QuranReader

This Surah is known by two names -- At-Taubah and Al-Bara'at. It is called At-Taubah because it enunciates the nature of taubah (repentance) and mentions the conditions of its acceptance.(vv. 102. 118). The second name Bara'at (Release) is taken from the first word of the Surah.

فاذا انسلخ الاشهر الحرم فاقتلوا المشركين حيث وجدتموهم وخذوهم واحصروهم واقعدوا لهم كل مرصد فان تابوا واقاموا الصلاة واتوا الزكاة فخلوا سبيلهم ان الله غفور رحيم

فَإِذَا ٱنسَلَخَ ٱلْأَشْهُرُ ٱلْحُرُمُ فَٱقْتُلُوا۟ ٱلْمُشْرِكِينَ حَيْثُ وَجَدتُّمُوهُمْ وَخُذُوهُمْ وَٱحْصُرُوهُمْ وَٱقْعُدُوا۟ لَهُمْ كُلَّ مَرْصَدٍ ۚ فَإِن تَابُوا۟ وَأَقَامُوا۟ ٱلصَّلَوٰةَ وَءَاتَوُا۟ ٱلزَّكَوٰةَ فَخَلُّوا۟ سَبِيلَهُمْ ۚ إِنَّ ٱللَّهَ غَفُورٌ رَّحِيمٌ

NIONDE SURAN
AT-TAWBAH (ÅNGER)
Medina-perioden
I MOTSATS till alla andra suror i Koranen föregås inte At-Tawbah av
formeln ”I Guds, den Nåderikes, den Barmhärtiges namn”. Att denna
formel utelämnats, vilket knappast kan ha skett oavsiktligt, är skälet till
att många av Profetens följeslagare ansåg att denna sura i verkligheten är
en fortsättning på Al-Anfal och betraktade dem båda som delar av en
och samma sura (Zamakhsharı), trots att en tidrymd av omkring sju år
skiljer de båda uppenbarelserna åt. Även om Profeten, såvitt man vet,
inte har yttrat något som ger stöd för denna uppfattning (Razi), kan det
inte förnekas att ett inre samband föreligger mellan At-Tawbah och Al-
Anfal. Båda uppehåller sig i stor utsträckning vid problem som rör striderna
mellan de troende och deras motståndare, förnekarna av sanningen.
Båda surorna sysslar över huvud taget mycket med skillnaderna på
det moraliska planet mellan de troende å ena sidan, och deras fiender
och dem som önskade och hoppades på deras undergång å den andra.
En mycket stor del av At-Tawbah ägnas förhållandena i Medina, sådana
de var före Profetens expedition till Tabuk år 9 H., och den vankelmodiga
hållningen hos många som visade sig vara hans anhängare
enbart till namnet. Det föreligger knappast något tvivel om att nästan
hela suran uppenbarades kort före, under och efter detta fälttåg, och den
helt övervägande delen under den långa marschen från Medina till
Tabuk.
Suran har fått namnet efter de många hänvisningarna i den till ånger
(tawbah) och till Guds förbarmande nåd gentemot den ångerfulle syndaren.
Några följeslagare kallade den Al-Baraah (”Uppsägningen”)
efter orden i första versen; Zamakshari nämner flera andra titlar som användes
av Profetens följeslagare och den närmast följande generationen.
At-Tawbah bildar avslutningen på de s.k. sju långa surorna (dvs. den
klart avgränsade, nästan fristående, serie kapitel, som inleds med Al-
Baqarah och vars sista del är de inbördes nära förbundna surorna Al-
Anfal och At-Tawbah); det förtjänar nämnas att några av de sista verserna
i denna serie, nämligen 9:124–127, återvänder till det tema som dominerar
första delen av Al-Baqarah (2:6–20) och som gäller dem ”vars
hjärtan är sjuka [av tvivel]” och som inte kan tro därför att de känner sig
manade att ”förneka sanningen” så snart den råkar i konflikt med deras
förutfattade meningar och deras egna tycken och böjelser.

Koranens Budskap

Koranensbudskap.se

Koranen

Koranens budskap

Mohammed Knut Bernström

Vers 9:5 ur sura 9 At-Tawbah (Ånger) på svenska — arabisk text, translitterering och Mohammed Knut Bernströms tolkning i Koranens budskap.

Koranen 9:5

At-Tawbah

Vers 9:5

Enligt en förislamisk, arabisk sed betraktades månaderna Muharram, Radjab,
Dhu l-Qadah och Dhu l-Hidjdjah som ”helgade” i den meningen att alla strider stammarna emellan måste upphöra under dessa månader. Genom att inte
upphäva utan tvärtom stadfästa detta hävdvunna bruk och befästa dessa perioder av vapenvila, främjade Koranen en utveckling mot fredligare förhållanden på
den Arabiska halvön.

Om man läser versen ovan tillsammans med de två närmast föregående verserna samt med 2:190–194, blir det tydligt att den syftar på ett redan pågående
krig mot en grupp människor som gjort sig skyldiga till fördragsbrott och aggression.


Dvs. ”göra allt som kan vara nödvändigt och välbetänkt i krig”. Ordet marsad
betecknar ”varje dold plats varifrån fienden kan ses och hans rörelser observeras”
(Manar X, 199).

Som framhållits flera gånger måste varje koranvers läsas och tolkas i ljuset av
Koranen som helhet. Denna vers, som nämner eventualiteten att avgudadyrkarna, som de troende befinner sig i krig med, vill anta Islam, måste sålunda ses mot
bakgrunden av flera koraniska föreskrifter av grundläggande betydelse. En av
dem, ”tvång skall inte förekomma i trosfrågor” (2:256), slår kategoriskt fast att
varje försök att omvända icke-troende med våld är förbjudet; härmed är det uteslutet att muslimer kan kräva eller förvänta sig att en besegrad fiende skall anta
Islam för att rädda sitt skinn. En annan regel säger att enbart krig i självförsvar är
tillåtet: ”kämpa för Guds sak mot dem som för krig mot er, men var inte de första som griper till vapen; Gud älskar sannerligen inte angripare” (2:190) och:
”om de inte drar sig tillbaka och erbjuder er fred och hejdar sina händers [våld],
får ni gripa dem och döda dem var ni än träffar på dem; mot dem ger Vi er en
klar, entydig fullmakt [att kämpa]” (4:91; se också noterna 167 och 168 till sura
2). Denna regel kvalificeras ytterligare genom orden ”om de sträcker vapen [skall
de se att] Gud är ständigt förlåtande, barmhärtig” (2:192) och ”om de avbryter
striden skall alla fientligheter upphöra” (2:193). Fiendens omvändelse till Islam
– här ovan uttryckt med frasen ”om de visar ånger och [villighet att] förrätta bönen och betala allmoseskatten (zakah)” – är emellertid bara ett sätt, och alls inte
det enda, att ”ge upp striden”, och hänvisningen härtill i verserna 5 och 11 i denna sura kan ingalunda sägas innebära att den icke-troende ställs inför alternativet ”omvändelse eller döden”, som några mot Islam föga vänligt stämda kritiker
har gjort gällande. I verserna 4 och 6 nyanseras ytterligare den hållning som de
troende manas att iaktta gentemot icke-troende som inte är fientligt inställda
mot Islam. (Se vidare i detta sammanhang 60:8–9.)