QuranReader

The Surah has been so named after the word al-Qiyamah in the first verse. This is not only the name but also the title of this Surah, for it is devoted to Resurrection itself.

<h2>Name</h2>
<p>The Surah has been so named after the word <em>al-Qiyamah</em> in the <a href=/75/1>first verse</a>. This is not only the name but also the title of this Surah, for it is devoted to Resurrection itself.</p>
<h2>Period of Revelation</h2>
<p>Although there is no tradition to indicate its period of revelation, yet there is in the subject matter of this Surah an internal evidence, which shows that it is one of the earliest Surahs to be sent down at Makkah. After <a href=/75/15>verse 15</a> the discourse is suddenly interrupted and the Holy Prophet (upon whom be peace) told: "Do not move your tongue to remember this Revelation hastily. It is Our responsibility to have it remembered and read. Therefore, when We are reciting it, listen to its recital carefully. Again, it is Our responsibility to explain its meaning." Then, from <a href=/75/20>verse 20</a> onward the same theme which was interrupted at <a href=/75/15>verse 15</a>, is resumed. This parenthetical passage, according to both the context and the traditions, has been interposed here for the reason that when the Angel Gabriel was reciting this Surah to the Holy Prophet, the Holy Prophet, lest he should forget its words later, was repeating them at the same moment. This in fact happened at the time when the coming down
and receipt of Revelation was yet a new experience for him and he was not yet fully used to receiving it calmly. There are two other instances also of this in the Qur'an. First, in Surah Ta Ha the Holy Prophet (upon whom be peace) has been told: "And see that you do not hasten to recite the Qur'an before its revelation is completed to you." (<a href=/20/114>v. 114</a>). Then, in Surah Al-A'la, it has been said: "We shall enable you to recite:, then you shall never forget. (<a href=/87/6>v. 6</a>). Later, when the Holy Prophet became fully used to receiving the Revelation well, there remained no need to give him any such instruction. That is why except for these, three, there is no other instance of this in the Qur'an.</p>
<h2>Theme and Subject Matter</h2>
<p>Most of the Surahs, from here till the end of the Qur'an, in view of their content and style, seem to have been sent down in the period when after the first seven verses of Surah Al-Muddaththir, revelation of the Qur'an began like a shower of rain:Thus, in the successively revealed Surahs Islam and its fundamental concepts and moral teachings were presented so forcefully and effectively in pithy, brief sentences and the people of Makkah warned so vehemently on their errors and deviations that the Quraish chiefs were utterly confounded. Therefore, before the next Hajj season came they held the conference for devising schemes to defeat the Holy Prophet (upon whom be peace) as has been mentioned in the Introduction to the Surah Al-Muddaththir above.</p>
<p>In this Surah, addressing thee deniers of the Hereafter, replies have been given to each of their doubts and objections, strong arguments have been given to prove the possibility, occurrence and necessity of the Resurrection and Hereafter, and also it has been pointed out clearly that the actual reason of the people's denying the Hereafter is not that they regard it as impossible rationally but because their selfish motives do not allow them to affirm it. At the same time, the people have been warned, as if to say: "The event, the occurrence of which you deny, will inevitably come: all your deeds will be brought and placed before you. As a matter of fact, even before any of you sees his record, he will be knowing fully well what he has done in the world, for no man is unaware of himself, no matter what excuses and pretenses he may offer to deceive the world and deceive himself in respect of his misdeeds."</p>


 لَآ أُقْسِمُ بِيَوْمِ ٱلْقِيَـٰمَةِ

ولا اقسم بالنفس اللوامة

وَلَآ أُقْسِمُ بِٱلنَّفْسِ ٱللَّوَّامَةِ

ايحسب الانسان الن نجمع عظامه

أَيَحْسَبُ ٱلْإِنسَـٰنُ أَلَّن نَّجْمَعَ عِظَامَهُۥ

بلى قادرين على ان نسوي بنانه

بَلَىٰ قَـٰدِرِينَ عَلَىٰٓ أَن نُّسَوِّىَ بَنَانَهُۥ

بل يريد الانسان ليفجر امامه

بَلْ يُرِيدُ ٱلْإِنسَـٰنُ لِيَفْجُرَ أَمَامَهُۥ

يَسْـَٔلُ أَيَّانَ يَوْمُ ٱلْقِيَـٰمَةِ

فَإِذَا بَرِقَ ٱلْبَصَرُ

وَجُمِعَ ٱلشَّمْسُ وَٱلْقَمَرُ

يقول الانسان يومئذ اين المفر

يَقُولُ ٱلْإِنسَـٰنُ يَوْمَئِذٍ أَيْنَ ٱلْمَفَرُّ

إِلَىٰ رَبِّكَ يَوْمَئِذٍ ٱلْمُسْتَقَرُّ

ينبا الانسان يومئذ بما قدم واخر

يُنَبَّؤُا۟ ٱلْإِنسَـٰنُ يَوْمَئِذٍۭ بِمَا قَدَّمَ وَأَخَّرَ

بل الانسان على نفسه بصيرة

بَلِ ٱلْإِنسَـٰنُ عَلَىٰ نَفْسِهِۦ بَصِيرَةٌ

وَلَوْ أَلْقَىٰ مَعَاذِيرَهُۥ

لا تحرك به لسانك لتعجل به

لَا تُحَرِّكْ بِهِۦ لِسَانَكَ لِتَعْجَلَ بِهِۦٓ

إِنَّ عَلَيْنَا جَمْعَهُۥ وَقُرْءَانَهُۥ

فاذا قراناه فاتبع قرانه

فَإِذَا قَرَأْنَـٰهُ فَٱتَّبِعْ قُرْءَانَهُۥ

ثُمَّ إِنَّ عَلَيْنَا بَيَانَهُۥ

كَلَّا بَلْ تُحِبُّونَ ٱلْعَاجِلَةَ

وَتَذَرُونَ ٱلْـَٔاخِرَةَ

وُجُوهٌ يَوْمَئِذٍ نَّاضِرَةٌ

إِلَىٰ رَبِّهَا نَاظِرَةٌ

وَوُجُوهٌ يَوْمَئِذٍۭ بَاسِرَةٌ

تَظُنُّ أَن يُفْعَلَ بِهَا فَاقِرَةٌ

كَلَّآ إِذَا بَلَغَتِ ٱلتَّرَاقِىَ

وَظَنَّ أَنَّهُ ٱلْفِرَاقُ

وَٱلْتَفَّتِ ٱلسَّاقُ بِٱلسَّاقِ

إِلَىٰ رَبِّكَ يَوْمَئِذٍ ٱلْمَسَاقُ

فَلَا صَدَّقَ وَلَا صَلَّىٰ

وَلَـٰكِن كَذَّبَ وَتَوَلَّىٰ

ثُمَّ ذَهَبَ إِلَىٰٓ أَهْلِهِۦ يَتَمَطَّىٰٓ

أَوْلَىٰ لَكَ فَأَوْلَىٰ

ثُمَّ أَوْلَىٰ لَكَ فَأَوْلَىٰٓ

ايحسب الانسان ان يترك سدى

أَيَحْسَبُ ٱلْإِنسَـٰنُ أَن يُتْرَكَ سُدًى

الم يك نطفة من مني يمنى

أَلَمْ يَكُ نُطْفَةً مِّن مَّنِىٍّ يُمْنَىٰ

ثُمَّ كَانَ عَلَقَةً فَخَلَقَ فَسَوَّىٰ

فجعل منه الزوجين الذكر والانثى

فَجَعَلَ مِنْهُ ٱلزَّوْجَيْنِ ٱلذَّكَرَ وَٱلْأُنثَىٰٓ

اليس ذلك بقادر على ان يحيي الموتى

أَلَيْسَ ذَٰلِكَ بِقَـٰدِرٍ عَلَىٰٓ أَن يُحْـِۧىَ ٱلْمَوْتَىٰ

SJUTTIOFEMTE SURAN
AL-QIYAMAH (UPPSTÅNDELSEN)
Mekka-perioden
UPPENBARAD under Mekka-periodens första tredjedel, uppehåller
sig denna sura nästan uteslutande – undantaget utgör de parentetiskt
inskjutna verserna 16–19 – vid ett enda tema, nämligen uppståndelsen,
vilket också är det namn som alltid använts om suran.

Koranens Budskap

Koranensbudskap.se

Al-Qiyamah

Genom att ”kalla till vittne” Uppståndelsens dag, dvs. tala om den som om den redan hade kommit, uttrycker denna fras vissheten att den skall komma.


Ordagr.: ”den anklagande själen” – dvs. människans undermedvetna insikt om att begå fel och brista i utförandet av sina uppgifter — det som vi brukar kalla samvetet (ö.a.).


Dvs. i en dubbel förmörkelse eller i en kollision mellan båda.

Ordagr.: ”vad hon har sänt framför sig och vad hon har lämnat efter sig”, dvs. varje god eller dålig handling som hon har begått eller underlåtit (Zamakhshari).


Ordagr.: ”Rör inte din tunga med det (bihi) för att det skall gå fort” – där pronominet hi utan tvivel syftar på uppenbarelsens innehåll. För att förstå detta parentetiska avsnitt (verserna 16–19), bör man jämsides läsa den besläktade texten i 20:114 och noten 100. Båda dessa ställen är i första hand riktade till Profeten, som sägs ha fruktat att han kunde glömma de uppenbarade orden om han inte upprepade dem i det ögonblick uppenbarelsen pågick; men båda har också en
vidare syftning och är tillämpliga på varje troende som läser, lyssnar till eller studerar Koranen. I 20:114 uppmanas människan att inte dra förhastade – och
kanske felaktiga – slutsatser av enstaka partier i Koranen, eftersom bara studiet av hela budskapet ger den rätta insikten. Å andra sidan läggs tonvikten ovan på
kravet att med tålamod tillägna sig de gudomliga orden, att grundligt tänka över innebörden av varje ord och uttryck och att undvika sådan brådska som leder
tankarna till en väloljad ”talmaskin” och dessutom gör den som läser, läser upp eller lyssnar till texten benägen att nöja sig med att uppfånga skönheten i Koranens språk utan att försöka förstå – eller ens lägga vikt vid – dess budskap.

Dvs. ”det ankommer på Oss att låta dig minnas det och att se till att läsningen sker med insikt om och känsla för budskapets betydelse”. Som framhålls i
föregående not kan Koranen inte förstås om man inte läser den med eftertanke, som ett sammanhållet helt, och inte som en samling moralregler, berättelser och
lagar utan inbördes sammanhang.


Ordagr.: ”följ då med framförandet” [el. ”läsningen”], dvs. budskapet som det är uttryckt i ord. Eftersom Gud uppenbarar Koranen och ger människan möjlighet att förstå dess innehåll, tillskriver Han Sig själv ”läsningen”.


Dvs. om man läser Koranen ”så som den bör läsas” (se not 7 ovan) blir den med Muhammad Abduhs ord – ”sin egen bästa kommentar”.


Ordagr.: ”Vem är en helbrägdagörare?” I sura 28, verserna 71 och 72, finns konstruktioner liknande denna.

Ordagr.: ”när ben binds samman med ben” – en idiomatisk fras som kan återges med orden: ”och plågan i detta skede läggs till slutskedets plåga” (Lane IV, 1471, med åberopande av både Qamus och Tadj al-Arus). — Frasen kan också ha den enkla konkreta innebörden ”benen sveps tillsammans in i svepningen” (Lane, ibid., Tadj al-Arus) (ö.a.). – Zamakhshari påpekar att ordet saq (”ben” el. ”skenben”) ofta brukas som metafor för ”svårighet”, ”mödor” eller ”häftighet” (shiddah); därav det vanliga uttrycket qamat al-harb ala saq, ”kriget bröt ut med stor häftighet” (Tadj al-Arus).


Ordagr.: ”Då drivs [hjorden] mot din Herre …” – här vill kommentarens författare läsa in ett underförstått ”nu då det är för sent att visa ånger” (ö.a.). Det
ord (yawma idhin) som inleder versen och som översatts med ”då” betyder bokstavligen ”den dagen”; det används emellertid ofta för att ange tid eller tidpunkt
utan närmare precisering.

Enligt Abu Hayyan ser flertalet kommentatorer i verserna 31–34 en beskrivning av Profetens oförsonlige fiende, Abu Djahl; se not 15 nedan (ö.a.).

Och till den självsäkra tron, som är rotad i den i hans omgivning härskande materialistiska synen att människan är ”sig själv nog” och därför inte har behov
av någon gudomlig ledning (jfr 96:6–8).

Nasai redovisar en ”tradition” enligt vilken Profeten riktade dessa ord till sin hätskaste motståndare i Mekka, Abu Djahl, som senare skulle stupa i slaget
vid Badr. Abu Djahl svarade: ”Hotar du mig, Muhammad? Vid Gud! Varken du eller din Herre förmår något mot mig, jag som är den mäktigaste man som trampat denna dalgång.” (Ö.a.)


16 Se 87:2 och not 1 angående den betydelse som kan läsas in i ordet sawwa; jfr också 91:7, not 5. Utsagan att Gud har skapat människan efter det att hon först
har varit en ”grodd som sätter sig fast” är ett metonymiskt uttryck för att Han begåvar denna (ursprungligen) primitiva form av liv med vad som beskrivs som
”själ”.