QuranReader

The Surah takes its name from the word al-muddaththir in the first verse. This also is only a name, not a title of its subject matter.

<h2>Name</h2>The Surah takes its name from the word al-muddaththir in the <a href="/74/1" rel="noopener noreferrer" target="_blank">first verse</a>. This also is only a name, not a title of its subject matter.<h2>Period of Revelation</h2>The <a href="/74/1-7" rel="noopener noreferrer" target="_blank">first seven verses</a> of this Surah belong to the earliest period at Makkah. Even according to some traditions which have been related in Bukhari, Muslim, Tirmidhi, Musnad Ahmad, etc., on the authority of Hadrat Jabir bin Abdullah, these are the very earliest verses of the Qur'an to be revealed to the Holy Prophet (upon whoa be peace). But the Muslim Ummah almost unanimously agreed that the earliest Revelation to the Holy Prophet (upon whom be peace) consisted of the <a href="/96/1-5" rel="noopener noreferrer" target="_blank">first five verses of Surah Al-Alaq(XCVI)</a>. However, what is established by authentic traditions is that after this first Revelation, no Revelation came down to the Holy Prophet (upon whom be peace) for quite some time. Then, when it was resumed, it started with theme verses of Surah Al- Muddaththir. Imam Zuhri has given the following details of it:"Revelation to the Holy Prophet remained suspended for quite some time, and it was such a period of deep grief and distress for him that he started going early to the tops of the mountains to throw himself down from them. But whenever he stood on the edge of a peak, the Angel Gabriel would appear and tell him that he was Allah's Prophet. This would console him and restore to him full peace of mind." (Ibn Jarir).After this Imam Zuhri relates the following tradition on the authority of Hadrat Jabir bin Abdullah:"The Holy Messenger of Allah describing the period of falrat al-wahi (break in revelation) said: One day when I was passing on the way, I suddenly heard a call from heaven. I raised my head and saw that the same Angel who had visited me in the Cave of Hira was sitting on a throne between heaven and earth. This struck terror in my heart, and reaching home quickly, I said: 'Cover me up, cover me up'. So the people of the house covered me up with a quilt (or blanket). At that time Allah sent down the Revelation: Ya ayyuhal-Muddaththiru... From then on revelation became intense and continuous." (Bukhari, Muslim Musnad Ahmad, Ibn Jarir).The rest of the Surah (<a href="/74/8-56" rel="noopener noreferrer" target="_blank">vv. 8-56</a>) was revealed when the first Hajj season came after public preaching of Islam had begun in Makkah. This has been fully well described in the Sirah by Ibn Hisham and we shall cite it below.<h2>Theme and Subject Matter</h2>As has been explained above, the earliest Revelation to the Holy Prophet (upon whom be peace) consisted of the first five verses of Surah Al-Alaq, in which it had been Said: "Read (O Prophet), in the name of your Lord, Who created: created man from a clot of congealed blood. Read: and your Lord is Most Generous, Who taught knowledge by the pen, taught man what he did not know."This was the first experience of Revelation met with suddenly by the Holy Prophet (upon whom be peace). in this message it was not told what great mission he had been entrusted with and what duties he had to perk form in future. He was only initiated into it and then left alone for a time so that the great strain this experience had caused should pass away and he should mentally become prepared to receive the Revelation and perform the prophetic mission in the future. After this intermission when Revelation Was resumed, the first seven verses of this Surah Were revealed:In these he Was for the first time commanded to arise and warn the people of the consequences of the way of life they were following and to proclaim the greatness of God in the world where others were being magnified without any right. Along with that he was given this instruction: The demand of the Unique mission that you have to perform, now is that your life should be pure in every respect and you should carry out the duty of reforming your people sincerely irrespective of any worldly gain. Then, in the last sentence, he was exhorted to endure with patience, for the sake of his Lord, all the hardships and troubles that he might have to face while performing his mission.In the implementation of this Divine Command when the Holy Messenger of Allah began to preach Islam and recite the Qur'anic Surahs revealed successively, the people of Makkah felt alarmed, and it provoked a great storm of opposition and hostility. A few months passed in this state until the Hajj season approached. The people of Makkah feared that if Muhammad (upon whom be Allah's peace) started visiting the caravans of the pilgrims coming from all over Arabia at their halting places and reciting the spell binding and unique Revelations of the Qur'an in their assemblies on the occasion of Hajj, his message would reach every part of Arabia and influence countless people. Therefore, the Quraish chiefs held a conference and settled that they would start a propaganda campaign against the Holy Prophet (upon whom be peace) among the pilgrims as soon as they arrived.After they had agreed on this, Walid bin al-Mughirah said to the assembled people: "If you said contradictory things about Muhammad (upon whom be Allah's peace and blessings), we all would lose our trust among the people. Therefore, let us agree upon one opinion, which we should all say without dispute.Some people said that they would call Muhammad (upon whom be Allah's peace and blessings) a soothsayer. Walid said: “No, by God, be is not a soothsayer. We have seen the soothsayers: what they murmur and what they utter has no remote resemblance with the Qur'an.”Some other people said: “Then we say he is possessed.” Walid said: He is not a possessed one: we have seen mad and insane people; the way one talks disjointedly and behaves foolishly in that state is known to all: who would believe that what Muhammad (upon whom be peace) presented was the incoherent speech of a madman?”The people said: “Then we say he is a poet.” Walid said: “No, he is not a poet, for we know poetry in all its forms, and what he presents conforms to no form of it.”The people said: “Then he is a sorcerer.” Walid said: “He is no sorcerer either: we have seen sorcerers and we also know what methods they adopt for their sorcery. This also does not apply to Muhammad.”Then he said: "Whichever of these things you said about Muhammad, it would be known to be a false accusation. By God, his speech is sweet, his root is deep and his branches are fruitful.” At this Abu Jahl urging on Walid said: “Your people will never be pleased with you unless you say something about Muhammad.” He said: “Let me think over it awhile.”Then, after prolonged thought and consideration, he said: “The nearest thing to the truth is that you tell the Arabs that he is a sorcerer, who has brought a message by which he separates a man from his father; and from his brother, and from his wife and children, and from his family.” They all agreed on what Walid had proposed.Then, according to a scheme the men of Quraish spread among the pilgrims in the Hajj season and they warned everyone they met of the sorcery of Muhammad (upon whom be peace) and of his stirring up divisions in the families by it." But the result was that by their this plan the Quraish chiefs themselves made the name of the Holy Messenger known throughout Arabia. (Ibn Hisham, pp. 288-289. That Walid had made this proposal on the insistence of Abu Jahl has been related by Ibn Jarir in his Tafsir on the authority of Ikrimah).This same event has been reviewed and commented upon in the second section of this Surah. The sequence of its contents is as follows:In <a href="/74/8-10" rel="noopener noreferrer" target="_blank">vv. 8-10</a> the deniers of Truth have been warned, saying: "You will see the evil result of what you are doing today on the Resurrection Day."In <a href="/74/11-26" rel="noopener noreferrer" target="_blank">vv. 11-26</a>, without naming Walid bin al-Mughirah, it has been told how Allah had blessed him and how inimical he proved to be to true Faith. In this connection, his mental conflict has been portrayed, telling that, on the one hand, he was fully convinced of the truth of Muhammad (upon whom be Allah's peace and blessings) and the Qur'an, but, on the other, he did not want to risk his leadership and position among his people. Therefore, not only he did not believe himself but after a long-drawn-out conflict with his conscience he also came out with the proposal that in order to restrain the people from believing the Qur'an should be branded as magic. After exposing his evil nature, it has been said: "Notwithstanding such evil inclinations and misdeeds, this person desires that he should be further blessed, whereas he has now become worthy of Hell, and never of further blessings."In <a href="/74/27-48" rel="noopener noreferrer" target="_blank">vv. 27-48</a>, the dreadfulness of Hell has been depicted and it has been explained as to people of what character and morals really deserve it.In <a href="/74/49-53" rel="noopener noreferrer" target="_blank">vv. 49-53</a>, the root cause of the disbelievers' aversion has been pointed out, saying: "Since they are fearless of the Hereafter, and look upon this worldly life as an end in itself, they flee from the Qur'an as though they were wild asses fleeing away from the lion: therefore, they propose unreasonable conditions for believing, whereas even if each and every condition of theirs was fulfilled, they could not advance even an inch on the way of Faith with their denial of the Hereafter."In conclusion, it has been explicitly stated: Allah does not stand in need of anybody's faith that He may fulfill his conditions. The Qur'an is an admonition that has been presented before the people openly; now whoever wills may accept it. Allah has a right that the people should fear His disobedience and He alone has the power to forgive the one who adopts piety and an attitude of God consciousness even though one may have committed many acts of disobedience in the past.

 يَـٰٓأَيُّهَا ٱلْمُدَّثِّرُ

وَثِيَابَكَ فَطَهِّرْ

وَٱلرُّجْزَ فَٱهْجُرْ

وَلَا تَمْنُن تَسْتَكْثِرُ

وَلِرَبِّكَ فَٱصْبِرْ

فَإِذَا نُقِرَ فِى ٱلنَّاقُورِ

فَذَٰلِكَ يَوْمَئِذٍ يَوْمٌ عَسِيرٌ

عَلَى ٱلْكَـٰفِرِينَ غَيْرُ يَسِيرٍ

ذَرْنِى وَمَنْ خَلَقْتُ وَحِيدًا

وَجَعَلْتُ لَهُۥ مَالًا مَّمْدُودًا

وَمَهَّدتُّ لَهُۥ تَمْهِيدًا

ثُمَّ يَطْمَعُ أَنْ أَزِيدَ

كلا انه كان لاياتنا عنيدا

كَلَّآ ۖ إِنَّهُۥ كَانَ لِـَٔايَـٰتِنَا عَنِيدًا

سَأُرْهِقُهُۥ صَعُودًا

إِنَّهُۥ فَكَّرَ وَقَدَّرَ

فَقُتِلَ كَيْفَ قَدَّرَ

ثُمَّ قُتِلَ كَيْفَ قَدَّرَ

ثُمَّ أَدْبَرَ وَٱسْتَكْبَرَ

فقال ان هذا الا سحر يؤثر

فَقَالَ إِنْ هَـٰذَآ إِلَّا سِحْرٌ يُؤْثَرُ

إِنْ هَـٰذَآ إِلَّا قَوْلُ ٱلْبَشَرِ

وَمَآ أَدْرَىٰكَ مَا سَقَرُ

لَا تُبْقِى وَلَا تَذَرُ

لَوَّاحَةٌ لِّلْبَشَرِ

عَلَيْهَا تِسْعَةَ عَشَرَ

وما جعلنا اصحاب النار الا ملائكة وما جعلنا عدتهم الا فتنة للذين كفروا ليستيقن الذين اوتوا الكتاب ويزداد الذين امنوا ايمانا ولا يرتاب الذين اوتوا الكتاب والمؤمنون وليقول الذين في قلوبهم مرض والكافرون ماذا اراد الله بهذا مثلا كذلك يضل الله من يشاء ويهدي من يشاء وما يعلم جنود ربك الا هو وما هي الا ذكرى للبشر

وَمَا جَعَلْنَآ أَصْحَـٰبَ ٱلنَّارِ إِلَّا مَلَـٰٓئِكَةً ۙ وَمَا جَعَلْنَا عِدَّتَهُمْ إِلَّا فِتْنَةً لِّلَّذِينَ كَفَرُوا۟ لِيَسْتَيْقِنَ ٱلَّذِينَ أُوتُوا۟ ٱلْكِتَـٰبَ وَيَزْدَادَ ٱلَّذِينَ ءَامَنُوٓا۟ إِيمَـٰنًا ۙ وَلَا يَرْتَابَ ٱلَّذِينَ أُوتُوا۟ ٱلْكِتَـٰبَ وَٱلْمُؤْمِنُونَ ۙ وَلِيَقُولَ ٱلَّذِينَ فِى قُلُوبِهِم مَّرَضٌ وَٱلْكَـٰفِرُونَ مَاذَآ أَرَادَ ٱللَّهُ بِهَـٰذَا مَثَلًا ۚ كَذَٰلِكَ يُضِلُّ ٱللَّهُ مَن يَشَآءُ وَيَهْدِى مَن يَشَآءُ ۚ وَمَا يَعْلَمُ جُنُودَ رَبِّكَ إِلَّا هُوَ ۚ وَمَا هِىَ إِلَّا ذِكْرَىٰ لِلْبَشَرِ

وَٱلَّيْلِ إِذْ أَدْبَرَ

وَٱلصُّبْحِ إِذَآ أَسْفَرَ

إِنَّهَا لَإِحْدَى ٱلْكُبَرِ

لمن شاء منكم ان يتقدم او يتاخر

لِمَن شَآءَ مِنكُمْ أَن يَتَقَدَّمَ أَوْ يَتَأَخَّرَ

كُلُّ نَفْسٍۭ بِمَا كَسَبَتْ رَهِينَةٌ

إِلَّآ أَصْحَـٰبَ ٱلْيَمِينِ

فِى جَنَّـٰتٍ يَتَسَآءَلُونَ

مَا سَلَكَكُمْ فِى سَقَرَ

قَالُوا۟ لَمْ نَكُ مِنَ ٱلْمُصَلِّينَ

وَلَمْ نَكُ نُطْعِمُ ٱلْمِسْكِينَ

وَكُنَّا نَخُوضُ مَعَ ٱلْخَآئِضِينَ

وَكُنَّا نُكَذِّبُ بِيَوْمِ ٱلدِّينِ

حَتَّىٰٓ أَتَىٰنَا ٱلْيَقِينُ

فما تنفعهم شفاعة الشافعين

فَمَا تَنفَعُهُمْ شَفَـٰعَةُ ٱلشَّـٰفِعِينَ

فما لهم عن التذكرة معرضين

فَمَا لَهُمْ عَنِ ٱلتَّذْكِرَةِ مُعْرِضِينَ

كَأَنَّهُمْ حُمُرٌ مُّسْتَنفِرَةٌ

فَرَّتْ مِن قَسْوَرَةٍۭ

بل يريد كل امرئ منهم ان يؤتى صحفا منشرة

بَلْ يُرِيدُ كُلُّ ٱمْرِئٍ مِّنْهُمْ أَن يُؤْتَىٰ صُحُفًا مُّنَشَّرَةً

كلا بل لا يخافون الاخرة

كَلَّا ۖ بَل لَّا يَخَافُونَ ٱلْـَٔاخِرَةَ

كَلَّآ إِنَّهُۥ تَذْكِرَةٌ

فَمَن شَآءَ ذَكَرَهُۥ

وما يذكرون الا ان يشاء الله هو اهل التقوى واهل المغفرة

وَمَا يَذْكُرُونَ إِلَّآ أَن يَشَآءَ ٱللَّهُ ۚ هُوَ أَهْلُ ٱلتَّقْوَىٰ وَأَهْلُ ٱلْمَغْفِرَةِ

SJUTTIOFJÄRDE SURAN
AL-MUDDATHTHIR
(DU SOM SVEPER IN DIG)
Mekka-perioden
EFTER Profetens första uppenbarelse – som utgjordes av de fem första
verserna av sura 96 (”Grodden”) – följde en tid då han inte mottog någon
uppenbarelse. Hur länge detta avbrott i uppenbarelserna (fatrat alwa
hy) varade kan inte exakt fastställas; det kan ha varat så kort tid som
sex månader eller så lång tid som tre år. För Profeten var detta en tid av
svår ångest: uppenbarelsernas uteblivande var nära att få honom att tro
att hans tidigare erfarenhet i grottan på berget Hira’ (se den inledande
kommentaren till sura 96) hade varit en illusion, och det var enbart på
grund av det moraliska stöd som hans hustru Khadidjah gav honom och
hennes klippfasta tro på hans profetiska kallelse, som han inte helt förlorade
modet och hoppet. Mot slutet av denna period hade Profeten en
vision – han såg ängeln Gabriel ”sittande mellan himmel och jord” –
och nästan omedelbart därefter uppenbarades denna sura. Och från och
med detta ögonblick blev, enligt hans egna ord, ”uppenbarelserna starka
och kontinuerliga” (Bukhari, Badal-Wahy och Kitab at-Tafsir; även
redovisat i Muslims ”traditions”-samling).
Även om några verser i denna sura kan ha uppenbarats vid en något senare
tidpunkt, står det utom tvivel att den i övrigt helt och hållet hör till
den tidigaste delen av Mekka-perioden, dvs. det första skedet av Profetens
verksamhet. Trots detta och trots dess korthet anger suran huvudelementen
i nästan alla de fundamentala tankar som Koranens förkunnelse
ger uttryck åt: Guds Enhet och Hans Väsens oförliknelighet, uppståndelsen
och domen, livet efter döden och den allegoriska (eller symboliska)
karaktären av beskrivningarna av detta liv, människans svaghet
och totala beroende av Gud, hennes fallenhet för högfärd, snikenhet och
egoism, hennes fulla ansvar för sina handlingar och sitt beteende, paradiset
och helvetet såsom de naturliga följderna av det liv människan levt
och inte som ”godtyckliga” belöningar eller straff, principen att all sann
religiös erfarenhet uppvisar en historisk kontinuitet, och flera andra föreställningar
och begrepp, som skulle vidareutvecklas i senare uppenbarelser.

Koranens Budskap

Koranensbudskap.se

Al-Muddaththir

Ordet muddaththir (en kontraherad form av mutadaththir) betyder ”den som höljer sig [el. ’sveper in sig’] i något”, och filologerna framhåller att verbet dathara
som är rotformen till detta particip kan uppfattas i såväl konkret som abstrakt mening. De flesta kommentatorer tolkar frasen ”Du som sveper in dig” bokstavligt och förmodar att den syftar på Profetens vana att svepa in sig i en mantel eller en filt när han kände att en uppenbarelse var på väg. Razi anmärker emellertid att
detta anrop kan vara en metafor med anspelning på det starka behov av ensamhet som Muhammad kände under den tid som föregick hans kallelse till profet (jfr den inledande kommentaren till sura 96); och detta skulle enligt Razi vara förklaringen till att han anropas på detta sätt för att i direkt anslutning därtill bli befalld: ”Stå upp och varna” – dvs. ”Lämna nu din ensamhet och stå upp inför all världen som förkunnare och varnare.” — Se not 1, sura 73 (ö.a.).

Ordagr.: ”rengör dina kläder (thiyab)”. I stort sett alla klassiska kommentatorer påpekar emellertid att ordet thawb och dess pluralform thiyab ofta används
som en metonymi för det som kläderna omsluter, dvs. människans ”kropp” eller, i överförd betydelse, hennes ”jag” eller ”hjärta” eller till och med hennes ”själstillstånd” eller ”uppförande” (Tadj al-Arus). I sin kommentar till denna vers fäster Zamakhshari läsarens uppmärksamhet vid de välbekanta idiomatiska uttrycken tahir ath-thiyab (”den som bär rena kläder”) och danis ath-thiyab (”den som bär smutsiga kläder”), och framhåller deras figurliga innebörd, ”utan vank eller brist” resp. ”lastbar och förrädisk”. Razi säger med gillande att ”enligt de flesta av de [tidiga] kommentatorerna är meningen [i denna vers] ’rena ditt hjärta från klandervärda tankar och känslor’”.



Ordagr.: ”ge inte förmåner för att få större förmåner tillbaka”.

Eftersom detta är första gången som ordet kafir förekommer i Koranen (före denna sura hade bara de första fem verserna av sura 96 uppenbarats), måste dess
användning här – och därmed i Koranen i dess helhet – ses i ljuset av den innebörd det hade i det arabiska språkbruket före Profeten Muhammad; det är därför
oegentligt att, som många muslimska teologer i efterklassisk tid och många västerländska Koranöversättare, återge det med ordet ”otrogen” i den speciella, begränsade betydelsen ”den som förkastar det system av lära och lag som Koranen ställt upp och som har utvidgats och preciserats i Profetens förkunnelse” – utan
det måste ha en vidare, mer allmängiltig innebörd. Denna innebörd finner man om man håller i minnet att den ursprungliga betydelsen av verbet kafara och det
av denna rot härledda participet kafir (liksom verbalsubstantivet kufr), är ”täcka”: så kallas i 57:20 (utan nedsättande avsikt) den som brukar jorden för
kafir, dvs. ”han täcker” det frö han sår med jord, liksom natten sägs ”täcka” (kafara) jorden med mörker. 

I verbets och med detta besläktade ordformers abstrakta betydelse ligger en bimening av uppsåt att dölja något som existerar eller förneka något som är sant. I Koranens språk – utom, som nämnts, i 57:20 – är en kafir en människa, ”som förnekar [el. ’vägrar att erkänna’] sanningen” i den mest vidsträckta, andliga bemärkelsen av detta sista ord, dvs. vare sig det avser insikt om den högsta sanningen – nämligen Guds existens – eller syftar på läror eller påbud, formulerade i den gudomliga Skriften, eller en för alla uppenbar moralisk norm, eller erkännande av och därmed tacksamhet för Guds gåvor. 
(Vad beträffar frasen alladhina kafaru och den nyans av uppsåt som den uttrycker, hänvisas till sura 2, not 6.)

Eller ”som Jag ensam har skapat” beroende på om man låter ordet wahid (”ensam”) syfta på Gud – med betonande av Guds unika roll som Skapare – eller
på just detta objekt för Hans skapelse, människan, vars liv börjar och slutar i total ensamhet (jfr 6:94 samt 19:80 och 95). I båda fallen riktas läsarens uppmärksamhet på människans absoluta beroende av Gud. 
Därutöver ligger det ännu en mening i versen, nämligen: ”Lämna åt Mig ensam att besluta vad som skall ske med den som glömmer att Jag är hans Skapare och Vidmakthållare” – vilket utesluter varje bestraffning av människohand av ”dem som förnekar sanningen”.

Ordagr.: ”för vilken Jag har jämnat ut [allt] i en [gynnsam] utjämning” – dvs. ”som Jag har skänkt vida större utvecklingsmöjligheter än andra levande varel-
ser”.

Ordagr.: ”han var (kana) en envis motståndare”. Ordet anid, av verbet anada, betecknar ”den som motarbetar eller förkastar en sanning, som han vet är
sanning” (Lisan al-Arab). Nyansen av envist motstånd förstärks genom användningen av hjälpverbet kana, vilket här anger att handlingen ständigt pågår (pågick). — Den följande satiriska beskrivningen av mannen (verserna 18–25), som kommentatorerna anser vara den rike qurayshiten Walid ibn al-Mughirah, och hans agerande, är hållen i tempus för fullbordad handling men återges här för stilens skull med presens (ö.a.).



I förening med verbet arhiqa (urhiquhu, ”Jag skall pålägga honom”) förmedlar ordet saud (”uppstigande”, ”bestigning”) den abstrakta bimeningen av något
tungt, mödosamt eller ångestskapande. I sammanhanget ovan är orden en anspelning på förlusten av människans ursprungliga oskuld – och det individuella och sociala lidande – som är den oundvikliga följden av hennes uppsåtliga åsidosättande av moraliska och andliga sanningar (”Guds budskap”) i denna värld och
som spärrar hennes väg mot fortsatt andlig utveckling i det kommande livet.

Ordet qutila kan förstås bokstavligt:
”han har dödats” eller, som en förbannelse, ”må [Gud] förgöra honom” (”måtte han förgås)” — så här ovan (ö.a.).
Eftersom en översättning efter bokstaven skulle vara meningslös, har många kommentatorer (bl.a. Tabari) velat se ordet som synonym till luina (passivformen av laana, ”förbanna”, ”fördöma”), vilket ger innebörden ”han har fördömts (el. ’utestängts från [Guds] nåd’)” eller ”måtte han fördömas …”.



Dvs. hans känslor blandar sig i spelet när han innerst inne förstår svagheten i sina argument (Razi)

Grundbetydelsen av ordet sihr, som vanligen betecknar ”trolldom” (”magi”), är ”förvandling av något från dess rätta [el. ’naturliga’] beskaffenhet till ett annat tillstånd” och används därför om den tjuskraft som exceptionell, bländande eller ”förhäxande” vältalighet kan utöva (Tadj al-Arus). När ordet används om Guds budskap i nedsättande syfte av förnekarna av sanningen, har det också bimeningen ”bedrägligt [el. ’vilseledande’] tillvägagångssätt”.

Detta är utan tvivel det första exemplet på Koranens användning av ordet saqar (”helvetets eld”), en av sju beteckningar för det lidande i livet efter detta som människan ådrar sig genom att synda och i denna värld slå dövörat till för andliga sanningar (jfr sura 15, not 33). Den allegoriska karaktären av denna och Koranens andra beskrivningar av människans tillstånd och fortsatta öde i det kommande livet framgår klart av de närmast följande verserna (28ff ).

Detta är en traditionell, bokstavlig tolkning av orden lawwahatun lil-bashar. – Författaren till denna kommentar, som utgår från grundbetydelsen av verbet laha ”bli synlig”, ”lysa fram”, ser för sin del denna ”intensiva” sidoform till verbets aktiva particip, lawwah som syftande på det förhållandet att syndaren genom sitt lidande blir varse sanningen i det som han i livet förnekade och inser sina misstag och uppsåtet bakom de onda handlingar som han begick och det ansvar han därigenom själv bär för sitt lidande efter döden. – Den omedelbart föregående versen 28 tolkar han i ljuset av ett liknande avsnitt i sura 87 (verserna 12–13): ”… [den] som blir lågornas rov i den stora Elden, där han varken kan leva eller dö”. (Ö.a.)

Medan flertalet av de klassiska kommentatorerna anser dessa ”nitton” vara de änglar som vaktar eller har tillsyn över helvetet — den följande versen 31 förefaller ge ett starkt stöd för denna åsikt (ö.a.) – för Razi fram tanken att talet 19 anspelar på de fysiska, intellektuella och emotionella krafter inom människan själv som kan höja henne långt över andra varelser men som, om de används felaktigt, kan leda till upplösning av hela hennes personlighet och orsaka henne svårt lidande i nästa liv. 

Enligt Razi har filosoferna (arbab al-hikmah) identifierat dessa krafter med, för det första, djurets – och följaktligen också människans – sju organiska funktioner (gravitation, inre s.k. kohesionskrafter, bortstötande av skadlig och absorbering av nyttig extern materia, assimilation av näringsämnen, tillväxt och fortplantning); för det andra, de fem ”yttre” eller fysiska sinnena (syn, hörsel, känsel, lukt och smak); för det tredje, de fem ”inre” eller intellektet tillhörande sinnena, vilka Ibn Sina – som Razi tydligen stöder sig på – definierar som a) förnimmelse av bilder förmedlade av de yttre sinnena, b) medveten assimilering av idéer, c) förmågan att minnas bilder förmedlade av sinnena, d) förmågan att minnas medvetet assimilerade idéer, och e) förmågan att ställa samman av sinnena förmedlade bilder med rena idéer. 

Till detta kommer slutligen sinnesrörelserna begär eller motvilja (resp. fruktan eller vrede), vilka har sin rot i både de ”yttre” och de ”inre” sinnena – varmed summan av de krafter som leder människans andliga utveckling uppgår till nitton. Det är alla dessa krafter – säger Razi – som tillåter människan att tänka konceptuellt och som i detta avseende placerar henne till och med högre än änglarna (jfr 2:30ff. och de därtill fogade noterna samt här följande not 16).

Eftersom det är krafterna att medvetet assimilera idéer och att tänka konceptuellt som låter människan komma till insikt om skillnaden mellan gott och ont och därigenom svinga sig upp till stora höjder i andens värld, betecknas dessa krafter som ”änglar” – detta är första gången i uppenbarelsernas tidsföljd som detta ord (malak, i plur. malaikah) uppträder. Då å andra sidan ringaktning för dessa krafter eller försök att utnyttja dem för ovärdiga eller orättfärdiga ändamål är rot och upphov till alla människans synder, talas det ovan om dem som ”Eldens väktare (ashab an-nar)”. — Översättaren känner här ett behov att framhålla att de i noterna 15 och 16 uttryckta, av Razi inspirerade tankarna ligger långt från huvudfåran i traditionell islamisk exeges (ö.a.).

Detta förefaller vara en anspelning på den allegoriska karaktären av detta avsnitt, som ”de som framhärdar i att förneka sanningen” inte vill medge, och därför inte kan förstå dess verkliga innebörd. När de spekulerar om skälen till att Muhammad – som de betraktar som Koranens ”författare” – skulle ha lagt särskild vikt vid ett visst tal, förleds de att fatta allegorin bokstavligt och sålunda att missförstå det väsentliga.

Nämligen via förståelsen av denna allegori, dvs. genom att därmed ha fått inblick i Koranens rationella behandling av alla frågor som rör tron. När ”de som
[i gångna tider] fick del av uppenbarelsen” här omnämns, är det första gången som principen att mänsklighetens religiösa erfarenhet utgör ett kontinuerligt historiskt fenomen berörs.

Här åsyftas de ljumma och osäkra, som trots att de känner skillnaden mellan rätt och orätt inte vågar ta steget till tron fullt ut.

Eller ”Så låter Gud den gå vilse som vill [gå vilse], och vägleder den som vill
[vägledas]”; (se not 4 till sura 14). Betoningen av att detta avsnitt är hållet i allegorisk form – betoningen ligger i frågan vad Gud kan ha menat med ”liknelsen”
(mathal) – har samma syfte som i 2:26, nämligen att förebygga att de som följer Koranen uppfattar dess beskrivningar av de yttersta tingen bokstavligt, ett syfte
som uttrycks på ett omisskännligt sätt i den avslutande meningen i avsnittet: ”Allt detta är enbart en påminnelse till människorna.” (Se också den följande noten 22.)

Ordagr.: ”detta” eller ”dessa” – beroende på om man fattar pronominet hiya som syftande på ett ord i singularis, i vilket fall det torde avse det feminina substantivet saqar, ”helveteselden” (Tabari, Zamakhshari, Baghawi, Ibn Kathir) –
eller på ett ord i pluralis nämligen, enligt Razis definition, ”dessa verser [i Koranen] med allegoriskt innehåll (hadhihi l-mutashabihat)”.

Detta är ett av de tidigaste exemplen på Koranens användning av partikeln wa, följd av genitiv, för att markera en ed eller en högtidlig förklaring – jämför
formeln ”jag tar den eller den till vittne på [el. ’han är mitt vittne’] att …” – för att ge tyngd åt en efterföljande utsaga om en sanning eller ett vittnesbörd om en
sanning. Här ovan är den sanning som framhävs på detta sätt underförstådd: liksom månens faser och växlingen mellan natt och dag följer som resultat av naturlagar, givna av Gud, är också syndarens lidande i det kommande livet ingenting annat än det naturliga resultatet av hans uppsåtliga onda handlingar i denna värld. (Se också not 7 till 2:7.)

Ordagr.: ”vem det än är av er som …” etc. – dvs. vare sig han valde att följa Guds kallelse eller ställde sig likgiltig till den – med undermeningen att också en sann troende kan slinta och begå felsteg och därför behöver varnas, även han.

Uttrycket ”de som hör till den högra sidan” (ashab al-yamin) baseras på den figurliga betydelsen av ordet yamin: ”rättfärdig” eller ”rättfärdighet” respektive
”salig” eller ”salighet”. Detta är sannolikt första gången som Koranen använder detta uttryck som uppenbarligen omfattar alla vilkas välförhållande i livet Gud
belönar med förlåtelse av de synder som de kan ha begått.

Eftersom den obligatoriska bönen (salah) ännu inte hade föreskrivits när denna tidiga sura uppenbarades, är det inte orimligt att anta att participet musallina
här används i ordets vidaste bemärkelse, nämligen ”de troende”.


Undermeningen är att ingen då kommer att erbjuda sig att tala till deras förmån inför Gud. Angående begreppet ”medling” i Islam, där det råder många
missuppfattningar, se 10:3 – ”Ingen kan tala [inför Honom] till förmån för en annan utan Hans tillåtelse” – och därtill fogad not 7.


Ordagr.: ”tvärtom vill var och en få en vidöppen [el. ’uppslagen’] Skrift” (dvs. lättbegriplig för alla); jfr 2:118, ”Varför talar inte Gud till oss eller ger oss
ett tecken?”, dvs. direkt och inte genom en profet. Stället ovan är det första exemplet i Koranen på förnekarnas ”inbilska” och ”överlägsna” attityd, som påtalas i så många sammanhang.


Nämligen enbart om Han i Sin nåd gör deras sinnen och hjärtan mottagliga för sanningen så att de – så att säga inifrån – leds att välja rätt. (Se också not 11
till 81:28–29 samt not 4 till 14:4.)