QuranReader

The Surah derives its name from the sentence yuqatiluna fi sabil-i- hlsaff-an of verse 4; thereby implying that it is a Surah in which the word saff occurred.

<h2>Name</h2>
<p>The Surah derives its name from the sentence <em>yuqatiluna fi sabil-i- hlsaff-an</em> of <a href=/61/4>verse 4</a>; thereby implying that it is a Surah in which the word <em>saff</em> occurred.</p>
<h2>Period of Revelation</h2>
<p>It could not be known from any reliable tradition, but a study of its subject-matter shows that this Surah probably was sent down in the period closely following the Battle of Uhud, for by reading between the lines perceives a clear description of the conditions that prevailed in that period.</p>
<h2>Theme and Subject Matter</h2>
<p>Its theme is to exhort the Muslims to adopt sincerity in Faith and to struggle with their lives in the cause of Allah. It is addressed to the Muslims with weak faith as well as those who had entered Islam with a false profession of the Faith and also those who were sincere in their profession. Some verses are addressed to the first two groups, some only to the hypocrites, and some only to the sincere Muslims. The style itself shows where one particular group has been addressed and where the other.</p>
<p>At the outset the believers have been warned to the effect; "Allah indeed hates those people who say one thing and do another, and He indeed loves. those who fight in the cause of the Truth, standing like a solid structure, against the enemies of Allah."'</p>
<p>In <a href=/61/5-7>vv. 5-7</a> the people of the Holy Prophet's community have been warned that their attitude towards their Messenger and their Religion should not be like the attitude that the Israelites had adopted towards the Prophets Moses and Jesus (peace be upon them). In spite of acknowledging the Prophet Moses as a Messenger of God they continued to malign him as long as he lived, and in spite of witnessing clear signs from the Prophet Jesus they denied him without any hesitation. Consequently, the Israelites became perverse, incapable of benefiting from divine guidance. This is certainly not an enviable state which another nation should imitate.</p>
<p>Then, in <a href=/61/8-9>vv. 8-9</a> a proclamation has been made with the challenge:"The Jews and the Christians, and the hypocrites, who are conspiring with them, may try however hard they may to extinguish this Light of Allah, it will shine forth and spread in the world in all its fullness, and the Religion brought by the true Messenger of Allah shall prevail over every other religion however hateful it may be to the pagans and polytheists.</p>
<p>In <a href=/61/10-13>vv. 10-13</a>, the believers have been told that the way to success both here and in the Hereafter is only one: that they should believe in Allah and His Messenger sincerely and should exert their utmost in Allah's Way with their selves and their wealth. As a reward for this they will earn immunity from Allah's punishment, forgiveness of their sins and the eternal Paradise in the Hereafter, and will be blessed with Allah's good pleasure, succor and victory in the world.</p>
<p>In conclusion, the believers have been exhorted to' the effect that just as the disciples of the Prophet Jesus had helped him in the cause of Allah, so should they also become "helpers of Allah", so that they too are blessed with the same kind of good pleasure and approval of Allah as had been the believers before them against the disbelievers.</p>


سبح لله ما في السماوات وما في الارض وهو العزيز الحكيم

 سَبَّحَ لِلَّهِ مَا فِى ٱلسَّمَـٰوَٰتِ وَمَا فِى ٱلْأَرْضِ ۖ وَهُوَ ٱلْعَزِيزُ ٱلْحَكِيمُ

يا ايها الذين امنوا لم تقولون ما لا تفعلون

يَـٰٓأَيُّهَا ٱلَّذِينَ ءَامَنُوا۟ لِمَ تَقُولُونَ مَا لَا تَفْعَلُونَ

كبر مقتا عند الله ان تقولوا ما لا تفعلون

كَبُرَ مَقْتًا عِندَ ٱللَّهِ أَن تَقُولُوا۟ مَا لَا تَفْعَلُونَ

ان الله يحب الذين يقاتلون في سبيله صفا كانهم بنيان مرصوص

إِنَّ ٱللَّهَ يُحِبُّ ٱلَّذِينَ يُقَـٰتِلُونَ فِى سَبِيلِهِۦ صَفًّا كَأَنَّهُم بُنْيَـٰنٌ مَّرْصُوصٌ

واذ قال موسى لقومه يا قوم لم تؤذونني وقد تعلمون اني رسول الله اليكم فلما زاغوا ازاغ الله قلوبهم والله لا يهدي القوم الفاسقين

وَإِذْ قَالَ مُوسَىٰ لِقَوْمِهِۦ يَـٰقَوْمِ لِمَ تُؤْذُونَنِى وَقَد تَّعْلَمُونَ أَنِّى رَسُولُ ٱللَّهِ إِلَيْكُمْ ۖ فَلَمَّا زَاغُوٓا۟ أَزَاغَ ٱللَّهُ قُلُوبَهُمْ ۚ وَٱللَّهُ لَا يَهْدِى ٱلْقَوْمَ ٱلْفَـٰسِقِينَ

واذ قال عيسى ابن مريم يا بني اسرائيل اني رسول الله اليكم مصدقا لما بين يدي من التوراة ومبشرا برسول ياتي من بعدي اسمه احمد فلما جاءهم بالبينات قالوا هذا سحر مبين

وَإِذْ قَالَ عِيسَى ٱبْنُ مَرْيَمَ يَـٰبَنِىٓ إِسْرَٰٓءِيلَ إِنِّى رَسُولُ ٱللَّهِ إِلَيْكُم مُّصَدِّقًا لِّمَا بَيْنَ يَدَىَّ مِنَ ٱلتَّوْرَىٰةِ وَمُبَشِّرًۢا بِرَسُولٍ يَأْتِى مِنۢ بَعْدِى ٱسْمُهُۥٓ أَحْمَدُ ۖ فَلَمَّا جَآءَهُم بِٱلْبَيِّنَـٰتِ قَالُوا۟ هَـٰذَا سِحْرٌ مُّبِينٌ

ومن اظلم ممن افترى على الله الكذب وهو يدعى الى الاسلام والله لا يهدي القوم الظالمين

وَمَنْ أَظْلَمُ مِمَّنِ ٱفْتَرَىٰ عَلَى ٱللَّهِ ٱلْكَذِبَ وَهُوَ يُدْعَىٰٓ إِلَى ٱلْإِسْلَـٰمِ ۚ وَٱللَّهُ لَا يَهْدِى ٱلْقَوْمَ ٱلظَّـٰلِمِينَ

يريدون ليطفئوا نور الله بافواههم والله متم نوره ولو كره الكافرون

يُرِيدُونَ لِيُطْفِـُٔوا۟ نُورَ ٱللَّهِ بِأَفْوَٰهِهِمْ وَٱللَّهُ مُتِمُّ نُورِهِۦ وَلَوْ كَرِهَ ٱلْكَـٰفِرُونَ

هو الذي ارسل رسوله بالهدى ودين الحق ليظهره على الدين كله ولو كره المشركون

هُوَ ٱلَّذِىٓ أَرْسَلَ رَسُولَهُۥ بِٱلْهُدَىٰ وَدِينِ ٱلْحَقِّ لِيُظْهِرَهُۥ عَلَى ٱلدِّينِ كُلِّهِۦ وَلَوْ كَرِهَ ٱلْمُشْرِكُونَ

يا ايها الذين امنوا هل ادلكم على تجارة تنجيكم من عذاب اليم

يَـٰٓأَيُّهَا ٱلَّذِينَ ءَامَنُوا۟ هَلْ أَدُلُّكُمْ عَلَىٰ تِجَـٰرَةٍ تُنجِيكُم مِّنْ عَذَابٍ أَلِيمٍ

تؤمنون بالله ورسوله وتجاهدون في سبيل الله باموالكم وانفسكم ذلكم خير لكم ان كنتم تعلمون

تُؤْمِنُونَ بِٱللَّهِ وَرَسُولِهِۦ وَتُجَـٰهِدُونَ فِى سَبِيلِ ٱللَّهِ بِأَمْوَٰلِكُمْ وَأَنفُسِكُمْ ۚ ذَٰلِكُمْ خَيْرٌ لَّكُمْ إِن كُنتُمْ تَعْلَمُونَ

يغفر لكم ذنوبكم ويدخلكم جنات تجري من تحتها الانهار ومساكن طيبة في جنات عدن ذلك الفوز العظيم

يَغْفِرْ لَكُمْ ذُنُوبَكُمْ وَيُدْخِلْكُمْ جَنَّـٰتٍ تَجْرِى مِن تَحْتِهَا ٱلْأَنْهَـٰرُ وَمَسَـٰكِنَ طَيِّبَةً فِى جَنَّـٰتِ عَدْنٍ ۚ ذَٰلِكَ ٱلْفَوْزُ ٱلْعَظِيمُ

واخرى تحبونها نصر من الله وفتح قريب وبشر المؤمنين

وَأُخْرَىٰ تُحِبُّونَهَا ۖ نَصْرٌ مِّنَ ٱللَّهِ وَفَتْحٌ قَرِيبٌ ۗ وَبَشِّرِ ٱلْمُؤْمِنِينَ

يا ايها الذين امنوا كونوا انصار الله كما قال عيسى ابن مريم للحواريين من انصاري الى الله قال الحواريون نحن انصار الله فامنت طائفة من بني اسرائيل وكفرت طائفة فايدنا الذين امنوا على عدوهم فاصبحوا ظاهرين

يَـٰٓأَيُّهَا ٱلَّذِينَ ءَامَنُوا۟ كُونُوٓا۟ أَنصَارَ ٱللَّهِ كَمَا قَالَ عِيسَى ٱبْنُ مَرْيَمَ لِلْحَوَارِيِّـۧنَ مَنْ أَنصَارِىٓ إِلَى ٱللَّهِ ۖ قَالَ ٱلْحَوَارِيُّونَ نَحْنُ أَنصَارُ ٱللَّهِ ۖ فَـَٔامَنَت طَّآئِفَةٌ مِّنۢ بَنِىٓ إِسْرَٰٓءِيلَ وَكَفَرَت طَّآئِفَةٌ ۖ فَأَيَّدْنَا ٱلَّذِينَ ءَامَنُوا۟ عَلَىٰ عَدُوِّهِمْ فَأَصْبَحُوا۟ ظَـٰهِرِينَ

SEXTIOFÖRSTA SURAN
AS-SAFF (I SLUTNA LED)
Medina-perioden
DENNA suras titel har hämtats från uttrycket saffan (”i slutna led”),
som förekommer i vers 4. Dess huvudtema, som anslås i vers 2 och sedan
utvecklas i de följande avsnitten, är ”Varför säger ni ett och gör ett
annat?” Den utgör således väsentligen en maning till människorna att
vaka över att det som de uttrycker med sina handlingar överensstämmer
med det som de förklarar sig tro.
Tidpunkten för uppenbarelsen av suran kan inte säkert fastställas,
men det är mycket sannolikt att den uppenbarades kort efter det att
muslimerna var nära att besegras i slaget vid Uhud – dvs. mot slutet av
år 3 eller i början av år 4 H.

Koranens Budskap

Koranensbudskap.se

As-Saf

Ordagr.: ”Varför säger ni vad ni inte gör?” Detta kan i första hand vara en anspelning på dem bland Profetens följeslagare som i strid med givna order övergav
sina ställningar under slaget vid Uhud (se sura 3, not 90) trots tidigare försäkringar att de var beredda att ge sina liv i kampen för Guds och Sändebudets sak.
I ett vidgat perspektiv gäller dessa ord alla som säger sig vara beredda att i handling omsätta vad den gudomliga Skriften förklarar vara önskvärt och sedan låter
detta förbli tomma ord.

Dvs. i samlad trupp och så att deras handlingar överensstämmer med den tro
som de bekänner. Detta krav på en konsekvent moral blir ytterligare belyst genom den följande hänvisningen till den rakt motsatta attityden hos Moses uppstudsiga folk.


Underförstått ”eftersom ni medger att jag talar i Guds namn, samtidigt som
ni handlar på ett sätt som motsäger detta medgivande” – en erinran om de
många exempel på israeliternas motsträvighet och trots som deras egna Skrifter
tillhandahåller.


Att framhärda i orätt handlande måste sålunda få konsekvenser också för
människans tro. Vad beträffar orden om att Gud ”stämplade deras hjärtan med
avvikelsens stämpel” (eg. ”gjorde så att deras hjärtan avvek”) se sura 14, not 4. Jfr
ett liknande, ofta återkommande uttryck, ”Gud förseglar syndarens hjärta”, som
förklaras i not 7 till 2:7.


Ordagr.: ”vad som [ligger] mellan mina händer” – ett uttryck som förklaras i
not 3 till sura 3.

Denna förutsägelse finner stöd i flera hänvisningar i Johannesevangeliet till
den Parakletos (en benämning som i den svenska bibelöversättningen återges
med ordet ”Hjälpare”) som skulle komma efter Jesus. Detta namn är säkerligen
en förvanskning av Periklytos (”den högt prisade”), den direkta grekiska motsvarigheten till det arameiska Mawhamana. (Man bör komma ihåg att arameiska
var det språk som talades i Palestina vid den tid då Jesus levde, och under de närmast följande århundradena, och att det därför torde ha varit på detta språk som
originalet till de nu förlorade evangelietexterna var författat.) I betraktande av
den fonetiska likheten mellan Periklytos och Parakletos kan man lätt föreställa sig
att översättaren – eller, vilket förefaller sannolikare, skrivare i senare tid – kan ha
förblandat dessa två ord. Det är signifikativt att både det arameiska Mawhamana och det grekiska Periklytos har samma innebörd som den siste Profetens båda
namn Muhammad och Ahmad, båda härledda av verbet hamida (”prisa”) och
substantivet hamd (”lov” el. ”pris”). En ännu otvetydigare förutsägelse om Profeten Muhammad – nämnd med sitt arabiska namn – sägs förekomma i det s.k.
Barnabasevangeliet vilket, trots att det nu betraktas som apokryfiskt, godtogs
som äkta i kristendomens första århundraden och också lästes i kyrkorna till dess
att det i slutet av 400-talet uppfördes på en förteckning över skrifter, förkastade
som icke renläriga, som är fogad till det s.k. gelasianska dekretet, i princip daterat till 496. Eftersom den ursprungliga texten till detta evangelium inte är tillgänglig (enbart en översättning till italienska från slutet av 1500-talet är bevarad), kan ingenting med säkerhet sägas om detta evangeliums äkthet. — Översättaren har försökt att i Vatikanens bibliotek få ytterligare klarhet i denna fråga.
Undersökningen visade att Barnabasevangeliet jämte en rad andra, som ”apokryfiska” klassificerade evangelietexter m.m., är upptaget i ett till ovannämnda
”Decretum Gelasianum” fogat dokument; av originaltexten återstår dock bara
spridda fragment, ur vilka ingenting bestämt lär kunna utläsas. Vad beträffar den
ovannämnda översättningen till italienska, som förvaras i Nationalbiblioteket i
Wien, har experterna där sagt sig vara övertygade om att den är en avskrift av
ett arbete författat under sen medeltid, sannolikt i uppsåt att tillhandahålla en
”länk”, låt vara konstruerad, mellan kristendomen och Islam men utan relation
till det verkliga Barnabasevangeliet; denna italienska text översattes i början av
1900-talet till engelska – och sedan vidare till arabiska – och har på detta sätt
vunnit stor – och oförtjänt – spridning i den muslimska världen (ö.a.).

Dvs. till Bibelns dåtida efterföljare. — Kommentatorerna är inte överens om
vem som åsyftas med orden fa-lamma djaahum bil-bayyinat (”när han kom till
dem med klara tecken och vittnesbörd”) – Muhammad, nämnd i versens första
stycke (med namnet Ahmad, se not 6), eller Jesus, som här kan vara det underförstådda subjektet. As-Sabuni citerar med tydligt gillande Baydawi, Al-Alusi
och Ibn Hayyan som anser att Jesus är den åsyftade; översättningen blir då den som återfinns ovan (ö.a.).


Orden syftar på Koranen (se 74:24–25 och den därtill fogade noten 12). —
Om man emellertid anser att denna vers syftar på Jesus (se föregående not), måste självfallet dessa ord avse hans budskap (ö.a.).


Ordagr.: ”med sina munnar” – dvs. genom att kalla Guds av Muhammad förmedlade budskap för ”vältalighet som bländar och förhäxar”.


Jfr 3:19 – ”För Gud är den [sanna] religionen underkastelse under Hans vilja”. — Se också. 9:33 och 48:28 med not 43 (ö.a.).

Jfr 9:111 – ”Gud har [slutit ett avtal] med de troende, enligt vilket Han i utbyte för deras liv och egendom lovar dem paradiset” – vilket förklarar den metafor som ligger i ordet ”byteshandel” (tidjarah). De följande verserna 12 och 13 beskriver vad Gud har lovat de troende i gengäld.


Se not 45 till 38:50 angående översättningen av ordet adn.


Några kommentatorer ser i detta löfte om seger en förutsägelse om muslimernas kommande krigiska erövringar; — andra anser att det syftar på det oblodiga intagandet av Mekka år 8 H. Orden kan också avse Koranens budskap och
förutsäga detta budskaps segerrika utbredning bland folk som till en början inte
förstod det; detta är enligt kommentarens författare den sannolikaste tolkningen (ö.a.).


Se not 42 till sura 3 angående denna översättning av al-hawariyyun.

Dvs. några av dem erkände honom som profet och sålunda som en skapad,
dödlig människa, medan andra med tiden kom att förneka denna sanning och
betrakta honom som ”Guds son” (eller ”Gud i mänsklig gestalt”), och åter andra förnekade honom och hans budskap helt och hållet. De heta lärostrider om
hans person som pågick under kristendomens tre eller fyra första århundraden,
antyder att Jesu första efterföljare i honom enbart såg en människa; sålunda hävdade några ryktbara teologer som Theodotos från Bysans och hans anhängare,
bland dem Paulus av Samosata, biskop av Antiokia år 260, att när de dåtida
evangelierna talade om Jesus som son till Gud, var det fråga om rent symboliska
formuleringar som inte innebar mera än att han var en människa som hade upphöjts av Gud. Den till en början vitt spridda arianismen, dvs. presbytern Arius
(280–336) lära att Jesus var en dödlig människa, som Gud utvalt för en viss uppgift, och att Gud är en, oåtkomlig för mänsklig kunskap och åtskild från alla skapade varelser, fördömdes till sist på kyrkomötena i Nicæa (325) och Konstantinopel (381) och förlorade så småningom allt inflytande över de kristna massorna.


Dvs. alla som verkligen trodde på Jesus som Guds Sändebud och därmed
förelöpare till den siste Profeten Muhammad, vars budskap bekräftar och breddar Jesu sanna budskap.