QuranReader

It is derived from the very first verse; Wayl-ul-lil mutaffifin.

<h2>Name</h2>
<p>It is derived from the very <a href=/83/1>first verse</a>; <em>Wayl-ul-lil mutaffifin</em>.</p>
<h2>Period of Revelation</h2>
<p>The style of the Surah and its subject matter clearly show that it was revealed in the earliest stage at Makkah, when surah after surah was being revealed to impress the doctrine of the Hereafter on the people's minds. This Surah was revealed when they had started ridiculing the Muslims and disgracing them publicly in the streets and in their assemblies, but persecution and manhandling of the Muslims had not yet started. Some commentators regard this as a Madani Surah. This misunderstanding has been caused by a tradition from Ibn Abbas according to which when the Holy Prophet (upon whom be peace) arrived in Madinah, the evil of giving short weight and measure was widespread among the people there. Then Allah sent down <em>Wayl ul-lil mutaffifin</em> and the people began to give full weight and measure. (Nasa'i, Ibn Majah, Ibn Marduyah, Ibn Jarir, Baihaqi: <em>Shu\`ab-il-Iman</em>) But, as we have explained in the introduction to Surah Ad-Dahr, the common practice with the
Companions and their successors was that when they found that a verse applied to a certain matter of life, they would say that it had been sent down concerning that particular matter. Therefore, what is proved by the tradition of Ibn Abbas is that when after his emigration to Madinah the Holy Prophet (upon whom be peace) saw that the evil was widespread among the people there, he recited this Surah before them by Allah's Command and this helped them mend their ways.</p>
<h2>Theme and Subject Matter</h2>
<p>The theme of this Surah too is the Hereafter. In the <a href=/83/1-6>first six verses</a> the people have been taken to task for the prevalent evil practice in their commercial dealings. When they had to receive their due from others, they demanded that it be given in full, but when they had to measure or weigh for others, they would give less than what was due. Taking this one evil as an example out of countless evils prevalent in society, it has been said that it is an inevitable result of the heedlessness of the Hereafter. Unless the people realized that one day they would have to appear before God and account for each single act they performed in the world, it was not possible that they would adopt piety and righteousness in their daily affairs. Even if a person might practice honesty in some of his less important dealings in view of "honesty is the best policy," he would never practice honesty on occasions when dishonesty would seem to be "the best policy". Man can develop true and enduring
honesty only when he fears God and sincerely believes in the Hereafter, for then he would regard honesty not merely as "a policy" but as "a duty" and obligation, and his being constant in it, or otherwise, would not be dependent on its being useful or useless in the world.</p>
<p>Thus, after making explicit the relation between morality and the doctrine of the Hereafter in an effective and impressive way, in <a href=/83/7-17>vv. 7-17</a>, it has been said: The deeds of the wicked are already being recorded in the black list of the culprits, and in the Hereafter they will meet with utter ruin. Then in <a href=/83/18-28>vv. 18-28</a>, the best end of the virtuous has been described and it has been laid that their deeds are being recorded in the list of the exalted people, on which are appointed the angels nearest to Allah.</p>
<p>In conclusion, the believers have been consoled, and the disbelievers warned, as if to say: "The people who are disgracing and humiliating the believers today, are culprits who, on the Resurrection Day, will meet with a most evil end in consequence of their conduct, and these very believers will feel comforted when they see their fate."</p>


 وَيْلٌ لِّلْمُطَفِّفِينَ

الذين اذا اكتالوا على الناس يستوفون

ٱلَّذِينَ إِذَا ٱكْتَالُوا۟ عَلَى ٱلنَّاسِ يَسْتَوْفُونَ

واذا كالوهم او وزنوهم يخسرون

وَإِذَا كَالُوهُمْ أَو وَّزَنُوهُمْ يُخْسِرُونَ

الا يظن اولئك انهم مبعوثون

أَلَا يَظُنُّ أُو۟لَـٰٓئِكَ أَنَّهُم مَّبْعُوثُونَ

يوم يقوم الناس لرب العالمين

يَوْمَ يَقُومُ ٱلنَّاسُ لِرَبِّ ٱلْعَـٰلَمِينَ

كلا ان كتاب الفجار لفي سجين

كَلَّآ إِنَّ كِتَـٰبَ ٱلْفُجَّارِ لَفِى سِجِّينٍ

وَمَآ أَدْرَىٰكَ مَا سِجِّينٌ

وَيْلٌ يَوْمَئِذٍ لِّلْمُكَذِّبِينَ

الذين يكذبون بيوم الدين

ٱلَّذِينَ يُكَذِّبُونَ بِيَوْمِ ٱلدِّينِ

وما يكذب به الا كل معتد اثيم

وَمَا يُكَذِّبُ بِهِۦٓ إِلَّا كُلُّ مُعْتَدٍ أَثِيمٍ

اذا تتلى عليه اياتنا قال اساطير الاولين

إِذَا تُتْلَىٰ عَلَيْهِ ءَايَـٰتُنَا قَالَ أَسَـٰطِيرُ ٱلْأَوَّلِينَ

كلا بل ران على قلوبهم ما كانوا يكسبون

كَلَّا ۖ بَلْ ۜ رَانَ عَلَىٰ قُلُوبِهِم مَّا كَانُوا۟ يَكْسِبُونَ

كلا انهم عن ربهم يومئذ لمحجوبون

كَلَّآ إِنَّهُمْ عَن رَّبِّهِمْ يَوْمَئِذٍ لَّمَحْجُوبُونَ

ثُمَّ إِنَّهُمْ لَصَالُوا۟ ٱلْجَحِيمِ

ثم يقال هذا الذي كنتم به تكذبون

ثُمَّ يُقَالُ هَـٰذَا ٱلَّذِى كُنتُم بِهِۦ تُكَذِّبُونَ

كلا ان كتاب الابرار لفي عليين

كَلَّآ إِنَّ كِتَـٰبَ ٱلْأَبْرَارِ لَفِى عِلِّيِّينَ

وَمَآ أَدْرَىٰكَ مَا عِلِّيُّونَ

يَشْهَدُهُ ٱلْمُقَرَّبُونَ

إِنَّ ٱلْأَبْرَارَ لَفِى نَعِيمٍ

عَلَى ٱلْأَرَآئِكِ يَنظُرُونَ

تعرف في وجوههم نضرة النعيم

تَعْرِفُ فِى وُجُوهِهِمْ نَضْرَةَ ٱلنَّعِيمِ

يُسْقَوْنَ مِن رَّحِيقٍ مَّخْتُومٍ

ختامه مسك وفي ذلك فليتنافس المتنافسون

خِتَـٰمُهُۥ مِسْكٌ ۚ وَفِى ذَٰلِكَ فَلْيَتَنَافَسِ ٱلْمُتَنَـٰفِسُونَ

وَمِزَاجُهُۥ مِن تَسْنِيمٍ

عينا يشرب بها المقربون

عَيْنًا يَشْرَبُ بِهَا ٱلْمُقَرَّبُونَ

ان الذين اجرموا كانوا من الذين امنوا يضحكون

إِنَّ ٱلَّذِينَ أَجْرَمُوا۟ كَانُوا۟ مِنَ ٱلَّذِينَ ءَامَنُوا۟ يَضْحَكُونَ

واذا مروا بهم يتغامزون

وَإِذَا مَرُّوا۟ بِهِمْ يَتَغَامَزُونَ

واذا انقلبوا الى اهلهم انقلبوا فكهين

وَإِذَا ٱنقَلَبُوٓا۟ إِلَىٰٓ أَهْلِهِمُ ٱنقَلَبُوا۟ فَكِهِينَ

واذا راوهم قالوا ان هؤلاء لضالون

وَإِذَا رَأَوْهُمْ قَالُوٓا۟ إِنَّ هَـٰٓؤُلَآءِ لَضَآلُّونَ

وما ارسلوا عليهم حافظين

وَمَآ أُرْسِلُوا۟ عَلَيْهِمْ حَـٰفِظِينَ

فاليوم الذين امنوا من الكفار يضحكون

فَٱلْيَوْمَ ٱلَّذِينَ ءَامَنُوا۟ مِنَ ٱلْكُفَّارِ يَضْحَكُونَ

هل ثوب الكفار ما كانوا يفعلون

هَلْ ثُوِّبَ ٱلْكُفَّارُ مَا كَانُوا۟ يَفْعَلُونَ

ÅTTIOTREDJE SURAN
AL-MUTAFFIFIN
(DE SOM SNÅLAR MED
MÅTT OCH VIKT)
Perioden oviss
MÅNGA KÄLLOR – bland dem Suyuti – betraktar denna sura som
den sista som uppenbarades i Mekka. Ett antal styrkta ”traditioner” gör
det emellertid klart att åtminstone de fyra första verserna uppenbarades
kort efter Profetens ankomst till Medina (jfr Tabari, Baghawi, Ibn
Kathir); några kommentatorer går ännu längre och förlägger hela suran
till Medina-perioden. Om man beaktar alla tillgängliga vittnesbörd och
bortser från alla spekulationer, som endast bygger på ämne och stil, kan
man tryggt utgå från att huvuddelen av denna sura verkligen utgör den
sista uppenbarelsen i Mekka, medan det inledande avsnittet (som de
nyssnämnda ”traditionerna” uttryckligen hänvisar till) hör till den tidigaste
Medina-perioden. Suran som helhet står alltså – liksom sura 29
(Al-Ankabut) – på tröskeln mellan dessa två perioder. — Titeln är hämtad
från den första versen (ö.a.).

Koranens Budskap

Koranensbudskap.se

Al-Mutaffifin

Detta avsnitt (verserna 1–3) avser naturligtvis inte bara köpenskap och liknande utan det rör alla aspekter, både praktiska och moraliska, av människors inbördes förhållanden, och omfattar varje individs rättigheter och skyldigheter såväl som hans fysiska ägodelar.

Enligt några av de stora filologerna (t.ex. Abu Ubaydah såsom han citeras i
Lisan al-Arab) är ordet sidjdjin avlett av – eller rentav synonymt med – substan-
tivet sidjn, vilket betyder ”fängelse”. Några auktoriteter går vidare och tillägger
sidjdjin den figurliga betydelsen ”det som varar” eller ”består” (daim). När det
sålunda används metaforiskt om den orättfärdiges ”syndaregister”, förefaller or-
det vara avsett att framhäva omöjligheten att komma förbi detta register, som om
innehållet hade ”låsts fast” för evärdlig tid eller nedtecknats med outplånlig
skrift, vilket inte lämnar någon utväg för den berörde att komma undan; vers 9
tycks bekräfta detta. — Ordet marqum kan nämligen betyda ”brännmärkt”
(ö.a.).

Detta betyder att förnekandet av människans ansvar inför Gud – och därmed
av Hans dom – undantagslöst leder till synd och överträdelser av alla moralbud.

Ordagr.: ”[det onda] de gjorde [eg. ’förvärvade’] har bemäktigat sig deras
hjärtan”, dvs. genom att framhärda i synd har de steg för steg berövats känslan av
moraliskt ansvar och därigenom förmågan att föreställa sig Guds dom.

Dvs. som kontrast till de ondas gärningar (se vers 7 ovan). Vad gäller ordet
illiyyun (här i den böjda formen illiyyin), sägs det vara pluralis av illi eller illiyyah
(”höghet”, ”upphöjdhet”) eller också en pluralform utan singularis (Qamus, Tadj
al-Arus); under alla förhållanden är det en avledning av verbet ala, vilket betyder
”vara [el. ’bli’] hög” och, i figurlig bemärkelse, ”sublim”, ”upphöjd”. Ordet förekommer i den inte ovanliga, idiomatiska frasen huwa min illiyyat qawmihi (”han
tillhör de högt [el. ’högst’] uppsatta bland sitt folk”). Formen illiyyun kan därför
anses ungefärligen innebära ”sublim upphöjdhet” (Tadj al-Arus).

Dvs. av profeterna och de heliga från alla tider liksom av änglarna.


Jfr 75:23. Liksom på andra ställen i Koranen är de ”troner” (”divaner” eller
”högsäten”) som de rättfärdiga skall vila på i paradiset, symboler för fullkomlig
ro och uppfyllelse.

Ordagr.: ”vars avslutning (khitamuhu) är mysk”. Översättningen ovan bygger
på en tolkning som flera kommentatorer ur den andra generationen av muslimer
samt Abu Ubaydah ibn al-Muthanna gav denna text (alla citerade hos Razi).
Detta evighetens ”renade vin” (rahiq) – vilket i motsats till vin i denna världen
skall vara ”förseglat” (dvs. av Gud och alltså ha Hans sanktion) därför att ”ingenting finns i det som grumlar tankeredan och det ger inget rus” (37:47) – är
en ytterligare symbol för paradiset, som med hjälp av jämförelser med det som
människan kan uppleva i denna värld, ger en antydan om de lyckokänslor som i
nästa liv ligger i beredskap för de rättfärdiga, stegrade till en intensitet som överskrider allt vad de kan föreställa sig. Några av de stora muslimska mystikerna (såsom Djalal ad-Din ar-Rumi) ser i detta ”renade vin” en anspelning på skådandet
av Gud, en tolkning som förefaller försvarlig i ljuset av den följande texten.

Fastän de flesta klassiska kommentatorer uppfattar verbalsubstantivet tasnim
som namnet på en av paradisets ”källor” — som i översättningen ovan (ö.a.) –
eller ibland helt avstår från att definiera det, förefaller en annan tolkning vara
möjlig med utgångspunkt i sambandet mellan tasnim och verbet sannama (”lyf-
ta”, ”höja upp”), nämligen den att ordet pekar på den verkan som detta ”den gudomliga kunskapens vin” har på dem som ”dricker” av det i paradiset. Så sätter
också Ikrimah, en av den andra generationens män, enligt ett citat hos Razi, likhetstecken mellan tasnim och tashrif, ”förädlande” eller ”upphöjelse.

I originaltexten är denna och de fyra närmast följande verserna hållna i tempus för fullbordad handling, som om skeendet iakttogs ur den Yttersta dagens
perspektiv. Eftersom emellertid de föregående och efterföljande avsnitten (dvs.
verserna 18–28 och 34–36) är avfattade i futurum, kan verserna 29–33 (som
syftar på livet i denna värld) återges med tempus för pågående handling.

Ordagr.: ”de har inte sänts som väktare över dem”.

Med syftning på de rättfärdiga understryker Koranen upprepade gånger att
Gud på Domens dag ”skall rensa bort ur deras hjärtan (resp. ”bröst”) [alla rester
av gammalt] agg (ghill)” (7:43 och 15:47). Det vore därför oriktigt att tolka
orden ovan som ett uttryck för skadeglädje från de rättfärdigas sida över de straff
som i det kommande livet skall drabba dem som i denna värld förnekade sanningen; i stället bör de uppfattas som en metafor för deras känslor av glädje, lättnad och tacksamhet vid åsynen av ett lidande som de har förskonats från.