är därför i sin fulla rätt som i detta
också ser en bild av människans vilsenhet eller övergivenhet i tillvaron.

Eller ”stjärnorna i deras banor”. Ordet mawqi (varav pluralformen är
mawaqi) betecknar ”den plats där [el. ’den tidpunkt då’] något faller ned”. —
Mawaqi an-nudjum betecknar också himlakropparnas rörelser i sina banor –
eller deras positioner fastställda enligt vissa givna regler (ö.a.). 
– Många kommentatorer anser att mawaqi an-nudjum syftar på stjärnsystemets sammanbrott,
då den Yttersta stunden är inne; i ljuset av de följande verserna är emellertid Ibn
Abbas, Ikrimah och As-Suddi av den bestämda uppfattningen att det här är fråga om den successivt 
skeende uppenbarelsen av Koranen, dess ”nedsändande i avsnitt (nudjum)”; jfr Tabari och Ibn Kathir 
(se också not 1 till 53:1). Väljer man denna tolkning ser man här Koranen anspela på det märkliga 
faktum att den har förblivit fri från alla inkonsekvenser och inre motsägelser (jfr 4:82 och
not 96) trots alla dramatiska förändringar som inträffade i Profetens liv under
den långa tid, tjugotre år, som uppenbarelserna fortgick; detta kastar ljus även
över den följande parentetiska meningen (vers 76).

Dvs. framför allt de som har rent hjärta och rent uppsåt: bara de kan förstå
dess verkliga mening och dra nytta av den. Vad gäller den föregående hänvisningen 
till en kitab maknun (en ”väl skyddad Skrift”, dvs. skyddad mot varje försök till förvanskning), 
hänvisas till 85:21–22 och därtill fogad not 11.

Dvs. Koranen och dess budskap om uppståndelse och dom. — Innebörden
av den följande versen 82 kan också vara: att göra det till ert levebröd att kalla …
(ö.a.).

Dessa verser (83–87) knyter an till verserna 57–74 ovan. — Innebörden av
vers 87, som avslutar detta stycke, är enligt Al-Khazin (citerad av As-Sabuni) att
”om ni inte kan återge den döende livet är det därför att avgörandet inte ligger
hos er utan hos Gud och därför bör ni tro på Honom” (ö.a.).

Dvs. de ”främsta”, som verserna 10–11 i denna sura talar om.

Dvs. en fullständigt klar sanning, omfattad med förvissning. Pronominet
”detta” hänför sig inte bara till budskapet om uppståndelsen och det nya livet
utan också – och i synnerhet – till människans totala beroende av Gud, som betonas i verserna 57–74.