QuranReader

The Surah takes its name al-Mulk from the very first sentence.

<h2>Name</h2>
<p>The Surah takes its name <em>al-Mulk</em> from the very first sentence.</p>
<h2>Period of Revelation</h2>
<p>It could not be known from any authentic tradition when this Surah was revealed, but the subject matter and the style indicate that it is one of the earliest Surahs to be revealed at Makkah.</p>
<h2>Theme and Subject Matter</h2>
<p>In this surah, on the one hand, the teachings of Islam have been introduced briefly, and, on the other, the people living in heedlessness have been aroused from their slumber in a most effective way. A characteristic of the earliest surahs of the Makkan period is that they present the entire teachings of Islam and the object of the Holy Prophet's mission, not in detail, but briefly, so that they are assimilated by the people easily. Moreover, they are particularly directed to make the people shun heedlessness, to make them think, and to arouse their dormant conscience.</p>
<p>In the <a href=/67/1-5>first five verses</a> man has been made to realize that the universe in which he lives is a most well organized and fortified Kingdom in which he cannot detect any fault, any weakness or flaw, how ever hard he may try to probe. This Kingdom has been brought from nothing into existence by Allah Almighty Himself and All the powers of controlling, administering and ruling it are also entirely in Allah's hand and His power is infinite. Besides, man has also been told that in this wise system he has not been created without a purpose, but he has been sent here for a test and in this test he can succeed only by his righteous deeds and conduct.</p>
<p>In <a href=/67/6-11>vv. 6-11</a>, dreadful consequences of disbelief which will appear in the Hereafter have been mentioned, and the people told that Allah, by sending His Prophets, has warned them of these consequences in this very world, as if to say "Now, if you do not believe in what the Prophets say and correct your attitude and behavior accordingly, in the Hereafter you will yourself have to admit that you really deserved the punishment that was being meted out to you."</p>
<p>In <a href=/67/12-15>vv. 12-15</a>, the truth that has been impressed on the minds is that the Creator cannot be unaware of His creation, as if to say: "He is aware of each open and hidden secret of yours, even of the innermost ideas of your hearts. Hence, the right basis of morality is that man should avoid evil, fearing the accountability of the unseen God, whether in the world there is a power to take him to task for this or not, and whether in the world there is a possibility of being harmed by such a power or not. Those who adopt such a conduct in the world alone will deserve forgiveness and a rich reward in the Hereafter."</p>
<p>In <a href=/67/15-23>vv. 15-23</a>, making allusions, one after the other to those common truths of daily occurrence, which man does not regard as worthy of much attention, he has been invited to consider them seriously. It has been said: "Look: the earth on which you move about with full satisfaction and peace of mind, and from which you obtain your sustenance has been subdued for you by Allah; otherwise this earth might at any time start shaking suddenly so as to cause your destruction, or a typhoon might occur, which may annihilate you completely. Look at the birds that fly above you; it is only Allah Who is sustaining them in the air. Look at your own means and resources: if Allah wills to inflict you with a scourge, none can save you from it; and if Allah wills to close the doors of sustenance on you, none can open them for you. These things are there to make you aware of the truth, but you see them like animals, which are unable to draw conclusions from observations, and you do not use your
sight, hearing and minds which Allah has bestowed on you as men; that is why you do not see the right way."</p>
<p>In <a href=/67/24-27>vv. 24-27</a>, it has been said: "You have ultimately to appear before your God in any case. It is not for the Prophet to tell you the exact time and date of the event. His only duty is to warn you beforehand of its inevitable occurrence. Today you do not listen to him and demand that he should cause the event to occur and appear prematurely before you; but when it does occur, and you see it with your own eyes, you will then be astounded. Then, it will be said to you "This is the very thing you were calling to be hastened."</p>
<p>In <a href=/67/28-29>vv. 28-29</a> replies have been given to what the disbelievers of Makkah said against the Holy Prophet (upon whom be peace) and his Companions. They cursed the Holy Prophet and prayed for his and the believers destruction. To this it has been said: "Whether those who call you to the right way are destroyed, or shown mercy by Allah, how will their fate change your destiny? You should look after yourselves and consider who would save you if you were overtaken by the scourge of God?You regard those who believe in God and put their trust in Him as the misguided. A time will come when it will become evident as to who was misguided in actual truth.</p>
<p>In conclusion, the people have been asked this question and left to ponder over it "If the water which has come out from the earth at some place in the desert or hill country of Arabia and upon which depends your whole life activity, should sink and vanish underground, who beside Allah can restore to you this life giving water?"</p>


تبارك الذي بيده الملك وهو على كل شيء قدير

 تَبَـٰرَكَ ٱلَّذِى بِيَدِهِ ٱلْمُلْكُ وَهُوَ عَلَىٰ كُلِّ شَىْءٍ قَدِيرٌ

الذي خلق الموت والحياة ليبلوكم ايكم احسن عملا وهو العزيز الغفور

ٱلَّذِى خَلَقَ ٱلْمَوْتَ وَٱلْحَيَوٰةَ لِيَبْلُوَكُمْ أَيُّكُمْ أَحْسَنُ عَمَلًا ۚ وَهُوَ ٱلْعَزِيزُ ٱلْغَفُورُ

الذي خلق سبع سماوات طباقا ما ترى في خلق الرحمن من تفاوت فارجع البصر هل ترى من فطور

ٱلَّذِى خَلَقَ سَبْعَ سَمَـٰوَٰتٍ طِبَاقًا ۖ مَّا تَرَىٰ فِى خَلْقِ ٱلرَّحْمَـٰنِ مِن تَفَـٰوُتٍ ۖ فَٱرْجِعِ ٱلْبَصَرَ هَلْ تَرَىٰ مِن فُطُورٍ

ثم ارجع البصر كرتين ينقلب اليك البصر خاسئا وهو حسير

ثُمَّ ٱرْجِعِ ٱلْبَصَرَ كَرَّتَيْنِ يَنقَلِبْ إِلَيْكَ ٱلْبَصَرُ خَاسِئًا وَهُوَ حَسِيرٌ

ولقد زينا السماء الدنيا بمصابيح وجعلناها رجوما للشياطين واعتدنا لهم عذاب السعير

وَلَقَدْ زَيَّنَّا ٱلسَّمَآءَ ٱلدُّنْيَا بِمَصَـٰبِيحَ وَجَعَلْنَـٰهَا رُجُومًا لِّلشَّيَـٰطِينِ ۖ وَأَعْتَدْنَا لَهُمْ عَذَابَ ٱلسَّعِيرِ

وللذين كفروا بربهم عذاب جهنم وبئس المصير

وَلِلَّذِينَ كَفَرُوا۟ بِرَبِّهِمْ عَذَابُ جَهَنَّمَ ۖ وَبِئْسَ ٱلْمَصِيرُ

اذا القوا فيها سمعوا لها شهيقا وهي تفور

إِذَآ أُلْقُوا۟ فِيهَا سَمِعُوا۟ لَهَا شَهِيقًا وَهِىَ تَفُورُ

تكاد تميز من الغيظ كلما القي فيها فوج سالهم خزنتها الم ياتكم نذير

تَكَادُ تَمَيَّزُ مِنَ ٱلْغَيْظِ ۖ كُلَّمَآ أُلْقِىَ فِيهَا فَوْجٌ سَأَلَهُمْ خَزَنَتُهَآ أَلَمْ يَأْتِكُمْ نَذِيرٌ

قالوا بلى قد جاءنا نذير فكذبنا وقلنا ما نزل الله من شيء ان انتم الا في ضلال كبير

قَالُوا۟ بَلَىٰ قَدْ جَآءَنَا نَذِيرٌ فَكَذَّبْنَا وَقُلْنَا مَا نَزَّلَ ٱللَّهُ مِن شَىْءٍ إِنْ أَنتُمْ إِلَّا فِى ضَلَـٰلٍ كَبِيرٍ

وقالوا لو كنا نسمع او نعقل ما كنا في اصحاب السعير

وَقَالُوا۟ لَوْ كُنَّا نَسْمَعُ أَوْ نَعْقِلُ مَا كُنَّا فِىٓ أَصْحَـٰبِ ٱلسَّعِيرِ

فاعترفوا بذنبهم فسحقا لاصحاب السعير

فَٱعْتَرَفُوا۟ بِذَنۢبِهِمْ فَسُحْقًا لِّأَصْحَـٰبِ ٱلسَّعِيرِ

ان الذين يخشون ربهم بالغيب لهم مغفرة واجر كبير

إِنَّ ٱلَّذِينَ يَخْشَوْنَ رَبَّهُم بِٱلْغَيْبِ لَهُم مَّغْفِرَةٌ وَأَجْرٌ كَبِيرٌ

واسروا قولكم او اجهروا به انه عليم بذات الصدور

وَأَسِرُّوا۟ قَوْلَكُمْ أَوِ ٱجْهَرُوا۟ بِهِۦٓ ۖ إِنَّهُۥ عَلِيمٌۢ بِذَاتِ ٱلصُّدُورِ

الا يعلم من خلق وهو اللطيف الخبير

أَلَا يَعْلَمُ مَنْ خَلَقَ وَهُوَ ٱللَّطِيفُ ٱلْخَبِيرُ

هو الذي جعل لكم الارض ذلولا فامشوا في مناكبها وكلوا من رزقه واليه النشور

هُوَ ٱلَّذِى جَعَلَ لَكُمُ ٱلْأَرْضَ ذَلُولًا فَٱمْشُوا۟ فِى مَنَاكِبِهَا وَكُلُوا۟ مِن رِّزْقِهِۦ ۖ وَإِلَيْهِ ٱلنُّشُورُ

اامنتم من في السماء ان يخسف بكم الارض فاذا هي تمور

ءَأَمِنتُم مَّن فِى ٱلسَّمَآءِ أَن يَخْسِفَ بِكُمُ ٱلْأَرْضَ فَإِذَا هِىَ تَمُورُ

ام امنتم من في السماء ان يرسل عليكم حاصبا فستعلمون كيف نذير

أَمْ أَمِنتُم مَّن فِى ٱلسَّمَآءِ أَن يُرْسِلَ عَلَيْكُمْ حَاصِبًا ۖ فَسَتَعْلَمُونَ كَيْفَ نَذِيرِ

ولقد كذب الذين من قبلهم فكيف كان نكير

وَلَقَدْ كَذَّبَ ٱلَّذِينَ مِن قَبْلِهِمْ فَكَيْفَ كَانَ نَكِيرِ

اولم يروا الى الطير فوقهم صافات ويقبضن ما يمسكهن الا الرحمن انه بكل شيء بصير

أَوَلَمْ يَرَوْا۟ إِلَى ٱلطَّيْرِ فَوْقَهُمْ صَـٰٓفَّـٰتٍ وَيَقْبِضْنَ ۚ مَا يُمْسِكُهُنَّ إِلَّا ٱلرَّحْمَـٰنُ ۚ إِنَّهُۥ بِكُلِّ شَىْءٍۭ بَصِيرٌ

امن هذا الذي هو جند لكم ينصركم من دون الرحمن ان الكافرون الا في غرور

أَمَّنْ هَـٰذَا ٱلَّذِى هُوَ جُندٌ لَّكُمْ يَنصُرُكُم مِّن دُونِ ٱلرَّحْمَـٰنِ ۚ إِنِ ٱلْكَـٰفِرُونَ إِلَّا فِى غُرُورٍ

امن هذا الذي يرزقكم ان امسك رزقه بل لجوا في عتو ونفور

أَمَّنْ هَـٰذَا ٱلَّذِى يَرْزُقُكُمْ إِنْ أَمْسَكَ رِزْقَهُۥ ۚ بَل لَّجُّوا۟ فِى عُتُوٍّ وَنُفُورٍ

افمن يمشي مكبا على وجهه اهدى امن يمشي سويا على صراط مستقيم

أَفَمَن يَمْشِى مُكِبًّا عَلَىٰ وَجْهِهِۦٓ أَهْدَىٰٓ أَمَّن يَمْشِى سَوِيًّا عَلَىٰ صِرَٰطٍ مُّسْتَقِيمٍ

قل هو الذي انشاكم وجعل لكم السمع والابصار والافئدة قليلا ما تشكرون

قُلْ هُوَ ٱلَّذِىٓ أَنشَأَكُمْ وَجَعَلَ لَكُمُ ٱلسَّمْعَ وَٱلْأَبْصَـٰرَ وَٱلْأَفْـِٔدَةَ ۖ قَلِيلًا مَّا تَشْكُرُونَ

قل هو الذي ذراكم في الارض واليه تحشرون

قُلْ هُوَ ٱلَّذِى ذَرَأَكُمْ فِى ٱلْأَرْضِ وَإِلَيْهِ تُحْشَرُونَ

ويقولون متى هذا الوعد ان كنتم صادقين

وَيَقُولُونَ مَتَىٰ هَـٰذَا ٱلْوَعْدُ إِن كُنتُمْ صَـٰدِقِينَ

قل انما العلم عند الله وانما انا نذير مبين

قُلْ إِنَّمَا ٱلْعِلْمُ عِندَ ٱللَّهِ وَإِنَّمَآ أَنَا۠ نَذِيرٌ مُّبِينٌ

فلما راوه زلفة سيئت وجوه الذين كفروا وقيل هذا الذي كنتم به تدعون

فَلَمَّا رَأَوْهُ زُلْفَةً سِيٓـَٔتْ وُجُوهُ ٱلَّذِينَ كَفَرُوا۟ وَقِيلَ هَـٰذَا ٱلَّذِى كُنتُم بِهِۦ تَدَّعُونَ

قل ارايتم ان اهلكني الله ومن معي او رحمنا فمن يجير الكافرين من عذاب اليم

قُلْ أَرَءَيْتُمْ إِنْ أَهْلَكَنِىَ ٱللَّهُ وَمَن مَّعِىَ أَوْ رَحِمَنَا فَمَن يُجِيرُ ٱلْكَـٰفِرِينَ مِنْ عَذَابٍ أَلِيمٍ

قل هو الرحمن امنا به وعليه توكلنا فستعلمون من هو في ضلال مبين

قُلْ هُوَ ٱلرَّحْمَـٰنُ ءَامَنَّا بِهِۦ وَعَلَيْهِ تَوَكَّلْنَا ۖ فَسَتَعْلَمُونَ مَنْ هُوَ فِى ضَلَـٰلٍ مُّبِينٍ

قل ارايتم ان اصبح ماؤكم غورا فمن ياتيكم بماء معين

قُلْ أَرَءَيْتُمْ إِنْ أَصْبَحَ مَآؤُكُمْ غَوْرًا فَمَن يَأْتِيكُم بِمَآءٍ مَّعِينٍۭ

SEXTIOSJUNDE SURAN
AL-MULK (HERRAVÄLDE)
Mekka-perioden
GRUNDTANKEN som bär upp denna sura är att människan med sin
jordbundna kunskap inte förmår omfatta världsalltets alla hemligheter
och hennes därav betingade, totala beroende av den vägledning som den
gudomliga uppenbarelsen ger henne.
Surans allmänt vedertagna namn, Al-Mulk (”Herravälde”), har hämtats
från första versen; Profetens följeslagare använde ibland beteckningarna
Al-Waqiyah (”Den som skyddar”) eller Al-Mundjiyah (”Den
som räddar [el. ’frälser’]”), eftersom den som lägger dess lärdomar på
hjärtat har skäl att hoppas på räddning från allt lidande i den verklighet
som följer efter döden (Zamakhshari).

Koranens Budskap

Koranensbudskap.se

Al-Mulk

Eftersom döden här förklaras ha skapats, kan den inte vara liktydig med ”icke vara” och måste således utgöra en egen positiv verklighet. Ordet kan syfta på det
tillstånd av till synes avbrutna livsfunktioner som kan utmärka växter och vissa lågt stående djurarter, eller kanske snarare på det tillstånd som råder under övergången från livet i denna värld till den form av existens som Koranen kallar alakhirah (”livet efter detta”) och som vi inte nu kan göra oss en föreställning om.

Eller ”i samklang [med varandra]”, vilket är vad ordet tibaq (plur. av tabaq) i grunden betyder. Se sura 2, not 20, angående innebörden av uttrycket ”sju himlar”.


Och utan att ha lyckats penetrera universums gåtor.


Ordagr.: ”lampor” – dvs. stjärnor (el. stjärnskott); jfr 37:6 – ”Vi har smyckat den nedre himlen med stjärnor och stjärnskott”.

Den ovan återgivna, sedvanliga tolkningen av denna mening utgår från den
bokstavliga betydelsen av rudjum (plur. av radjm, ”stenkastning”, ”stenande”),
ett straff som Koranen ofta nämner i samband med Djävulen (ar-radjim, ”den
utstötte”, eg. ”den stenade”). Några kommentatorer, som t.ex. Al-Khazin, påpekar dock att ”vapnet” med vilket dessa krafter drivs bort är eld från stjärnskotten,
inte stjärnskotten själva. — Kommentarens författare – som ser texten i ljuset av 15:17–18 och 37:6–10 och utgår från användningen av ordet rudjum som metafor med innebörden ”gissning”, ”spekulation”, ”försök att se in i framtiden” (jfr Djawhari, Raghib, som i en förklaring uttryckligen hänvisar till versen ovan, samt Lisan al-Arab, Qamus, Tadj al-Arus) – läser in i meningen en anspelning på dem som ägnar sig åt astrologi och ockultism, en verksamhet som Koranen strängt fördömer. (Ö.a.)

Nämligen genom att låta påskina att de vet vad framtiden bär i sitt sköte, en
kunskap som är förbehållen Gud ensam. Detta anknyter till det som antyds i
vers 4, dvs. att människan aldrig slutgiltigt kan utforska universums gåtor, varav
följer att hon inte heller kan förutsäga framtida händelser på jorden med ledning
av himlakropparnas positioner och faser. Eftersom endast Gud känner ”det som
är dolt för människor” (al-ghayb) är ett sådant försök liktydigt med hädelse.


Med dessa ord förnekar de möjligheten av gudomlig uppenbarelse över huvud taget.


Förnuftet, rätt brukat, måste leda människan till kännedom om Guds existens och därmed också om det faktum att Hans skapelse bärs upp av en bestämd
plan. Med denna kännedom bör logiskt sett följa insikten att vissa aspekter av denna gudomliga plan, som direkt berör människan – i synnerhet skillnaden
mellan rätt och orätt – klargörs kontinuerligt för henne genom de uppenbarelser som Gud skänker Sina utvalda sändebud, profeterna. Detta hos människan
medfödda band till Gud (i denna översättning återgivet med uttrycket ”förbundet med Gud”, se 2:27 och förklaringen i not 19) kan endast brytas på bekostnad av människans framtida andliga välfärd, med lidande i det kommande livet som oundviklig konsekvens.


Se sura 2, not 3, om detta sätt att återge uttrycket bil-ghayb.


Grundbetydelsen av ordet qawl är ”ord som fällts”, ”yttrande”, men i överförd bemärkelse betecknar det ofta ”utsaga”, ”förklaring”, dvs. om den talandes tro eller åsikter eller om en lära, en doktrin etc. I sammanhanget ovan är det uppenbart fråga om människans trosföreställningar i allmänhet, positiva som negativa.

Dvs. Han vet varför en människa tror på Honom och en annan vägrar att tro; därför tar Han också full hänsyn till människans innersta bevekelsegrunder
och till vad hon förmår eller inte förmår.


Ordagr.: ”vet inte Han som har skapat?”.


Ordagr.: ”underdånig” (dhalulan) – dvs. den låter sig styras av människans intelligens, given av Gud.

Detta uttryck är självfallet en metafor, eftersom inga gränser finns för Gud vare sig i rummet eller i tiden. Här förefaller det tjäna till att framhäva det ofattbara i Hans väsen och Hans makt, som är närvarande och yttrar sig i varje aspekt av Hans skaparkraft som omfattar hela världsalltet, symboliserat av ordet ”himlen”.


Eg. ”en vind så våldsam att den får småsten att flyga”.

(Min qablihim). Detta personliga pronomen (him) syftar – liksom hela avsnittet, som börjar med vers 13 – på människor i alla tider, som här påminns om vad som hände förnekarna av sanningen i äldre tid.


Ordagr.: ”Vem är den som är en armé för er och bistår er?”


Dvs. som bara ser vad som ligger framför hans fötter men inte vart han är på väg; en bild av den vars sinnen har avtrubbats för det andliga och som därför inte
bekymrar sig om annat än sina omedelbara världsliga problem och på så sätt blivit som en mask som krälar i stoftet.


Ordagr.: ”hjärtan”, dvs. med förmågan att både erfara känslor och sinnesrörelser och att tänka rationellt.


Dvs. ”Vad har ni att vinna, om ni skulle lyckas hindra oss att sprida Guds budskap?”

Denna vers, som utgör ännu en påminnelse om den gudomliga försynen
(och sålunda fortsätter det resonemang som förs i verserna 19–21), har dessutom en djupare, symbolisk innebörd. Liksom vattnet är ett oundgängligt element för allt organiskt liv, är ett konstant flöde av moralisk medvetenhet en oundgänglig förutsättning för ett stabilt andligt liv; och vem utom Gud kan sätta människan i stånd att återvinna denna medvetenhet sedan alla källor till moralisk förnyelse har sinat och ”försvunnit i jordens djup”?