QuranReader

'Nuh' is the name of this Surah as well as the title of its subject matter, for in it, from beginning to the end, the story of the Prophet Noah has been related.

<h2>Name</h2>
<p>"Nuh" is the name of this Surah as well as the title of its subject matter, for in it, from beginning to the end, the story of the Prophet Noah has been related.</p>
<h2>Period of Revelation</h2>
<p>This also is one of the earliest Surahs to be revealed at Makkah, but the internal evidence of its subject matter shows that it was sent down in the period when opposition to the Holy Prophet's message of Islam by the disbelievers of Makkah had grown very strong and active.</p>
<h2>Theme and Subject</h2>
<p>In this surah the story of the Prophet Noah has not been related only for the sake of story telling, but its object is to warn the disbelievers of Makkah, so as to say:"You, O people of Makkah, are adopting towards Muhammad (upon whom be Allah's peace and blessings) the same attitude as the people of the Prophet Noah had adopted towards him; if you do not change this attitude, you too would meet with the same end." This had not been said in so many words anywhere in the Surah, but in the background of the conditions under which this story was narrated to the people of Makkah, this subject itself became obvious.</p>
<p><a href=/71/2-4>vv. 2-4</a> briefly explain how he began his mission and what he preached.</p>
<p>Then after suffering hardships and troubles in the way of preaching his mission for ages the report that he made to his Lord has been given in <a href=/71/5-20>vv. 5-20</a>. In it he states how he had been trying to bring his people to the right path and how his people had stubbornly opposed him.</p>
<p>After this, the Prophet Noah's final submission has been recorded in <a href=/71/21-24>vv. 21-24</a>, in which he prays to his Lord, saying: "These people have rejected my invitation: they are blindly following their chiefs, who have devised a tremendous plot of deceit and cunning. Time now has come when these people should be deprived of every grace to accept guidance." This was not an expression of impatience by the Prophet Noah, but when after having preached his message under extremely trying circumstances for centuries be became utterly disappointed with his people, he formed the opinion that no chance whatever was left of their coming to the right path. His this opinion fully conformed to Allah's own decision. Thus, in the <a href=/71/25>next verse (25)</a>, it has been said: "The torment of Allah descended on those people because of their misdeeds."</p>
<p>In the concluding verse, the Prophet Noah's supplication that he made to his Lord, right at the time the torment descended, has been recorded. In it he prays for his own and for all the believers' forgiveness, and makes a submission to Allah to the effect: "Do not leave any of the disbelievers alive on the earth, for they have become utterly devoid of every good: they will not beget any but disbelieving and wicked descendants."</p>
<p>While studying this Surah one should keep in view the details of the Prophet Noah's story which have been given in the Qur'an above. For this see <a href=/7/59-64>Al-Araf: 59-64</a>, <a href=/10/71-73>Yunus: 71-73</a>, <a href=/11/25-49>Hud: 25-49</a>, <a href=/23/23-31>Al-Mu'minun: 23-31</a>, <a href=/26/105-122>Ash- Shua'ra: 105-122</a>, <a href=/29/14-15>Al-Ankabut: 14-15</a>, <a href=/37/75-82>As-Saaffat: 75-82</a>, <a href=/54/9-16>Al-Qamar: 9-16</a>.</p>


انا ارسلنا نوحا الى قومه ان انذر قومك من قبل ان ياتيهم عذاب اليم

 إِنَّآ أَرْسَلْنَا نُوحًا إِلَىٰ قَوْمِهِۦٓ أَنْ أَنذِرْ قَوْمَكَ مِن قَبْلِ أَن يَأْتِيَهُمْ عَذَابٌ أَلِيمٌ

قال يا قوم اني لكم نذير مبين

قَالَ يَـٰقَوْمِ إِنِّى لَكُمْ نَذِيرٌ مُّبِينٌ

ان اعبدوا الله واتقوه واطيعون

أَنِ ٱعْبُدُوا۟ ٱللَّهَ وَٱتَّقُوهُ وَأَطِيعُونِ

يغفر لكم من ذنوبكم ويؤخركم الى اجل مسمى ان اجل الله اذا جاء لا يؤخر لو كنتم تعلمون

يَغْفِرْ لَكُم مِّن ذُنُوبِكُمْ وَيُؤَخِّرْكُمْ إِلَىٰٓ أَجَلٍ مُّسَمًّى ۚ إِنَّ أَجَلَ ٱللَّهِ إِذَا جَآءَ لَا يُؤَخَّرُ ۖ لَوْ كُنتُمْ تَعْلَمُونَ

قال رب اني دعوت قومي ليلا ونهارا

قَالَ رَبِّ إِنِّى دَعَوْتُ قَوْمِى لَيْلًا وَنَهَارًا

فلم يزدهم دعائي الا فرارا

فَلَمْ يَزِدْهُمْ دُعَآءِىٓ إِلَّا فِرَارًا

واني كلما دعوتهم لتغفر لهم جعلوا اصابعهم في اذانهم واستغشوا ثيابهم واصروا واستكبروا استكبارا

وَإِنِّى كُلَّمَا دَعَوْتُهُمْ لِتَغْفِرَ لَهُمْ جَعَلُوٓا۟ أَصَـٰبِعَهُمْ فِىٓ ءَاذَانِهِمْ وَٱسْتَغْشَوْا۟ ثِيَابَهُمْ وَأَصَرُّوا۟ وَٱسْتَكْبَرُوا۟ ٱسْتِكْبَارًا

ثُمَّ إِنِّى دَعَوْتُهُمْ جِهَارًا

ثم اني اعلنت لهم واسررت لهم اسرارا

ثُمَّ إِنِّىٓ أَعْلَنتُ لَهُمْ وَأَسْرَرْتُ لَهُمْ إِسْرَارًا

فقلت استغفروا ربكم انه كان غفارا

فَقُلْتُ ٱسْتَغْفِرُوا۟ رَبَّكُمْ إِنَّهُۥ كَانَ غَفَّارًا

يرسل السماء عليكم مدرارا

يُرْسِلِ ٱلسَّمَآءَ عَلَيْكُم مِّدْرَارًا

ويمددكم باموال وبنين ويجعل لكم جنات ويجعل لكم انهارا

وَيُمْدِدْكُم بِأَمْوَٰلٍ وَبَنِينَ وَيَجْعَل لَّكُمْ جَنَّـٰتٍ وَيَجْعَل لَّكُمْ أَنْهَـٰرًا

ما لكم لا ترجون لله وقارا

مَّا لَكُمْ لَا تَرْجُونَ لِلَّهِ وَقَارًا

وَقَدْ خَلَقَكُمْ أَطْوَارًا

الم تروا كيف خلق الله سبع سماوات طباقا

أَلَمْ تَرَوْا۟ كَيْفَ خَلَقَ ٱللَّهُ سَبْعَ سَمَـٰوَٰتٍ طِبَاقًا

وجعل القمر فيهن نورا وجعل الشمس سراجا

وَجَعَلَ ٱلْقَمَرَ فِيهِنَّ نُورًا وَجَعَلَ ٱلشَّمْسَ سِرَاجًا

والله انبتكم من الارض نباتا

وَٱللَّهُ أَنۢبَتَكُم مِّنَ ٱلْأَرْضِ نَبَاتًا

ثم يعيدكم فيها ويخرجكم اخراجا

ثُمَّ يُعِيدُكُمْ فِيهَا وَيُخْرِجُكُمْ إِخْرَاجًا

والله جعل لكم الارض بساطا

وَٱللَّهُ جَعَلَ لَكُمُ ٱلْأَرْضَ بِسَاطًا

لتسلكوا منها سبلا فجاجا

لِّتَسْلُكُوا۟ مِنْهَا سُبُلًا فِجَاجًا

قال نوح رب انهم عصوني واتبعوا من لم يزده ماله وولده الا خسارا

قَالَ نُوحٌ رَّبِّ إِنَّهُمْ عَصَوْنِى وَٱتَّبَعُوا۟ مَن لَّمْ يَزِدْهُ مَالُهُۥ وَوَلَدُهُۥٓ إِلَّا خَسَارًا

وَمَكَرُوا۟ مَكْرًا كُبَّارًا

وقالوا لا تذرن الهتكم ولا تذرن ودا ولا سواعا ولا يغوث ويعوق ونسرا

وَقَالُوا۟ لَا تَذَرُنَّ ءَالِهَتَكُمْ وَلَا تَذَرُنَّ وَدًّا وَلَا سُوَاعًا وَلَا يَغُوثَ وَيَعُوقَ وَنَسْرًا

وقد اضلوا كثيرا ولا تزد الظالمين الا ضلالا

وَقَدْ أَضَلُّوا۟ كَثِيرًا ۖ وَلَا تَزِدِ ٱلظَّـٰلِمِينَ إِلَّا ضَلَـٰلًا

مما خطيئاتهم اغرقوا فادخلوا نارا فلم يجدوا لهم من دون الله انصارا

مِّمَّا خَطِيٓـَٔـٰتِهِمْ أُغْرِقُوا۟ فَأُدْخِلُوا۟ نَارًا فَلَمْ يَجِدُوا۟ لَهُم مِّن دُونِ ٱللَّهِ أَنصَارًا

وقال نوح رب لا تذر على الارض من الكافرين ديارا

وَقَالَ نُوحٌ رَّبِّ لَا تَذَرْ عَلَى ٱلْأَرْضِ مِنَ ٱلْكَـٰفِرِينَ دَيَّارًا

انك ان تذرهم يضلوا عبادك ولا يلدوا الا فاجرا كفارا

إِنَّكَ إِن تَذَرْهُمْ يُضِلُّوا۟ عِبَادَكَ وَلَا يَلِدُوٓا۟ إِلَّا فَاجِرًا كَفَّارًا

رب اغفر لي ولوالدي ولمن دخل بيتي مؤمنا وللمؤمنين والمؤمنات ولا تزد الظالمين الا تبارا

رَّبِّ ٱغْفِرْ لِى وَلِوَٰلِدَىَّ وَلِمَن دَخَلَ بَيْتِىَ مُؤْمِنًا وَلِلْمُؤْمِنِينَ وَٱلْمُؤْمِنَـٰتِ وَلَا تَزِدِ ٱلظَّـٰلِمِينَ إِلَّا تَبَارًۢا

SJUTTIOFÖRSTA SURAN
NUH (NOA)
Mekka-perioden
SURAN, som i sin helhet uppehåller sig vid Noas förmaningar till sina
syndiga medmänniskor, ger därmed en symbolisk skildring av varje aktiv
troendes kamp mot den blinda materialismen och det förnekande av
andliga värden som är dess följeslagare. Själva berättelsen om Noa återges
på flera ställen i Koranen; läsaren hänvisas särskilt till 11:25ff.

Koranens Budskap

Koranensbudskap.se

Nämligen till slutet av varje människas liv – vilket innebär att även om de fick förlåtelse för de synder som de begått före omvändelsen skulle de i fortsättningen intill dödsögonblicket hållas fullt ansvariga för sina handlingar i ljuset av den nyfunna tron. Jfr 4:18 – ”ångerns väg är inte öppen för den som [ständigt] begår dåliga handlingar och först då döden når honom säger: ’Nu känner jag ånger.’” — Den ordagranna lydelsen i vers 4 ovan är ”… förlåta några av era synder” [el.
”något av er synd”] (ö.a.).

Ordagr.: ”har inte kommit dem att tillväxa annat än i [viljan att] dra sig undan”.

Kommentatorerna tolkar vanligen de sex sista orden ovan i bokstavlig mening; några ser dem också som en beskrivning av åhörarnas negativa inställning
till Noas förkunnelse. Muhammad Asad uppfattar dem emellertid som en metafor för deras reaktion att med ännu större iver ge sig hän åt sina syndiga förehavanden, och han hänvisar dels till förklaringen i not 2 till 74:4, dels till frasen ”den skönaste dräkten är en dräkt av gudsfruktan (libas at-taqwa) i 7:26. En liknande symbolisk tolkning gör den indiske översättaren och kommentatorn Abdallah Yusuf Ali. (Ö.a.)


Ordagr.: ”Han skall sända himlen som skyfall över er”; se också not 73 till 11:52.


Denna formulering erinrar om Koranens beskrivning av saligheten i paradiset: ”lustgårdar, vattnade av bäckar, där de skall förbli till evig tid”.

Detta är Ibn Abbas tolkning enligt citat hos Tabari (ö.a.). – Meningen är enligt Zamakhshari: ”ni vägrar ju att tro på Gud”. Några källor (t.ex. Djawhari) ger
frasen innebörden ”ni fruktar ju inte Guds majestät”, varmed också sägs att de som tilltalas inte tror på Honom.

Dvs. under en fortgående utveckling, som börjar i moderns sköte genom föreningen mellan en droppe sädesvätska och en ”grodd” (ägget) och fortsätter till
den punkt där fostret utgör en ny, självständig mänsklig varelse (jfr 22:5), vilket allt pekar på förefintligheten av en plan och ett syfte och sålunda på existensen
av en medveten Skapare.


Jfr 67:3 och den därtill fogade noten 2.

Se 10:5, där solen beskrivs som ”ett bländande ljus” (diya) och där det (ungefär som här) talas om månen ”[som återger dess] sken” (nur); interpoleringarna
förklaras i den till 10:5 fogade noten 10.

Denna fras har en dubbel mening: först och främst pekar den på att människokroppen är uppbyggd av samma organiska och oorganiska ämnen som finns
i och på jorden, och anknyter här till orden i vers 14 ovan om skapelsen av den mänskliga individen ”steg för steg”. I andra hand syftar den på människosläktets
utveckling, vilket från det stadium som företräds av de mest primitiva organismerna på jorden undan för undan passerat genom allt högre utvecklingsfaser, till
dess det slutligen nått fram till den komplexa varelse, bestående av kropp, intellekt och själ, som människan utgör.


Ordagr.: ”i ett [slutgiltigt] framträdande”.


Dvs. ”Han har gett er alla möjligheter att på bästa sätt forma ert liv på jorden” – slutsatsen härav ger sig själv: ”ni borde då också bekänna Hans existens och visa Honom tacksamhet”.

Ordagr.: ”de följer den vars rikedom och söner inte har kommit honom att tillväxa annat än i förlust” – dvs. en människa vars läggning och maktställning enbart underblåser hennes högmod och inbilskhet och sålunda leder henne i fördärvet. Meningen innehåller också en anspelning på det faktum att intressen, som uteslutande är inriktade på materiell vinning, i längden inte kan undgå att undergräva de moraliska värdena och därmed själva grunden för samhällsbyggnaden.

Dessa fem gudar hörde, som framgår av äldre källor, till den mängd avgudar som dyrkades av araberna i tiden före Islam (se den korta men mycket värdefulla skriften av Hisham ibn Muhammad al-Kalbi, Kitab al-Asnam, Ahmad Zakis förlag, Kairo 1914). Deras dyrkan infördes sannolikt till Arabien från Syrien och Babylonien, där den tycks ha existerat i en avlägsen forntid. — Frasen lyder ordagrant: ”Överge aldrig era gudar …” etc. – en vanlig formulering i Koranen, där samtal inom en grupp återges som om det var ledaren som utdelade befallningar eller råd till de andra (ö.a.).

Ordagr.: ”låt inte de orättfärdiga tillväxa i något annat än misstag [el. ’villfarelse’]”, dvs. låt dem inte uppnå de jordiska mål som de har satt sig före (Razi).

Ordagr.: ”och de leddes in i Elden” – med tempus för fullbordad handling antyds det väntande straffets oundviklighet (Zamakhshari).

Ordagr.: ”de avlar endast den som är moraliskt fördärvad (fadjir) och gudlös (kaffar)”; men eftersom ingen – allra minst en profet – är berättigad att förmoda
att orättfärdiga människors efterkommande nödvändigtvis själva blir orättfärdiga, måste det vara så att orden fadjir och kaffar här inte syftar på individer utan
står som metonymier för de egenskaper och attityder som de anger. — Razi gör dock – enligt As-Sabuni – en analys av versen efter ungefär följande linjer: liksom varje far försöker inpränta i sina söner sina erfarenheter och sin livsvisdom och dessa gör likadant när det blir deras tur, förutser Noa att den gudlöshet och den ondska som utmärkte hans samtida skulle överföras från far till son och på så sätt förevigas. Ordet ”avla” har alltså här rent figurlig betydelse, medan versen i övrigt bör tolkas efter bokstaven. (Ö.a.)

Ordagr.: ”låt inte de orättfärdiga tillväxa i något annat än ruin och undergång” – dvs. att det som de eftersträvar skall gå under och därmed det onda självt