QuranReader

This Surah is entitled Al Mujadalah as well as Al Mujadilah, the title being derived from the word tujadiluka of the very first verse. As at the outset mention has been made of the woman who pleaded with the Holy Prophet (upon whom be Allah's peace) the case of zihar pronounced by her husband and urged him to suggest a way out of the difficult situation in order to save her and, her children's life from ruin, and Allah has described her pleading by the word 'mujadalah', the Surah came to be known by this very title. If it is read as 'mujadalah', it would mean 'pleading and arguing', and if it is read as 'mujadilah', it would mean 'the woman who pleaded and argued.'

<h2>Name</h2>
This Surah is entitled Al Mujadalah as well as Al Mujadilah, the title being derived from the word tujadiluka of the very <a href=/58/1>first verse</a>. As at the outset mention has been made of the woman who pleaded with the Holy Prophet (upon whom be Allah's peace) the case of zihar pronounced by her husband and urged him to suggest a way out of the difficult situation in order to save her and, her children's life from ruin, and Allah has described her pleading by the word "mujadalah ", the Surah came to be known by this very title. If it is read as "mujadalah ",it would mean "pleading and arguing", and if it is read as "mujadilah ", it would mean "the woman who pleaded and argued."
<h2>Period of Revelation</h2>
There is no tradition to tell as to when this incident of pleading and arguing took place, but there is a hint in the subject matter of the Surah on the basis of which it can be said with certainty that it happened some time after the battle of the Trench (Shawwal, 5 A. H.). In Surah Al-Ahzab, Allah while negating that an adopted son could be one's real son, had just said this and no more; "And Allah has not made those of your wives whom you divorce by zihar your mothers." But in that Surah there was nothing to the effect that to divorce a wife by zihar was a sin or a crime, nor anything about the legal injunction concerning it. Contrary to it, in this Surah the whole law relating to zihar has been laid down, which shows that these detailed injunctions were sent down some time after the brief reference to it in Surah Al- Ahzab.
<h2>Subject Matter and Topics</h2>
In this Surah instructions have been given to the Muslims about the different problems that confronted them at that time.
From the beginning of the Surah to verse 6 legal injunctions about zihar have been given, along with which the Muslims have been strictly warned that it is contrary to their profession of the Faith that they should still persist in the practices of ignorance after they have accepted Islam, that they should break the bounds set by Allah, or refuse to abide by them, or that they should make their own rules and regulations contradictory to them. For this there is not only the punishment of disgrace and humiliation in the world but in the Hereafter too there will be strict accountability for it.
In <a href=/58/7-10>vv. 7-10</a> the hypocrites have been taken to task for their secret whisperings and consultations by which they conspired and intrigued against the "Holy Prophet (upon whom be Allah's peace and blessings), and because of their hidden malice and grudge greeted him, like the Jews, in a manner as to wish him ill instead of well. In this connection, the Muslims have been consoled, as if to say: "These whisperings of the hypocrites can do no harm to you; therefore, you should go on doing your duty with full trust in Allah". Besides, they have also been taught this moral lesson:"The true believers, when they talk secretly together, do not talk of sin and transgression and disobedience to the Messenger if they have to talk secretly together they should talk of goodness and piety."
In <a href=/58/11-13>vv. 11-13</a> the Muslims have been taught certain manners of social behavior and given instructions to eradicate certain social evils which were prevalent among the people then as they are today. If some people are sitting in an assembly, and more people arrive, they do not show even the courtesy as to squeeze in so as to make room for others, with the result that the new-comers have to keep standing, or to sit in the door-way, or to go back, or seeing that there is enough room yet start jumping over the people's heads to find room for themselves. This often used to be experienced in the Holy Prophet's assemblies. Therefore, Allah gave the instruction, as if to say:"Do not behave selfishly and narrow mindedly in your assemblies but do accommodate the new-comers also with an open heart."
Likewise, another vice found among the people is that when they go on a visit to somebody (an important person, in particular), they prolong their sitting and do not at all mind that encroaching upon his time unduly would cause him hardship. Then, if he tells them to leave, they mind it; if he himself rises up from their assembly, they complain of his lack of manners; if he tells them indirectly that he has some other business also to attend to, for which he needs time, they turn a deaf ear to his request. The Holy Prophet (upon whom be Allah's peace) himself also had to experience such misconduct of the people, who in their earnestness to benefit by his teaching did not at all see that they were wasting his precious time so badly needed for other important works. At last, Allah in order to eradicate this bad manner, enjoined that when the people are asked to rise up from an assembly, they should rise up and disperse.
Another vice prevalent among the people was that each person wished to have secret counsel individually with the Holy Prophet (upon whom be Allah's peace) without any real need, or would like that he should approach him during an assembly and whisper something to him. This was not only embarrassing for the Holy Prophet but also annoying for the people who sat in the assembly. That is why Allah imposed the restriction that anyone who wanted to consult him in private, should first give away something in charity. The object was that the people should be warned of this bad manner and made to give it up. Thus, the restriction was kept in force for a short while, and when the people had corrected their behavior, it was withdrawn.
From verse 14 to the end of the Surah members of the Muslim society, which was a mixture of the sincere Muslims and the hypocrites and the waverers, have been told plainly as to what is the criterion of sincerity in Islam. One kind of Muslims are those who are friends with the enemies of Islam: they do not hesitate for the sake of their interests to be treacherous to the religion which they profess to believe in; they spread all sorts of doubts and suspicions against Islam and prevent the people from adopting the Way of Allah. But since they are part of the Muslim community their false profession of Faith serves them as a cover and shield. The second kind of Muslims are those who, in the matter of Allah's Religion, do not care even for their own father, brother, children, and family, to say nothing of others. They do not cherish any feeling of love for the person who is an enemy of God and His Messenger and His Religion. Allah in these verses has explicitly stated that the
people of the first kind, in fact, belong to Satan's party however hard they may try to convince others of their Islam by swearing oaths. And the honor of belonging to Allah's party is possessed only by the Muslims of the second kind. They alone are the true Muslims: they alone will attain to true success, and with them alone is Allah well pleased.

قد سمع الله قول التي تجادلك في زوجها وتشتكي الى الله والله يسمع تحاوركما ان الله سميع بصير

 قَدْ سَمِعَ ٱللَّهُ قَوْلَ ٱلَّتِى تُجَـٰدِلُكَ فِى زَوْجِهَا وَتَشْتَكِىٓ إِلَى ٱللَّهِ وَٱللَّهُ يَسْمَعُ تَحَاوُرَكُمَآ ۚ إِنَّ ٱللَّهَ سَمِيعٌۢ بَصِيرٌ

الذين يظاهرون منكم من نسائهم ما هن امهاتهم ان امهاتهم الا اللائي ولدنهم وانهم ليقولون منكرا من القول وزورا وان الله لعفو غفور

ٱلَّذِينَ يُظَـٰهِرُونَ مِنكُم مِّن نِّسَآئِهِم مَّا هُنَّ أُمَّهَـٰتِهِمْ ۖ إِنْ أُمَّهَـٰتُهُمْ إِلَّا ٱلَّـٰٓـِٔى وَلَدْنَهُمْ ۚ وَإِنَّهُمْ لَيَقُولُونَ مُنكَرًا مِّنَ ٱلْقَوْلِ وَزُورًا ۚ وَإِنَّ ٱللَّهَ لَعَفُوٌّ غَفُورٌ

والذين يظاهرون من نسائهم ثم يعودون لما قالوا فتحرير رقبة من قبل ان يتماسا ذلكم توعظون به والله بما تعملون خبير

وَٱلَّذِينَ يُظَـٰهِرُونَ مِن نِّسَآئِهِمْ ثُمَّ يَعُودُونَ لِمَا قَالُوا۟ فَتَحْرِيرُ رَقَبَةٍ مِّن قَبْلِ أَن يَتَمَآسَّا ۚ ذَٰلِكُمْ تُوعَظُونَ بِهِۦ ۚ وَٱللَّهُ بِمَا تَعْمَلُونَ خَبِيرٌ

فمن لم يجد فصيام شهرين متتابعين من قبل ان يتماسا فمن لم يستطع فاطعام ستين مسكينا ذلك لتؤمنوا بالله ورسوله وتلك حدود الله وللكافرين عذاب اليم

فَمَن لَّمْ يَجِدْ فَصِيَامُ شَهْرَيْنِ مُتَتَابِعَيْنِ مِن قَبْلِ أَن يَتَمَآسَّا ۖ فَمَن لَّمْ يَسْتَطِعْ فَإِطْعَامُ سِتِّينَ مِسْكِينًا ۚ ذَٰلِكَ لِتُؤْمِنُوا۟ بِٱللَّهِ وَرَسُولِهِۦ ۚ وَتِلْكَ حُدُودُ ٱللَّهِ ۗ وَلِلْكَـٰفِرِينَ عَذَابٌ أَلِيمٌ

ان الذين يحادون الله ورسوله كبتوا كما كبت الذين من قبلهم وقد انزلنا ايات بينات وللكافرين عذاب مهين

إِنَّ ٱلَّذِينَ يُحَآدُّونَ ٱللَّهَ وَرَسُولَهُۥ كُبِتُوا۟ كَمَا كُبِتَ ٱلَّذِينَ مِن قَبْلِهِمْ ۚ وَقَدْ أَنزَلْنَآ ءَايَـٰتٍۭ بَيِّنَـٰتٍ ۚ وَلِلْكَـٰفِرِينَ عَذَابٌ مُّهِينٌ

يوم يبعثهم الله جميعا فينبئهم بما عملوا احصاه الله ونسوه والله على كل شيء شهيد

يَوْمَ يَبْعَثُهُمُ ٱللَّهُ جَمِيعًا فَيُنَبِّئُهُم بِمَا عَمِلُوٓا۟ ۚ أَحْصَىٰهُ ٱللَّهُ وَنَسُوهُ ۚ وَٱللَّهُ عَلَىٰ كُلِّ شَىْءٍ شَهِيدٌ

الم تر ان الله يعلم ما في السماوات وما في الارض ما يكون من نجوى ثلاثة الا هو رابعهم ولا خمسة الا هو سادسهم ولا ادنى من ذلك ولا اكثر الا هو معهم اين ما كانوا ثم ينبئهم بما عملوا يوم القيامة ان الله بكل شيء عليم

أَلَمْ تَرَ أَنَّ ٱللَّهَ يَعْلَمُ مَا فِى ٱلسَّمَـٰوَٰتِ وَمَا فِى ٱلْأَرْضِ ۖ مَا يَكُونُ مِن نَّجْوَىٰ ثَلَـٰثَةٍ إِلَّا هُوَ رَابِعُهُمْ وَلَا خَمْسَةٍ إِلَّا هُوَ سَادِسُهُمْ وَلَآ أَدْنَىٰ مِن ذَٰلِكَ وَلَآ أَكْثَرَ إِلَّا هُوَ مَعَهُمْ أَيْنَ مَا كَانُوا۟ ۖ ثُمَّ يُنَبِّئُهُم بِمَا عَمِلُوا۟ يَوْمَ ٱلْقِيَـٰمَةِ ۚ إِنَّ ٱللَّهَ بِكُلِّ شَىْءٍ عَلِيمٌ

الم تر الى الذين نهوا عن النجوى ثم يعودون لما نهوا عنه ويتناجون بالاثم والعدوان ومعصيت الرسول واذا جاءوك حيوك بما لم يحيك به الله ويقولون في انفسهم لولا يعذبنا الله بما نقول حسبهم جهنم يصلونها فبئس المصير

أَلَمْ تَرَ إِلَى ٱلَّذِينَ نُهُوا۟ عَنِ ٱلنَّجْوَىٰ ثُمَّ يَعُودُونَ لِمَا نُهُوا۟ عَنْهُ وَيَتَنَـٰجَوْنَ بِٱلْإِثْمِ وَٱلْعُدْوَٰنِ وَمَعْصِيَتِ ٱلرَّسُولِ وَإِذَا جَآءُوكَ حَيَّوْكَ بِمَا لَمْ يُحَيِّكَ بِهِ ٱللَّهُ وَيَقُولُونَ فِىٓ أَنفُسِهِمْ لَوْلَا يُعَذِّبُنَا ٱللَّهُ بِمَا نَقُولُ ۚ حَسْبُهُمْ جَهَنَّمُ يَصْلَوْنَهَا ۖ فَبِئْسَ ٱلْمَصِيرُ

يا ايها الذين امنوا اذا تناجيتم فلا تتناجوا بالاثم والعدوان ومعصيت الرسول وتناجوا بالبر والتقوى واتقوا الله الذي اليه تحشرون

يَـٰٓأَيُّهَا ٱلَّذِينَ ءَامَنُوٓا۟ إِذَا تَنَـٰجَيْتُمْ فَلَا تَتَنَـٰجَوْا۟ بِٱلْإِثْمِ وَٱلْعُدْوَٰنِ وَمَعْصِيَتِ ٱلرَّسُولِ وَتَنَـٰجَوْا۟ بِٱلْبِرِّ وَٱلتَّقْوَىٰ ۖ وَٱتَّقُوا۟ ٱللَّهَ ٱلَّذِىٓ إِلَيْهِ تُحْشَرُونَ

انما النجوى من الشيطان ليحزن الذين امنوا وليس بضارهم شيئا الا باذن الله وعلى الله فليتوكل المؤمنون

إِنَّمَا ٱلنَّجْوَىٰ مِنَ ٱلشَّيْطَـٰنِ لِيَحْزُنَ ٱلَّذِينَ ءَامَنُوا۟ وَلَيْسَ بِضَآرِّهِمْ شَيْـًٔا إِلَّا بِإِذْنِ ٱللَّهِ ۚ وَعَلَى ٱللَّهِ فَلْيَتَوَكَّلِ ٱلْمُؤْمِنُونَ

يا ايها الذين امنوا اذا قيل لكم تفسحوا في المجالس فافسحوا يفسح الله لكم واذا قيل انشزوا فانشزوا يرفع الله الذين امنوا منكم والذين اوتوا العلم درجات والله بما تعملون خبير

يَـٰٓأَيُّهَا ٱلَّذِينَ ءَامَنُوٓا۟ إِذَا قِيلَ لَكُمْ تَفَسَّحُوا۟ فِى ٱلْمَجَـٰلِسِ فَٱفْسَحُوا۟ يَفْسَحِ ٱللَّهُ لَكُمْ ۖ وَإِذَا قِيلَ ٱنشُزُوا۟ فَٱنشُزُوا۟ يَرْفَعِ ٱللَّهُ ٱلَّذِينَ ءَامَنُوا۟ مِنكُمْ وَٱلَّذِينَ أُوتُوا۟ ٱلْعِلْمَ دَرَجَـٰتٍ ۚ وَٱللَّهُ بِمَا تَعْمَلُونَ خَبِيرٌ

يا ايها الذين امنوا اذا ناجيتم الرسول فقدموا بين يدي نجواكم صدقة ذلك خير لكم واطهر فان لم تجدوا فان الله غفور رحيم

يَـٰٓأَيُّهَا ٱلَّذِينَ ءَامَنُوٓا۟ إِذَا نَـٰجَيْتُمُ ٱلرَّسُولَ فَقَدِّمُوا۟ بَيْنَ يَدَىْ نَجْوَىٰكُمْ صَدَقَةً ۚ ذَٰلِكَ خَيْرٌ لَّكُمْ وَأَطْهَرُ ۚ فَإِن لَّمْ تَجِدُوا۟ فَإِنَّ ٱللَّهَ غَفُورٌ رَّحِيمٌ

ااشفقتم ان تقدموا بين يدي نجواكم صدقات فاذ لم تفعلوا وتاب الله عليكم فاقيموا الصلاة واتوا الزكاة واطيعوا الله ورسوله والله خبير بما تعملون

ءَأَشْفَقْتُمْ أَن تُقَدِّمُوا۟ بَيْنَ يَدَىْ نَجْوَىٰكُمْ صَدَقَـٰتٍ ۚ فَإِذْ لَمْ تَفْعَلُوا۟ وَتَابَ ٱللَّهُ عَلَيْكُمْ فَأَقِيمُوا۟ ٱلصَّلَوٰةَ وَءَاتُوا۟ ٱلزَّكَوٰةَ وَأَطِيعُوا۟ ٱللَّهَ وَرَسُولَهُۥ ۚ وَٱللَّهُ خَبِيرٌۢ بِمَا تَعْمَلُونَ

الم تر الى الذين تولوا قوما غضب الله عليهم ما هم منكم ولا منهم ويحلفون على الكذب وهم يعلمون

۞ أَلَمْ تَرَ إِلَى ٱلَّذِينَ تَوَلَّوْا۟ قَوْمًا غَضِبَ ٱللَّهُ عَلَيْهِم مَّا هُم مِّنكُمْ وَلَا مِنْهُمْ وَيَحْلِفُونَ عَلَى ٱلْكَذِبِ وَهُمْ يَعْلَمُونَ

اعد الله لهم عذابا شديدا انهم ساء ما كانوا يعملون

أَعَدَّ ٱللَّهُ لَهُمْ عَذَابًا شَدِيدًا ۖ إِنَّهُمْ سَآءَ مَا كَانُوا۟ يَعْمَلُونَ

اتخذوا ايمانهم جنة فصدوا عن سبيل الله فلهم عذاب مهين

ٱتَّخَذُوٓا۟ أَيْمَـٰنَهُمْ جُنَّةً فَصَدُّوا۟ عَن سَبِيلِ ٱللَّهِ فَلَهُمْ عَذَابٌ مُّهِينٌ

لن تغني عنهم اموالهم ولا اولادهم من الله شيئا اولئك اصحاب النار هم فيها خالدون

لَّن تُغْنِىَ عَنْهُمْ أَمْوَٰلُهُمْ وَلَآ أَوْلَـٰدُهُم مِّنَ ٱللَّهِ شَيْـًٔا ۚ أُو۟لَـٰٓئِكَ أَصْحَـٰبُ ٱلنَّارِ ۖ هُمْ فِيهَا خَـٰلِدُونَ

يوم يبعثهم الله جميعا فيحلفون له كما يحلفون لكم ويحسبون انهم على شيء الا انهم هم الكاذبون

يَوْمَ يَبْعَثُهُمُ ٱللَّهُ جَمِيعًا فَيَحْلِفُونَ لَهُۥ كَمَا يَحْلِفُونَ لَكُمْ ۖ وَيَحْسَبُونَ أَنَّهُمْ عَلَىٰ شَىْءٍ ۚ أَلَآ إِنَّهُمْ هُمُ ٱلْكَـٰذِبُونَ

استحوذ عليهم الشيطان فانساهم ذكر الله اولئك حزب الشيطان الا ان حزب الشيطان هم الخاسرون

ٱسْتَحْوَذَ عَلَيْهِمُ ٱلشَّيْطَـٰنُ فَأَنسَىٰهُمْ ذِكْرَ ٱللَّهِ ۚ أُو۟لَـٰٓئِكَ حِزْبُ ٱلشَّيْطَـٰنِ ۚ أَلَآ إِنَّ حِزْبَ ٱلشَّيْطَـٰنِ هُمُ ٱلْخَـٰسِرُونَ

ان الذين يحادون الله ورسوله اولئك في الاذلين

إِنَّ ٱلَّذِينَ يُحَآدُّونَ ٱللَّهَ وَرَسُولَهُۥٓ أُو۟لَـٰٓئِكَ فِى ٱلْأَذَلِّينَ

كتب الله لاغلبن انا ورسلي ان الله قوي عزيز

كَتَبَ ٱللَّهُ لَأَغْلِبَنَّ أَنَا۠ وَرُسُلِىٓ ۚ إِنَّ ٱللَّهَ قَوِىٌّ عَزِيزٌ

لا تجد قوما يؤمنون بالله واليوم الاخر يوادون من حاد الله ورسوله ولو كانوا اباءهم او ابناءهم او اخوانهم او عشيرتهم اولئك كتب في قلوبهم الايمان وايدهم بروح منه ويدخلهم جنات تجري من تحتها الانهار خالدين فيها رضي الله عنهم ورضوا عنه اولئك حزب الله الا ان حزب الله هم المفلحون

لَّا تَجِدُ قَوْمًا يُؤْمِنُونَ بِٱللَّهِ وَٱلْيَوْمِ ٱلْـَٔاخِرِ يُوَآدُّونَ مَنْ حَآدَّ ٱللَّهَ وَرَسُولَهُۥ وَلَوْ كَانُوٓا۟ ءَابَآءَهُمْ أَوْ أَبْنَآءَهُمْ أَوْ إِخْوَٰنَهُمْ أَوْ عَشِيرَتَهُمْ ۚ أُو۟لَـٰٓئِكَ كَتَبَ فِى قُلُوبِهِمُ ٱلْإِيمَـٰنَ وَأَيَّدَهُم بِرُوحٍ مِّنْهُ ۖ وَيُدْخِلُهُمْ جَنَّـٰتٍ تَجْرِى مِن تَحْتِهَا ٱلْأَنْهَـٰرُ خَـٰلِدِينَ فِيهَا ۚ رَضِىَ ٱللَّهُ عَنْهُمْ وَرَضُوا۟ عَنْهُ ۚ أُو۟لَـٰٓئِكَ حِزْبُ ٱللَّهِ ۚ أَلَآ إِنَّ حِزْبَ ٱللَّهِ هُمُ ٱلْمُفْلِحُونَ

FEMTIOÅTTONDE SURAN
AL-MUDJADALAH
(HON SOM VÄDJAR)
Medina-perioden
SURAN inleds med en påminnelse om de orättvisor som kvinnan måste
utstå i tiden före Islam, varpå följer en gudomlig reductio in absurdum
av den under beteckningen zihar kända skilsmässoprocedur som tillhör
den hedniska tiden, liktydig med ett förbud däremot (se not 1 nedan
och not 3 till 33:4, där en utförligare förklaring ges). Därefter tar suran
upp frågor som rör tron och frånvaron av tro och återverkningarna av
dessa situationer på människans liv i dess sociala dimension, vidare
hyckleriets problem och avslutningsvis föreskrifter om de troendes uppträdande
mot icke-troende.
Uppenbarelsen av suran torde kunna förläggas till början av år 5 H.
eller möjligen till senare delen av år 4 H. Dess vanliga benämning går
tillbaka på orden i surans första vers, ”hon som vädjar [i sin tvist]” (eg.
”Dispyten”, ”Tvisten”).

Koranens Budskap

Koranensbudskap.se

Al-Mujadila

Enligt de klassiska kommentatorerna är detta en anspelning på Khawlah (Khuwaylah) bint Thalabah, vars man, Aws ibn as-Samit, skilde sig från henne genom att uttala den under den hedniska tiden vanliga eden som kallades zihar (förklarad i not 3 till 33:4). När hon försvarade sig inför Profeten mot detta skilsmässobeslut – som berövade henne alla äktenskapliga rättigheter och på samma gång avstängde henne från rätten att gifta sig på nytt – uppenbarades verserna 2– 4 i denna sura, varigenom detta orättvisa bruk förbjöds. – Såväl av den följande texten som av flera ”traditioner” med enstämmiga vittnesbörd framgår utan skymten av tvivel att versen ovan i första hand uttrycker Guds fördömande av zihar. Omnämnandet utan varje precisering av ”hon som vädjar till dig i [tvisten med] sin man” tycks peka mot att här avses alla fall då en hustru har anledning till klagomål mot sin man, dvs. inte bara på grund av ett oberättigat eller hänsynslöst framfört krav på skilsmässa utan också i de fall då hon själv vill begära en upplösning av äktenskapet då situationen blivit outhärdlig för henne. En sådan upplösning av äktenskapet på hustruns begäran – kallad khul – har full sanktion i shariah med stöd av 2:229 och ett antal synnerligen väl dokumenterade ”traditioner”. (Denna fråga behandlas utförligt i not 218 till andra stycket i 2:229.)

Ordagr.: "hör bådas era motstridiga påståenden (tahawurakuma)", dvs. hustruns i lika mån som mannens, och beaktar i Sin oändliga visdom och rättvisa bådas innersta bevekelsegrunder. Alternativt – om versen ovan uppfattas som syftande direkt på Khawlahs fall – kan den i suffixet kuma ("bådas era") avsedda andra personen vara Profeten, som före uppenbarelsen av denna sura betraktade skilsmässa genom zihar som giltig och därför upprepade gånger förklarade för Khawlah: "Det är inte längre tillåtet för honom att sammanleva med dig" (Tabari). Denna uppfattning avvisades därefter – nästan omgående – genom det gudomliga förbudet mot zihar, formulerat i verserna 2ff.


Bakom ordet yuzahirun ("förskjuta") ligger själva formeln för proceduren zihar ("det är lika otillåtligt för mig [att röra] dig som [att röra] min moders rygg"). Interpoleringen i vers 2 av orden "hädanefter vill" motiveras av det faktum att zihar, såsom en akt som innebär oåterkallelig skilsmässa, upphävdes genom verserna 2–4 i denna sura.



Angående denna översättning av ordet munkar se sura 16, not 107.



Dvs. befria en egen slav eller friköpa en annans. I vår tid, då slaveriet inte längre existerar, bör föreskriften tahrir raqabah med fog få anses uppfylld om man har löst någon från en tung skuldbörda eller befriat honom ur djup misär.

Jfr 2:225 – ”Gud bestraffar er inte för obetänksamma eder, men Han ställer er till svars för ert innersta [uppsåt]”.


Dvs. i de former som är föreskrivna för fastan under månaden Ramadan (se
2:183–187). Orden ”de som inte är [el. ’ser sig’] i stånd att lyda denna föreskrift
(lam yadjid)” kan avse antingen den som saknar resurser eller inte finner någon
som han kan befria ur fysiskt eller moraliskt slaveri (se not 5 ovan). Enligt flera
nutida muslimska lärda (så t.ex. Rashid Rida i en kommentar till 4:92) syftar
detta i första hand på förhållandena ”efter slaveriets avskaffande i enlighet med
Islams mål” (Manar V, 337).


Dvs. under en dag (ö.a.); – att utspisa en nödställd under sextio dagar anses
som ett likvärdigt alternativ. Skälet till någons oförmåga att fasta två månader i
följd kan vara dålig hälsa eller tvingande yttre omständigheter (t.ex. skyldighet
att utföra ett påfrestande arbete, som kräver största fysiska och/eller andliga vigör och koncentration).

Underförstått ”och att ni har lämnat bakom er de bruk som hörde till den hedniska okunnighetens tid” (Razi). Zihar skall med andra ord inte betraktas som en form av skilsmässa, som fallet var i tiden före Islam, utan som en förkastlig handling som kräver gottgörelse.


Underförstått ”som de inte har velat fästa avseende vid”. Här går sålunda
framställningen över från det specifika till det generella, i det att den knyter an
till orden i slutet av vers 4 om ”de som inte lyder [Guds föreskrifter] …” etc

Det här åberopade förbudet följer av Koranens förklaring: ”Hemliga överläggningar medför sällan något gott, om inte deras syfte är välgörenhet eller ett annat vällovligt och nyttigt företag eller att få till stånd förlikning mellan människor” (se 4:114 och den därtill fogade noten 136). Trots att det, som de klassiska kommentatorerna påpekar, står utom tvivel att de ”hemliga överläggningar” som det här är fråga om, syftar på intriger riktade mot Profetens person och
hans anhängare som deras icke-troende samtida ägnade sig åt, har versen otvivelaktigt också generell syftning och därför också giltighet för alla tider.


Dvs., i vidare bemärkelse, uppresa sig mot hans förkunnelse i etiska frågor.


Orden om dem som ”kommer till” Profeten syftar i första hand, rent bokstavligt, på hans icke-troende samtida. Men de är också indirekt tillämpliga på
det uteslutande teoretiska, intellektuellt motiverade intresset för hans person och förkunnelse som fientligt inställda kritiker i alla tider har demonstrerat.

Ordagr.: ”varmed Gud inte har hälsat dig”. Historiskt sett är detta en anspelning på Medina-judarnas attityd mot Profeten. Det har rapporterats att några av dem, när de mötte honom, i stället för den sedvanliga hälsningen ”Fred vare med dig” mumlade fram ordet sam (”död”) så att det kunde uppfattas som salam (”fred”); och på detta gemena sätt lekte de med orden också gentemot Profetens följeslagare. (Tabari och Ibn Kathir citerar dessa ”traditioner” in extenso med angivande av källorna i sina kommentarer till denna vers.) Se också föregående not.


Underförstått ”om Muhammad verkligen är Guds profet”.


Dvs. det onda, symboliserat med namnet ”Djävulen”, kan i och av sig självt inte utöva någon makt; jfr 14:22 – ”Jag hade ingen myndighet över er, men jag
kunde kalla på er och [när jag kallade på er] besvarade ni min kallelse. Klandra då inte mig; klandra er själva”. Se också Razis kommentar till denna vers i not
31. – Vad beträffar innebörden av att Gud ”låter” människan gå vilse [el.’tillåter att’ hon går vilse], vilket är undermeningen i orden ”utan Guds tillåtelse”, hänvisas till not 4, fogad till 14:4.


En vanlig uppfattning är att detta syftar på de möten som hölls av Profeten, då hans anhängare trängdes med varandra i sin iver att höra vad han hade att säga, eller, generellt, på människor församlade i moskéer och andra lokaler i senare tider. Razi anser emellertid att ordet madjalis (”församlingar”, ”sammankomster”) här står i figurlig bemärkelse och betecknar alla aspekter av människans liv som samhällsvarelse. Med denna vidare tolkning antar frasen ”ge plats!” betydelsen att alla bör medverka till att de övriga samfundsmedlemmarna, särskilt de sämre lottade och de handikappade, får leva under drägliga förhållanden. — Se också nästa not (ö.a.).

I sin kommentar till detta avsnitt säger Razi: ”Denna vers visar att om någon öppnar dörrarna till lycka och välgång på vid gavel för Guds tjänare (ibad), skall Gud ge honom rikligt av detta livets och det eviga livets goda. Ingen förnuftig människa (al-aqil) skulle därför kunna komma på tanken att begränsa innebörden av denna vers till att enbart avse att ge plats åt andra vid ett möte.”


Många av de klassiska kommentatorerna, bland dem med särskild tydlighet Tabari, som citerar ett ord av Qatadah, anser att här underförstås: ”Om ni uppmanas: ’Res er och gör gott!’, följ då denna uppmaning”. — Enligt Ibn Abbas och Al-Hasan al-Basri, citerade av Ibn Kathir, underförstås i detta sammanhang ”… beredda att gå ut i strid” (ö.a.)

Jfr Profetens yttrande: ”Den lärde överträffar de [övriga troende] som tillber Gud så som månen, den natt då den är full, överglänser stjärnorna” (Ibn Hanbal,
Abu Daud, Tirmidhi, Nasai, Ibn Madjah och Darimi).

Denna uppmaning att ge till de behövande inför (bayna yaday) ett enskilt samtal med Guds Sändebud har allmänt, men  fog, tolkats som syftande enbart på faktiska konsultationer med honom, dvs. under hans livstid, och syftet förmodas ha varit att lätta den börda som alltför nitiska anhängares anspråk på Profetens tid innebar. Denna missuppfattning, jämte den villkorliga dispens från regeln som ges i följande vers, har gett upphov till ogrundade påståenden av några kommentatorer att bestämmelsen har ”upphävts”. Men frånsett det faktum att ”abrogationsteorin” i sig inte står på fast grund (se 2:106 och not 87), ser man lätt versen ovan i dess rätta ljus om man gör klart för sig att Koranen med
ordet ”Sändebud” (ar-rasul) inte enbart avser Profeten Muhammads unika person utan också summan av all den undervisning som han gav världen. 
Detta framträder klart i Koranens ofta upprepade maning ”Lyd Gud och Sändebudet” och än tydligare i 4:59, som låter den citerade uppmaningen följas av orden: ”om ni råkar i tvist om något, överlåt då avgörandet åt Gud (dvs. Koranen) och
Sändebudet (dvs. hans sunnah)”, som också har till uppgift att förklara Koranen.
Med denna tolkning blir det uppenbart att orden ovan om ”rådfrågning i avskildhet” av Profeten inte bara avser honom personligen och hans samtida utan i lika mån, eller snarare, hans undervisning i dess helhet och de troende i alla tider och miljöer. Varje troende manas med andra ord att ”ge en offergåva” – vare sig det gäller att ge materiell hjälp till en nödställd eller att dela med sig av sin kunskap till den som behöver detta ljus eller bara att säga ett vänligt ord till en
olycklig människa – var gång denne troende vill fördjupa sig i studiet av Profetens förkunnelse eller, som Koranen uttrycker det, ”samtala med” honom som har förmedlat den heliga Skriften till oss.


Dvs. vid detta tillfälle inte finner någon som han kan ge en allmosa, eller av någon anledning inte är i stånd att ge.


Dvs. den obligatoriska pålaga (zakah) vars syfte är att befria den troendes egendom och inkomster från själviskhetens stämpel; här underförstås att oförmåga att utöver detta hjälpa en nödställd inte utgör en synd.

Innebörden av ”Guds vrede” klargörs i not 4 till sista versen i Al-Fatihah. I sammanhanget ovan syftar orden ”de som söker vänskap och skydd hos människor som Guds vrede har drabbat” på de ljumma som – fastän de vagt uppfattar sanningen om Guds existens och Hans uppenbarelser – inte är beredda att underkasta sig denna sanning av rädsla för att avlägsna sig från sin gudlösa omgivning och därmed förlora vad de betraktar som de materiella fördelarna av att inte ta ståndpunkt i det som gäller själens välfärd; och det är på denna moraliska lögn som orden i versens slut syftar.


Dvs. genom att så tvivel i andra människors sinnen.


De tror nämligen att de intar en ”rimlig” och därmed moraliskt ”försvarbar” hållning när de sätter omsorgen om världsliga fördelar framför ett klart ståndpunktstagande på det andliga planet.

Den bestämda artikeln al, fogad till det substantiverade participet kadhibun (”de som ljuger”, ”lögnarna”), kan här sägas ha emfatisk eller bekräftande betydelse och ger frasen innebörden att de människor som beskrivs med detta ord har nått det högsta stadiet av lögn och självbedrägeri. Detta har här – i någorlunda överensstämmelse med Zamakhsharis tolkning – uttryckts med omskrivningen ”de är lögnens verkliga mästare”. — Den angivna innebörden förstärks genom upprepningen av pronominet hum (”de”) i frasen innahum hum (ö.a.).


De avgörande orden i denna vers är ”dem som trotsar (man hadda) Gud och Hans Sändebud”, dvs. som är aktiva motståndare till Guds budskap och Hans
Sändebuds person eller förkunnelse. Vad beträffar förhållandet till icke-troende, som inte aktivt bekämpar Islam, tillåter Koranen uttryckligen att de troende visar dem vänlighet och välvilja, och föreskriver detta indirekt på flera ställen (t.ex. i 60:8–9).

Översättningen av ordet ruh med ”ande” (som ovan) eller någon gång med ”helig ingivelse” kommenteras i not 2 till 16:2. Som framhållits av Zamakhshari kan pronominalsuffixet hu i minhu syfta antingen på Gud (så är fallet här ovan) eller på de troendes tro; i det senare fallet skulle frasen sålunda kunna återges: ”… stärkta genom kraften i den tro som [besjälar] dem”.