QuranReader

This Surah is called Nun as well as Al-Qalam, the words with which it begins.

<h2>Name</h2>
<p>This Surah is called <em>Nun</em> as well as <em>Al-Qalam</em>, the words with which it begins.</p>
<h2>Period of Revelation</h2>
<p>This too is one of the earliest surahs to be revealed at Makkah, but its subject matter shows that it was sent down at the time when opposition to the Holy Prophet (upon whom be peace) had grown very harsh and tyrannical.</p>
<h2>Theme and Subject Matter</h2>
<p>It consists of three themes: Replies to the opponents objections, administration of warning and admonition to them, and exhortation to the Holy Prophet (upon whom be peace) to patience and constancy.</p>
<p>At the outset, the Holy Prophet has been addressed, to the effect: "The disbelievers call you a madman whereas the Book that you are presenting and the sublime conduct that you practice, are by themselves sufficient to refute their false accusations. Soon they will see as to who was mad and who was sane; therefore, do not at all yield to the din of opposition being kicked up against you, for all this is actually meant to cow you and make you resort to a compromise with them."</p>
<p>Then, in order to enlighten the common people the character of a prominent man from among the opponents, whom the people of Makkah fully well recognized, has been presented, without naming him:At that time, the Holy Prophet's pure and sublime conduct was before them, and every discerning eye could also see what sort of character and morals were possessed by the chiefs of Makkah, who were leading the opposition against him.</p>
<p>Then, in <a href=/68/17-33>vv. 17-33</a>, the parable of the owners of a garden has been presented, who after having been blessed by Allah turned ungrateful to Him, and did not heed the admonition of the best man among them when it was given them. Consequently, they were deprived of the blessing and they realized this, when all they had lay devastated. With this parable the people of Makkah have been warned to the effect:"With the appointment of the Holy Prophet (upon whom be peace) to Prophethood, you, O people of Makkah, too, have been put to a test similar to the one to which the owners of the garden had been put. If you do not listen to him, you too will be afflicted with a punishment in the world, and the punishment of the Hereafter is far greater."</p>
<p>Then, in <a href=/68/34-47>vv. 34-47</a> continuously, the disbelievers have been admonished, in which the address sometimes turns to them directly and sometimes they are warned through the Holy Prophet (upon whom be peace). A summary of what has been said in this regard, is this: Well being in the Hereafter inevitably belongs to those who spend their lives in the world in full consciousness of God. It is utterly against reason that the obedient servants should meet in the Hereafter the same fate as the guilty. There is absolutely no basis of the disbelievers misunderstanding that God will treat them in the manner they choose for themselves, whereas they have no guarantee for this. Those who are being called upon to bow before God in the world and they refuse to do so, would be unable to prostrate themselves on the Day of Resurrection even if they wanted to do so, and thus would stand disgraced and condemned. Having denied the Qur'an they cannot escape Divine punishment. The rein they are being
given, has deluded them. They think that since they are not being punished in spite of their denial, they must be on the right path, whereas they are following the path of ruin. They have no reasonable ground for opposing the Messenger, for he is a preacher without any vested interest: he is not asking any reward of them for himself, and they cannot either make the claim that they know with certainty that he is not a true Messenger, nor that what he says is false.</p>
<p>In conclusion, the Holy Prophet (upon whom be peace) has been exhorted to the effect:"Bear with patience the hardships that you may have to face in the way of preaching the Faith till Allah's judgment arrives, and avoid the impatience which caused suffering and affliction to the Prophet Jonah (peace be on him)."</p>


 نٓ ۚ وَٱلْقَلَمِ وَمَا يَسْطُرُونَ

ما انت بنعمة ربك بمجنون

مَآ أَنتَ بِنِعْمَةِ رَبِّكَ بِمَجْنُونٍ

وَإِنَّ لَكَ لَأَجْرًا غَيْرَ مَمْنُونٍ

وَإِنَّكَ لَعَلَىٰ خُلُقٍ عَظِيمٍ

فَسَتُبْصِرُ وَيُبْصِرُونَ

بِأَييِّكُمُ ٱلْمَفْتُونُ

ان ربك هو اعلم بمن ضل عن سبيله وهو اعلم بالمهتدين

إِنَّ رَبَّكَ هُوَ أَعْلَمُ بِمَن ضَلَّ عَن سَبِيلِهِۦ وَهُوَ أَعْلَمُ بِٱلْمُهْتَدِينَ

فَلَا تُطِعِ ٱلْمُكَذِّبِينَ

وَدُّوا۟ لَوْ تُدْهِنُ فَيُدْهِنُونَ

وَلَا تُطِعْ كُلَّ حَلَّافٍ مَّهِينٍ

هَمَّازٍ مَّشَّآءٍۭ بِنَمِيمٍ

مَّنَّاعٍ لِّلْخَيْرِ مُعْتَدٍ أَثِيمٍ

عُتُلٍّۭ بَعْدَ ذَٰلِكَ زَنِيمٍ

أَن كَانَ ذَا مَالٍ وَبَنِينَ

اذا تتلى عليه اياتنا قال اساطير الاولين

إِذَا تُتْلَىٰ عَلَيْهِ ءَايَـٰتُنَا قَالَ أَسَـٰطِيرُ ٱلْأَوَّلِينَ

سَنَسِمُهُۥ عَلَى ٱلْخُرْطُومِ

انا بلوناهم كما بلونا اصحاب الجنة اذ اقسموا ليصرمنها مصبحين

إِنَّا بَلَوْنَـٰهُمْ كَمَا بَلَوْنَآ أَصْحَـٰبَ ٱلْجَنَّةِ إِذْ أَقْسَمُوا۟ لَيَصْرِمُنَّهَا مُصْبِحِينَ

فطاف عليها طائف من ربك وهم نائمون

فَطَافَ عَلَيْهَا طَآئِفٌ مِّن رَّبِّكَ وَهُمْ نَآئِمُونَ

فَأَصْبَحَتْ كَٱلصَّرِيمِ

فَتَنَادَوْا۟ مُصْبِحِينَ

ان اغدوا على حرثكم ان كنتم صارمين

أَنِ ٱغْدُوا۟ عَلَىٰ حَرْثِكُمْ إِن كُنتُمْ صَـٰرِمِينَ

فَٱنطَلَقُوا۟ وَهُمْ يَتَخَـٰفَتُونَ

ان لا يدخلنها اليوم عليكم مسكين

أَن لَّا يَدْخُلَنَّهَا ٱلْيَوْمَ عَلَيْكُم مِّسْكِينٌ

وَغَدَوْا۟ عَلَىٰ حَرْدٍ قَـٰدِرِينَ

فلما راوها قالوا انا لضالون

فَلَمَّا رَأَوْهَا قَالُوٓا۟ إِنَّا لَضَآلُّونَ

بَلْ نَحْنُ مَحْرُومُونَ

قال اوسطهم الم اقل لكم لولا تسبحون

قَالَ أَوْسَطُهُمْ أَلَمْ أَقُل لَّكُمْ لَوْلَا تُسَبِّحُونَ

قالوا سبحان ربنا انا كنا ظالمين

قَالُوا۟ سُبْحَـٰنَ رَبِّنَآ إِنَّا كُنَّا ظَـٰلِمِينَ

فاقبل بعضهم على بعض يتلاومون

فَأَقْبَلَ بَعْضُهُمْ عَلَىٰ بَعْضٍ يَتَلَـٰوَمُونَ

قالوا يا ويلنا انا كنا طاغين

قَالُوا۟ يَـٰوَيْلَنَآ إِنَّا كُنَّا طَـٰغِينَ

عسى ربنا ان يبدلنا خيرا منها انا الى ربنا راغبون

عَسَىٰ رَبُّنَآ أَن يُبْدِلَنَا خَيْرًا مِّنْهَآ إِنَّآ إِلَىٰ رَبِّنَا رَٰغِبُونَ

كذلك العذاب ولعذاب الاخرة اكبر لو كانوا يعلمون

كَذَٰلِكَ ٱلْعَذَابُ ۖ وَلَعَذَابُ ٱلْـَٔاخِرَةِ أَكْبَرُ ۚ لَوْ كَانُوا۟ يَعْلَمُونَ

ان للمتقين عند ربهم جنات النعيم

إِنَّ لِلْمُتَّقِينَ عِندَ رَبِّهِمْ جَنَّـٰتِ ٱلنَّعِيمِ

افنجعل المسلمين كالمجرمين

أَفَنَجْعَلُ ٱلْمُسْلِمِينَ كَٱلْمُجْرِمِينَ

مَا لَكُمْ كَيْفَ تَحْكُمُونَ

أَمْ لَكُمْ كِتَـٰبٌ فِيهِ تَدْرُسُونَ

إِنَّ لَكُمْ فِيهِ لَمَا تَخَيَّرُونَ

ام لكم ايمان علينا بالغة الى يوم القيامة ان لكم لما تحكمون

أَمْ لَكُمْ أَيْمَـٰنٌ عَلَيْنَا بَـٰلِغَةٌ إِلَىٰ يَوْمِ ٱلْقِيَـٰمَةِ ۙ إِنَّ لَكُمْ لَمَا تَحْكُمُونَ

سَلْهُمْ أَيُّهُم بِذَٰلِكَ زَعِيمٌ

ام لهم شركاء فلياتوا بشركائهم ان كانوا صادقين

أَمْ لَهُمْ شُرَكَآءُ فَلْيَأْتُوا۟ بِشُرَكَآئِهِمْ إِن كَانُوا۟ صَـٰدِقِينَ

يوم يكشف عن ساق ويدعون الى السجود فلا يستطيعون

يَوْمَ يُكْشَفُ عَن سَاقٍ وَيُدْعَوْنَ إِلَى ٱلسُّجُودِ فَلَا يَسْتَطِيعُونَ

خاشعة ابصارهم ترهقهم ذلة وقد كانوا يدعون الى السجود وهم سالمون

خَـٰشِعَةً أَبْصَـٰرُهُمْ تَرْهَقُهُمْ ذِلَّةٌ ۖ وَقَدْ كَانُوا۟ يُدْعَوْنَ إِلَى ٱلسُّجُودِ وَهُمْ سَـٰلِمُونَ

فذرني ومن يكذب بهذا الحديث سنستدرجهم من حيث لا يعلمون

فَذَرْنِى وَمَن يُكَذِّبُ بِهَـٰذَا ٱلْحَدِيثِ ۖ سَنَسْتَدْرِجُهُم مِّنْ حَيْثُ لَا يَعْلَمُونَ

وَأُمْلِى لَهُمْ ۚ إِنَّ كَيْدِى مَتِينٌ

ام تسالهم اجرا فهم من مغرم مثقلون

أَمْ تَسْـَٔلُهُمْ أَجْرًا فَهُم مِّن مَّغْرَمٍ مُّثْقَلُونَ

ام عندهم الغيب فهم يكتبون

أَمْ عِندَهُمُ ٱلْغَيْبُ فَهُمْ يَكْتُبُونَ

فاصبر لحكم ربك ولا تكن كصاحب الحوت اذ نادى وهو مكظوم

فَٱصْبِرْ لِحُكْمِ رَبِّكَ وَلَا تَكُن كَصَاحِبِ ٱلْحُوتِ إِذْ نَادَىٰ وَهُوَ مَكْظُومٌ

لولا ان تداركه نعمة من ربه لنبذ بالعراء وهو مذموم

لَّوْلَآ أَن تَدَٰرَكَهُۥ نِعْمَةٌ مِّن رَّبِّهِۦ لَنُبِذَ بِٱلْعَرَآءِ وَهُوَ مَذْمُومٌ

فاجتباه ربه فجعله من الصالحين

فَٱجْتَبَـٰهُ رَبُّهُۥ فَجَعَلَهُۥ مِنَ ٱلصَّـٰلِحِينَ

وان يكاد الذين كفروا ليزلقونك بابصارهم لما سمعوا الذكر ويقولون انه لمجنون

وَإِن يَكَادُ ٱلَّذِينَ كَفَرُوا۟ لَيُزْلِقُونَكَ بِأَبْصَـٰرِهِمْ لَمَّا سَمِعُوا۟ ٱلذِّكْرَ وَيَقُولُونَ إِنَّهُۥ لَمَجْنُونٌ

وما هو الا ذكر للعالمين

وَمَا هُوَ إِلَّا ذِكْرٌ لِّلْعَـٰلَمِينَ

SEXTIOÅTTONDE SURAN
AL-QALAM (PENNAN)
Mekka-perioden
I DE koraniska uppenbarelsernas tidsföljd intar denna sura med stor
sannolikhet den tredje platsen. Några källor – bland dem Suyuti – ifrågasätter
om den inte rentav uppenbarades direkt efter de fem första verserna
av sura 96 (”Grodden”); detta strider emellertid mot några av de
säkraste ”traditionerna”, enligt vilka den i tidsföljden andra uppenbarelsen
utgjordes av huvuddelen av sura 74 (se den inledande kommentaren
till denna). ”Pennan” är dock otvivelaktigt en av Koranens äldsta
delar. — Angående surans titel, Al-Qalam, se noterna 1 och 2 nedan;
ofta betecknas den också med den ”lösryckta” bokstav (Nun) som inleder
första versen (ö.a.).

Koranens Budskap

Koranensbudskap.se

Al-Qalam

Detta är ett av de i tiden första exemplen på de ”lösryckta” [dvs. enstaka] bokstäverna (al-muqattaat) som inleder ett antal av Koranens suror; se Bihang II angående de olika teorier som framförts om dessa bokstäver. Några av de äldsta, av Tabari citerade kommentatorerna, förmodar att bokstaven n, som uttalas nun, här står som en förkortning av det till uttalet identiska substantiv vars betydelse är dels ”stor fisk” (el. ”val”), dels ”bläckhorn”, men detta har på ett övertygande sätt vederlagts med grammatiska argument av några av de största auktoriteterna(såsom Zamakhshari och Razi).

Se första delen av not 23 till 74:32 angående bruket av partikeln wa för att
markera en ed. Omnämnandet av ”pennan” leder tanken till den första koraniska uppenbarelsen, nämligen de fem första verserna av sura 96 (”Grodden”), och
erinrar därigenom om Muhammads kallelse till profet. Angående ”pennans” symboliska innebörd se 96:3–5 och not 3.



Detta anspelar på de glåpord som de flesta av hans samtida lät hagla över Muhammad vid hans första framträdanden som förkunnare och med vilka man
fortsatte att håna honom under många år. I ett vidare sammanhang syftar detta ställe, som så ofta är fallet i Koranen, inte bara på Profeten själv utan det kan
tillämpas på alla som följde eller kommer att följa honom – i just detta fall på dem som grundar sin moraliska värdeskala på sin tro på Gud och ett liv efter
detta.

Ordet khuluq, här återgivet med ”liv och handlande”, betecknar en människas ”karaktär”, ”sinnelag” eller ”natur” i dessa ords vidaste bemärkelse, såväl som någons ”sedvanliga beteende” (som småningom kan utvecklas till hans så att säga ”andra natur”, Tadj al-Arus). Att uttrycket ”liv och handlande” här valts som
översättning av khuluq hänger samman med den tolkning av versen ovan som gjordes av Abd Allah ibn Abbas (enligt Tabaris citat) där han framhåller att ordet här är liktydigt med din; och man bör minnas att en av den sistnämnda termens grundbetydelser är ”beteende” eller ”sätt att handla” (Qamus). Dessutom föreligger flera styrkta ”traditioner” enligt vilka Muhammads änka Aishah på tal om Profeten upprepade gånger framhöll att ”hans handlande (khuluq) var Koranen” (Muslim, Tabari och Hakim, vilka åberopar Said ibn Hisham; Ibn Hanbal, Abu Daud och Nasai med Al-Hasan al-Basri som första källa, Tabari, som stöder sig på Qatadah och Djubayr ibn Nufayl; och ytterligare andra ”traditions”-samlingar).

Dvs. de skulle vilja att du kompromissade i fråga om etiska principer och moraliska värderingar; i gengäld skulle de då avstå från att aktivt motarbeta dig.

Den följande uppräkningen av moraliskt klandervärda attityder ger självfallet bara exempel på det slag av människa vars tyckanden man inte bör ta någon som
helst hänsyn till.

Ordet ‘utull – härlett av verbet ‘atala (”släpa på ett rått eller grymt sätt”) – betecknar den som förenar egenskaperna råhet och girighet (eller omåttlighet).

Kommentatorerna ger de mest varierande tolkningar av ordet zanim; det lär ha samband med substantivet zanamah, som betecknar de köttiga utväxterna under
getens öron. Då dessa utväxter inte tycks ha någon fysiologisk funktion, har zanim fått betydelsen ”någon (något) som inte behövs” (Tadj al-Arus), med andra ord det som är överflödigt eller onyttigt. — As-Sabuni har visat att ordet kan
betyda den som fötts utom äktenskapet; detta har beaktats i översättningen. — Kommentatorerna ser i verserna 10–16 en beskrivning av den ökände mekkabon Walid ibn al-Mughirah (ö.a.).

Ordet banun (”barn” el. ”söner”) används i Koranen ofta metonymiskt för att ange att någon har ”många anhängare” eller åtnjuter ”stöd av en stor grupp”; i
förening med ordet mal (”jordiska ägodelar”, ”rikedom”) belyser det en viss mentalitet, som ger pengar och inflytande en nästan religiös betydelse och i dessa yttre tecken på världslig framgång ser ett vittnesbörd post factum om den ifrågavarande människans ”rättfärdighet”, som befriar henne från behovet av Guds vägledning. — Denna tolkning, som låter frasen an kana dha malin wa-banina (vers 14) syfta på vad som sägs i den följande versen, förfäktas av Tabari och Ibn Kathir.
Enligt en annan åsikt, som omfattas av många kommentatorer, anknyter frasen till de föregående verserna 10–13, och de gör följande tolkning: ”Lyssna inte på den som är färdig … bara därför att han har förmögenhet och inflytande.” (Ö.a.)

Ordagr.: ”Vi skall brännmärka honom på snabeln [el. ’trynet’] (khurtum).”
Alla kommentatorer framhåller den rent metaforiska innebörden av denna fras och ger den en tolkning liknande den här ovan (jfr Lane II, 724, med citat av både Raghib och Tadj al-Arus).

Dvs. genom att låta dem förvärva rikedom utan varje proportion till deras moraliska förtjänster.

Dvs. de tillkännagav sitt beslut utan att göra det föreskrivna förbehållet ”om Gud vill”; här framkommer den första lärdomen av denna liknelse, som fogar sig
till orden i verserna 14–15 ovan.

Ända sedan biblisk tid har det varit en självklarhet att de fattiga har rätt till en andel i skörden från deras lyckligare lottade medmänniskors åkrar och trädgårdsodlingar (jfr 6:141 – ”när ni skördar, ge [den behövande] det som han har rätt till!”). Ägarnas avsikt att beröva de fattiga denna andel är den andra orättfärdighet som denna liknelse pekar på, och här anknyter texten till verserna 10–13; denna deras handling utgör nämligen en synd mot samhällssolidaritetens bud.


Detta anspelar uppenbarligen på deras oförmåga att inse att ingenting kan ske utan att det är den Allsmäktiges vilja (vers 18).


Detta anknyter till första satsen i vers 17 ovan, som i sin tur anspelar på den i verserna 14–15 beskrivna mentaliteten.

Detta är det första exemplet i Koran-uppenbarelsernas tidsföljd på förekomsten av ordet muslimun/muslimin (plur. av muslim). I denna tolkning har termerna muslim (och islam) genomgående återgetts enligt grundbetydelsen, nämligen
”den som underkastar [el. ’har underkastat’] sig Guds vilja” respektive ”underkastelse under Guds vilja”; detsamma gäller alla former av verbet aslama som förekommer i Koranen. Man bör minnas att ”institutionaliseringen” av dessa ord–dvs. deras användning uteslutande som beteckning för dem som följer Profeten Muhammad – utgör en utveckling som inleddes först sedan uppenbarelsen av Koranen avslutats och är därför inte på sin plats i en Koran-översättning.

Ordagr.: ”Hur är det fatt med er? Hur dömer ni?” (Ö.a.)

Ordagr.: ”att ni enligt dess [föreskrifter] har rätt till [el. ’skall ha’] det som ni väljer” – dvs. de skulle ha ett moraliskt försvar för påståendet att det som ”de [själva] väljer” är eo ipso rätt.

Ordagr.: ”har de förbundna [el. ’partner’]?” – Zamakhshari och Rzi anser att ordet shuraka här är liktydigt med kloka människor (‘uqala’) som delar deras uppfattning och levnadssätt. — Enligt en annan vanlig uppfattning – se Ibn Kathir – syftar ordet på de ”medhjälpare” till Gud som de hedniska araberna ansåg existera och som de tillbad som ”lägre” gudomligheter (ö.a.).

Ordagr.: ”då skenbenen skall blottas” (ö.a.) – dvs. då människans innersta
tankar, känslor och motiv skall uppenbaras. Undermeningen är att deras påstående i livet att det som är ”bäst” eller ”fördelaktigt” också är moraliskt berättigat
(se not 19 ovan) skall avslöjas i all sin nakna cynism som en oförsvarlig och andligen förödande attityd.

Dvs. den gudomliga uppenbarelsen över huvud taget och budskapet om uppståndelse och dom i synnerhet; meningen är att Gud förbehåller Sig avgörandet om och hur de skall straffas.


Ordagr.: ”utan att de vet varifrån”. Denna mening (i vers 44) är snarlik den i 7:182; vers 45 har en lydelse identisk med 7:183.

Ordet kayd (”krigslist”, ”knep”) betecknar otvivelaktigt här Guds ofattbara plan för skapelsen, som människan bara kan skymta enstaka detaljer av men aldrig förstå i dess helhet; en plan där varje objekt och varje skeende har en bestämd funktion och ingenting är en slump. (Se i detta sammanhang not 11 till 10:5 –
”Gud har inte skapat detta utan en plan och ett syfte.”) Avsnittet ovan anspelar indirekt på frågan varför Gud låter så många onda människor njuta av livet i fulla drag, medan så många av de rättfärdiga får lida; svaret är att människan under sitt jordiska liv inte i verkligheten kan förstå vart det som tycks vara lycka eller olycka slutligen leder, och vilken plats dessa faktorer har i Guds ofattbara plan.


Här kan underförstås: ”och att de därför inte är i behov av en gudomlig uppenbarelse”. Angående den verkliga innebörden av begreppet al-ghayb – som otvivelaktigt här förekommer för första gången i Koran-uppenbarelsernas tidsföljd – hänvisas till sura 2, not 3. Dess omnämnande här tjänar till att belysa och vidareutveckla en tankegång som redan berörts i 96:6–7 – ”människans högmod
går verkligen över alla gränser då hon tror sig vara fri från allt beroende”. Speciellt pekar detta ställe på det illusoriska i den inbilska tanken att lösningen på universums alla gåtor ligger strax ”om hörnet” och att den vetenskap som ställer människan i centrum – som orden ”så att de [kan] skriva ned [vad de vet]” i sin korthet syftar på – kan och kommer att lära sina adepter hur ”naturen skall betvingas” och hur man skall kunna förverkliga det som de betraktar som det goda livet.

Detta anspelar på Profeten Jona – se 21:87 och noterna 82 och 83. Som framgår av 37:140, ”flydde han som en förrymd slav” från den uppgift som Gud hade lagt på honom, därför att hans folk inte med en gång accepterade hans förkunnelse. Nu uppmanas Mu˛ammad att inte låta förtvivlan eller vrede över det
motstånd han mötte från de flesta av sina mekkanska landsmän hindra honom att fortsätta sin profetgärning.

Ordagr.: ”medan han var klandervärd”, dvs. tyngd av sin synd och utan ångerns försonande inverkan. Undermeningen är alltså att han skulle ha dött som syndare, om inte Gud hade visat honom stor nåd.

Jfr 37:143 – ”hade han inte hört till dem som [också i motgångens dagar] prisar Gud”, dvs. alltid har Gud i tankarna och ber om Hans förlåtelse