QuranReader

The Surah takes its title from the sentence, Wa anzalna' l-hadida, of verse 25.

<h2>Name</h2>
The Surah takes its title from the sentence, Wa anzalna' l-hadida, of <a href=/57/25>verse 25</a>.
<h2>Period of Revelation</h2>
This is unanimously a Madani Surah, and a study of its subject matter shows that it was probably sent down some time during the interval between the Battle of Uhud and the Truce of Hudaibiyah. This was the time when the tiny Islamic State of Madinah had been hemmed in by the disbelievers and the handful of the ill equipped Muslims were entrenched against the combined power of entire Arabia. In this state Islam not only stood in need of the sacrifice of Life from its followers, but it also needed monetary help and assistance. In this Surah a forceful appeal has been made for the same. This view is further strengthened by verse 10 in which Allah has addressed the believers to the effect "Those of you who would spend and fight after the victory can never be equal to those who have spent and fought before the victory." And the same is supported by the traditions that Ibn Marduyah has related on the authority of Hadrat Anas. In respect of the verse: Alam ya'n-i lilladhina aamanu
an takhsha'a qulubu- hum li-dhikrillah-i, he says that 17 years after the commencement of the revelation of the Qur'an this verse was sent down to arouse the believers to action. Reckoned thus the period of the revelation of this Surah falls between the 4th and the 5th year after the hijrah.
<h2>Theme and Subject Matter</h2>
The theme of this Surah is to exhort the Muslims to spend in the cause of Allah. At the most critical juncture of the history of Islam when it was engaged in a life and death struggle against Arab paganism, this Surah was revealed to persuade the Muslim's to make monetary sacrifices in particular, and to make them realize that Islam did not merely consist in verbal affirmation and some outward practices but its essence and spirit is sincerity towards Allah and His Religion. The faith of the one who was devoid of this spirit and who regarded his own self and wealth as dearer to himself than Allah and His Religion, was hollow and therefore of little worth in the sight of Allah.
For this object, first the attributes of Allah Almighty have been mentioned so that the listeners may fully realize as to Who is addressing them. Then, the following themes have been expressed in sequence:
<ol>
 <li>
 The inevitable demand of the Faith is that one should not shirk spending one's wealth for the sake of Allah. This would not only be contrary to the Faith but also wrong realistically. For the wealth indeed belongs to Allah, on which man has been given proprietary rights only as His vicegerent. Yesterday this wealth was in other people's possession today it is with one particular man, and tomorrow it will pass into some one else's hand. Ultimately, it will go back to Allah, Who is the inheritor of everything in the universe. Only that much of this wealth will be of any use to a man, which he spends in the cause of Allah during the period it is in his possession.
 </li>
 <li>
 Although making sacrifices for the sake of Allah is commendable in any case, the true worth of these sacrifices is determined by the nature of the occasion. There is an occasion when the power of paganism is overwhelming and there is a danger that it might subdue and overcome Islam completely; there is another occasion when Islam is in a stronger position in its struggle against un-Islam and the believers are attaining victories. Both these states are not equal as regards their respective importance. Therefore, the sacrifices that are made in these different states would also not be equal. Those who sacrifice their lives and expend their wealth to further promote the cause of Islam when it is already strong cannot attain to the rank of those who struggled with their lives and their wealth to promote and uphold the cause of Islam when it was weak.
 </li>
 <li>
 Whatever is spent for the cause of the Truth is a loan on Allah, and Allah will not only return it increasing it manifold but will also give from Himself the best reward for it.
 </li>
 <li>
 In the Hereafter the Light shall be bestowed only on those believers who would have spent their wealth in the cause of Allah. As for the hypocrites who watched and served only their own interests in the world, and who least bothered whether the Truth or falsehood prevailed will be segregated from the believers in the Hereafter although they might have lived in close association with them in the world. They will be deprived of the Light, and they will be counted among the disbelievers.
 </li>
 <li>
 The Muslims should not behave like those followers of the earlier Books, whose lives have been. spent in the worship of the world and whose hearts have become hardened due to negligence with the passage of time. He cannot be a believer whose heart does not melt at the remembrance of Allah and does not bow to the Truth sent down by Him.
 </li>
 <li>
 The sincere upholders of the Truth and the true witnesses of the Faith in the sight of Allah are only those believers who spend their wealth in His way sincerely, without any desire of show.
 </li>
 <li>
 The life of this world is only a short lived spring and a means of pride and show. Its sports and pastimes, its adornments and decorations, its pride of place, its wealth and possessions, for which the people try to vie with one another, are transient. Its likeness is of the crop which flourishes and blooms, then turns pale and then finally is reduced to chaff. The everlasting life is the life hereafter when results of great consequence will be announced. Therefore, if one has to vie with another for something, one should strive for Paradise.
 </li>
 <li>
 Whatever good man meets with and whatever hardship he suffers in the world, are pre-ordained by Allah. A true believer is he who does not lose heart in affliction and is not puffed up with pride in good times. It is the character of a hypocrite and disbeliever that he is puffed up with pride when Allah favors him with His blessings, behaved boastfully and shows stinginess when called upon to spend in the cause of the same God Who blessed him, and also counsels others to be stingy like himself.
 </li>
 <li>
 Allah sent His Messengers with clear signs and the Book and the Law of Justice so that the people may adhere to justice; besides, He sent down iron also so that power may be used to establish the Truth and vanquish falsehood. Thus, Allah likes to see as to who from among the people would rise to support and succor His true Religion even at the risk of their lives. These opportunities Allah has created for man's own advantage and development; otherwise Allah does not stand in need of others for His works.
 </li>
 <li>
 Prophets came from Allah in the past, and by their preaching some people adopted the Right Path, but most of them persisted in wickedness. Then the Prophet Jesus came, whose teachings brought about many moral improvements in the lives of the people, but his community invented monasticism. Now Allah has sent the Prophet Muhammad (upon whom be His peace and blessings). Those who affirm faith in him and pass their life fearing Allah's accountability, will be given by Allah a double share of His mercy and He will bless them with the Light by which they will see and walk the straight path among the crooked paths met with at every step in the life of this world. Although the followers of the earlier revelation regard themselves as the monopolists of Allah's bounties, the fact remains that Allah Himself controls His bounties He may bless with these whomever He pleases.
 </li>
</ol>;

سبح لله ما في السماوات والارض وهو العزيز الحكيم

 سَبَّحَ لِلَّهِ مَا فِى ٱلسَّمَـٰوَٰتِ وَٱلْأَرْضِ ۖ وَهُوَ ٱلْعَزِيزُ ٱلْحَكِيمُ

له ملك السماوات والارض يحيي ويميت وهو على كل شيء قدير

لَهُۥ مُلْكُ ٱلسَّمَـٰوَٰتِ وَٱلْأَرْضِ ۖ يُحْىِۦ وَيُمِيتُ ۖ وَهُوَ عَلَىٰ كُلِّ شَىْءٍ قَدِيرٌ

هو الاول والاخر والظاهر والباطن وهو بكل شيء عليم

هُوَ ٱلْأَوَّلُ وَٱلْـَٔاخِرُ وَٱلظَّـٰهِرُ وَٱلْبَاطِنُ ۖ وَهُوَ بِكُلِّ شَىْءٍ عَلِيمٌ

هو الذي خلق السماوات والارض في ستة ايام ثم استوى على العرش يعلم ما يلج في الارض وما يخرج منها وما ينزل من السماء وما يعرج فيها وهو معكم اين ما كنتم والله بما تعملون بصير

هُوَ ٱلَّذِى خَلَقَ ٱلسَّمَـٰوَٰتِ وَٱلْأَرْضَ فِى سِتَّةِ أَيَّامٍ ثُمَّ ٱسْتَوَىٰ عَلَى ٱلْعَرْشِ ۚ يَعْلَمُ مَا يَلِجُ فِى ٱلْأَرْضِ وَمَا يَخْرُجُ مِنْهَا وَمَا يَنزِلُ مِنَ ٱلسَّمَآءِ وَمَا يَعْرُجُ فِيهَا ۖ وَهُوَ مَعَكُمْ أَيْنَ مَا كُنتُمْ ۚ وَٱللَّهُ بِمَا تَعْمَلُونَ بَصِيرٌ

له ملك السماوات والارض والى الله ترجع الامور

لَّهُۥ مُلْكُ ٱلسَّمَـٰوَٰتِ وَٱلْأَرْضِ ۚ وَإِلَى ٱللَّهِ تُرْجَعُ ٱلْأُمُورُ

يولج الليل في النهار ويولج النهار في الليل وهو عليم بذات الصدور

يُولِجُ ٱلَّيْلَ فِى ٱلنَّهَارِ وَيُولِجُ ٱلنَّهَارَ فِى ٱلَّيْلِ ۚ وَهُوَ عَلِيمٌۢ بِذَاتِ ٱلصُّدُورِ

امنوا بالله ورسوله وانفقوا مما جعلكم مستخلفين فيه فالذين امنوا منكم وانفقوا لهم اجر كبير

ءَامِنُوا۟ بِٱللَّهِ وَرَسُولِهِۦ وَأَنفِقُوا۟ مِمَّا جَعَلَكُم مُّسْتَخْلَفِينَ فِيهِ ۖ فَٱلَّذِينَ ءَامَنُوا۟ مِنكُمْ وَأَنفَقُوا۟ لَهُمْ أَجْرٌ كَبِيرٌ

وما لكم لا تؤمنون بالله والرسول يدعوكم لتؤمنوا بربكم وقد اخذ ميثاقكم ان كنتم مؤمنين

وَمَا لَكُمْ لَا تُؤْمِنُونَ بِٱللَّهِ ۙ وَٱلرَّسُولُ يَدْعُوكُمْ لِتُؤْمِنُوا۟ بِرَبِّكُمْ وَقَدْ أَخَذَ مِيثَـٰقَكُمْ إِن كُنتُم مُّؤْمِنِينَ

هو الذي ينزل على عبده ايات بينات ليخرجكم من الظلمات الى النور وان الله بكم لرءوف رحيم

هُوَ ٱلَّذِى يُنَزِّلُ عَلَىٰ عَبْدِهِۦٓ ءَايَـٰتٍۭ بَيِّنَـٰتٍ لِّيُخْرِجَكُم مِّنَ ٱلظُّلُمَـٰتِ إِلَى ٱلنُّورِ ۚ وَإِنَّ ٱللَّهَ بِكُمْ لَرَءُوفٌ رَّحِيمٌ

وما لكم الا تنفقوا في سبيل الله ولله ميراث السماوات والارض لا يستوي منكم من انفق من قبل الفتح وقاتل اولئك اعظم درجة من الذين انفقوا من بعد وقاتلوا وكلا وعد الله الحسنى والله بما تعملون خبير

وَمَا لَكُمْ أَلَّا تُنفِقُوا۟ فِى سَبِيلِ ٱللَّهِ وَلِلَّهِ مِيرَٰثُ ٱلسَّمَـٰوَٰتِ وَٱلْأَرْضِ ۚ لَا يَسْتَوِى مِنكُم مَّنْ أَنفَقَ مِن قَبْلِ ٱلْفَتْحِ وَقَـٰتَلَ ۚ أُو۟لَـٰٓئِكَ أَعْظَمُ دَرَجَةً مِّنَ ٱلَّذِينَ أَنفَقُوا۟ مِنۢ بَعْدُ وَقَـٰتَلُوا۟ ۚ وَكُلًّا وَعَدَ ٱللَّهُ ٱلْحُسْنَىٰ ۚ وَٱللَّهُ بِمَا تَعْمَلُونَ خَبِيرٌ

من ذا الذي يقرض الله قرضا حسنا فيضاعفه له وله اجر كريم

مَّن ذَا ٱلَّذِى يُقْرِضُ ٱللَّهَ قَرْضًا حَسَنًا فَيُضَـٰعِفَهُۥ لَهُۥ وَلَهُۥٓ أَجْرٌ كَرِيمٌ

يوم ترى المؤمنين والمؤمنات يسعى نورهم بين ايديهم وبايمانهم بشراكم اليوم جنات تجري من تحتها الانهار خالدين فيها ذلك هو الفوز العظيم

يَوْمَ تَرَى ٱلْمُؤْمِنِينَ وَٱلْمُؤْمِنَـٰتِ يَسْعَىٰ نُورُهُم بَيْنَ أَيْدِيهِمْ وَبِأَيْمَـٰنِهِم بُشْرَىٰكُمُ ٱلْيَوْمَ جَنَّـٰتٌ تَجْرِى مِن تَحْتِهَا ٱلْأَنْهَـٰرُ خَـٰلِدِينَ فِيهَا ۚ ذَٰلِكَ هُوَ ٱلْفَوْزُ ٱلْعَظِيمُ

يوم يقول المنافقون والمنافقات للذين امنوا انظرونا نقتبس من نوركم قيل ارجعوا وراءكم فالتمسوا نورا فضرب بينهم بسور له باب باطنه فيه الرحمة وظاهره من قبله العذاب

يَوْمَ يَقُولُ ٱلْمُنَـٰفِقُونَ وَٱلْمُنَـٰفِقَـٰتُ لِلَّذِينَ ءَامَنُوا۟ ٱنظُرُونَا نَقْتَبِسْ مِن نُّورِكُمْ قِيلَ ٱرْجِعُوا۟ وَرَآءَكُمْ فَٱلْتَمِسُوا۟ نُورًا فَضُرِبَ بَيْنَهُم بِسُورٍ لَّهُۥ بَابٌۢ بَاطِنُهُۥ فِيهِ ٱلرَّحْمَةُ وَظَـٰهِرُهُۥ مِن قِبَلِهِ ٱلْعَذَابُ

ينادونهم الم نكن معكم قالوا بلى ولكنكم فتنتم انفسكم وتربصتم وارتبتم وغرتكم الاماني حتى جاء امر الله وغركم بالله الغرور

يُنَادُونَهُمْ أَلَمْ نَكُن مَّعَكُمْ ۖ قَالُوا۟ بَلَىٰ وَلَـٰكِنَّكُمْ فَتَنتُمْ أَنفُسَكُمْ وَتَرَبَّصْتُمْ وَٱرْتَبْتُمْ وَغَرَّتْكُمُ ٱلْأَمَانِىُّ حَتَّىٰ جَآءَ أَمْرُ ٱللَّهِ وَغَرَّكُم بِٱللَّهِ ٱلْغَرُورُ

فاليوم لا يؤخذ منكم فدية ولا من الذين كفروا ماواكم النار هي مولاكم وبئس المصير

فَٱلْيَوْمَ لَا يُؤْخَذُ مِنكُمْ فِدْيَةٌ وَلَا مِنَ ٱلَّذِينَ كَفَرُوا۟ ۚ مَأْوَىٰكُمُ ٱلنَّارُ ۖ هِىَ مَوْلَىٰكُمْ ۖ وَبِئْسَ ٱلْمَصِيرُ

الم يان للذين امنوا ان تخشع قلوبهم لذكر الله وما نزل من الحق ولا يكونوا كالذين اوتوا الكتاب من قبل فطال عليهم الامد فقست قلوبهم وكثير منهم فاسقون

۞ أَلَمْ يَأْنِ لِلَّذِينَ ءَامَنُوٓا۟ أَن تَخْشَعَ قُلُوبُهُمْ لِذِكْرِ ٱللَّهِ وَمَا نَزَلَ مِنَ ٱلْحَقِّ وَلَا يَكُونُوا۟ كَٱلَّذِينَ أُوتُوا۟ ٱلْكِتَـٰبَ مِن قَبْلُ فَطَالَ عَلَيْهِمُ ٱلْأَمَدُ فَقَسَتْ قُلُوبُهُمْ ۖ وَكَثِيرٌ مِّنْهُمْ فَـٰسِقُونَ

اعلموا ان الله يحيي الارض بعد موتها قد بينا لكم الايات لعلكم تعقلون

ٱعْلَمُوٓا۟ أَنَّ ٱللَّهَ يُحْىِ ٱلْأَرْضَ بَعْدَ مَوْتِهَا ۚ قَدْ بَيَّنَّا لَكُمُ ٱلْـَٔايَـٰتِ لَعَلَّكُمْ تَعْقِلُونَ

ان المصدقين والمصدقات واقرضوا الله قرضا حسنا يضاعف لهم ولهم اجر كريم

إِنَّ ٱلْمُصَّدِّقِينَ وَٱلْمُصَّدِّقَـٰتِ وَأَقْرَضُوا۟ ٱللَّهَ قَرْضًا حَسَنًا يُضَـٰعَفُ لَهُمْ وَلَهُمْ أَجْرٌ كَرِيمٌ

والذين امنوا بالله ورسله اولئك هم الصديقون والشهداء عند ربهم لهم اجرهم ونورهم والذين كفروا وكذبوا باياتنا اولئك اصحاب الجحيم

وَٱلَّذِينَ ءَامَنُوا۟ بِٱللَّهِ وَرُسُلِهِۦٓ أُو۟لَـٰٓئِكَ هُمُ ٱلصِّدِّيقُونَ ۖ وَٱلشُّهَدَآءُ عِندَ رَبِّهِمْ لَهُمْ أَجْرُهُمْ وَنُورُهُمْ ۖ وَٱلَّذِينَ كَفَرُوا۟ وَكَذَّبُوا۟ بِـَٔايَـٰتِنَآ أُو۟لَـٰٓئِكَ أَصْحَـٰبُ ٱلْجَحِيمِ

اعلموا انما الحياة الدنيا لعب ولهو وزينة وتفاخر بينكم وتكاثر في الاموال والاولاد كمثل غيث اعجب الكفار نباته ثم يهيج فتراه مصفرا ثم يكون حطاما وفي الاخرة عذاب شديد ومغفرة من الله ورضوان وما الحياة الدنيا الا متاع الغرور

ٱعْلَمُوٓا۟ أَنَّمَا ٱلْحَيَوٰةُ ٱلدُّنْيَا لَعِبٌ وَلَهْوٌ وَزِينَةٌ وَتَفَاخُرٌۢ بَيْنَكُمْ وَتَكَاثُرٌ فِى ٱلْأَمْوَٰلِ وَٱلْأَوْلَـٰدِ ۖ كَمَثَلِ غَيْثٍ أَعْجَبَ ٱلْكُفَّارَ نَبَاتُهُۥ ثُمَّ يَهِيجُ فَتَرَىٰهُ مُصْفَرًّا ثُمَّ يَكُونُ حُطَـٰمًا ۖ وَفِى ٱلْـَٔاخِرَةِ عَذَابٌ شَدِيدٌ وَمَغْفِرَةٌ مِّنَ ٱللَّهِ وَرِضْوَٰنٌ ۚ وَمَا ٱلْحَيَوٰةُ ٱلدُّنْيَآ إِلَّا مَتَـٰعُ ٱلْغُرُورِ

سابقوا الى مغفرة من ربكم وجنة عرضها كعرض السماء والارض اعدت للذين امنوا بالله ورسله ذلك فضل الله يؤتيه من يشاء والله ذو الفضل العظيم

سَابِقُوٓا۟ إِلَىٰ مَغْفِرَةٍ مِّن رَّبِّكُمْ وَجَنَّةٍ عَرْضُهَا كَعَرْضِ ٱلسَّمَآءِ وَٱلْأَرْضِ أُعِدَّتْ لِلَّذِينَ ءَامَنُوا۟ بِٱللَّهِ وَرُسُلِهِۦ ۚ ذَٰلِكَ فَضْلُ ٱللَّهِ يُؤْتِيهِ مَن يَشَآءُ ۚ وَٱللَّهُ ذُو ٱلْفَضْلِ ٱلْعَظِيمِ

ما اصاب من مصيبة في الارض ولا في انفسكم الا في كتاب من قبل ان نبراها ان ذلك على الله يسير

مَآ أَصَابَ مِن مُّصِيبَةٍ فِى ٱلْأَرْضِ وَلَا فِىٓ أَنفُسِكُمْ إِلَّا فِى كِتَـٰبٍ مِّن قَبْلِ أَن نَّبْرَأَهَآ ۚ إِنَّ ذَٰلِكَ عَلَى ٱللَّهِ يَسِيرٌ

لكيلا تاسوا على ما فاتكم ولا تفرحوا بما اتاكم والله لا يحب كل مختال فخور

لِّكَيْلَا تَأْسَوْا۟ عَلَىٰ مَا فَاتَكُمْ وَلَا تَفْرَحُوا۟ بِمَآ ءَاتَىٰكُمْ ۗ وَٱللَّهُ لَا يُحِبُّ كُلَّ مُخْتَالٍ فَخُورٍ

الذين يبخلون ويامرون الناس بالبخل ومن يتول فان الله هو الغني الحميد

ٱلَّذِينَ يَبْخَلُونَ وَيَأْمُرُونَ ٱلنَّاسَ بِٱلْبُخْلِ ۗ وَمَن يَتَوَلَّ فَإِنَّ ٱللَّهَ هُوَ ٱلْغَنِىُّ ٱلْحَمِيدُ

لقد ارسلنا رسلنا بالبينات وانزلنا معهم الكتاب والميزان ليقوم الناس بالقسط وانزلنا الحديد فيه باس شديد ومنافع للناس وليعلم الله من ينصره ورسله بالغيب ان الله قوي عزيز

لَقَدْ أَرْسَلْنَا رُسُلَنَا بِٱلْبَيِّنَـٰتِ وَأَنزَلْنَا مَعَهُمُ ٱلْكِتَـٰبَ وَٱلْمِيزَانَ لِيَقُومَ ٱلنَّاسُ بِٱلْقِسْطِ ۖ وَأَنزَلْنَا ٱلْحَدِيدَ فِيهِ بَأْسٌ شَدِيدٌ وَمَنَـٰفِعُ لِلنَّاسِ وَلِيَعْلَمَ ٱللَّهُ مَن يَنصُرُهُۥ وَرُسُلَهُۥ بِٱلْغَيْبِ ۚ إِنَّ ٱللَّهَ قَوِىٌّ عَزِيزٌ

ولقد ارسلنا نوحا وابراهيم وجعلنا في ذريتهما النبوة والكتاب فمنهم مهتد وكثير منهم فاسقون

وَلَقَدْ أَرْسَلْنَا نُوحًا وَإِبْرَٰهِيمَ وَجَعَلْنَا فِى ذُرِّيَّتِهِمَا ٱلنُّبُوَّةَ وَٱلْكِتَـٰبَ ۖ فَمِنْهُم مُّهْتَدٍ ۖ وَكَثِيرٌ مِّنْهُمْ فَـٰسِقُونَ

ثم قفينا على اثارهم برسلنا وقفينا بعيسى ابن مريم واتيناه الانجيل وجعلنا في قلوب الذين اتبعوه رافة ورحمة ورهبانية ابتدعوها ما كتبناها عليهم الا ابتغاء رضوان الله فما رعوها حق رعايتها فاتينا الذين امنوا منهم اجرهم وكثير منهم فاسقون

ثُمَّ قَفَّيْنَا عَلَىٰٓ ءَاثَـٰرِهِم بِرُسُلِنَا وَقَفَّيْنَا بِعِيسَى ٱبْنِ مَرْيَمَ وَءَاتَيْنَـٰهُ ٱلْإِنجِيلَ وَجَعَلْنَا فِى قُلُوبِ ٱلَّذِينَ ٱتَّبَعُوهُ رَأْفَةً وَرَحْمَةً وَرَهْبَانِيَّةً ٱبْتَدَعُوهَا مَا كَتَبْنَـٰهَا عَلَيْهِمْ إِلَّا ٱبْتِغَآءَ رِضْوَٰنِ ٱللَّهِ فَمَا رَعَوْهَا حَقَّ رِعَايَتِهَا ۖ فَـَٔاتَيْنَا ٱلَّذِينَ ءَامَنُوا۟ مِنْهُمْ أَجْرَهُمْ ۖ وَكَثِيرٌ مِّنْهُمْ فَـٰسِقُونَ

يا ايها الذين امنوا اتقوا الله وامنوا برسوله يؤتكم كفلين من رحمته ويجعل لكم نورا تمشون به ويغفر لكم والله غفور رحيم

يَـٰٓأَيُّهَا ٱلَّذِينَ ءَامَنُوا۟ ٱتَّقُوا۟ ٱللَّهَ وَءَامِنُوا۟ بِرَسُولِهِۦ يُؤْتِكُمْ كِفْلَيْنِ مِن رَّحْمَتِهِۦ وَيَجْعَل لَّكُمْ نُورًا تَمْشُونَ بِهِۦ وَيَغْفِرْ لَكُمْ ۚ وَٱللَّهُ غَفُورٌ رَّحِيمٌ

لئلا يعلم اهل الكتاب الا يقدرون على شيء من فضل الله وان الفضل بيد الله يؤتيه من يشاء والله ذو الفضل العظيم

لِّئَلَّا يَعْلَمَ أَهْلُ ٱلْكِتَـٰبِ أَلَّا يَقْدِرُونَ عَلَىٰ شَىْءٍ مِّن فَضْلِ ٱللَّهِ ۙ وَأَنَّ ٱلْفَضْلَ بِيَدِ ٱللَّهِ يُؤْتِيهِ مَن يَشَآءُ ۚ وَٱللَّهُ ذُو ٱلْفَضْلِ ٱلْعَظِيمِ

FEMTIOSJUNDE SURAN
AL-HADID (JÄRNET)
Medina-perioden
UPPENBARELSEN av vers 25 i denna sura, där det talas om ”järnet”
och allt vad denna metall betyder för människan (se not 42 nedan),
gjorde ett så starkt intryck på Profetens samtida och på den följande
generationen att suran alltid har betecknats som ”den sura där järnet
nämns” (Tabari).
Genom hänvisningen till erövringen av Mekka (al-fath) i vers 10 är
det uppenbart att suran tidigast kan dateras till år 8 H.

Koranens Budskap

Koranensbudskap.se

Al-Hadid

Dvs. Hans väsen är evigt; ingenting har föregått Hans existens och ingenting
skall bestå ”efter” den oändlighet som denna existens skall vara. Denna tolkning
har Profeten personligen gett enligt flera, väl dokumenterade ”traditioner”. 
Själva ”tiden” – ett begrepp som undandrar sig den mänskliga fattningsförmågan –
är sålunda skapad av Gud.

Dvs. ”Hans existens är uppenbar (zahir) i verkningarna av Hans aktivitet,
fastän Hans själv är dold (ghayr mudrak, ’oåtkomlig’) för våra sinnen” (Zamakhshari). 
En möjlig alternativ – eller kompletterande – översättning är: ”Han är
den Yttre [Orsaken] och den Inre [Närvaron]”, dvs. Han är den transcendentala
Orsaken till allt som existerar och samtidigt inneboende i varje del av Sin skapelse – 
jfr den i Koranen vanliga frasen (t.ex. här i vers 5), ”allt går [sist och slutligen] 
tillbaka till Gud”, dvs. till källan – med Tabaris ord: ”Han är närmare allt
än något annat skulle kunna vara”.

Jfr den identiskt lika frasen i 7:54 och därtill fogad not 42.

Med undermeningen att allt vad människan ”äger” har anförtrotts henne av
Gud, eftersom ”allt i himlarna och på jorden tillhör Honom”, och att människan 
bara har nyttjanderätten till detta.

Att Gud ”har slutit förbund med människorna” är en metonymi för det av
Gud givna förnuftet, med vars hjälp var och en som är vid sina sinnens fulla bruk
borde kunna uppfatta vittnesbörden om Guds existens genom att iaktta spåren
av Hans skapande aktivitet i naturen, och genom att lyssna till Hans profeters
förkunnelse (Zamakhshari). Se i detta sammanhang 7:172 och den därtill fogade noten 138.

Ordagr.: ”om ni trodde” – med innebörden ”om ni alls kan tro på något på basis av fullgoda vittnesbörd” (Razi).

Dvs. ”allt … tillhör Gud” etc.; se not 5 ovan samt not 22 till 15:23.

Dvs. före erövringen av Mekka år 8 H., då muslimerna ännu var svaga och deras framtid höljd i ovisshet.

Denna princip är självfallet tillämplig i alla tider på de troendes meriter, dvs.
åtskillnad görs mellan dem som arbetar för Guds sak innan den har triumferat
och dem som sluter upp senare.

Se not 234 till den identiskt lika satsen i 2:245. Här ovan är dock syftningen vidare 
och avser alla självuppoffrande insatser för Guds sak.

Se not 25 till 74:39 angående uttrycket ashab al-yamin (”de som hör till den
högra sidan”). I Koranen finner man många exempel på den metaforiska användningen 
av detta uttryck (”höger hand” eller ”höger sida”) för att beteckna ”rättfärdighet” 
och likaså ”salighet” (som är rättfärdighetens lön), här symboliserad av ljuset som 
”lyser framför [de troende] och på deras högra sida”, en bild av deras ”kunskap om Gud 
och deras höga moral och frihet från obskurantism och andra klandervärda drag” (Razi).

Här lär inte bara avses ”hycklare” (så som ordet används i västerländska språk)
utan också människor som vacklar i tron och vars moraliska övertygelse är svag,
och som därför är benägna för självbedrägeri (se not 7 till 29:11).

Dvs. ”ni borde ha sökt ljus under ert liv på jorden”.

Att en port sägs finnas i den mur som skiljer de sanna troende från hycklarna (och dem som hade klen tro), 
pekar mot möjligheten att de sistnämnda skall kunna befrias från det väntande straffet; jfr den välkända ”tradition” 
som återges i not 10 till 40:12. Mudjahid, citerad av Tabari, igenkänner i den här nämnda ”muren” den skiljemur (hidjab) 
som det är fråga om i 7:46.

Underförstått ”och föll för frestelserna” (ö.a.). – ”Ni hyste t.ex. förväntningar om världslig vinning” eller ”ängslan 
för er personliga säkerhet” – båda bevekelsegrunder som är typiska såväl för människor med klen tro som för hycklare.

Denna tolkning, citerad av Tabari, gör Ibn Zayd i en förklaring till verbformen tarabbastum. — Jfr det idiomatiska 
uttrycket tarabbasa bihi ad-dawair, ”vänta (på) att ett ont skall drabba någon” (ö.a.).

Dvs. ”Djävulen” (ö.a.) – Se not 29 till sista meningen i 31:33.

Ordagr.: ”ingen lösesumma – dvs. senkommen ånger – kommer att tas emot från er”.

Eg. ”er vän” (mawlakum) – dvs. ”det är det enda som ni kan sätta ert hopp
till om rening och slutlig befrielse från straffet”. — Med denna tolkning (som
också kommentarens författare ansluter sig till) uppfattar denne inte – till skillnad 
från de flesta kommentatorer – desa ord som uttryck för hån eller ironi; han
vill i stället se de dömdas läge i ljuset av det yttrande av Profeten som återges i not 10 till 40:12 (ö.a.).

Dvs. ”Borde inte tanken på [eg. ’hågkomsten av’] Gud och Hans uppenbarelse stämma dem till ödmjukhet snarare än 
få dem att pösa av stolthet?” Detta är en kraftig varning för all trångbröstad självbelåtenhet, självrättfärdighet och
högfärd hos dem som antagit tron, en svaghet som alltför ofta utmärker dem som betraktar sig som fromma.

Detta förefaller vara en anspelning på de av högfärd anfäktade judar som menade sig, i egenskap av ”Guds utvalda folk”, 
ovillkorligen vara förutbestämda att omfattas av Gud nåd och Hans välvilja.

Dvs. som nu handlar i strid med de etiska föreskrifterna i sin religion. Här underförstås att all sann tro syftar till 
att göra människan ödmjuk och gudfruktig och medveten om faran att sjunka ned i självbelåtenhet, som undantagslöst
leder till moraliskt förfall.

De flesta kommentatorer – främst Zamakhshari, Razi och Ibn Kathir – ser
här en anspelning på gudsfruktans förnyelse i hjärtan som stelnat i stolthet och
självrättfärdighet. — Orden ”Tänk på hur” återger originalets ”Vet att” (ö.a.).

Eller ”som bejakar [sanningen]” – beroende på hur man uppfattar de substantiverade 
participen mussaddiqin och mussaddiqat (sidoformer till mutasaddiqin och mutasaddiqat, 
dvs. ”de som ger allmosor”). Kommentarens författare säger sig vilja föredra det här i noten 
angivna alternativet och åberopar Zamakhshari som stöd, trots att participen i fråga i läsarten hafs, 
som är grunden för hans (liksom för denna) översättning, stavas med fördubblat s. (som antyder
asimilering av t i ett ursprungligt mutasaddiq). Medan den store franske arabisten Jacques Berque 
följer denna linje ”av hänsyn till innehållet i den följande versen”, föredrar hans kollega Régis Blachère 
det här ovan valda alternativet.

Dvs. genom sin beredskap att ge de offer som kan komma att krävas av dem.

I en utförlig kommentar till detta avsnitt klargör Razi att livet som sådant
inte bör ringaktas, eftersom det är skapat av Gud; jfr 38:27, ”Vi har inte skapat
himlen och jorden och allt som är emellan dem i blindo” och ”Trodde ni att Vi
skapade er för nöjes skull?” (23:115). Men medan livet i sig är en god gåva från
Gud och – som Razi påpekar – den potentiella källan till mycken välsignelse,
förlorar det denna positiva kvalitet för den som hämningslöst, utan hänsyn till
andra och utan att ägna de andliga värdena en tanke, kastar sig in i jakten efter
det materiella goda som detta liv kan erbjuda – i korthet, den som helt går upp i
dess materiella glädjeämnen utan att bekymra sig om evigheten.

Ordagr.: ”Det är som liknelsen om …” etc.

Detta är det enda ställe i Koranen där det substantiviskt använda participet
kafir (i plur. kuffar) står i sin grundbetydelse, ”den som brukar jorden”. 
Angående ordets betydelsehistoria se not 4 till 74:10, där kafir uppträder första gången
i Koran-uppenbarelsernas tidsföljd i betydelsen ”förnekare av sanningen”.

Enligt Tabari har konjunktionen wa här samma betydelse som aw (”eller”).

Här underförstås ”hellre än att sträva efter ära och att samla jordiska ägodelar” – 
eftersom ingen är fri från fel och försyndelser behöver alla Guds förlåtelse.
(Jfr not 41 till sista meningen i 24:31.)

Den ödmjukhet som kännetecknar den sanne troende beskrivs utförligare i 3:133–135.

Dvs. ”hela jorden eller mänskligheten eller någon av er personligen” – med
syftning på såväl naturkatastrofer eller av människan orsakade olyckor som individuellt 
lidande på grund av sjukdom, moraliska eller materiella försakelser etc.

Dvs. att Han beslutar något och sätter beslutet i verket.

Vetskapen att det som har skett måste ske – och att ingen möjlighet fanns att
hindra att det skedde – eftersom det uppenbarligen var Guds vilja i enlighet med
Hans outgrundliga plan, bör göra det möjligt för en sann troende att med lugn
och fattning bära såväl framgång som motgång.

De som skriver sin framgång på den egna förtjänstens – eller ”turens” – konto.

Jfr sista meningen i 4:36 och hela den följande versen 37.

Dvs. som inte vill medge att det som har hänt måste vara Guds vilja.

Utom detta att kunna skilja mellan rättvist och orättvist handlande (vilket är
den gudomliga uppenbarelsens djupaste syfte) har Gud gett människan gåvan att
kunna dra fördel av naturtillgångarna i sin jordiska miljö. Ett slående exempel
på detta är hennes förmåga, unik bland alla levande varelser, att tillverka redskap,
och den förnämsta råvaran för detta – och för all teknisk utrustning – är järn,
den enda metall som förekommer rikligt på jorden och som kan användas både
för nyttiga ändamål och i förstörelsesyfte. Järnets ”fruktansvärda styrka” (bas
shadid) yttrar sig inte bara i tillverkningen av krigsmateriel utan också, på ett
mindre brutalt sätt, i den växande tendensen hos människan att styra utvecklingen mot 
en alltmer komplicerad teknologi, som ställer maskinen i centrum för den
mänskliga tillvaron, och med sin inneboende, nära nog oemotståndliga dynamik
steg för steg försvagar den de band som förenar människan med naturen och gör
henne till främling där. Denna mekaniseringsprocess, som är ett så framträdande
drag i dagens värld, äventyrar det mänskliga samhällets hela struktur och bidrar
därmed till den gradvisa upplösning av känslan för de moraliska och andliga värdena 
som kan sägas ligga sammanfattade i begreppet ”gudomlig ledning”. Koranen varnar människan 
för denna fara när den, symboliskt och i metonymins form, framhåller järnets potentiellt 
destruktiva kraft (bas) om det används på fel sätt – med andra ord, faran i att människan 
ger sin tekniska begåvning helt fria tyglar och låter den undantränga hennes insikt om de 
andliga värdena och i sista hand tillintetgöra alla möjligheter till individuell och samhällelig lycka.

Ordagr.: ”för att Gud skall känna dem som stöder och försvarar …” etc. (ö.a.).

Ordagr.: ”som stöder och försvarar Honom och Hans Sändebud”, dvs. de
som uppträder till försvar för Guds och Hans Sändebuds sak. Innebörden är att
bara de som rätt använder Guds andliga och materiella gåvor kan kallas ”sanna
troende”.

Se not 3 till 2:3. — Jfr även 5:94, där uttrycket bil-ghayb används i ett sammanhang 
liknande det här ovan (ö.a.).

Dvs. med de syften som nämns i föregående vers.

Termen rahbaniyyah förenar i sig begreppen munkväsen och en extrem asketism, som ofta var att 
jämställa med en starkt världsfientlig attityd, typisk för den tidiga kristendomen men som Islam 
starkt klandrar (jfr 2:143 – ”Och så har Vi gjort er till ett mittens [el. ’medelvägens’] samfund” – 
och den därtill fogade noten 118).

Eller ”Vi föreskrev det inte för dem; [vad Vi föreskrev för dem var] att de
skulle söka Guds välbehag”. Båda dessa tolkningsvarianter är i lika mån försvarbara, vilket erkänns av 
flertalet klassiska kommentatorer. Översättningen ovan överensstämmer med den tolkning som Said ibn Djubayr och Qatadah gett
denna text (enligt citat hos Tabari och Ibn Kathir).

Dvs. alla bland dem iakttog inte reglerna i den rätta andan (Tabari, Zamakhshari, Ibn Kathir), såtillvida som många av dem – eller snarare många av dem som kom efter de första asketerna (Tabari) – lät sin rena gudsdyrkan fördunklas av
treenighetsdoktrinen och läran om Guds människoblivande i Jesus, och genom att förfalla till ytlig formalism (Razi).

Underförstått ”och Vi utestängde dem från Vår nåd”.

Det anses allmänt att de ”troende” som här avses är ”bokens folk” (ahl alkitab), dvs. efterföljarna av äldre tiders uppenbarelser, och särskilt de sanna – dvs. unitariska – efterföljarna av Jesus.

Ordagr.: ”för att bokens folk (dvs. de som följer Bibeln) skall veta …”.

Dvs. att de inte har någon exklusiv rätt till någon del av denna nåd – ett ord
som i detta sammanhang särskilt syftar på uppenbarelsens gåva. Här avses i första
hand judarna, som förkastar Muhammads uppenbarelser i tron att profetämbetet
är ”förbehållet” Israels barn med uteslutande av andra, men också de kristna som
med stöd av Bibeln godtar detta ogrundade anspråk, utan att detta sägs rent ut.