QuranReader

The Surah takes its name from the word al-A`la in the very first verse.

<h2>Name</h2>
<p>The Surah takes its name from the word <em>al-A\`la</em> in the very <a href=/87/1>first verse</a>.</p>
<h2>Period of Revelation</h2>
<p>The subject matter shows that this too is one of the earliest Surahs to be revealed, and the words: "We shall enable you to recite, then you shall never forget" of verse 6 also indicate that it was sent down in the period when the Holy Messenger (upon whom he Allah's peace) was not yet fully accustomed to receive Revelation and at the time Revelation came down he feared lest he should forget its words. If this verse is read along with <a href=/20/114>verse 114 of Surah Ta Ha</a> and <a href=/75/16-19>verses 16-19 of Al-Qiyamah</a> and the three verses are also considered with regard to their styles and contexts, the sequence of events seems to be that first in this Surah the Holy Prophet (upon whom be peace) was reassured to the effect: "Do not at all worry: We shall enable you to recite this Word, then you shall not forget it." Then after a lapse of time, on another occasion, when the Surah Al-Qiyamah was being revealed, the Holy Prophet involuntarily began to rehearse the words of the Revelation. Thereupon it was
said: "O Prophet do not move your tongue to remember this Revelation hastily. It is for Us to have it remembered and read. Therefore when We are reciting it, listen to its recital carefully. Again, it is for Us to explain its meaning."Last of all, on the occasion of the revelation of Surah Ta Ha, the Holy Prophet on account of human weakness, again became afraid lest his memory should fail to preserve some portion of the 113 verses which were continuously revealed at that time, and therefore, he began to memorize them. Thereupon, it was said: "And see that you do not hasten to recite the Quran before its revelation is completed to you."After this, it never so happened that he felt any such danger, for apart form these three places, there is no other place in the Quran where there might be a reference to this matter.</p>
<h2>Theme and Subject Matter</h2>
<p>This short surah contains three themes: <em>Tauhid</em>, instructions to the Holy Prophet (upon whom be peace) and the Hereafter.</p>
<p>In the <a href=/87/1>first verse</a>, the doctrine of <em>Tauhid</em> has been compressed into a single sentence, saying that Allah's name should be glorified and exalted, i. e. He should not be remembered by any name which mighty reflect a deficiency, fault, weakness, or an aspect of likeness, with created beings, for the root of all false creeds in the world are wrong concepts about Allah, which assumed the form of an erroneous name for His glorious and exalted Being. Therefore, for the correction of the creed, the primary thing is that Allah Almighty should be remembered only by the beautiful names which suit and befit Him.</p>
<p>In the next three verses, it has been said: "Your Lord, glorification of Whose name is being enjoined, is He Who created everything in the Universe, proportioned it, set it a destiny, taught it to perform the function for which it is created, and you witness this manifestation of His power day and night that He creates vegetation on the earth as well as reduces it to mere rubbish. No other being has the power to bring about spring nor the power to prevent autumn."</p>
<p>Then, in the following two verses, the Holy Prophet (upon whom be peace) his been consoled, as if to say: "Do not worry as to how you will remember word for word the Qur'an that is being revealed to you. It is for Us to preserve it in your memory, and its preservation is not in any way the result of any excellence in you but the result of Our bounty and favor, otherwise if We so will, We can cause you to forget it."</p>
<p>Then, the Holy Prophet (upon whom be peace) has been told: "You have not been made responsible to bring everyone on to the right path; your only duty is to convey the truth, and the simplest way of conveying the truth is that admonition be given to him who is inclined to listen to the admonition and accept it, and the one who is not inclined to it, should not be pursued. The one who fears the evil consequences of deviation and falsehood, will listen to the truth and accept it, and the wretched one who avoids listening to and accepting it, will himself see his evil end."'</p>
<p>The discourse has been summed up, saying: "Success is only for those who adopt purity of belief, morals and deed, and remember the name of their Lord and perform the Prayer. But, on the contrary, the people are wholly lost in seeking the ease, benefits and pleasures of the world, whereas they should actually endeavor for their well being in the Hereafter, for the world is transitory and the Hereafter everlasting and the blessings of the Hereafter are far better than the blessings of the world. This truth has not been expressed only in the Qur'an but in the books of the Prophets Abraham and Moses too, it had been brought to the notice of man.</p>


 سَبِّحِ ٱسْمَ رَبِّكَ ٱلْأَعْلَى

ٱلَّذِى خَلَقَ فَسَوَّىٰ

وَٱلَّذِى قَدَّرَ فَهَدَىٰ

وَٱلَّذِىٓ أَخْرَجَ ٱلْمَرْعَىٰ

فَجَعَلَهُۥ غُثَآءً أَحْوَىٰ

سَنُقْرِئُكَ فَلَا تَنسَىٰٓ

الا ما شاء الله انه يعلم الجهر وما يخفى

إِلَّا مَا شَآءَ ٱللَّهُ ۚ إِنَّهُۥ يَعْلَمُ ٱلْجَهْرَ وَمَا يَخْفَىٰ

وَنُيَسِّرُكَ لِلْيُسْرَىٰ

فَذَكِّرْ إِن نَّفَعَتِ ٱلذِّكْرَىٰ

سَيَذَّكَّرُ مَن يَخْشَىٰ

وَيَتَجَنَّبُهَا ٱلْأَشْقَى

الذي يصلى النار الكبرى

ٱلَّذِى يَصْلَى ٱلنَّارَ ٱلْكُبْرَىٰ

ثم لا يموت فيها ولا يحيى

ثُمَّ لَا يَمُوتُ فِيهَا وَلَا يَحْيَىٰ

قَدْ أَفْلَحَ مَن تَزَكَّىٰ

وَذَكَرَ ٱسْمَ رَبِّهِۦ فَصَلَّىٰ

بل تؤثرون الحياة الدنيا

بَلْ تُؤْثِرُونَ ٱلْحَيَوٰةَ ٱلدُّنْيَا

وَٱلْـَٔاخِرَةُ خَيْرٌ وَأَبْقَىٰٓ

ان هذا لفي الصحف الاولى

إِنَّ هَـٰذَا لَفِى ٱلصُّحُفِ ٱلْأُولَىٰ

صُحُفِ إِبْرَٰهِيمَ وَمُوسَىٰ

ÅTTIOSJUNDE SURAN
AL-ALA (DEN HÖGSTE)
Mekka-perioden
DENNA sura är högst sannolikt den åttonde i ordningen. Den benämning
som alltid använts om den är ordet al-ala i dess första vers.

Koranens Budskap

Koranensbudskap.se

Al-A'la

Dvs. Han ger det en följdriktig struktur och utrustar det med de egenskaper
som gör det lämpat för de 


Jfr sista meningen i 25:2 och den därtill fogade noten 3 samt 20:50 och not
31.

Dvs., som en metonymi: ”låter livet spira för att sedan övergå i död”.

De klassiska kommentatorerna uppfattar dessa ord som särskilt riktade till
Profeten och tror därför att de syftar på uppenbarelsen av Koranen, som han
s.a.s. undervisas om och som då också omfattas av löftet att han ingenting skall
glömma, ”utom det som Gud vill”. Denna sista sats har varit och förblivit ett
svårt huvudbry för kommentatorerna, eftersom det är ett orimligt antagande att
Han, som har uppenbarat Koranen för Profeten, skulle föranleda honom att
glömma vad det än kan vara av den. Många föga övertygande förklaringar har
därför lagts fram från äldsta tider till dessa dagar, varav den minst övertygande är
”abrogationsteorin”, denna den rådlöse Koran-kommentatorns räddning (som
har bemötts i not 87 till 2:106). Denna förmenta tolkningssvårighet försvinner
emellertid så snart man inser att passusen ovan, fastän formellt riktad till Profeten, vänder sig till människan i gemen och att den har nära samband med en tidigare uppenbarelse – nämligen de fem första verserna av sura 96 (”Grodden”) och
speciellt verserna 3–5, som säger att Gud har ”lärt människan vad hon inte visste”. I not 3 fogad till nämnda verser har uppfattningen framförts att de anspelar
på mänsklighetens kumulativa förvärv av empiriskt och rationellt vetande, i det
att en generation lämnar summan av sitt vetande i arv till nästa generation och
en ny civilisation på liknande sätt ärver den föregående civilisationens samlade
vetande; det är just på detta fenomen som texten ovan syftar. Här omtalar Koranen att Gud, som har format allt, inklusive människan, med sikte på den uppgift
som det skapade skall fylla, har lovat människan Sin vägledning. Gud skall sätta
henne i stånd att förvärva (och sålunda till henne ”förmedla”) element av vetande som mänskligheten samlar, registrerar och, som kollektiv, ”minns” – utom vad
Gud låter människan ”glömma” (eller, med ett annat uttryck, ”skjuta ifrån sig”)
sedan det blivit överflödigt till följd av nya erfarenhetsrön och sådana mer omfattande och mer differentierade kunskapselement som förvärvas såväl på empirisk väg som genom analys och spekulation. Nästa mening gör det emellertid
klart att allt vetande som vunnits genom iakttagelse av den omgivande världen
och genom spekulativt tänkande – även om det är nödvändigt och av högt värde
– dock är underkastat bestämda begränsningar vad räckvidden beträffar, och
därför aldrig kan räcka för att låta människan få insikt om de yttersta sanningarna.

Ordagr.: ”om påminnelsen gagnar” (ö.a.). – Frasen tolkas av Baghawi (och
likaså av Razi i en alternativ analys) på följande sätt: ”[vare sig] påminnelsen blir
till gagn [eller inte]”.

Dvs. till följd av att han höll sig på avstånd från Guds påminnelse. (Jfr 74:28–
29.)

Dessa två namn står här enbart som exempel på äldre profetiska uppenbarelser
med understrykande, ännu en gång, av det dubbla faktum att mänsklighetens
religiösa erfarenheter utgör ett skeende med kontinuitet, och att de fundamentala sanningar som förkunnats av alla profeter i grunden är desamma. (Jfr också
53:36ff.) Substantivet suhuf (plur. av sahifah), vars egentliga betydelse är ”blad [i
en bok]” eller ”bokrulle”, är synonymt med kitab i detta ords alla bemärkelser
(Djawhari); den lämpligaste översättningen torde här vara ”uppenbarelser”.