QuranReader

The Surah derives its name from the mention of the word al-hashr in verse thereby implying that it is the Surah in which the word al-hashr has occurred.

سبح لله ما في السماوات وما في الارض وهو العزيز الحكيم

 سَبَّحَ لِلَّهِ مَا فِى ٱلسَّمَـٰوَٰتِ وَمَا فِى ٱلْأَرْضِ ۖ وَهُوَ ٱلْعَزِيزُ ٱلْحَكِيمُ

هو الذي اخرج الذين كفروا من اهل الكتاب من ديارهم لاول الحشر ما ظننتم ان يخرجوا وظنوا انهم مانعتهم حصونهم من الله فاتاهم الله من حيث لم يحتسبوا وقذف في قلوبهم الرعب يخربون بيوتهم بايديهم وايدي المؤمنين فاعتبروا يا اولي الابصار

هُوَ ٱلَّذِىٓ أَخْرَجَ ٱلَّذِينَ كَفَرُوا۟ مِنْ أَهْلِ ٱلْكِتَـٰبِ مِن دِيَـٰرِهِمْ لِأَوَّلِ ٱلْحَشْرِ ۚ مَا ظَنَنتُمْ أَن يَخْرُجُوا۟ ۖ وَظَنُّوٓا۟ أَنَّهُم مَّانِعَتُهُمْ حُصُونُهُم مِّنَ ٱللَّهِ فَأَتَىٰهُمُ ٱللَّهُ مِنْ حَيْثُ لَمْ يَحْتَسِبُوا۟ ۖ وَقَذَفَ فِى قُلُوبِهِمُ ٱلرُّعْبَ ۚ يُخْرِبُونَ بُيُوتَهُم بِأَيْدِيهِمْ وَأَيْدِى ٱلْمُؤْمِنِينَ فَٱعْتَبِرُوا۟ يَـٰٓأُو۟لِى ٱلْأَبْصَـٰرِ

ولولا ان كتب الله عليهم الجلاء لعذبهم في الدنيا ولهم في الاخرة عذاب النار

وَلَوْلَآ أَن كَتَبَ ٱللَّهُ عَلَيْهِمُ ٱلْجَلَآءَ لَعَذَّبَهُمْ فِى ٱلدُّنْيَا ۖ وَلَهُمْ فِى ٱلْـَٔاخِرَةِ عَذَابُ ٱلنَّارِ

ذلك بانهم شاقوا الله ورسوله ومن يشاق الله فان الله شديد العقاب

ذَٰلِكَ بِأَنَّهُمْ شَآقُّوا۟ ٱللَّهَ وَرَسُولَهُۥ ۖ وَمَن يُشَآقِّ ٱللَّهَ فَإِنَّ ٱللَّهَ شَدِيدُ ٱلْعِقَابِ

ما قطعتم من لينة او تركتموها قائمة على اصولها فباذن الله وليخزي الفاسقين

مَا قَطَعْتُم مِّن لِّينَةٍ أَوْ تَرَكْتُمُوهَا قَآئِمَةً عَلَىٰٓ أُصُولِهَا فَبِإِذْنِ ٱللَّهِ وَلِيُخْزِىَ ٱلْفَـٰسِقِينَ

وما افاء الله على رسوله منهم فما اوجفتم عليه من خيل ولا ركاب ولكن الله يسلط رسله على من يشاء والله على كل شيء قدير

وَمَآ أَفَآءَ ٱللَّهُ عَلَىٰ رَسُولِهِۦ مِنْهُمْ فَمَآ أَوْجَفْتُمْ عَلَيْهِ مِنْ خَيْلٍ وَلَا رِكَابٍ وَلَـٰكِنَّ ٱللَّهَ يُسَلِّطُ رُسُلَهُۥ عَلَىٰ مَن يَشَآءُ ۚ وَٱللَّهُ عَلَىٰ كُلِّ شَىْءٍ قَدِيرٌ

ما افاء الله على رسوله من اهل القرى فلله وللرسول ولذي القربى واليتامى والمساكين وابن السبيل كي لا يكون دولة بين الاغنياء منكم وما اتاكم الرسول فخذوه وما نهاكم عنه فانتهوا واتقوا الله ان الله شديد العقاب

مَّآ أَفَآءَ ٱللَّهُ عَلَىٰ رَسُولِهِۦ مِنْ أَهْلِ ٱلْقُرَىٰ فَلِلَّهِ وَلِلرَّسُولِ وَلِذِى ٱلْقُرْبَىٰ وَٱلْيَتَـٰمَىٰ وَٱلْمَسَـٰكِينِ وَٱبْنِ ٱلسَّبِيلِ كَىْ لَا يَكُونَ دُولَةًۢ بَيْنَ ٱلْأَغْنِيَآءِ مِنكُمْ ۚ وَمَآ ءَاتَىٰكُمُ ٱلرَّسُولُ فَخُذُوهُ وَمَا نَهَىٰكُمْ عَنْهُ فَٱنتَهُوا۟ ۚ وَٱتَّقُوا۟ ٱللَّهَ ۖ إِنَّ ٱللَّهَ شَدِيدُ ٱلْعِقَابِ

للفقراء المهاجرين الذين اخرجوا من ديارهم واموالهم يبتغون فضلا من الله ورضوانا وينصرون الله ورسوله اولئك هم الصادقون

لِلْفُقَرَآءِ ٱلْمُهَـٰجِرِينَ ٱلَّذِينَ أُخْرِجُوا۟ مِن دِيَـٰرِهِمْ وَأَمْوَٰلِهِمْ يَبْتَغُونَ فَضْلًا مِّنَ ٱللَّهِ وَرِضْوَٰنًا وَيَنصُرُونَ ٱللَّهَ وَرَسُولَهُۥٓ ۚ أُو۟لَـٰٓئِكَ هُمُ ٱلصَّـٰدِقُونَ

والذين تبوءوا الدار والايمان من قبلهم يحبون من هاجر اليهم ولا يجدون في صدورهم حاجة مما اوتوا ويؤثرون على انفسهم ولو كان بهم خصاصة ومن يوق شح نفسه فاولئك هم المفلحون

وَٱلَّذِينَ تَبَوَّءُو ٱلدَّارَ وَٱلْإِيمَـٰنَ مِن قَبْلِهِمْ يُحِبُّونَ مَنْ هَاجَرَ إِلَيْهِمْ وَلَا يَجِدُونَ فِى صُدُورِهِمْ حَاجَةً مِّمَّآ أُوتُوا۟ وَيُؤْثِرُونَ عَلَىٰٓ أَنفُسِهِمْ وَلَوْ كَانَ بِهِمْ خَصَاصَةٌ ۚ وَمَن يُوقَ شُحَّ نَفْسِهِۦ فَأُو۟لَـٰٓئِكَ هُمُ ٱلْمُفْلِحُونَ

والذين جاءوا من بعدهم يقولون ربنا اغفر لنا ولاخواننا الذين سبقونا بالايمان ولا تجعل في قلوبنا غلا للذين امنوا ربنا انك رءوف رحيم

وَٱلَّذِينَ جَآءُو مِنۢ بَعْدِهِمْ يَقُولُونَ رَبَّنَا ٱغْفِرْ لَنَا وَلِإِخْوَٰنِنَا ٱلَّذِينَ سَبَقُونَا بِٱلْإِيمَـٰنِ وَلَا تَجْعَلْ فِى قُلُوبِنَا غِلًّا لِّلَّذِينَ ءَامَنُوا۟ رَبَّنَآ إِنَّكَ رَءُوفٌ رَّحِيمٌ

الم تر الى الذين نافقوا يقولون لاخوانهم الذين كفروا من اهل الكتاب لئن اخرجتم لنخرجن معكم ولا نطيع فيكم احدا ابدا وان قوتلتم لننصرنكم والله يشهد انهم لكاذبون

۞ أَلَمْ تَرَ إِلَى ٱلَّذِينَ نَافَقُوا۟ يَقُولُونَ لِإِخْوَٰنِهِمُ ٱلَّذِينَ كَفَرُوا۟ مِنْ أَهْلِ ٱلْكِتَـٰبِ لَئِنْ أُخْرِجْتُمْ لَنَخْرُجَنَّ مَعَكُمْ وَلَا نُطِيعُ فِيكُمْ أَحَدًا أَبَدًا وَإِن قُوتِلْتُمْ لَنَنصُرَنَّكُمْ وَٱللَّهُ يَشْهَدُ إِنَّهُمْ لَكَـٰذِبُونَ

لئن اخرجوا لا يخرجون معهم ولئن قوتلوا لا ينصرونهم ولئن نصروهم ليولن الادبار ثم لا ينصرون

لَئِنْ أُخْرِجُوا۟ لَا يَخْرُجُونَ مَعَهُمْ وَلَئِن قُوتِلُوا۟ لَا يَنصُرُونَهُمْ وَلَئِن نَّصَرُوهُمْ لَيُوَلُّنَّ ٱلْأَدْبَـٰرَ ثُمَّ لَا يُنصَرُونَ

لانتم اشد رهبة في صدورهم من الله ذلك بانهم قوم لا يفقهون

لَأَنتُمْ أَشَدُّ رَهْبَةً فِى صُدُورِهِم مِّنَ ٱللَّهِ ۚ ذَٰلِكَ بِأَنَّهُمْ قَوْمٌ لَّا يَفْقَهُونَ

لا يقاتلونكم جميعا الا في قرى محصنة او من وراء جدر باسهم بينهم شديد تحسبهم جميعا وقلوبهم شتى ذلك بانهم قوم لا يعقلون

لَا يُقَـٰتِلُونَكُمْ جَمِيعًا إِلَّا فِى قُرًى مُّحَصَّنَةٍ أَوْ مِن وَرَآءِ جُدُرٍۭ ۚ بَأْسُهُم بَيْنَهُمْ شَدِيدٌ ۚ تَحْسَبُهُمْ جَمِيعًا وَقُلُوبُهُمْ شَتَّىٰ ۚ ذَٰلِكَ بِأَنَّهُمْ قَوْمٌ لَّا يَعْقِلُونَ

كمثل الذين من قبلهم قريبا ذاقوا وبال امرهم ولهم عذاب اليم

كَمَثَلِ ٱلَّذِينَ مِن قَبْلِهِمْ قَرِيبًا ۖ ذَاقُوا۟ وَبَالَ أَمْرِهِمْ وَلَهُمْ عَذَابٌ أَلِيمٌ

كمثل الشيطان اذ قال للانسان اكفر فلما كفر قال اني بريء منك اني اخاف الله رب العالمين

كَمَثَلِ ٱلشَّيْطَـٰنِ إِذْ قَالَ لِلْإِنسَـٰنِ ٱكْفُرْ فَلَمَّا كَفَرَ قَالَ إِنِّى بَرِىٓءٌ مِّنكَ إِنِّىٓ أَخَافُ ٱللَّهَ رَبَّ ٱلْعَـٰلَمِينَ

فكان عاقبتهما انهما في النار خالدين فيها وذلك جزاء الظالمين

فَكَانَ عَـٰقِبَتَهُمَآ أَنَّهُمَا فِى ٱلنَّارِ خَـٰلِدَيْنِ فِيهَا ۚ وَذَٰلِكَ جَزَٰٓؤُا۟ ٱلظَّـٰلِمِينَ

يا ايها الذين امنوا اتقوا الله ولتنظر نفس ما قدمت لغد واتقوا الله ان الله خبير بما تعملون

يَـٰٓأَيُّهَا ٱلَّذِينَ ءَامَنُوا۟ ٱتَّقُوا۟ ٱللَّهَ وَلْتَنظُرْ نَفْسٌ مَّا قَدَّمَتْ لِغَدٍ ۖ وَٱتَّقُوا۟ ٱللَّهَ ۚ إِنَّ ٱللَّهَ خَبِيرٌۢ بِمَا تَعْمَلُونَ

ولا تكونوا كالذين نسوا الله فانساهم انفسهم اولئك هم الفاسقون

وَلَا تَكُونُوا۟ كَٱلَّذِينَ نَسُوا۟ ٱللَّهَ فَأَنسَىٰهُمْ أَنفُسَهُمْ ۚ أُو۟لَـٰٓئِكَ هُمُ ٱلْفَـٰسِقُونَ

لا يستوي اصحاب النار واصحاب الجنة اصحاب الجنة هم الفائزون

لَا يَسْتَوِىٓ أَصْحَـٰبُ ٱلنَّارِ وَأَصْحَـٰبُ ٱلْجَنَّةِ ۚ أَصْحَـٰبُ ٱلْجَنَّةِ هُمُ ٱلْفَآئِزُونَ

لو انزلنا هذا القران على جبل لرايته خاشعا متصدعا من خشية الله وتلك الامثال نضربها للناس لعلهم يتفكرون

لَوْ أَنزَلْنَا هَـٰذَا ٱلْقُرْءَانَ عَلَىٰ جَبَلٍ لَّرَأَيْتَهُۥ خَـٰشِعًا مُّتَصَدِّعًا مِّنْ خَشْيَةِ ٱللَّهِ ۚ وَتِلْكَ ٱلْأَمْثَـٰلُ نَضْرِبُهَا لِلنَّاسِ لَعَلَّهُمْ يَتَفَكَّرُونَ

هو الله الذي لا اله الا هو عالم الغيب والشهادة هو الرحمن الرحيم

هُوَ ٱللَّهُ ٱلَّذِى لَآ إِلَـٰهَ إِلَّا هُوَ ۖ عَـٰلِمُ ٱلْغَيْبِ وَٱلشَّهَـٰدَةِ ۖ هُوَ ٱلرَّحْمَـٰنُ ٱلرَّحِيمُ

هو الله الذي لا اله الا هو الملك القدوس السلام المؤمن المهيمن العزيز الجبار المتكبر سبحان الله عما يشركون

هُوَ ٱللَّهُ ٱلَّذِى لَآ إِلَـٰهَ إِلَّا هُوَ ٱلْمَلِكُ ٱلْقُدُّوسُ ٱلسَّلَـٰمُ ٱلْمُؤْمِنُ ٱلْمُهَيْمِنُ ٱلْعَزِيزُ ٱلْجَبَّارُ ٱلْمُتَكَبِّرُ ۚ سُبْحَـٰنَ ٱللَّهِ عَمَّا يُشْرِكُونَ

هو الله الخالق البارئ المصور له الاسماء الحسنى يسبح له ما في السماوات والارض وهو العزيز الحكيم

هُوَ ٱللَّهُ ٱلْخَـٰلِقُ ٱلْبَارِئُ ٱلْمُصَوِّرُ ۖ لَهُ ٱلْأَسْمَآءُ ٱلْحُسْنَىٰ ۚ يُسَبِّحُ لَهُۥ مَا فِى ٱلسَّمَـٰوَٰتِ وَٱلْأَرْضِ ۖ وَهُوَ ٱلْعَزِيزُ ٱلْحَكِيمُ

FEMTIONIONDE SURAN
AL-hASHR (MÖNSTRINGEN)
Medina-perioden
STÖRSTA delen av denna sura (verserna 2–17) berör direkt eller indirekt
konflikten mellan det muslimska samfundet och den judiska stammen
Banun-Nadir i Medina. Kort efter sin och anhängarnas utvandring
från Mekka till Medina slöt Profeten en pakt med Banun-Nadir,
där stammen förband sig att iaktta neutralitet i stridigheterna mellan
muslimerna och det hedniska Quraysh. Efter den muslimska segern i
drabbningen vid Badr år 2 H. förklarade ledarna för den judiska stammen
självmant att Muhammad var den i Tora förutsagde profeten; men
ett år senare, efter muslimernas nära nog totala nederlag vid Uhud (se
sura 3, not 90), bröt Banun-Nadir förrädiskt sin pakt med Profeten
Muhammad och ingick förbund med Quraysh i Mekka i tanke att en
gång för alla göra slut på det muslimska samfundet. Profeten ställde
dem då inför valet att ta krig eller att avtåga från Medina med allt vad de
ägde; om de valde det senare alternativet skulle de tillåtas återvända varje
år för att bärga dadelskörden i sina planteringar, som alltså skulle förbli
deras egendom. Under sken av att acceptera detta alternativ bad
Banun-Nadir om tio dagars anstånd, vilket beviljades. De utnyttjade
tiden till att i hemlighet överlägga med ledaren för ”hycklarna” bland
Medinas araber, Abd Allah ibn Ubayy, som lovade dem stöd med tvåtusen
beväpnade män om de beslöt sig för att stanna i sina befästa bostäder
i stadens utkanter: Under den följande konflikten belägrade muslimerna
deras befästa område under tjugoen dagar, men när det utlovade
understödet från Abd Allah ibn Ubayys anhängare uteblev, gav Banun-Nadir upp och begärde fred. 
Deras begäran beviljades på villkor att
de lämnade Medina med sin lösa egendom, vapen undantagna. De flesta
av dem utvandrade till Syrien i en karavan med sexhundra kameler;
två familjer valde att bosätta sig i oasen Khaybar, och några enstaka individer
begav sig ända till Al-Hirah i nedre Mesopotamien. De förverkade
sina odlingar som fördelades mellan nödställda muslimer och hela
det muslimska samfundets behov.
Liksom alltid är fallet i Koranen tjänar exemplen ur det historiska
skeendet till att belysa en andlig sanning: här är det lärdomen att de troende
– även om de är underlägsna i antal eller rikedom eller materiella
resurser – kan vara förvissade om seger över sina motståndare så länge de
verkligen fruktar Gud.
Surans titel är ett eko av omnämnandet i vers 2 av ”den första stora
mönstringen” [eg. ”samlingen”], dvs. av den kapitulerande judiska stammen
inför förvisningen.

Koranens Budskap

Koranensbudskap.se

Al-Hashr

Angående denna och de följande hänvisningarna till historiska fakta, se den inledande kommentaren till suran. Stammen Banu n-Nadir – vars medlemmar i sin egenskap av judar kallas ahl al-kitab ("efterföljare av äldre tiders uppenbarelser") – beskrivs som "de som förnekade sanningen" (alladhina kafaru, se not 6 till 2:6) eftersom de gjort sig skyldiga till förräderi och gått emot Profeten trots sitt tidigare medgivande att han verkligen var det Guds sändebud som förutsägs i deras egna heliga skrifter (5 Mos. 18:15 och 18). — Det ord som blivit surans namn är hashr ("samling", "mönstring"); jämte besläktade verbformer används det i Koranen i regel om återsamlandet av människorna till den Yttersta dagens räkenskap och dom; därav interpoleringen i meningens slut av ordet "stora". Kommentatorerna torde vara ense om att det här, historiskt sett, är fråga om förspelet till den judiska stammens förvisning, som framgår av sammanhanget. (Ö.a.)



Ordagr.: "varifrån de inte hade räknat med [att ett slag skulle komma]": en anspelning på det mot förmodan uteblivna stödet från Abd Allah ibn Ubayys män.

Som framgår av den inledande kommentaren hade Banun-Nadir slutit ett avtal med det muslimska samfundet om icke-inblandning i varandras angelägenheter, enligt vilket de skulle leva i Medina som goda grannar; och till och med efter det att deras fientliga inställning mot muslimerna kommit i dagen och de fått befallning att lämna Medina, skulle de få behålla sina planteringar. Genom sitt förräderi förverkade de därefter både medborgarskapet och rätten till sin jord, och sålunda ”raserade de sina hem med egna händer”. — Många kommentatorer gör gällande att dessa judar själva i bokstavlig mening rev sina hus för att de inte skulle kunna tjäna som bostäder åt muslimerna (ö.a.).


Angående detta fördömande av Banu ’n-Na∂ır se not 1 ovan. Vad beträffar översättningen av den verbala formen shqqü hänvisas till not 16 i sura 8.

Dvs. för att underlätta operationerna mot Banu n-Nadirs befästningar (Abd Allah ibn Masud, citerad hos bl.a. Zamakhshari). Här bör dock framhållas att Profeten, frånsett sådana fall då detta nödvändiggjordes av militära hänsyn, hade förbjudit all förstörelse av fientlig egendom – och i synnerhet träd och gröda – och att detta förbud upprätthölls (Tabari, Baghawi, Zamakhshari, Razi, Ibn Kathir) och har ingått som en integrerande del i den islamiska lagen.

Ordagr.: "från dem", dvs. från Banu n-Nadir.

Dvs. ”ni behövde inte kämpa för bytet eftersom fienden gav sig utan strid”. Verbet faa (afaa) och verbalsubstantivet fay (”ge tillbaka”, ”lämna över”) används i Koranen och i ”traditionerna” uteslutande om krigsbyte – jord, skatter eller skadestånd – som en fiende, som kapitulerat innan krigshandlingar har ägt rum, tvingas betala enligt fredsvillkoren.


Underförstått ”och inte enskilda krigsmän”. Som så ofta i Koranen står uttrycket ”Gud och Sändebudet” som metonymi för Islams sak, respektive för en
stat som styrs i enlighet med Koranens lagar och Profetens undervisning.


Jfr 8:41, som avser byte taget i ett verkligt krig och varav endast en femtedel skall förbehållas ovannämnda fem kategorier (se not 43 till 8:41). Till skillnad
från detta skall det som fay betecknade bytet i sin helhet användas för dessa fem grupper. Se sura 2, not 145, angående uttrycket ibn as-sabil (”vandringsmannen”).


Respektive, i senare tider, överhuvudet för en islamisk stat som – i ljuset av de behov som föreligger – har att besluta om hur ”Guds och Sändebudets” andel
skall användas för det allmänna bästa.

Se sura 2, not 203, angående översättningen av ordet muhadjirun (”utvandrare”).


Ordagr.: ”före dem”, dvs. innan ”utvandrarna” från Mekka ännu hade anlänt (se nästa not).


Detta syftar i första hand på de historiska ansar (”hjälparna”) i Medina, som hade antagit Islam före Profetens och hans anhängares utvandring från Mekka
och som tog emot flyktingarna med värme och stor generositet och delade sina hem och sina ägodelar med dem som bröder. I ett vidare perspektiv har orden
ovan tillämpning på alla sanna troende i alla tider, som lever i frihet och säkerhet inom Islams gränser och som är beredda att med öppna armar ta emot vem det
än är som tvingas lämna sitt hemland för att kunna leva i enlighet med sin tro.

Girighet och vinningslystnad ses alltså här som främsta hinder för mänsklig lycka i detta och nästa liv (jfr sura 102).


Här avses den som i framtiden kommer till tro på Koranens lära och på Profeten Muhammad (Razi).


Dvs. ”hycklarna” i Medina (se den inledande kommentaren samt nästa not).

Dvs. Banu n-Nadir. Av den följande versens uppbyggnad vill det synas som om hela detta avsnitt (verserna 11–14) uppenbarades före muslimernas uppgörelse med den judiska stammen; verserna 12–14 skulle då vara en förutsägelse av det som sedan skedde (Zamakhshari). Alternativt kan hela stycket i ett vidare,
tidlöst perspektiv förstås som avseende falskheten och meningslösheten i alla ”förbund” mellan å ena sidan människor som öppet förnekar sanningen, och å
den andra de ljumma och vacklande, som varken har viljan att ta ställning i en andlig fråga eller det moraliska modet att öppet förklara sin otro.


Eftersom de knappast alls tror på Gud – eller, i bästa fall, tror utan övertygelse – väcker de påtagliga, fysiska farorna i denna värld en vida starkare fruktan
hos dem än tanken på Hans slutliga dom.


Innebörden är: Även om de varit i stånd att visa upp en enad front – vilket de inte är – kommer de bara att vilja ta strid med er utifrån vad de betraktar som väl
etablerade ”styrkepositioner”

Underförstått ”för att göra klart för sig vad som är bäst för dem själva och söka uppnå det” – dvs. människor som saknar tro och moralisk övertygelse kan
aldrig uppnå verklig enighet sinsemellan utan drivs tvärtom till aggressiva handlingar mot varandra.

Detta förefaller i första hand vara en anspelning på vad som hände det hedniska Quraysh i slaget vid Badr (Zamakhshari) eller, enligt några källor som
Tabari citerar, det öde som drabbade den judiska stammen Banu Qaynuqa i månaden Shawwal, år 2 H., vilka på grund av sitt förräderi måste lämna Medina.
Men syftningen torde vara vidare och inte begränsa sig till en viss tid eller en viss historisk händelse – se de två följande verserna.


Jfr 8:48 samt 14:22 och därtill fogade noter.


Ordagr.: ”slutet för båda är (kana aqibatahuma) att båda …” etc.

Dvs. de handlingar som han begår och som skall granskas på Domens dag (ö.a.).


Dvs. genom att avsiktligt ha missbrukat sitt av Gud givna förnuft och genom att – glömska av Gud – ha förslösat sina andliga resurser.


Jämförelsen gäller dem som har glömt Gud och alla moralbud och sålunda är mindre levande i anden än ett livlöst berg.

27 Se not 63 till sista meningen i 6:73.


Ordagr.: ”Frälsningen” (as-salam); se sura 5, not 29.



Angående ordet muhaymin se 5:48, där det används om Koranen, samt därtill fogad not 63.


Eftersom verbet djabara – roten till substantivet djabbr – betyder både
”återställa”, ”återupprätta”, ”råda bot på” (t.ex. det som slagits sönder, ohälsa,
olyckor) och ”betvinga”, ”underkuva”, torde ett sammansatt uttryck vara på sin
plats.

Så tolkar Baydawi denna fras. De två epiteten al-bari (”den som skapar allt ur intet”, dvs. är upphovet till allt varande) och al-musawwir (”formgivaren”, dvs. den som ger skapnad och yttre form åt allt) är här uppenbart förenade till ett uttryck.


Se sura 7, not 144, angående översättningen av al-asma al-husna.