QuranReader

This Surah is known by two names -- At-Taubah and Al-Bara'at. It is called At-Taubah because it enunciates the nature of taubah (repentance) and mentions the conditions of its acceptance.(vv. 102. 118). The second name Bara'at (Release) is taken from the first word of the Surah.

قاتلوا الذين لا يؤمنون بالله ولا باليوم الاخر ولا يحرمون ما حرم الله ورسوله ولا يدينون دين الحق من الذين اوتوا الكتاب حتى يعطوا الجزية عن يد وهم صاغرون

قَـٰتِلُوا۟ ٱلَّذِينَ لَا يُؤْمِنُونَ بِٱللَّهِ وَلَا بِٱلْيَوْمِ ٱلْـَٔاخِرِ وَلَا يُحَرِّمُونَ مَا حَرَّمَ ٱللَّهُ وَرَسُولُهُۥ وَلَا يَدِينُونَ دِينَ ٱلْحَقِّ مِنَ ٱلَّذِينَ أُوتُوا۟ ٱلْكِتَـٰبَ حَتَّىٰ يُعْطُوا۟ ٱلْجِزْيَةَ عَن يَدٍ وَهُمْ صَـٰغِرُونَ

NIONDE SURAN
AT-TAWBAH (ÅNGER)
Medina-perioden
I MOTSATS till alla andra suror i Koranen föregås inte At-Tawbah av
formeln ”I Guds, den Nåderikes, den Barmhärtiges namn”. Att denna
formel utelämnats, vilket knappast kan ha skett oavsiktligt, är skälet till
att många av Profetens följeslagare ansåg att denna sura i verkligheten är
en fortsättning på Al-Anfal och betraktade dem båda som delar av en
och samma sura (Zamakhsharı), trots att en tidrymd av omkring sju år
skiljer de båda uppenbarelserna åt. Även om Profeten, såvitt man vet,
inte har yttrat något som ger stöd för denna uppfattning (Razi), kan det
inte förnekas att ett inre samband föreligger mellan At-Tawbah och Al-
Anfal. Båda uppehåller sig i stor utsträckning vid problem som rör striderna
mellan de troende och deras motståndare, förnekarna av sanningen.
Båda surorna sysslar över huvud taget mycket med skillnaderna på
det moraliska planet mellan de troende å ena sidan, och deras fiender
och dem som önskade och hoppades på deras undergång å den andra.
En mycket stor del av At-Tawbah ägnas förhållandena i Medina, sådana
de var före Profetens expedition till Tabuk år 9 H., och den vankelmodiga
hållningen hos många som visade sig vara hans anhängare
enbart till namnet. Det föreligger knappast något tvivel om att nästan
hela suran uppenbarades kort före, under och efter detta fälttåg, och den
helt övervägande delen under den långa marschen från Medina till
Tabuk.
Suran har fått namnet efter de många hänvisningarna i den till ånger
(tawbah) och till Guds förbarmande nåd gentemot den ångerfulle syndaren.
Några följeslagare kallade den Al-Baraah (”Uppsägningen”)
efter orden i första versen; Zamakshari nämner flera andra titlar som användes
av Profetens följeslagare och den närmast följande generationen.
At-Tawbah bildar avslutningen på de s.k. sju långa surorna (dvs. den
klart avgränsade, nästan fristående, serie kapitel, som inleds med Al-
Baqarah och vars sista del är de inbördes nära förbundna surorna Al-
Anfal och At-Tawbah); det förtjänar nämnas att några av de sista verserna
i denna serie, nämligen 9:124–127, återvänder till det tema som dominerar
första delen av Al-Baqarah (2:6–20) och som gäller dem ”vars
hjärtan är sjuka [av tvivel]” och som inte kan tro därför att de känner sig
manade att ”förneka sanningen” så snart den råkar i konflikt med deras
förutfattade meningar och deras egna tycken och böjelser.

Koranens Budskap

Koranensbudskap.se

Koranen

Koranens budskap

Mohammed Knut Bernström

Vers 9:29 ur sura 9 At-Tawbah (Ånger) på svenska — arabisk text, translitterering och Mohammed Knut Bernströms tolkning i Koranens budskap.

Koranen 9:29

At-Tawbah

Vers 9:29

Ordagr.: ”de bland dem som har fått ta emot en uppenbarad Skrift, som inte
tror …” etc. I överensstämmelse med den fundamentala principen att alla Koranens utsagor och föreskrifter kompletterar varandra och därför inte kan rätt förstås om de inte ses som delar av ett sammanhållet helt, måste också denna vers
läsas i ljuset av den klart formulerade regeln att krig enbart är tillåtet i självförsvar (se 2:190–194 och därtill fogade noter). Det är med andra ord bara i fall av
angrepp mot det muslimska samfundet respektive en islamisk stat, eller när samfundets (statens) säkerhet uppenbart är hotad, som den ovan givna föreskriften
att kämpa har relevans. Denna uppfattning finner man också hos Muhammad
Abduh, den nyare tidens store egyptiske reformator, som i en kommentar till
denna vers säger: ”Att kämpa har i Islam gjorts till en plikt bara då det är fråga
om att försvara sanningen och dess anhängare … Alla Profetens militära expeditioner hade defensiv karaktär och detsamma gäller de krig som hans följeslagare
förde under Islams första skede” (Manr X, 332).

Detta torde vara föreskriftens nyckelfras. Ordet ”sändebud” står här uppenbarligen med generisk innebörd och syftar på alla de profeter vilkas förkunnelse
anses ligga till grund för judarnas och de kristnas tro – i första rummet Moses
och, vad avser de kristna, Jesus (Manar X, 333 och 337). Eftersom de berörda i
meningen strax innan beskylls för något så oerhört som att inte tro på Gud och
den Yttersta dagen (dvs. på ett liv efter döden och människans individuella ansvar för sina handlingar här på jorden), är det osannolikt att de i det följande
skulle klandras för smärre överträdelser av sina religiösa lagar; när deras underlåtenhet att hålla de förbud som Gud och Hans sändebud utfärdat betonas på
detta sätt, måste detta därför avse något lika allvarligt – eller näst intill – som
vägran att tro på Gud. I samband med en regel som gör det till en plikt att gå till
krig mot dem kan detta ”något” endast betyda en sak, nämligen ett oprovocerat
angrepp eftersom detta är vad Gud förbjudit genom alla sändebud som fått uppdraget att förmedla Hans budskap till människorna. Versen måste alltså förstås
som en maning till de troende att kämpa mot dem som kallar sig efterföljare av
äldre tiders uppenbarelser – inga andra – och som i strid med sin egen religions
föreskrifter angriper dem som följer Koranen (jfr Manar X, 338).

Se i detta sammanhang förklaringen (i 5:13–14) att judarna och de kristna
”glömt en del av det som de förmanades att lägga på minnet”.

Dvs. ”efter att ha underkastat sig den islamiska statens auktoritet”. Ordet
djizyah, översatt med ”skyddsskatt”, förekommer i Koranen bara här, men ordets mening – och syftet med skatten – har till fullo klargjorts i många styrkta
”traditioner”. Skatten har nära samband med idén om en på ideologisk grund
uppbyggd islamisk stat, något som man bör hålla i minnet om man vill försöka
förstå dess verkliga roll. I den islamiska staten är varje frisk muslim skyldig att
göra krigstjänst, dvs. att kämpa i en djihad, ett rättvist krig för Guds sak, då medborgarnas frihet att leva enligt Islams påbud eller statens säkerhet är hotade; allmän värnplikt gäller med andra ord för vapenföra män. Eftersom det här först
och främst rör sig om en religiös plikt, kan det rimligen inte bli fråga om att medborgare som inte är muslimer och alltså inte bekänner sig till Islams ideologi
skall bära en liknande börda. Å andra sidan skall staten skydda deras medborgerliga rättigheter och deras religionsfrihet. Det är alltså för att kompensera det
muslimska samfundet för denna ojämna fördelning av de medborgerliga bördorna som en särskild skatt påläggs icke-muslimska medborgare (ahl adh-dhimmah, ”de som åtnjuter fördragsenligt skydd [för sin säkerhet]”, dvs. som det
muslimska samfundet enligt lag är förpliktat att skydda). Denna djizyah är
sålunda ingenting annat än en pålaga på dem som är undantagna från krigstjänst
och en prestation, som svarar mot det fördragsenliga skydd (dhimmah) som den
islamiska staten ger dessa medborgare. (Ordet djizyah är härlett av verbet djaza,
”ge som ersättning [för något]” – jfr Lane II, 422.) Koranen föreskriver inget fast
belopp för denna skatt och Profeten har heller inte gett någon instruktion om
detta; av föreliggande ”traditioner” framgår dock att den skall vara avsevärt lägre än den zakah (översatt med ”allmoseskatt”) som muslimer måste erlägga och
som – då den är en i Islam fastslagen religiös plikt – självfallet inte tas ut av icke-muslimer. Skyldiga att erlägga djizyah är enbart icke-muslimska medborgare
som, om de varit muslimer, hade varit underkastade krigstjänst och som har de
nödvändiga ekonomiska resurserna. Följaktligen är alla sådana medborgare, vilkas status eller personliga förhållanden i övrigt automatiskt skulle ha undantagit
dem från plikten att göra krigstjänst, enligt lag – dvs. jämlikt klara direktiv utfärdade av Profeten – befriade från denna skatt; detta gäller kvinnor, ännu inte
vuxna män, äldre män, sjuka eller handikappade samt präster och munkar. Icke-muslimer som frivilligt anmäler sig till krigstjänst är givetvis befriade från skatten.
Översättningen av uttrycket an yad (ordagr.: ”ur hand”) med ”frivilligt” bygger på en förklaring av Zamakhshari i hans kommentar till denna vers. Rashid
Rida, som utgår från användningen av ordet yad (”hand”) som metafor för att
beteckna ”makt” eller ”förmåga”, fattar uttrycket som avseende det faktum att
den skattskyldige måste ha de ekonomiska möjligheterna att erlägga skatten (se
Manar X, 342), en tolkning som väl kan försvaras med tanke på hur skatten definieras.