QuranReader

The Surah takes its name from the sentence Dhalika yaum-ut taghabun of verse 9, thereby implying that it is the Surah in which the word at taghabun has occurred.

<h2>Name</h2>
The Surah takes its name from the sentence Dhalika yaum-ut taghabun of verse 9, thereby implying that it is the Surah in which the word at taghabun has occurred.
<h2>Period of Revelation</h2>
Muqatil and Kalbi say that it was partly revealed at Makkah and partly at Madinah. Hadrat Abdullah bin Abbas and Ata bin Yasar say that <a href=/64/1-13>vv. 1-13</a> were revealed at Makkah and <a href=/64/14-18>vv. 14-18</a> at Madinah. But the majority of commentators regard the whole of the surah as a Madinan Revelation. Although there is no internal evidence to help determine its exact period of revelation, yet a study of its subject matter shows that it might probably have been sent down at an early stage at Madinah. That is why it partly resembles the Makkah surahs and partly the Madinan Surahs.
<h2>Theme and Subject Matter</h2>
The theme of this surah is invitation to the Faith and obedience (to Allah) and the teaching of good morals. The sequence followed is that the first four verses are addressed to all men; <a href=/64/5-10>verses 5-10</a> to those men, who do not believe in the invitation of the Qur'an; and <a href=/64/11-18>verses 11-18</a> to those who accept and believe in this invitation.
In the verses addressed to all men, they have been made aware in a few brief sentences of the four fundamental truths:
First, that the universe in which they live is not Godless, but its Creator, Master and Ruler is an All Powerful God, and everything in it testifies to His being most Perfect and absolutely faultless.
Second, that the universe is not without purpose and wisdom, but its Creator has created it with truth no one should be under the delusion that it is a mock show, which began without a purpose and will come to an end without a purpose.
Third, that the excellent form that God has created you with and the choice that He has given you to choose between belief and unbelief is not a useless and meaningless activity so that it may be of no consequence whether you choose belief or unbelief. In fact, God is watching as to how you exercise your choice.
Fourth, that you have not been created irresponsible and un-answerable. You have to return ultimately to your Creator, and have to meet the Being who is aware of everything in the universe, from Whom nothing is hidden, to Whom even the innermost thoughts of the minds are known.
After stating these four fundamental truths about the Universe and Man, the address turns to the people who adopted the way of unbelief, and their attention is drawn to a phenomenon which has persisted throughout human history, namely that nation after nation has arisen and ultimately gone to its doom. Man by his intellect and reason has been explaining this phenomenon in a thousand ways, but Allah tells the real truth and declares that the fundamental causes of the destruction of the nations were only two:
First, that they refused to believe in the Messengers whom He sent for their guidance, with the result that Allah too left them to themselves, and they invented their own philosophies of life and went on groping their way from one error to another.
Second, that they also, rejected the doctrine of Hereafter, and thought this worldly life to be an end in itself, and that there was no life hereafter when they would have to render an account of their deeds before God. This corrupted their whole attitude towards life, and their impure morals and character so polluted the world that eventually the scourge of God itself had to descend and eliminate them from the scene.
After stating these two instructive truths of human history, the deniers of the message of Truth have been admonished to wake up and believe in Allah, His Messenger and the Light of Guidance that Allah has sent in the form of the Qur'an if they want to avoid the fate met by the former peoples. Besides, they have been warned that the Day shall eventually come when all the former and the latter generations will be collected at one place and the fraud and embezzlement committed by each will be exposed before all mankind. Then the fate of each man will be decided finally on the basis as to who had adopted the path of the Faith and righteousness and who had followed the way of disbelief and denial of the Truth. The first group shalt deserve eternal Paradise and the second shall be doomed to everlasting Hell.
Then, addressing those who adopt the way of the Faith, a few important instructions have been given:
First, that whatever affliction befalls a person in the world, it befalls him by Allah's leave. Whoever in this state of affliction remains steadfast to the Faith, Allah blesses his heart with guidance; otherwise although the affliction of the one who in confusion or bewilderment turns away from the path of the Faith, cannot be averted except by Allah's leave, yet he becomes involved in another, the greatest affliction of all, namely that his heart is deprived of the guidance of Allah.
Secondly, that the believer is not required to affirm the faith with the tongue only, but after the affirmation of the Faith he should practically obey Allah and His Messenger. If he turns away from obedience he would himself be responsible for his loss, for the Holy Messenger of Allah (upon whom be His peace) has become absolved from the responsibility after having delivered the message of Truth.
Thirdly, that the believer should place his trust in Allah alone and not in his own power or some other power of the world.
Fourthly, that the worldly goods and children are a great trial and temptation for the believer, for it is their love which generally distracts man from the path of faith and obedience. Therefore, the believers have to beware some of their children, and wives lest they become robbers for them on the Way of God directly or indirectly; and they should spend their wealth for the sake of God so that their self remains safe against the temptations of Satan.
Fifthly, that every man is responsible only to the extent of his power and ability. Allah does not demand that man should exert himself beyond his power and ability. However, the believer should try his best to live in fear of God as far as possible, and should see that he does not transgress the bounds set by Allah in his speech, conduct and dealings through his own negligence.

يسبح لله ما في السماوات وما في الارض له الملك وله الحمد وهو على كل شيء قدير

 يُسَبِّحُ لِلَّهِ مَا فِى ٱلسَّمَـٰوَٰتِ وَمَا فِى ٱلْأَرْضِ ۖ لَهُ ٱلْمُلْكُ وَلَهُ ٱلْحَمْدُ ۖ وَهُوَ عَلَىٰ كُلِّ شَىْءٍ قَدِيرٌ

هو الذي خلقكم فمنكم كافر ومنكم مؤمن والله بما تعملون بصير

هُوَ ٱلَّذِى خَلَقَكُمْ فَمِنكُمْ كَافِرٌ وَمِنكُم مُّؤْمِنٌ ۚ وَٱللَّهُ بِمَا تَعْمَلُونَ بَصِيرٌ

خلق السماوات والارض بالحق وصوركم فاحسن صوركم واليه المصير

خَلَقَ ٱلسَّمَـٰوَٰتِ وَٱلْأَرْضَ بِٱلْحَقِّ وَصَوَّرَكُمْ فَأَحْسَنَ صُوَرَكُمْ ۖ وَإِلَيْهِ ٱلْمَصِيرُ

يعلم ما في السماوات والارض ويعلم ما تسرون وما تعلنون والله عليم بذات الصدور

يَعْلَمُ مَا فِى ٱلسَّمَـٰوَٰتِ وَٱلْأَرْضِ وَيَعْلَمُ مَا تُسِرُّونَ وَمَا تُعْلِنُونَ ۚ وَٱللَّهُ عَلِيمٌۢ بِذَاتِ ٱلصُّدُورِ

الم ياتكم نبا الذين كفروا من قبل فذاقوا وبال امرهم ولهم عذاب اليم

أَلَمْ يَأْتِكُمْ نَبَؤُا۟ ٱلَّذِينَ كَفَرُوا۟ مِن قَبْلُ فَذَاقُوا۟ وَبَالَ أَمْرِهِمْ وَلَهُمْ عَذَابٌ أَلِيمٌ

ذلك بانه كانت تاتيهم رسلهم بالبينات فقالوا ابشر يهدوننا فكفروا وتولوا واستغنى الله والله غني حميد

ذَٰلِكَ بِأَنَّهُۥ كَانَت تَّأْتِيهِمْ رُسُلُهُم بِٱلْبَيِّنَـٰتِ فَقَالُوٓا۟ أَبَشَرٌ يَهْدُونَنَا فَكَفَرُوا۟ وَتَوَلَّوا۟ ۚ وَّٱسْتَغْنَى ٱللَّهُ ۚ وَٱللَّهُ غَنِىٌّ حَمِيدٌ

زعم الذين كفروا ان لن يبعثوا قل بلى وربي لتبعثن ثم لتنبؤن بما عملتم وذلك على الله يسير

زَعَمَ ٱلَّذِينَ كَفَرُوٓا۟ أَن لَّن يُبْعَثُوا۟ ۚ قُلْ بَلَىٰ وَرَبِّى لَتُبْعَثُنَّ ثُمَّ لَتُنَبَّؤُنَّ بِمَا عَمِلْتُمْ ۚ وَذَٰلِكَ عَلَى ٱللَّهِ يَسِيرٌ

فامنوا بالله ورسوله والنور الذي انزلنا والله بما تعملون خبير

فَـَٔامِنُوا۟ بِٱللَّهِ وَرَسُولِهِۦ وَٱلنُّورِ ٱلَّذِىٓ أَنزَلْنَا ۚ وَٱللَّهُ بِمَا تَعْمَلُونَ خَبِيرٌ

يوم يجمعكم ليوم الجمع ذلك يوم التغابن ومن يؤمن بالله ويعمل صالحا يكفر عنه سيئاته ويدخله جنات تجري من تحتها الانهار خالدين فيها ابدا ذلك الفوز العظيم

يَوْمَ يَجْمَعُكُمْ لِيَوْمِ ٱلْجَمْعِ ۖ ذَٰلِكَ يَوْمُ ٱلتَّغَابُنِ ۗ وَمَن يُؤْمِنۢ بِٱللَّهِ وَيَعْمَلْ صَـٰلِحًا يُكَفِّرْ عَنْهُ سَيِّـَٔاتِهِۦ وَيُدْخِلْهُ جَنَّـٰتٍ تَجْرِى مِن تَحْتِهَا ٱلْأَنْهَـٰرُ خَـٰلِدِينَ فِيهَآ أَبَدًا ۚ ذَٰلِكَ ٱلْفَوْزُ ٱلْعَظِيمُ

والذين كفروا وكذبوا باياتنا اولئك اصحاب النار خالدين فيها وبئس المصير

وَٱلَّذِينَ كَفَرُوا۟ وَكَذَّبُوا۟ بِـَٔايَـٰتِنَآ أُو۟لَـٰٓئِكَ أَصْحَـٰبُ ٱلنَّارِ خَـٰلِدِينَ فِيهَا ۖ وَبِئْسَ ٱلْمَصِيرُ

ما اصاب من مصيبة الا باذن الله ومن يؤمن بالله يهد قلبه والله بكل شيء عليم

مَآ أَصَابَ مِن مُّصِيبَةٍ إِلَّا بِإِذْنِ ٱللَّهِ ۗ وَمَن يُؤْمِنۢ بِٱللَّهِ يَهْدِ قَلْبَهُۥ ۚ وَٱللَّهُ بِكُلِّ شَىْءٍ عَلِيمٌ

واطيعوا الله واطيعوا الرسول فان توليتم فانما على رسولنا البلاغ المبين

وَأَطِيعُوا۟ ٱللَّهَ وَأَطِيعُوا۟ ٱلرَّسُولَ ۚ فَإِن تَوَلَّيْتُمْ فَإِنَّمَا عَلَىٰ رَسُولِنَا ٱلْبَلَـٰغُ ٱلْمُبِينُ

الله لا اله الا هو وعلى الله فليتوكل المؤمنون

ٱللَّهُ لَآ إِلَـٰهَ إِلَّا هُوَ ۚ وَعَلَى ٱللَّهِ فَلْيَتَوَكَّلِ ٱلْمُؤْمِنُونَ

يا ايها الذين امنوا ان من ازواجكم واولادكم عدوا لكم فاحذروهم وان تعفوا وتصفحوا وتغفروا فان الله غفور رحيم

يَـٰٓأَيُّهَا ٱلَّذِينَ ءَامَنُوٓا۟ إِنَّ مِنْ أَزْوَٰجِكُمْ وَأَوْلَـٰدِكُمْ عَدُوًّا لَّكُمْ فَٱحْذَرُوهُمْ ۚ وَإِن تَعْفُوا۟ وَتَصْفَحُوا۟ وَتَغْفِرُوا۟ فَإِنَّ ٱللَّهَ غَفُورٌ رَّحِيمٌ

انما اموالكم واولادكم فتنة والله عنده اجر عظيم

إِنَّمَآ أَمْوَٰلُكُمْ وَأَوْلَـٰدُكُمْ فِتْنَةٌ ۚ وَٱللَّهُ عِندَهُۥٓ أَجْرٌ عَظِيمٌ

فاتقوا الله ما استطعتم واسمعوا واطيعوا وانفقوا خيرا لانفسكم ومن يوق شح نفسه فاولئك هم المفلحون

فَٱتَّقُوا۟ ٱللَّهَ مَا ٱسْتَطَعْتُمْ وَٱسْمَعُوا۟ وَأَطِيعُوا۟ وَأَنفِقُوا۟ خَيْرًا لِّأَنفُسِكُمْ ۗ وَمَن يُوقَ شُحَّ نَفْسِهِۦ فَأُو۟لَـٰٓئِكَ هُمُ ٱلْمُفْلِحُونَ

ان تقرضوا الله قرضا حسنا يضاعفه لكم ويغفر لكم والله شكور حليم

إِن تُقْرِضُوا۟ ٱللَّهَ قَرْضًا حَسَنًا يُضَـٰعِفْهُ لَكُمْ وَيَغْفِرْ لَكُمْ ۚ وَٱللَّهُ شَكُورٌ حَلِيمٌ

عالم الغيب والشهادة العزيز الحكيم

عَـٰلِمُ ٱلْغَيْبِ وَٱلشَّهَـٰدَةِ ٱلْعَزِيزُ ٱلْحَكِيمُ

SEXTIOFJÄRDE SURAN
AT-TAGHABUN
(DÅ VINNARNA OCH FÖRLORARNA
BYTER PLATS)
Perioden oviss
FLERTALET kommentatorer förlägger denna sura till Medina-perioden,
men många andra betraktar den som en sen mekkansk uppenbarelse.
Surans titel har blivit ordet at-taghabun, som förekommer i vers 9.

Koranens Budskap

Koranensbudskap.se

At-Taghabun

Formuleringen av denna mening, som på en gång framhåller människors bejakande och deras förnekande av sanningen att Gud är Skaparen, överensstämmer med den tolkning som Tabari gör av detta parti och likaså Az-Zadjdjadj
(enligt citat hos Razi). Enligt Zamakhshari nämns förnekarna först därför att de
är talrikare och utövar ett större inflytande än de som har en klar och fast tro på
Gud. En ytterligare mening torde kunna inläsas i texten: eftersom alla människor är utrustade med den instinktiva förmågan att uppfatta Skaparens existens
(jfr 7:172 och den därtill fogade noten 138), är såväl den enes förnekande av
denna sanning som den andres tro på den i sista hand resultatet av ett fritt val.


Dvs. i enlighet med de krav livet som människa ställer. Se också not 8 till 7:11.


Detta anspelar på de katastrofer och det lidande som enligt historiens vittnesbörd oundvikligt drabbar varje samfund och varje folk som envist förkastar de
fundamentala etiska sanningarna och därmed alla moraliska värdeskalor.


Dvs. sändebud ur deras egna led, som betrotts med för dem särskilt avsedda
gudomliga budskap. Genom konstruktionen kanat tatihim framgår det att sändebuden kom, den ene efter den andre.

Denna negativa reaktion är typisk för människor som själva är långt borta från
alla moraliska normer och därför hyser en instinktiv, djup misstro mot allt
mänskligt, och inte kan acceptera tanken att ett gudomligt budskap skulle kunna uppenbaras genom vanliga människor utan varje ingripande av ”övernaturliga” krafter.


I deras vägran att tro på uppståndelsen och ett evigt liv ligger också övertygel-
sen att ingen efter döden kommer att ställas till ansvar för vad han gjorde i livstiden.

Den store franske orientalisten Jacques Berque framhåller i sin översättning av
Koranen (Le Coran, Éditions Sindbad, Paris 1990) i en kommentar till denna
vers att man vid tolkningen av ordet taghabun måste minnas att Koranen ofta,
när den beskriver förhållandet mellan människan och Gud, jämför det med en
byteshandel där människan lovar Gud att leva ett rättskaffens och uppoffrande
liv i Hans tjänst och Gud i gengäld lovar henne paradiset. Sedd i detta ljus är
versens innebörd att rollerna på Uppståndelsens dag människorna emellan kommer att vara ombytta, så att de som i livet hade framgång – om än inte alltid med
de rätta medlen – kommer att få lämna plats åt dem som av sina medmänniskor
ansågs ha ”misslyckats”. En bekräftelse på riktigheten i detta resonemang ser
Berque i den följande versen 17. (Ö.a.)

Razi lägger här ut texten: ”… styr det mot underkastelse under Guds vilja och
mot tacksamhet i medgång och tålamod och fasthet i motgång”. Alternativt kan
meningen tolkas så att det är den troende själv som av sin tro drivs att söka sanningen. Denna tolkning är inte utan positivt värde eftersom den understryker
att en i medvetandet klart formulerad, fast tro på Gud kan förmå människans
förnuft att bättre behärska hennes känslor och böjelser och styra dem i en riktning som överensstämmer med innehållet i hennes tro.


Denna och den föregående versens formulering gör klart för det första att
det djupaste syftet med Guds budskap till människan är att befästa hennes insikt
om Guds existens, Hans Enhet och allmakt – vilket sålunda är a och o i detta
budskap – och, för det andra, att Hans profeter inte kan göra mer än framställa
och förklara budskapet men sedan måste överlåta åt människans förnuft och
hennes fria val att godta eller förkasta det.

Eftersom alla moralregler enligt Koranens förkunnelse är bindande för både
kvinnor och män, är det uppenbart att ordet azwadjikum – i överensstämmelse
med klassiskt arabiskt språkbruk – måste förstås som avseende både den manliga och den kvinnliga parten i ett äktenskap. — Översättaren har föredragit att
följa den traditionella uppfattningen (som ser denna varning som i första hand
riktad till mannen, ”familjens överhuvud”) och återger därför ovan azwadj med
”hustrur”. As-Sabuni framhåller dessutom att As-Sawi i en marginalanteckning
till ”de två Djalals” Koran-exeges nämner en ”tradition”, enligt vilken vers 14
uppenbarades sedan det hade blivit känt att några män i Mekka som hade övergått till Islam och ville följa Profeten till Medina, hade hindrats att göra detta av
sina hustrur och barn. (Ö.a.)


Kärlek till den egna familjen kan ibland fresta en troende att handla i strid
med sitt samvete och sin tro; ibland kan till och med någon av ens kära – hustru,
make eller barn – avsiktligt försöka förmå honom (eller henne) att överge en moralisk princip för att tillmötesgå ett verkligt eller inbillat ”familjeintresse” och
blir på så sätt hans (eller hennes) andliga ”fiende”. På detta sista syftar den följande meningen.


Se förklaringen i not 29 till 8:28, som innehåller en praktiskt taget likalydande formulering.


Jfr sista meningen i 59:9 och den därtill fogade noten 14.
