QuranReader

The Surah has been so named after the very first word at-tin.

<h2>Name</h2>
<p>The Surah has been so named after the very first word <em>at-tin</em>.</p>
<h2>Period of Revelation</h2>
<p>According to Qatadah, this Surah is Madani. Two different views have been reported from Ibn Abbas: first that it is a Makki Surah, and second that it is Madani. But the majority of scholars regard it as a Makki revelation, a manifest symbol of which is the use of the words <em>hadh-al-balad-il-amin</em> (this city of peace) for Makkah. Obviously, if it had been revealed at Madinah, it would not be correct to use the words "this city" for Makkah Besides, a study of the contents of the Surah shows that it belongs to the earliest period of Makkah, for in it there is no sign whatever to indicate that during the period of its revelation any conflict had started between Islam and unbelief. Moreover, it reflects the same style of the earliest revelations of Makkah period in which briefly and succinctly the people have been made to realize that the judgment of the Hereafter is necessary and absolutely rational.</p>
<h2>Theme and Subject Matter</h2>
<p>Its theme is the rewards and punishments of the Hereafter. For this purpose first swearing an oath by the habitats of some illustrious Prophets, it has been stated that Allah has created man in the most excellent of molds. Although at other places in the Quran, this truth has been expressed in different ways, for example, at some places it has been said: "Allah appointed man His vicegerent on the earth and commanded the angels to bow down to him (Al-Baqarah: <a href=/2/30>30</a>,<a href=/2/34>34</a>, <a href=/6/165>Al-Anam: 165</a>, <a href=/7/11>Al-Araf: 11</a>, <a href=/15/28-29>Al-Hijr: 28-29</a>, <a href=/27/62>An-Naml: 62</a>, <a href=/38/71-73>Suad: 71-73</a>);" at others that: "Man has become bearer of the Divine trust, which the earth and the heavens and the mountains did not have the power to bear (<a href=/33/72>Al-Ahzab: 72</a>);" and at still others that: "We honored the children of Adam and exalted them above many of Our other creatures (Bani Israil 70)," yet here the statement made on oath in particular by the habitats of the Prophets that man has been created in the finest of molds, signifies that mankind has been
blessed with such an excellent mold and nature that it gave birth to men capable of attaining to the highest position of Prophethood, a higher position than which has not been attained by any other creature of God.</p>
<p>Then, it has been stated that there are two kinds of men. those who in spite of having been created in the finest of molds, become inclined to evil and their moral degeneration causes them to be reduced to the lowest of the low, and those who by adopting the way of faith and righteousness remain secure from the degeneration and consistent with the noble position, which is the necessary demand of their having been created in the best of molds. The existence among mankind of both these kinds of men is such a factual thing which no one can deny, for it is being observed and experienced in society everywhere at all times.</p>
<p>In conclusion, this factual reality has been used as an argument to prove that when among the people there are these two separate and quite distinct kinds, how can one deny the judgment and retribution for deeds If the morally degraded are not punished and the morally pure and exalted are not rewarded and both end in the dust alike, it would mean that there is no justice in the Kingdom of God; whereas human nature and common sense demand that a judge should do justice. How then can one conceive that Allah, Who is the most just of all judges, would not do justice?</p>


وَٱلتِّينِ وَٱلزَّيْتُونِ

وَهَـٰذَا ٱلْبَلَدِ ٱلْأَمِينِ

لقد خلقنا الانسان في احسن تقويم

لَقَدْ خَلَقْنَا ٱلْإِنسَـٰنَ فِىٓ أَحْسَنِ تَقْوِيمٍ

ثُمَّ رَدَدْنَـٰهُ أَسْفَلَ سَـٰفِلِينَ

الا الذين امنوا وعملوا الصالحات فلهم اجر غير ممنون

إِلَّا ٱلَّذِينَ ءَامَنُوا۟ وَعَمِلُوا۟ ٱلصَّـٰلِحَـٰتِ فَلَهُمْ أَجْرٌ غَيْرُ مَمْنُونٍ

فَمَا يُكَذِّبُكَ بَعْدُ بِٱلدِّينِ

اليس الله باحكم الحاكمين

أَلَيْسَ ٱللَّهُ بِأَحْكَمِ ٱلْحَـٰكِمِينَ

وَالتِّينِ وَالزَّيْتُونِ

وَهَذَا الْبَلَدِ الْأَمِينِ

لَقَدْ خَلَقْنَا الْإِنسَانَ فِي أَحْسَنِ تَقْوِيمٍ

Vi har sannerligen skapat människan i den bästa skepnad

ثُمَّ رَدَدْنَاهُ أَسْفَلَ سَافِلِينَ 

men därefter låtit henne sjunka lägre än de lägsta,

إِلَّا الَّذِينَ آمَنُوا وَعَمِلُوا الصَّالِحَاتِ فَلَهُمْ أَجْرٌ غَيْرُ مَمْنُونٍ

utom dem som tror och lever ett rättskaffens liv; ja, deras lön skall vara utan ände!

فَمَا يُكَذِّبُكَ بَعْدُ بِالدِّينِ

Vad kan hädanefter förmå dig [människa] att påstå att förkunnelsen [om uppståndelse, räkenskap och dom] är lögn?

أَلَيْسَ اللَّهُ بِأَحْكَمِ الْحَاكِمِينَ

NITTIOFEMTE SURAN
AT-TIN (FIKONTRÄDET)
Mekka-perioden
DENNA sura, som uppenbarades efter sura 85 (”Stjärnbilderna”),
framställer en fundamental etisk sanning med betonande av det faktum
att den är gemensam för all sann religiös förkunnelse. Fikonträdet, omnämnt
i första versen, har fått ge namn åt suran.

At-Tin

”Fikonträdet” och ”oliven” står här som symboler för de trakter där dessa träd
är särskilt talrikt förekommande, nämligen länderna längs östra Medelhavets
kuster, särskilt Palestina och Syrien. Eftersom flertalet av de i Koranen omnämnda abrahamitiska profeterna levde och verkade just i dessa länder, är det
befogat att se dessa två träd som metonymier för de läror som förkunnades av
den långa raden av dessa, av Guds ljus lysta män, som nådde sin kulmen med
den siste judiske profeten, Jesus. Omnämnandet här av ”Sinai berg” betonar
Moses profetgärning, såtillvida som den ända fram till tidpunkten för Muhammads uppträdande gällande religiösa lagen – i det väsentliga bindande också för
Jesus – uppenbarades för Moses på ett berg i Sinaiöknen. De sista orden, ”detta rygga land”, avser otvivelaktigt Mekka (se 2:126), där den siste Profeten,
Muhammad, föddes och mottog sin kallelse. — Mekka var redan före Islam ett
fridlyst område (ö.a.) – Verserna 1–3 framhåller sålunda den fundamentala etiska samstämmighet som bildar grunden för förkunnelsen – den sanna förkunnelsen – under monoteismens tre historiska faser, metonymiskt förkroppsligade av
Moses, Jesus och Muhammad. Den specifika sanning som här framställs till begrundan finner man i de följande tre verserna.


Dvs. utrustad med alla de egenskaper, fysiska och mentala, som svarar mot de funktioner som just denna varelse är avsedd att fylla. Orden ”den bästa skapnad” har samband med Koranens förklaring att allt det som Gud skapar, inklusive den mänskliga individen (nafs), är ”format [i enlighet med den uppgift det skall fylla]” (se 91:7 och därtill fogad not 5 samt, här med syftning på allt skapat, 87:2 och not 1). Denna utsaga innebär ingalunda att alla människor formats i samma
”bästa skapnad” vad deras kroppsliga och mentala utrustning beträffar; däri ligger bara att varje människa, utan avseende på de större eller mindre naturliga företräden som är hennes, är utrustad med förmågan att göra bästa möjliga bruk
av sina medfödda egenskaper och av den miljö vars påverkan hon är utsatt för.
(Se i detta sammanhang 30:30 och de därtill fogade noterna, särskilt 27 och 28.)

Detta fall till ett plan ”lägre än de lägsta” är en följd av människans svek mot
sin ursprungliga, positiva natur – med andra ord att hon låter den moraliskt urarta – och alltså en följd av hennes egna göranden och låtanden. Vad beträffar
formuleringen enligt vilken Gud tillskriver Sig själv människans ”nedsjunkande”, hänvisas till not 7 till 2:7.

Denna tolkning av ordet din, som torde ha huvuddelen av traditionen bakom
sig, förefaller också rimlig i ljuset av den sista versens avfattning. Kommentarens
författare menar emellertid att ordet här avser giltigheten av den moraliska lag
som återges i verserna 4–6, och hänvisar till förklaringen i not 3 fogad till 109:6.
Och han fortsätter: ”Den retoriska frågan i versen har denna innebörd: eftersom
den moraliska lag som det här är fråga om har haft en framträdande plats i alla de
monoteistiska religionernas förkunnelse (jfr verserna 1–3 och not 1 ovan), borde dess sanning vara uppenbar för varje person som inte behärskas av fördomar;
därtill kommer att förnekandet av den är liktydigt med att förneka människans
moraliska valfrihet och därmed Guds rättvisa, Gud som definitionsmässigt – se
nästa vers – är ’den visaste av domare’.” (Ö.a.)

وَٱلتِّينِwal-tīniوَٱلزَّيۡتُونِwal-zaytūni١

wal-tīni
wal-zaytūni
١