QuranReader

The Surah derived its name from the word an-Naba in the second verse. This is not only a name but also a title of its subject matter, for Naba implies the news of Resurrection and Hereafter and the whole Surah is devoted to the same theme.

<h2>Name</h2>
The Surah derived its name from the word an-Naba in the <a href=/78/2>second verse</a>. This is not only a name but also a title of its subject matter, for Naba implies the news of Resurrection and Hereafter and the whole Surah is devoted to the same theme.
<h2>Period of Revelation</h2>
As we have explained in the introduction to Surah Al-Mursalat, the theme of all the Surahs, from Al-Qiyamah to An-Naziat, closely resembles one another's, and all these seem to have been revealed in the earliest period at Makkah.
<h2>Theme and Subject Matter</h2>
Its theme also is the same as of Surah Al-Mursalat, i. e. to affirm the Resurrection and Hereafter, and to warn the people of the consequences of acknowledging or disacknowledging it.
When the Holy Prophet (upon whom be peace) first started to preach Islam in Makkah, his message consisted of three elements: (1) That none be held as an associate with Allah in Godhead; (2) that Allah had appointed him as His Messenger; (3) that this world will come to an end one day and then another world will be established when all the former and the latter generations will be resurrected with the same bodies in which they lived and worked in the world; then they will be called to account for their beliefs and deeds and those who emerge as believing and righteous in this accountability will go to Paradise and those who are proved to be disbelieving and wicked will live in Hell for ever.
Of these although the first thing was highly unpleasant for the people of Makkah, yet in any case they were not disbelievers in the existence of Allah. They believed in His Being the Supreme Sustainer, Creator and Providence and also admitted that all those beings whom they regarded as their deities, were themselves Allah's creatures. Therefore, in this regard the only thing they disputed was whether they had any share in the attributes and powers of Divinity and in the Divine Being itself or not.
As for the second thing, the people of Makkah were not prepared to accept it. However, what they could not possibly deny was that during the 40 years life that the Holy Prophet (upon whom be peace) had lived among them before his claim to Prophethood, they had never found him a lying deceitful person or the one who would adopt unlawful methods for selfish ends. They themselves admitted that he was a man possessed of wisdom, righteousness and moral superiority. Therefore, in spite of charging him with a thousand false accusations, nothing to say of making others believe, they were finding it difficult even for themselves to believe that although he was an honest and upright man in every other affair and dealing of life, yet, God forbid, a liar only in his claim to be a Prophet.
Thus, the first two things were not in fact so perplexing for the people of Makkah as the third thing. When this was presented before them, they mocked it most of all, expressed unusual wonder at it, and regarding it as remote from reason and impossible, started talking against it as incredible, even inconceivable, in their assemblies. But in order to bring them to the way of Islam it was absolutely essential that the doctrine of the Hereafter should be instilled into their minds, for without belief in this doctrine, it was not at all possible that they could adopt a serious attitude with regard to the truth and falsehood, could change their standard of values in respect of good and evil, and giving up worship of the world, could be inclined to follow the way that Islam urged them to follow. That is why in the earliest Surahs revealed at Makkah the doctrine of the Hereafter has been impressed and stressed more than anything else. However, the arguments for it have been given in
such a way that the doctrine of the Oneness of God (Tauhid) also is impressed on the minds automatically. This also contains brief arguments, here and there, to confirm the truth of the Holy Messenger of Allah and the Qur'an.
After understanding well why the theme of the Hereafter has been so frequently repeated in the Surahs of this period, let us now have a look at the subject matter of this Surah. In it first of all, allusion has been made to the common talk and the doubts that were being expressed in every street of Makkah and in every assembly of the people of Makkah on hearing the news about Resurrection. Then, the deniers have been asked: "Don't you see this earth which We have spread as a carpet for you? Don't you see the high mountains which we have so firmly placed in the earth?Don't you consider your own selves how We have created you as pairs of men and women?Don't you consider your sleep by which We make you seek a few hours rest after every few hours labour and toil so as to keep you fit for work in the world? Don't you see the alternation of the night and day which We are so regularly perpetuating precisely according to your needs and requirements?Don't you see the strongly fortified
system of the heavens above you? Don't you see the sun by means of which you are receiving your light and heat? Don't you see the rains which fall from the clouds and help produce corns and vegetables and luxuriant gardens? Do these things only tell you that the power of the Almighty Being Who has created them, will be unable to bring about Resurrection and establish the Next World? Then, from the supreme wisdom which is clearly working in this world around you, do you only understand this that although each part of it and each function of it is purposive, yet life is meaningless? Nothing could be more absurd and meaningless that after appointing man to the office of foreman and granting him vast powers of appropriation, in this workhouse, when he leaves the world after fulfilling his role, he should be let off without any accountability. He should neither be rewarded and granted pension on satisfactory work, nor subjected to any accountability and punishment on unsatisfactory
performance of duty.
After giving these arguments it has been emphatically stated that the Day of Judgment shall certainly come to pass on its appointed time. No sooner is the Trumpet sounded than whatever is being foretold shall appear before the eyes, and whether you believe in it today, or not, at that time you will come out in your multitudes from wherever you would be lying dead and buried to render your account. Your denial cannot in any way avert this inevitable event.
Then, in <a href=/78/21-30>vv. 21-30</a>; it has been stated that every single misdeed of those who do not expect any accountability to take place and have thus belied Our Revelations, lies reckoned and recorded with Us, and Hell is ever lying an ambush to punish them and punish them fully for all their doings. Then, in <a href=/78/31-36>vv. 31-36</a>, the best rewards of those who lived as responsible people in the world and have provided for their Hereafter beforehand have been mentioned. They have been reassured that they will not only be rewarded richly for their services but in addition they will also be given sufficient gifts.
In conclusion, the Divine Court in the Hereafter has been depicted, making it plain that there will be no question of somebody's being adamant in the matter of getting his followers and associates forgiven, none will speak without leave, and leave will be granted on the condition that intercession be made only for the one to whom leave of intercession will have been given, and the intercessor will say only what is right. Moreover, leave for intercession will be given only for those who had acknowledged the Truth in the world but were sinners; rebels of God and rejectors of the Truth will deserve no intercession at all.
The discourse has been concluded with this warning: The Day the coming of which is being foretold, shall certainly come to pass. Do not think it is yet far off, it is close at hand. Now, whoever wills, let him believe in it and take the way towards his Lord. But he who disbelieves, in spite of the warning, "will have all his deeds placed before him: and he will exclaim regretfully: "Oh, would that I were not born in the world!" At that time, his regrets will be about the same world of which he is so enamored today!

 عَمَّ يَتَسَآءَلُونَ

عَنِ ٱلنَّبَإِ ٱلْعَظِيمِ

ٱلَّذِى هُمْ فِيهِ مُخْتَلِفُونَ

ثُمَّ كَلَّا سَيَعْلَمُونَ

أَلَمْ نَجْعَلِ ٱلْأَرْضَ مِهَـٰدًا

وَٱلْجِبَالَ أَوْتَادًا

وَخَلَقْنَـٰكُمْ أَزْوَٰجًا

وَجَعَلْنَا نَوْمَكُمْ سُبَاتًا

وَجَعَلْنَا ٱلَّيْلَ لِبَاسًا

وَجَعَلْنَا ٱلنَّهَارَ مَعَاشًا

وبنينا فوقكم سبعا شدادا

وَبَنَيْنَا فَوْقَكُمْ سَبْعًا شِدَادًا

وَجَعَلْنَا سِرَاجًا وَهَّاجًا

وانزلنا من المعصرات ماء ثجاجا

وَأَنزَلْنَا مِنَ ٱلْمُعْصِرَٰتِ مَآءً ثَجَّاجًا

لِّنُخْرِجَ بِهِۦ حَبًّا وَنَبَاتًا

وَجَنَّـٰتٍ أَلْفَافًا

ان يوم الفصل كان ميقاتا

إِنَّ يَوْمَ ٱلْفَصْلِ كَانَ مِيقَـٰتًا

يوم ينفخ في الصور فتاتون افواجا

يَوْمَ يُنفَخُ فِى ٱلصُّورِ فَتَأْتُونَ أَفْوَاجًا

وفتحت السماء فكانت ابوابا

وَفُتِحَتِ ٱلسَّمَآءُ فَكَانَتْ أَبْوَٰبًا

وسيرت الجبال فكانت سرابا

وَسُيِّرَتِ ٱلْجِبَالُ فَكَانَتْ سَرَابًا

إِنَّ جَهَنَّمَ كَانَتْ مِرْصَادًا

لِّلطَّـٰغِينَ مَـَٔابًا

لَّـٰبِثِينَ فِيهَآ أَحْقَابًا

لا يذوقون فيها بردا ولا شرابا

لَّا يَذُوقُونَ فِيهَا بَرْدًا وَلَا شَرَابًا

إِلَّا حَمِيمًا وَغَسَّاقًا

انهم كانوا لا يرجون حسابا

إِنَّهُمْ كَانُوا۟ لَا يَرْجُونَ حِسَابًا

وَكَذَّبُوا۟ بِـَٔايَـٰتِنَا كِذَّابًا

وَكُلَّ شَىْءٍ أَحْصَيْنَـٰهُ كِتَـٰبًا

فذوقوا فلن نزيدكم الا عذابا

فَذُوقُوا۟ فَلَن نَّزِيدَكُمْ إِلَّا عَذَابًا

إِنَّ لِلْمُتَّقِينَ مَفَازًا

حَدَآئِقَ وَأَعْنَـٰبًا

وَكَوَاعِبَ أَتْرَابًا

لا يسمعون فيها لغوا ولا كذابا

لَّا يَسْمَعُونَ فِيهَا لَغْوًا وَلَا كِذَّٰبًا

جَزَآءً مِّن رَّبِّكَ عَطَآءً حِسَابًا

رب السماوات والارض وما بينهما الرحمن لا يملكون منه خطابا

رَّبِّ ٱلسَّمَـٰوَٰتِ وَٱلْأَرْضِ وَمَا بَيْنَهُمَا ٱلرَّحْمَـٰنِ ۖ لَا يَمْلِكُونَ مِنْهُ خِطَابًا

يوم يقوم الروح والملائكة صفا لا يتكلمون الا من اذن له الرحمن وقال صوابا

يَوْمَ يَقُومُ ٱلرُّوحُ وَٱلْمَلَـٰٓئِكَةُ صَفًّا ۖ لَّا يَتَكَلَّمُونَ إِلَّا مَنْ أَذِنَ لَهُ ٱلرَّحْمَـٰنُ وَقَالَ صَوَابًا

ذلك اليوم الحق فمن شاء اتخذ الى ربه مابا

ذَٰلِكَ ٱلْيَوْمُ ٱلْحَقُّ ۖ فَمَن شَآءَ ٱتَّخَذَ إِلَىٰ رَبِّهِۦ مَـَٔابًا

انا انذرناكم عذابا قريبا يوم ينظر المرء ما قدمت يداه ويقول الكافر يا ليتني كنت ترابا

إِنَّآ أَنذَرْنَـٰكُمْ عَذَابًا قَرِيبًا يَوْمَ يَنظُرُ ٱلْمَرْءُ مَا قَدَّمَتْ يَدَاهُ وَيَقُولُ ٱلْكَافِرُ يَـٰلَيْتَنِى كُنتُ تُرَٰبًۢا

SJUTTIOÅTTONDE SURAN
AN-NABA (TILLKÄNNAGIVANDET)
Mekka-perioden
ÄMNET för denna sura, som otvivelaktigt hör till slutet av Mekka-perioden
(Suyuti), är fortsättningen på människans liv efter den fysiska
döden, dvs. uppståndelsen och Guds yttersta dom. Dess vedertagna titel
(An-Naba) är ett ord som återfinns i surans andra vers.

Koranens Budskap

Koranensbudskap.se

An-Naba

Frågan om det finns ett liv efter döden, som mer än andra sysselsätter människornas tankar, har besvarats genom tiderna på olika sätt. Det är självfallet inte
möjligt att beskriva de oräkneliga variationer som svaren på denna fråga uppvisar; icke desto mindre kan man urskilja vissa huvudtankegångar, vars omnämnande kan vara nyttigt för en bättre förståelse av Koranens behandling av detta
problem. Några människor – sannolikt en minoritet – torde vara övertygade om
att kroppens död är liktydig med personlighetens totala och oåterkalleliga utslocknande och att allt tal om ett kommande liv endast är en produkt av önsketänkande. Andra anser att det högsta i människan efter individens död återvänder till sitt förmenta ursprung – uppfattat som ”allsjälen” – och helt sammansmälter med denna. Några tror på den individuella själens överflyttning i dödsögonblicket till en annan kropp, en människas eller ett djurs, men utan att det
individuella medvetandet bevaras. Åter andra menar att endast själen och inte
människans ”personlighet” i dess helhet lever vidare efter döden – dvs. lever befriad från kroppen, i en rent andlig existens. Och några, slutligen, tror på ett
överlevande utan begränsning av den individuella personligheten och medvetandet, och betraktar död och uppståndelse som två intimt förbundna faser av
det positiva återskapandet av hela den mänskliga personligheten i den form som
kan bli nödvändig; och detta är Koranens syn på det kommande livet.


Se sura 6, not 30, angående översättningen av partikeln thumma.

Se 16:15 – ”Han har sänkt ned i jorden [fast förankrade] berg, så att den inte
svajar under er fot” – och den därtill fogade noten 11, som ger en förklaring till
omnämnandet av bergen som ”tältpålar” eller ”-pinnar” (awtad). – Hela detta
avsnitt (verserna 6–16) tjänar till belysning av Guds allmakt och skaparkraft,
som om texten sade: ”Är inte Han som har skapat universum också i stånd att
återuppväcka och återskapa människan i den form Han finner nödvändig?”

Dvs. ”med samma kraft har Vi hos er och andra levande varelser skapat de två
könens märkliga polaritet”. Polaritetens fenomen, som kan iakttas överallt i universum (se 36:36 och den därtill fogade noten 20), blir ytterligare belyst i verserna 9–11.

Zamakhshari framhåller att en av grundbetydelserna av ordet subat är ”avskärande” (qat), dvs. ”död” eller ”avbrott”; den berömde filologen från andra århundradet efter hidjrah, Abu Ubaydah Mamar ibn al-Muthanna, förklarar enligt ett citat hoa Razi att sömnen här behandlas som något ”analogt (shibh) med
döden”.

Enligt Zamakhshari är ordet maash (”livsuppehälle”, ”levebröd”) här synonymt med ”liv”. I motsatsparet sömn (”död”) och vaket tillstånd (”liv”) kan manse en anspelning på den fysiska döden och den därpå följande uppståndelsen (jfr 6:60).

Med talet sju antyds mångfalden av kosmiska system (se sura 2, not 20).

Här underförstås att de överväldigande bevis på ett syfte och en plan bakom
allt som kan iakttas i naturen pekar mot existensen av en medveten Skapare som
”inte har skapat [allt] detta i blindo” (3:191) och som – vilket betonas i det följande – skall fälla Sin dom över varje människas vilja eller avsaknad av vilja att leva efter de moraliska normer som klargjorts för henne både genom hennes
medfödda instinktiva urskillning och av Guds uppenbarelser.


Se not 6 till 77:13. Detta avsnitt anknyter till verserna 4–5.

Dvs. – om man uppfattar detta som allegori – ”dess hemligheter skall öppnas för människans förstånd” – varigenom begreppet ”Åtskillnadens dag” får en ytterligare dimension.


Se not 89 till 20:105–107 samt not 63 till 14:48.

Dvs. inte för evigt, eftersom ordet huqb eller hiqbah (med den ovan använda pluralformen ahqab) inte betecknar annat än ”tidrymd” eller ”lång tid” (Djawhari) – eller enligt andra källor ”åttio år”, ”många år” eller ”åratal” (Qamus,
Asas, Lisan al-Arab etc). Men oavsett hur ordet exakt definieras är det tydligt
att det innebär en begränsad tidrymd och inte ”evig tid”, och detta stämmer väl
överens med de många utsagor i Koranen enligt vilka det lidande som beskrivs
som ”helvete” inte är evigt (se not 112 till sista stycket av 6:128), liksom med
flera styrkta yttranden av Profeten (t.ex. det som citeras i not 10 till 40:12).

En förklaring till ordet ghassaq ges i not 47 till 38:57–58. Angående ordet hamim hänvisas till not 60 till 6:70.

Ordagr.: ”Vi skall inte ge er mer av något annat än lidande” – dvs. till dess de
synder som de begått i denna värld sonats genom ett proportionerligt lidande i
det kommande livet – ty ”den som [på Räkenskapens dag] för med sig en dålig
handling, skall straffas bara med det som motsvarar denna handling och ingen
orätt skall tillfogas dem” (6:160).

Dvs. uppfyllelse av alla människans innersta önskningar och drömmar
(Razi), symboliserade av de ”lummiga parker” och annat som nämns i det följande. — Abdallah Yusuf Ali säger i sina kommentarer till detta avsnitt bland mycket annat att druvorna är symbolen för ”den gudomliga Kärlekens rena vin”
(ö.a.).

Se sura 56, not 15, om återgivandet av atrab. — Översättaren, som följer den traditionella exegesen, uppfattar ordet kawaib som en anspelning på ungdomlighet och oskuldsfullhet och har därför för uttrycket kawaiba atraban valt frasen ”följeslagerskor, evigt unga som de själva”. Kommentarens författare har för sin del velat återge kawaib med ”följeslagare” och för om detta följande (här något förkortade) resonemang: Substantivet kab – besläktat med participet kaib (plur. kawaib) – har många betydelser av vilka en är ”framskjuten ställning”, ”hög rang” eller ”ära” (Lisan al-Arab); verbet kaaba, använt om en person, betyder ”upphöja till en hög ställning” etc. (ibid.). 
Med utgångspunkt i denna överförda betydelse har verbets grundform kaaba och participet kaib kommit att användas, särskilt i det talade språket, för att beteckna ”en flicka, vars bröst börjat anta rundade konturer” och i anslutning till detta vill många kommentatorer i ordet kawaib se en anspelning på ”ungdomliga följeslagerskor”, vars uppgift är att förljuva tillvaron för de manliga invånarna i paradiset.
Då bortser man dels från det faktum att alla Koranens beskrivningar av paradisets fröjder gäller män och kvinnor i lika mån, dels från att nyssnämnda användning av ordet kaib är en härledd tilläggsbetydelse, baserad på den figurliga innebörden av kab som något ”framträdande” eller ”iögonenfallande” och ersätter alltså detta bildliga uttryck med den bokstavliga betydelsen av något som i fysisk mening är framträdande; detta kan inte vara berättigat. Om man betänker att Koranens beskrivningar av paradisets fröjder alltid är allegorier, blir det emellertid klart att ordet kawaib i sammanhanget ovan inte kan ha annan mening än ”synnerligen framstående”, dvs. förtjänstfulla [el. ”värdiga”] personer, utan angivande av kön, och att det här i förening med ordet atrab betecknar ”värdiga och jämbördiga följeslagare” – med anspelning sålunda på de saligas inbördes förbindelser och med betoning av deras harmoniska samvaro och av det faktum att de alla är absolut jämlika i fråga om rang och värdighet. Se också not 13 till 56:34. – Det är självfallet så som kommentarens författare säger att paradisets fröjder enligt Koranen inte är förbehållna enbart männen (se t.ex. 9:72); men
eftersom beskrivningarna av dessa fröjder av uppenbara skäl bör förstås som allegorier, kan det vara befogat att framhålla att det i ordet kawaib, med de betydelsenyanser som häftar vid det, här inte  behöver ligga mer än en anspelning på den ungdomliga entusiasm och friska renhet som utmärker förhållandet mellan paradisets invånare. (Ö.a.)

Dvs. som en yttring av Guds oändliga godhet, utan relation till vad människan har förtjänat med sina handlingar.

Ordagr.: ”själen” i singularis men med syftning på alla själar. Detta är enligt
Ibn Abbas, Qatadah och Al-Hasan alBasri (alla citerade av Tabari) innebörden
av ar-ruh i detta sammanhang. — Några kommentatorer uppfattar ar-ruh här
som syftande på Gabriel, uppenbarelsens ängel (ö.a.).

Detta gäller också profeternas symboliska rätt att på Domens dag tala ”till förmån för” syndarna (se 10:3 – ”Ingen kan tala [inför Honom] till förmån för en annan utan Hans tillåtelse” – och den därtill fogade noten 7, som klargör att
denna tillåtelse betyder att Gud redan har godtagit syndarens ånger). I ett vidare sammanhang innebär orden att den som erhållit Guds tillåtelse att tala ”inte säger annat än det som är rätt och sant”, att det är uteslutet att någon på Domens dag skulle kunna yttra en lögn.

fr 69:1 och den därtill fogade noten 1. Det är, objektivt sett, det ögonblick då den slutliga sanningen om människans liv och dess syfte står fullt klar för hennes förstånd.