QuranReader

The Surah is titled so, after the word 'alaq in the second verse.

<h2>Name</h2>The Surah is titled so, after the word 'alaq in the <a href="/96/2" rel="noopener noreferrer" target="_blank">second verse</a> of this Surah.<h2>Period of Revelation</h2>This Surah has two parts: the first part consists of <a href="/96/1-5" rel="noopener noreferrer" target="_blank">1-5</a>, and the second of <a href="/96/6-19" rel="noopener noreferrer" target="_blank">6-19</a>. About the first part: a great majority of the Islamic scholars are agreed that it forms the very first Revelation to be sent down to the Holy Prophet (upon whom be Allah's peace and blessings). In this regard, the Hadith from Hadrat Aishah, which Imam Ahmad, Bukhari, Muslim, and other traditionists have related with several chains of authorities, is one of the most authentic Ahadith on the subject. In it, Hadrat Aishah has narrated the full story of the beginning of revelation as she herself heard it from the Holy Messenger of Allah. Ibn Abbas, Abu Musa al-Ashari and a group of the Companions are also reported to have stated that these were the very first verses of the Quran to be revealed to the Holy Prophet. The second part was sent down afterwards when the Holy Prophet (upon whom be peace) began to perform the prescribed Prayer in the precincts of the Kabah and Abu Jahl tried to prevent him from this with threats.<h2>Beginning of Revelation</h2>The traditionists have related on the strength of their respective authorities the story of the beginning of revelation from Imam Az-Zuhri, who had it from Hadrat Urwah bin Zubair, who had it from Hadrat Aishah, his aunt. She states that revelations to the Holy Prophet (upon whom be peace) began in the form of true (according to other traditions, good) visions. Whichever vision he saw, it seemed as though he saw it in broad daylight. Afterwards solitude became dear to him and he would go to the Cave of Hira to engage in worship there for several days and nights (Hadrat Aishah has used the word tahannuth, which Imam Zuhri has explained as ta'abbud : devotional exercises. This was some kind of worship which he performed, for until then he had not been taught the method of performing the Prayer by Allah). He would take provisions with him and stay there for several days, then would return to Hadrat Khadijah who would again provide for him for a few more days. One day when he was in the Cave of Hira, Revelation came down to him unexpectedly and the Angel said, to him: "Read".After this Hadrat Aishah reports the words of the Holy Prophet himself, to the effect, "I said: 'I cannot read!' Thereupon the Angel took me and pressed me until I could bear it no more. Then he left me and said: 'Read.' I said: 'I cannot read!' He pressed me a second time until I could bear it no more. Then he left me and said: 'Read.' I again said: 'I cannot read!' He pressed me for the third time until I could bear it no more. Then he left me and said: 'Iqra bismi Rabbi kal- ladhi khalaqa': (Read in the name of your Lord Who created) till he reached 'ma lam ya lam' (what he did not know)."Then the Holy Messenger (upon whom be peace) returned home to Hadrat Khadijah trembling with fear, and said to her: "Cover me, cover me", and he was covered. When terror left him, he said: "O Khadijah, what has happened to me?" Then he narrated to her whatever had happened, and said: "I fear for my life." She said: "No never! Be of good cheer. By God, never will God debase you: you treat the kindred well, you speak the truth, (one tradition adds: you restore what is entrusted to you), you bear the burden of the helpless, you help the poor, you entertain the guests, and you cooperate in good works."Then she took him to Waraqah bin Naufal, who was her cousin. He had become a Christian in pre-Islamic days, wrote the Gospel in Arabic and Hebrew, and had become very old and blind. Hadrat Khadijah said: "Brother, listen to the son of your brother." Waraqah said to the Holy Prophet: "What have you seen, nephew?" The Holy Prophet described what he had seen. Waraqah said: "This is the same Gabriel (the Angel of Revelation) which Allah had sent down to Moses. Would that I were a young man during your Prophethood! Would that I were alive when your tribe would expel you!" The Holy Prophet said: "Will they expel me?" Waraqah said: "Yes, never has it so happened that a person brought what you have brought and was not treated as an enemy. If I live till then I would help you with all the power at my command." But not very long after this Waraqah died.This narrative is explicit that even until a moment before the arrival of the Angel, the Holy Messenger of Allah (upon whom be peace) was without any expectation that he was going to be appointed as a Prophet. Let alone this being a wish or expectation, he did not even have any idea that he would meet with such an experience. The sending down of the Revelation and appearance of the Angel face to face was an unexpected incident for him- the first effects of which on him were precisely the same as would naturally be on a person experiencing such a tremendous event, in the absence of any preparation. That is why when he proclaimed the message of Islam, the people of Makkah raised all sorts of objections, but no one said that they were already apprehending that he would make a claim, for he had been making preparations for a long time to become a Prophet.From this narrative another matter which also becomes obvious is how pure the Holy Prophet's life was, and how sublime his character was before Prophethood. Hadrat Khadijah was no young lady: she was 55 years old at the time this event took place and had been the Holy Prophet's life companion for 15 years. No weakness of the husband can remain hidden from the wife. She had during this long period of married life found him to be such a generous and noble man that when he told her of his experience in the Cave of Hira', she admitted without the least hesitation that it was indeed Allah's own Angel who had come to him with Revelation. Likewise, Waraqah bin Naufal was an old inhabitant of Makkah, who had seen the Holy Prophet grow up from childhood. Particularly, for the past 15 years because of the close relationship he was even more intimately aware of his life, his affairs and dealings. When he also heard of his experience, he did not regard it as an evil suggestion, but immediately said that it was the same Gabriel who had descended on Moses (upon whom be peace). This meant that even according to Waraqah, the Holy Prophet was such a sublime person that there was nothing surprising in his being elevated to the position of Prophethood.<h2>Occasion of Revelation of verses 6-19</h2>This second part of the Surah was revealed when the Holy Messenger of Allah began to perform the Prayer in the Islamic way in the Ka'bah and Abu Jahl threatened and tried to prevent him from this. It so happened that after his appointment to Prophethood and even before he could start preaching Islam openly, he began to perform the Prayer in the precincts of the Ka'bah in the way Allah taught him; from this, the Quraish felt for the first time that he had adopted a new religion. The other people were watching on with curiosity, but Abu Jahl in his arrogance and pride threatened the Holy Prophet and forbade him to worship in that way in the Ka'bah. A number of the Ahadith have been related from Hadarat Abdullah ibn Abbas and Hadrat Abu Huraira, which mention the foolish behaviour of Abu Jahl.Hadrat Abu Huraira says that Abu Jahl asked the people of Quraish: "Does Muhammad (upon whom be Allah's peace and blessings) set his face on the ground before you?" When they replied in the affirmative, he said: "By Lat and Uzza, if I ever catch him in that act of worship, I would set my foot on his neck and rub his face in the dust."Then it so happened that he saw the Holy Messenger in that posture and came forward to set his foot on his neck, but suddenly turned back as if in a fright. When asked what the matter was, he said there was a ditch of fire and a terrible apparition between himself and Muhammad (upon whom be Allah's peace and blessings) and some wings. On hearing this the Holy Prophet remarked: "Had he come near me, the angels would have smitten and torn him to pieces." (Ahmad, Muslim, Nasai, Ibn Jarir, Ibn AbI Hatim, Ibn al-Mundhir, lbn Marduyah, Abu Nu'aim Isfahani, Baihaqi).According to lbn Abbas, Abu Jahl said: "If I caught Muhammad (upon whom be Allah's peace and blessings) performing his Prayer by the Ka'bah, I would trample his neck down." When the Holy Prophet heard of it, he said: "If he acted so, the angels would seize him there and then." (Bukhari, Tirmidhi, Nasai, Ibn Jarir, Abdur Razzaq, Abd bin Humaid, Ibn al- Mundhir, Ibn Marduyah).According to another tradition from Ibn Abbas, the Holy Prophet was performing his Prayer at the Maqam Ibrahim. Abu Jahl passed that way and said: "O Muhammad, did I not forbid you this?" and then he started to threaten him. In reply, the Holy Prophet (upon whom be peace) rebuked him severely. Thereupon Abu Jahl said: "O Muhammad, on what strength do you rebuke me? By God, my followers in this valley far exceed yours in number." (Ahmad, Tirmidhi, Nasai, Ibn Jarir, lbn Abi Shaibah, Ibn al-Mundhir, Tabarani, Ibn Marduyah).Because of these very incidents the portion of this Surah beginning with Kalla inn al-insana la yat gha was sent down. Naturally the position of this part should be the same as assigned to it in this Surah of the Quran, for after the coming down of the first Revelation, the Holy Prophet (upon whom be peace) had expressed Islam first of all by the act of Prayer, and his conflict with the pagans.

 ٱقْرَأْ بِٱسْمِ رَبِّكَ ٱلَّذِى خَلَقَ

خَلَقَ ٱلْإِنسَـٰنَ مِنْ عَلَقٍ

ٱقْرَأْ وَرَبُّكَ ٱلْأَكْرَمُ

ٱلَّذِى عَلَّمَ بِٱلْقَلَمِ

عَلَّمَ ٱلْإِنسَـٰنَ مَا لَمْ يَعْلَمْ

كَلَّآ إِنَّ ٱلْإِنسَـٰنَ لَيَطْغَىٰٓ

أَن رَّءَاهُ ٱسْتَغْنَىٰٓ

إِنَّ إِلَىٰ رَبِّكَ ٱلرُّجْعَىٰٓ

أَرَءَيْتَ ٱلَّذِى يَنْهَىٰ

عَبْدًا إِذَا صَلَّىٰٓ

أَرَءَيْتَ إِن كَانَ عَلَى ٱلْهُدَىٰٓ

أَوْ أَمَرَ بِٱلتَّقْوَىٰٓ

أَرَءَيْتَ إِن كَذَّبَ وَتَوَلَّىٰٓ

أَلَمْ يَعْلَم بِأَنَّ ٱللَّهَ يَرَىٰ

كلا لئن لم ينته لنسفعا بالناصية

كَلَّا لَئِن لَّمْ يَنتَهِ لَنَسْفَعًۢا بِٱلنَّاصِيَةِ

نَاصِيَةٍ كَـٰذِبَةٍ خَاطِئَةٍ

فَلْيَدْعُ نَادِيَهُۥ

سَنَدْعُ ٱلزَّبَانِيَةَ

كلا لا تطعه واسجد واقترب

كَلَّا لَا تُطِعْهُ وَٱسْجُدْ وَٱقْتَرِب ۩

NITIOSJÄTTE SURAN
AL-‘ALAQ (GRODDEN)
Mekka-perioden
DET ÄR ställt utom allt tvivel att de första fem verserna av denna sura
är inledningen till uppenbarelsen av Koranen. Fastän den exakta tidpunkten
inte kan fastställas med säkerhet, är alla auktoritativa källor
ense om att dessa fem verser uppenbarades under den sista tredjedelen
av månaden Ramadan, tretton år före hidjrah, dvs. i juli eller augusti
610 enligt kristen tideräkning. Profeten var då 40 år gammal. I detta
skede av hans liv, skriver Bukhari, ”fattade han smak för ensamheten
och tog för vana att dra sig tillbaka i avskildhet till en grotta på berget
Hira (nära Mekka) för att där ägna sig åt intensiva andaktsövningar”
bestående i vaka och bön. En natt visade sig plötsligt Uppenbarelsens
ängel för honom och sade: ”Läs!” Muhammad trodde först att han skulle
läsa skriven text, vilket han som analfabet inte kunde göra, och han
svarade: ”Jag kan inte läsa …” Då, enligt hans egna ord, ”grep ängeln tag
i mig och pressade mig intill sig, till dess all kraft lämnade mig; sedan
släppte han mig och sade: ’Läs!’ och jag svarade: ’Jag kan inte läsa …’ Då
grep han tag i mig på nytt och pressade mig mot sig själv, till dess all
kraft lämnade mig; så släppte han mig och sade: ’Läs!’ och jag svarade
ännu en gång: ’Jag kan inte läsa …’ Då grep han tag i mig och tryckte
mig intill sig en tredje gång, varpå han släppte mig och sade: ’Läs i din
Herres namn, Han som har skapat – skapat människan av en grodd som
växer fast. Läs! Din Herre är den Störste av de frikostiga …’” Och
Muhammad förstod med plötslig ingivelse att det som begärdes av honom
var att han skulle ”läsa”, dvs. ta emot och förstå, Guds budskap till
människorna.
De ovanstående utdragen har hämtats ur Bukharis Sahih, närmare
bestämt den tredje ”traditionen” i avsnittet Bad al-Wahy, som inleder
verket; nästan identiska versioner av denna ”tradition” återges på två
andra ställen hos Bukhari samt hos Muslim, Nasai och Tirmidhi. – Verserna
6–19 i suran är av något senare datum.

Koranens Budskap

Koranensbudskap.se

Al-'Alaq

Underförstått ”denna gudomliga Skrift”. Imperativformen iqra kan översät-
tas med ”läs” eller ”läs upp”; det första alternativet bör utan tvekan föredras i detta sammanhang, eftersom ”uppläsning” inte innebär mer än det muntliga återgivandet – med eller utan förståelse av innehållet – medan ”läsning” väsentligen betyder att den läsande, vare sig han läser högt eller inte, tillägnar sig ord och tankar från en yttre källa, i detta fall Koranens budskap, i en medveten ansträngning att förstå dem.

Att verbet khalaqa i båda verserna står i tempus för fullbordad handling antyder att den gudomliga skapelseakten (khalq) ständigt upprepas. Det är värt att
framhålla hur denna allra första koraniska uppenbarelse anspelar på människans embryonala utveckling från en ”grodd som sätter sig fast” – dvs. ett befruktat ägg
– och så framhäver kontrasten mellan hennes primitiva biologiska ursprung och hennes intellektuella och andliga potential – en kontrast som tydligt pekar på att det bakom livets skapande ligger en medveten plan och ett syfte. — Ordet alaq, det som människan sägs ha skapats av, vanligen återgett med de i och för sig inte
felaktiga uttrycken ”levrat [el. ’stelnat’] blod”, ”blodklump” m.m., har här översatts med ”grodd som sätter sig fast”. Då har beaktats att en av grundbetydelserna av verbet alaqa är ”hänga [el. ’klänga’] sig fast” (dvs., i detta sammanhang, i livmoderväggen). Ordet ”grodd” har inspirerats av Koranens liknelser där ord från växtriket (som ”frö”, ”gro”, ”spira”) ofta beskriver uppkomsten av nytt liv (ö.a.).

”Pennan” står här som symbol för skrivkonsten eller, mer preciserat, allt vetande som upptecknas i skriftlig form, och detta förklarar den symboliska uppmaningen ”Läs!”, som inleder verserna 1 och 3. Människans unika förmåga att
med hjälp av det skrivna överföra sina tankar, erfarenheter och insikter från individ till individ, från generation till generation, från en kulturmiljö till en annan, ger all mänsklig kunskap en kumulativ effekt; och eftersom varje människa
tack vare denna Guds gåva är delaktig i det kontinuerliga uppbyggandet av
mänsklighetens samlade skatt av vetande, heter det att ”Gud har lärt människan” vad hon som individ inte vet – ja, inte kan veta. (Detta dubbla framhävande av människans totala beroende av Gud, som skapar henne som en självständig biologisk art och ger henne vilja och förmåga att tillägna sig kunskap, får
så att säga sin slutliga nyansering i de följande tre verserna.) I detta att Gud ”lärt”
människan ligger också att Han genom profeterna har uppenbarat de andliga
sanningar och de etiska normer som inte otvetydigt kan fastställas enbart med
hjälp av mänskliga erfarenheter och logiska slutledningar; och därmed definierar
dessa ord uppenbarelsefenomenet som sådant.

Ordagr.: ”till din Herre är återkomsten (ar-rudja)”. Uttrycket har en dubbel
innebörd: ”var och en kommer oavvisligen att ställas inför Guds domarsäte” och
”allt som existerar går ytterst tillbaka till Gud som sin källa”. Vad som sägs i verserna 6–8 är liktydigt med ett kategoriskt avvisande av den absurda, självsäkra
tron att människan skulle kunna bli sig själv nog och därmed ”fri från allt beroende”, men det betyder också att alla moralbegrepp – alla gränsdragningar mellan gott och ont, rätt och orätt – är oupplösligt förbundna med tanken på människans ansvar inför ett Högsta Väsen – med andra ord, utan denna känsla av ansvar, medveten eller omedveten, förlorar begreppet moral som sådant all mening.

Ordagr.: ”som hindrar en [Guds] tjänare när han ber”, med innebörden att
han försöker (el. vill) hindra. Eftersom det förefaller vara fråga om offentlig bön
ser de flesta klassiska kommentatorer i dessa ord (som uppenbarades åtminstone
ett år efter surans fem första verser) en anspelning på Abu Djahl, Profetens oförsonligaste fiende i Mekka, som envist framhärdade i sina försök att hindra
Muhammad och hans följeslagare att förrätta bön framför Kabah. Styckets syftning går dock otvivelaktigt vida utöver sin historiska referens och är tillämplig
på varje försök, i varje tid, att förvägra religionen (symboliserad av ordet ”bön”)
dess legitima funktion i samhällslivet – försök som görs antingen utifrån uppfattningen att religionen är individens ”privatsak” och därför inte får ”ingripa” i
frågor som gäller hela samhället, eller alternativt i tanken att människan står över alla behov av övernaturlig vägledning, en tanke som är en illusion.

Ordagr.: ”eller påbjuder han gudsfruktan (taqwa)” – dvs. syftar han till att
fördjupa sina medmänniskors gudsfruktan genom att hävda att religionen är en
rent personlig angelägenhet? Det självklara svaret på frågan är att det inte är hans
syfte och att han inte är på rätt väg i sitt tänkande och sina handlingar. Angående ordet taqwa se även sura 2, not 2.


Underförstått ”därför att hans högmod förbjuder honom att möta den ansikte mot ansikte”.

Detta är ett gammalt arabiskt uttryck som betecknar en människas fullständiga underkastelse och förödmjukelse (se 11:56 och den därtill fogade noten 77).
Razi påpekar emellertid att ordet ”lugg” (nasiyah) här står som metonymi för
platsen där luggen växer, alltså pannan (jfr också Tadj al-Arus).

Enligt kommentatorerna, som vid tolkningen ibland vill fästa huvudvikten
vid de historiska perspektiven (jfr not 5 ovan), skulle detta kunna var en anspelning på institutionen dar an-nadwah (”de äldstes råd”) i det hedniska Mekka;
det torde dock vara möjligt att här se en anspelning på den övermodiga attityd som så ofta narrar människan att tro på sin ”självtillräcklighet” (verserna 6–7
ovan).