QuranReader

The Surah is so designated after the word wal-fajr with which it opens.

<h2>Name</h2>
<p>The Surah is so designated after the word <em>wal-fajr</em> with which it opens.</p>
<h2>Period of Revelation</h2>
<p>Its contents show that it was revealed at the stage when persecution of the new converts to Islam had begun in Makkah. On that very basis the people of Makkah have been warned of the evil end of the tribes of Ad and Thamud and of Pharaoh.</p>
<h2>Theme and Subject Matter</h2>
<p>Its theme is to affirm the meting out of rewards and punishments in the Hereafter, which the people of Makkah were not prepared to acknowledge, Let us consider the reasoning in the order in which it has been presented.</p>
<p>First of all, swearing oaths by the dawn, the ten nights, the even and the odd, and the departing night, the listeners have been asked: "Are these things not enough to testify to the truth of that which you are refusing to acknowledge?" From the explanation that we have given of these four things in the corresponding notes, it will become clear that these things are a symbol of the regularity that exists in the night and day, and swearing oaths by these the question has been asked in the sense: Even after witnessing this wise system established by God, do you still need any other evidence to show that it is not beyond the power of that God Who has brought about this system to establish the Hereafter, and that it is the very requirement of his wisdom that He should call man to account for his deeds?</p>
<p>Then, reasoning from man's own history, the evil end of the Ad and the Thamud and Pharaoh has been cited as an example to show that when they transgressed all limits and multiplied corruption in the earth, Allah laid upon them the scourge of His chastisement. This is a proof of the fact that the system of the universe is not being run by deaf and blind forces, nor is the world a lawless kingdom of a corrupt ruler, but a Wise Ruler is ruling over it, the demand of Whose wisdom and justice is continuously visible in the world itself in man's own history that He should call to account, and reward and punish accordingly, the being whom He has blessed with reason and moral sense and given the right of appropriation in the world.</p>
<p>After this, an appraisal has been made of the general moral state of human society of which Arab paganism was a conspicuous example; two aspects of it in particular, have been criticized: first the materialistic attitude of the people on account of which overlooking the moral good and evil, they regarded only the achievement of worldly wealth, rank and position, or the absence of it, as the criterion of honor or disgrace, and had forgotten that neither riches was a reward nor poverty a punishment, but that Allah is trying man in both conditions to see what attitude he adopts when blessed with wealth and how he behaves when afflicted by poverty. Second, the people's attitude under which the orphan child in their society was left destitute on the death of the father. Nobody asked after the poor; whoever could, usurped the whole heritage left by the deceased parent, and drove away the weak heirs fraudulently. The people were so afflicted with an insatiable greed for wealth that
they were never satisfied however much they might hoard and amass. This criticism is meant to make them realize as to why the people with such an attitude and conduct in the life of the world should not be called to account for their misdeeds.</p>
<p>The discourse has been concluded with the assertion that accountability shall certainly be held and it will be held on the Day when the Divine Court will be established. At that time the deniers of the judgment will understand that which they are not understanding now in spite of instruction and admonition, but understanding then will be of no avail. The denier will regret and say, "Would that I had provided for this Day beforehand while I lived in the world." But his regrets will not save him from Allah's punishment. However, as for the people who would have accepted the Truth, which the heavenly books and the Prophets of God were presenting, with full satisfaction of the heart in the world, Allah will be pleased with them and they will be well pleased with the rewards bestowed by Allah. They will be called upon to join the righteous and enter Paradise.</p>


وَٱلشَّفْعِ وَٱلْوَتْرِ

وَٱلَّيْلِ إِذَا يَسْرِ

هَلْ فِى ذَٰلِكَ قَسَمٌ لِّذِى حِجْرٍ

الم تر كيف فعل ربك بعاد

أَلَمْ تَرَ كَيْفَ فَعَلَ رَبُّكَ بِعَادٍ

إِرَمَ ذَاتِ ٱلْعِمَادِ

التي لم يخلق مثلها في البلاد

ٱلَّتِى لَمْ يُخْلَقْ مِثْلُهَا فِى ٱلْبِلَـٰدِ

وثمود الذين جابوا الصخر بالواد

وَثَمُودَ ٱلَّذِينَ جَابُوا۟ ٱلصَّخْرَ بِٱلْوَادِ

وَفِرْعَوْنَ ذِى ٱلْأَوْتَادِ

ٱلَّذِينَ طَغَوْا۟ فِى ٱلْبِلَـٰدِ

فَأَكْثَرُوا۟ فِيهَا ٱلْفَسَادَ

فَصَبَّ عَلَيْهِمْ رَبُّكَ سَوْطَ عَذَابٍ

إِنَّ رَبَّكَ لَبِٱلْمِرْصَادِ

فاما الانسان اذا ما ابتلاه ربه فاكرمه ونعمه فيقول ربي اكرمن

فَأَمَّا ٱلْإِنسَـٰنُ إِذَا مَا ٱبْتَلَىٰهُ رَبُّهُۥ فَأَكْرَمَهُۥ وَنَعَّمَهُۥ فَيَقُولُ رَبِّىٓ أَكْرَمَنِ

واما اذا ما ابتلاه فقدر عليه رزقه فيقول ربي اهانن

وَأَمَّآ إِذَا مَا ٱبْتَلَىٰهُ فَقَدَرَ عَلَيْهِ رِزْقَهُۥ فَيَقُولُ رَبِّىٓ أَهَـٰنَنِ

كلا بل لا تكرمون اليتيم

كَلَّا ۖ بَل لَّا تُكْرِمُونَ ٱلْيَتِيمَ

ولا تحاضون على طعام المسكين

وَلَا تَحَـٰٓضُّونَ عَلَىٰ طَعَامِ ٱلْمِسْكِينِ

وتاكلون التراث اكلا لما

وَتَأْكُلُونَ ٱلتُّرَاثَ أَكْلًا لَّمًّا

وَتُحِبُّونَ ٱلْمَالَ حُبًّا جَمًّا

كلا اذا دكت الارض دكا دكا

كَلَّآ إِذَا دُكَّتِ ٱلْأَرْضُ دَكًّا دَكًّا

وجاء ربك والملك صفا صفا

وَجَآءَ رَبُّكَ وَٱلْمَلَكُ صَفًّا صَفًّا

وجيء يومئذ بجهنم يومئذ يتذكر الانسان وانى له الذكرى

وَجِا۟ىٓءَ يَوْمَئِذٍۭ بِجَهَنَّمَ ۚ يَوْمَئِذٍ يَتَذَكَّرُ ٱلْإِنسَـٰنُ وَأَنَّىٰ لَهُ ٱلذِّكْرَىٰ

يقول يا ليتني قدمت لحياتي

يَقُولُ يَـٰلَيْتَنِى قَدَّمْتُ لِحَيَاتِى

فيومئذ لا يعذب عذابه احد

فَيَوْمَئِذٍ لَّا يُعَذِّبُ عَذَابَهُۥٓ أَحَدٌ

وَلَا يُوثِقُ وَثَاقَهُۥٓ أَحَدٌ

يا ايتها النفس المطمئنة

يَـٰٓأَيَّتُهَا ٱلنَّفْسُ ٱلْمُطْمَئِنَّةُ

ارجعي الى ربك راضية مرضية

ٱرْجِعِىٓ إِلَىٰ رَبِّكِ رَاضِيَةً مَّرْضِيَّةً

فَٱدْخُلِى فِى عِبَـٰدِى

وَالشَّفْعِ وَالْوَتْرِ

وَاللَّيْلِ إِذَا يَسْرِ 

هَلْ فِي ذَلِكَ قَسَمٌ لِّذِي حِجْرٍ

Räcker inte denna försäkran för [att övertyga] den som är begåvad med insikt och förstånd?

أَلَمْ تَرَ كَيْفَ فَعَلَ رَبُّكَ بِعَادٍ 

HAR DU inte sett hur din Herre gick till väga mot [stammen] Aad?

إِرَمَ ذَاتِ الْعِمَادِ

Och mot Iram, [de tusen] pelarnas [stad],

الَّتِي لَمْ يُخْلَقْ مِثْلُهَا فِي الْبِلَادِ

vars like aldrig har återskapats på jorden

وَثَمُودَ الَّذِينَ جَابُوا الصَّخْرَ بِالْوَادِ

Och mot thamudenerna, som högg ut [sina bostäder] i dalens klippväggar

وَفِرْعَوْنَ ذِي الْأَوْتَادِ

Och mot [de oräkneliga] tältmasternas Farao?

الَّذِينَ طَغَوْا فِي الْبِلَادِ

[Alla] gick de för långt i sitt trots på jorden,

فَأَكْثَرُوا فِيهَا الْفَسَادَ

och de störde ordningen och spred överallt sedefördärv,

och därför lät din Herre straffets piska vina över dem.

إِنَّ رَبَّكَ لَبِالْمِرْصَادِ

Din Herre förtröttas sannerligen [inte] i Sin vaksamhet!

فَأَمَّا الْإِنسَانُ إِذَا مَا ابْتَلَاهُ رَبُّهُ فَأَكْرَمَهُ وَنَعَّمَهُ فَيَقُولُ رَبِّي أَكْرَمَنِ 

MEN vad människan beträffar säger hon, var gång hennes Herre för att pröva henne låter henne nå ära och välstånd: "Min Herre har hedrat mig [på grund av mina förtjänster]."

وَأَمَّا إِذَا مَا ابْتَلَاهُ فَقَدَرَ عَلَيْهِ رِزْقَهُ فَيَقُولُ رَبِّي أَهَانَنِ

Men då Han prövar henne genom att ge henne knappare utkomst, säger hon: "Min Herre skämmer ut mig."

كَلَّا بَل لَّا تُكْرِمُونَ الْيَتِيمَ

Nej, men [se på er själva]! Mot de faderlösa visar ni ingen givmildhet,

وَلَا تَحَاضُّونَ عَلَى طَعَامِ الْمِسْكِينِ

och ni uppmanar inte varandra att ge den nödställde att äta,

وَتَأْكُلُونَ التُّرَاثَ أَكْلًا لَّمًّا

och ni slukar [andras] arv med glupande aptit.

وَتُحِبُّونَ الْمَالَ حُبًّا جَمًّا

Och er kärlek till pengar känner inga gränser!

كَلَّا إِذَا دُكَّتِ الْأَرْضُ دَكًّا دَكًّا

Nej [tag er i akt]! När jordskorpan smulas sönder i stöt efter stöt,

وَجَاء رَبُّكَ وَالْمَلَكُ صَفًّا صَفًّا

och din Herre visar sig med änglarna i slutna led,

وَجِيءَ يَوْمَئِذٍ بِجَهَنَّمَ يَوْمَئِذٍ يَتَذَكَّرُ الْإِنسَانُ وَأَنَّى لَهُ الذِّكْرَى

och helvetet görs [synligt], den Dagen skall människan minnas [Våra varningar] - men vad hjälper det henne då att hon minns

يَقُولُ يَا لَيْتَنِي قَدَّمْتُ لِحَيَاتِي

[Då] kommer hon att säga: "Om jag ändå hade tänkt på [att med goda handlingar] förbereda mig för mitt liv [i evigheten]!"

فَيَوْمَئِذٍ لَّا يُعَذِّبُ عَذَابَهُ أَحَدٌ

Ingen straffar så hårt som Han den Dagen skall straffa,

وَلَا يُوثِقُ وَثَاقَهُ أَحَدٌ

och ingen kan fängsla med sådana bojor som Han.

يَا أَيَّتُهَا النَّفْسُ الْمُطْمَئِنَّةُ

[Då säger Gud till den rättfärdige:] "Du själ, som har kommit till ro!

ارْجِعِي إِلَى رَبِّكِ رَاضِيَةً مَّرْضِيَّةً

Vänd tillbaka till din Herre, tillfredsställd [med Hans gåvor och] omsluten av Hans välbehag!

فَادْخُلِي فِي عِبَادِي

ÅTTIONIONDE SURAN
AL-FADJR (GRYNINGSLJUSET)
Mekka-perioden
TITELN på denna sura – den tionde i uppenbarelsernas tidsordning –
har hämtats från dess första vers.

Al-Fajr

”Gryningen” (fadjr) eller ”gryningsljuset” torde symbolisera människans andliga uppvaknande; de ”tio nätterna” bör då vara en anspelning på den sista tredjedelen av månaden Ramadan, år 13 före hidjrah, den tid då Muhammad mottog sin första uppenbarelse (se den inledande kommentaren till sura 96) och därigenom fick möjlighet att bidra till mänsklighetens andliga uppvaknande. —
Enligt en annan, vanlig tolkning syftar de ”tio nätterna” på de första tio dagarna
i månaden dhu l-hidjdjah, då vallfärdsriterna äger rum (ö.a.).

Ordagr.: ”det jämna och det udda” eller ”det enda”; dvs. mångfalden i skapelsen i kontrast till Skaparens enhet och oförliknelighet (Baghawi, som åberopar
en utsaga av Said ibn al-Khudri, samt Tabari i en alternativ tolkning av frasen
ovan). Begreppet ”jämnt tal” förutsätter existensen av mer än en av samma slag,
med andra ord syftande på allt som har en (eller mer än en) motpart och således
ett bestämt samband med andra ting (jfr ordet azwadj i 36:36, där det anspelar
på den polaritet som kan iakttas i hela skapelsen). Mot detta står ordet al-watr –
al-witr i den vanligare stavningen enligt Nadjd-dialekten – vars grundbetydelse
är ”det som är udda” eller ”ett enda” och som därför används som ett namn på
Gud – eftersom ”ingen finns som kan liknas vid Honom” (112:4) och ”ingenting är som Han” (42:11).

En anspelning på den ”natt” som det andliga mörkret utgör och som går sin
gång tills den ”viker” – dvs. försvinner så snart människan blir fullt medveten
om Guds existens.

Ordagr.: ”Ligger det [inte] en ed (qasam) i detta?”, dvs. ett övertygande vittnesbörd om Guds existens och Enhet.


Se 7:65–72 och särskilt andra hälften av not 47 till 7:65. Iram, som nämns i
den följande versen, förefaller vara stammens legendariska huvudstad, nu begravd under sanden i öknen Al-Ahqaf.

Se sura 7, noterna 57 och 60. Den ”dal” som nämns i den fortsatta texten är
Wadi l-Qura, belägen norr om Medina på den gamla karavanvägen från Sydarabien till Syrien.

Se sura 38, not 16, där det ges en förklaring till detta epitet.

Denna fras, som inleds med partikeln fa-amma (”Men [el. ’och’] vad … beträffar”), knyter uppenbarligen an till orden i femte versen, ”Räcker inte denna
försäkran för [att övertyga] den som är begåvad med insikt och förstånd?” – med
undermeningen att människan som regel inte tänker på vad som skall komma
efter döden utan ägnar all sin uppmärksamhet åt denna värld och det som här ser
ut att vara till hennes omedelbara fördel (Zamakhshari, Razi, Baydawi).

Dvs. hon betraktar Guds gåvor som något som med rätta tillkommer henne
(Razi).

Dvs. hon ser inte avsaknaden eller förlusten av sitt välstånd som en prövning
utan uppfattar den som ett vittnesbörd om gudomlig ”orättvisa”, vilket i sin tur
kan leda henne till förnekande av Guds existens.


Dvs. ”ni känner er inte själva manade till sådan generositet” (jfr 107:3).

Nästan alla de klassiska kommentatorerna tolkar detta som syftande på
uppenbarandet (i ordets abstrakta mening) av Guds transcendentala majestät
och den annalkande domen.