QuranReader

The name is derived from the word was saaffat with which the Surah begins.

<h2>Name</h2>
<p>The name is derived from the word <em>was saaffat</em> with which the Surah begins.</p>
<h2>Period of Revelation</h2>
<p>The subject matter and the style show that this Surah probably was sent down in the middle of the Makkan period, or perhaps in the last stage of the middle Makkan period. The style clearly indicates that antagonism is raging strong in the background and the Holy Prophet and his Companions are passing through very difficult and discouraging circumstances.</p>
<h2>Subject Matter and Theme</h2>
<p>The disbelievers of Makkah have been severely warned for their attitude of mockery and derision with which they were responding to the Holy Prophet's message of <em>Tauhid</em> and the Hereafter and for their utter refusal to accept and acknowledge his claim to Prophethood. In the end, they have been plainly warned that the Prophet whom they are mocking and ridiculing will overwhelm them in spite of their power and self and they will find the army of Allah encamping in the very courtyards of their houses (<a href=/37/171-179>vv. 171-179</a>. This notice was given at a time when there appeared no chance whatever of the Holy Prophet's success and triumph. The Muslims (who have been called Allah's army in these verses) were being made the target of severe persecution. Three- fourth of their population had already emigrated and hardly 40 to 50 of the Companions were left with the Holy Prophet in Makkah who were experiencing all sorts of the excesses with utter helplessness. Under such circumstances, in view
of the apparent conditions, no one could believe that the Holy Prophet and the handful of his ill equipped Companions would ultimately attain dominance. The people rather thought that the new movement would end and be buried in the ravines of Makkah. But hardly 15 to 16 years had passed when on the conquest of Makkah precisely the same thing happened of which the disbelievers had been forewarned.</p>
<p>Along with administering warnings, Allah in this Surah has done full justice also to the theme of inducement and instruction in a balanced way. Brief but impressive arguments have been given about the validity of the doctrines of <em>Tauhid</em> and the Hereafter. Criticism has been made of the creed of the <em>mushrikin</em> to show the absurdity of their beliefs; they have been informed of the evil consequences of their deviations, which have been contrasted with the splendid results of the faith and righteous acts. Then, in continuation of the same, Precedents from past history have been cited to show how Allah had been treating His Prophets and their followers : how He has been favoring His faithful servants and punishing their deniers and rejectors.</p>
<p>The most instructive of the historical narratives presented in this Surah is the important event of the pious life of the Prophet Abraham, who became ready to sacrifice his only son as soon as he received an inspiration from Allah. In this there was a lesson not only for the disbelieving Quraish, who waxed proud of their blood relationship with him, but also for the Muslims who had believed in Allah and His Messenger. By narrating this event they were told what is the essence and the real spirit of Islam, and how a true believer should be ready to sacrifice his all for the pleasure and approval of Allah after he has adopted it as his Faith and Creed.</p>
<p>The last verses of the Surah were not only a warning for the disbelievers but also a good news for the believers who were passing through highly unfavorable and discouraging conditions on account of their supporting and following the Holy Prophet. In these verses they were given the good news that they should not be disheartened at the hardships and difficulties they had to encounter in the beginning, for in the end they alone would attain dominance, and the standard bearers of falsehood, who appeared to be dominant at the time would be overwhelmed and vanquished at their hands. A few years later the turn the events took, proved that it was not an empty consolation but an inevitable reality of which they had been foretold in order to strengthen their hearts.</p>


 وَٱلصَّـٰٓفَّـٰتِ صَفًّا

فَٱلزَّٰجِرَٰتِ زَجْرًا

فَٱلتَّـٰلِيَـٰتِ ذِكْرًا

إِنَّ إِلَـٰهَكُمْ لَوَٰحِدٌ

رب السماوات والارض وما بينهما ورب المشارق

رَّبُّ ٱلسَّمَـٰوَٰتِ وَٱلْأَرْضِ وَمَا بَيْنَهُمَا وَرَبُّ ٱلْمَشَـٰرِقِ

انا زينا السماء الدنيا بزينة الكواكب

إِنَّا زَيَّنَّا ٱلسَّمَآءَ ٱلدُّنْيَا بِزِينَةٍ ٱلْكَوَاكِبِ

وَحِفْظًا مِّن كُلِّ شَيْطَـٰنٍ مَّارِدٍ

لا يسمعون الى الملا الاعلى ويقذفون من كل جانب

لَّا يَسَّمَّعُونَ إِلَى ٱلْمَلَإِ ٱلْأَعْلَىٰ وَيُقْذَفُونَ مِن كُلِّ جَانِبٍ

دُحُورًا ۖ وَلَهُمْ عَذَابٌ وَاصِبٌ

الا من خطف الخطفة فاتبعه شهاب ثاقب

إِلَّا مَنْ خَطِفَ ٱلْخَطْفَةَ فَأَتْبَعَهُۥ شِهَابٌ ثَاقِبٌ

فاستفتهم اهم اشد خلقا ام من خلقنا انا خلقناهم من طين لازب

فَٱسْتَفْتِهِمْ أَهُمْ أَشَدُّ خَلْقًا أَم مَّنْ خَلَقْنَآ ۚ إِنَّا خَلَقْنَـٰهُم مِّن طِينٍ لَّازِبٍۭ

بَلْ عَجِبْتَ وَيَسْخَرُونَ

وَإِذَا ذُكِّرُوا۟ لَا يَذْكُرُونَ

واذا راوا اية يستسخرون

وَإِذَا رَأَوْا۟ ءَايَةً يَسْتَسْخِرُونَ

وقالوا ان هذا الا سحر مبين

وَقَالُوٓا۟ إِنْ هَـٰذَآ إِلَّا سِحْرٌ مُّبِينٌ

ااذا متنا وكنا ترابا وعظاما اانا لمبعوثون

أَءِذَا مِتْنَا وَكُنَّا تُرَابًا وَعِظَـٰمًا أَءِنَّا لَمَبْعُوثُونَ

أَوَءَابَآؤُنَا ٱلْأَوَّلُونَ

قُلْ نَعَمْ وَأَنتُمْ دَٰخِرُونَ

فانما هي زجرة واحدة فاذا هم ينظرون

فَإِنَّمَا هِىَ زَجْرَةٌ وَٰحِدَةٌ فَإِذَا هُمْ يَنظُرُونَ

وقالوا يا ويلنا هذا يوم الدين

وَقَالُوا۟ يَـٰوَيْلَنَا هَـٰذَا يَوْمُ ٱلدِّينِ

هذا يوم الفصل الذي كنتم به تكذبون

هَـٰذَا يَوْمُ ٱلْفَصْلِ ٱلَّذِى كُنتُم بِهِۦ تُكَذِّبُونَ

احشروا الذين ظلموا وازواجهم وما كانوا يعبدون

۞ ٱحْشُرُوا۟ ٱلَّذِينَ ظَلَمُوا۟ وَأَزْوَٰجَهُمْ وَمَا كَانُوا۟ يَعْبُدُونَ

من دون الله فاهدوهم الى صراط الجحيم

مِن دُونِ ٱللَّهِ فَٱهْدُوهُمْ إِلَىٰ صِرَٰطِ ٱلْجَحِيمِ

وَقِفُوهُمْ ۖ إِنَّهُم مَّسْـُٔولُونَ

مَا لَكُمْ لَا تَنَاصَرُونَ

بَلْ هُمُ ٱلْيَوْمَ مُسْتَسْلِمُونَ

واقبل بعضهم على بعض يتساءلون

وَأَقْبَلَ بَعْضُهُمْ عَلَىٰ بَعْضٍ يَتَسَآءَلُونَ

قالوا انكم كنتم تاتوننا عن اليمين

قَالُوٓا۟ إِنَّكُمْ كُنتُمْ تَأْتُونَنَا عَنِ ٱلْيَمِينِ

قالوا بل لم تكونوا مؤمنين

قَالُوا۟ بَل لَّمْ تَكُونُوا۟ مُؤْمِنِينَ

وما كان لنا عليكم من سلطان بل كنتم قوما طاغين

وَمَا كَانَ لَنَا عَلَيْكُم مِّن سُلْطَـٰنٍۭ ۖ بَلْ كُنتُمْ قَوْمًا طَـٰغِينَ

فحق علينا قول ربنا انا لذائقون

فَحَقَّ عَلَيْنَا قَوْلُ رَبِّنَآ ۖ إِنَّا لَذَآئِقُونَ

فاغويناكم انا كنا غاوين

فَأَغْوَيْنَـٰكُمْ إِنَّا كُنَّا غَـٰوِينَ

فانهم يومئذ في العذاب مشتركون

فَإِنَّهُمْ يَوْمَئِذٍ فِى ٱلْعَذَابِ مُشْتَرِكُونَ

انا كذلك نفعل بالمجرمين

إِنَّا كَذَٰلِكَ نَفْعَلُ بِٱلْمُجْرِمِينَ

انهم كانوا اذا قيل لهم لا اله الا الله يستكبرون

إِنَّهُمْ كَانُوٓا۟ إِذَا قِيلَ لَهُمْ لَآ إِلَـٰهَ إِلَّا ٱللَّهُ يَسْتَكْبِرُونَ

ويقولون ائنا لتاركو الهتنا لشاعر مجنون

وَيَقُولُونَ أَئِنَّا لَتَارِكُوٓا۟ ءَالِهَتِنَا لِشَاعِرٍ مَّجْنُونٍۭ

بل جاء بالحق وصدق المرسلين

بَلْ جَآءَ بِٱلْحَقِّ وَصَدَّقَ ٱلْمُرْسَلِينَ

انكم لذائقو العذاب الاليم

إِنَّكُمْ لَذَآئِقُوا۟ ٱلْعَذَابِ ٱلْأَلِيمِ

وما تجزون الا ما كنتم تعملون

وَمَا تُجْزَوْنَ إِلَّا مَا كُنتُمْ تَعْمَلُونَ

الا عباد الله المخلصين

إِلَّا عِبَادَ ٱللَّهِ ٱلْمُخْلَصِينَ

أُو۟لَـٰٓئِكَ لَهُمْ رِزْقٌ مَّعْلُومٌ

فَوَٰكِهُ ۖ وَهُم مُّكْرَمُونَ

فِى جَنَّـٰتِ ٱلنَّعِيمِ

عَلَىٰ سُرُرٍ مُّتَقَـٰبِلِينَ

يطاف عليهم بكاس من معين

يُطَافُ عَلَيْهِم بِكَأْسٍ مِّن مَّعِينٍۭ

بَيْضَآءَ لَذَّةٍ لِّلشَّـٰرِبِينَ

لا فيها غول ولا هم عنها ينزفون

لَا فِيهَا غَوْلٌ وَلَا هُمْ عَنْهَا يُنزَفُونَ

وعندهم قاصرات الطرف عين

وَعِندَهُمْ قَـٰصِرَٰتُ ٱلطَّرْفِ عِينٌ

كَأَنَّهُنَّ بَيْضٌ مَّكْنُونٌ

فاقبل بعضهم على بعض يتساءلون

فَأَقْبَلَ بَعْضُهُمْ عَلَىٰ بَعْضٍ يَتَسَآءَلُونَ

قال قائل منهم اني كان لي قرين

قَالَ قَآئِلٌ مِّنْهُمْ إِنِّى كَانَ لِى قَرِينٌ

يقول اانك لمن المصدقين

يَقُولُ أَءِنَّكَ لَمِنَ ٱلْمُصَدِّقِينَ

ااذا متنا وكنا ترابا وعظاما اانا لمدينون

أَءِذَا مِتْنَا وَكُنَّا تُرَابًا وَعِظَـٰمًا أَءِنَّا لَمَدِينُونَ

قَالَ هَلْ أَنتُم مُّطَّلِعُونَ

فاطلع فراه في سواء الجحيم

فَٱطَّلَعَ فَرَءَاهُ فِى سَوَآءِ ٱلْجَحِيمِ

قال تالله ان كدت لتردين

قَالَ تَٱللَّهِ إِن كِدتَّ لَتُرْدِينِ

ولولا نعمة ربي لكنت من المحضرين

وَلَوْلَا نِعْمَةُ رَبِّى لَكُنتُ مِنَ ٱلْمُحْضَرِينَ

أَفَمَا نَحْنُ بِمَيِّتِينَ

الا موتتنا الاولى وما نحن بمعذبين

إِلَّا مَوْتَتَنَا ٱلْأُولَىٰ وَمَا نَحْنُ بِمُعَذَّبِينَ

ان هذا لهو الفوز العظيم

إِنَّ هَـٰذَا لَهُوَ ٱلْفَوْزُ ٱلْعَظِيمُ

لمثل هذا فليعمل العاملون

لِمِثْلِ هَـٰذَا فَلْيَعْمَلِ ٱلْعَـٰمِلُونَ

اذلك خير نزلا ام شجرة الزقوم

أَذَٰلِكَ خَيْرٌ نُّزُلًا أَمْ شَجَرَةُ ٱلزَّقُّومِ

انا جعلناها فتنة للظالمين

إِنَّا جَعَلْنَـٰهَا فِتْنَةً لِّلظَّـٰلِمِينَ

انها شجرة تخرج في اصل الجحيم

إِنَّهَا شَجَرَةٌ تَخْرُجُ فِىٓ أَصْلِ ٱلْجَحِيمِ

طلعها كانه رءوس الشياطين

طَلْعُهَا كَأَنَّهُۥ رُءُوسُ ٱلشَّيَـٰطِينِ

فانهم لاكلون منها فمالئون منها البطون

فَإِنَّهُمْ لَـَٔاكِلُونَ مِنْهَا فَمَالِـُٔونَ مِنْهَا ٱلْبُطُونَ

ثم ان لهم عليها لشوبا من حميم

ثُمَّ إِنَّ لَهُمْ عَلَيْهَا لَشَوْبًا مِّنْ حَمِيمٍ

ثم ان مرجعهم لالى الجحيم

ثُمَّ إِنَّ مَرْجِعَهُمْ لَإِلَى ٱلْجَحِيمِ

انهم الفوا اباءهم ضالين

إِنَّهُمْ أَلْفَوْا۟ ءَابَآءَهُمْ ضَآلِّينَ

فَهُمْ عَلَىٰٓ ءَاثَـٰرِهِمْ يُهْرَعُونَ

ولقد ضل قبلهم اكثر الاولين

وَلَقَدْ ضَلَّ قَبْلَهُمْ أَكْثَرُ ٱلْأَوَّلِينَ

ولقد ارسلنا فيهم منذرين

وَلَقَدْ أَرْسَلْنَا فِيهِم مُّنذِرِينَ

فانظر كيف كان عاقبة المنذرين

فَٱنظُرْ كَيْفَ كَانَ عَـٰقِبَةُ ٱلْمُنذَرِينَ

ولقد نادانا نوح فلنعم المجيبون

وَلَقَدْ نَادَىٰنَا نُوحٌ فَلَنِعْمَ ٱلْمُجِيبُونَ

ونجيناه واهله من الكرب العظيم

وَنَجَّيْنَـٰهُ وَأَهْلَهُۥ مِنَ ٱلْكَرْبِ ٱلْعَظِيمِ

وجعلنا ذريته هم الباقين

وَجَعَلْنَا ذُرِّيَّتَهُۥ هُمُ ٱلْبَاقِينَ

وتركنا عليه في الاخرين

وَتَرَكْنَا عَلَيْهِ فِى ٱلْـَٔاخِرِينَ

سلام على نوح في العالمين

سَلَـٰمٌ عَلَىٰ نُوحٍ فِى ٱلْعَـٰلَمِينَ

انا كذلك نجزي المحسنين

إِنَّا كَذَٰلِكَ نَجْزِى ٱلْمُحْسِنِينَ

انه من عبادنا المؤمنين

إِنَّهُۥ مِنْ عِبَادِنَا ٱلْمُؤْمِنِينَ

ثُمَّ أَغْرَقْنَا ٱلْـَٔاخَرِينَ

۞ وَإِنَّ مِن شِيعَتِهِۦ لَإِبْرَٰهِيمَ

إِذْ جَآءَ رَبَّهُۥ بِقَلْبٍ سَلِيمٍ

اذ قال لابيه وقومه ماذا تعبدون

إِذْ قَالَ لِأَبِيهِ وَقَوْمِهِۦ مَاذَا تَعْبُدُونَ

ائفكا الهة دون الله تريدون

أَئِفْكًا ءَالِهَةً دُونَ ٱللَّهِ تُرِيدُونَ

فَمَا ظَنُّكُم بِرَبِّ ٱلْعَـٰلَمِينَ

فَنَظَرَ نَظْرَةً فِى ٱلنُّجُومِ

فَقَالَ إِنِّى سَقِيمٌ

فَتَوَلَّوْا۟ عَنْهُ مُدْبِرِينَ

فراغ الى الهتهم فقال الا تاكلون

فَرَاغَ إِلَىٰٓ ءَالِهَتِهِمْ فَقَالَ أَلَا تَأْكُلُونَ

مَا لَكُمْ لَا تَنطِقُونَ

فراغ عليهم ضربا باليمين

فَرَاغَ عَلَيْهِمْ ضَرْبًۢا بِٱلْيَمِينِ

فَأَقْبَلُوٓا۟ إِلَيْهِ يَزِفُّونَ

قَالَ أَتَعْبُدُونَ مَا تَنْحِتُونَ

والله خلقكم وما تعملون

وَٱللَّهُ خَلَقَكُمْ وَمَا تَعْمَلُونَ

قالوا ابنوا له بنيانا فالقوه في الجحيم

قَالُوا۟ ٱبْنُوا۟ لَهُۥ بُنْيَـٰنًا فَأَلْقُوهُ فِى ٱلْجَحِيمِ

فارادوا به كيدا فجعلناهم الاسفلين

فَأَرَادُوا۟ بِهِۦ كَيْدًا فَجَعَلْنَـٰهُمُ ٱلْأَسْفَلِينَ

وقال اني ذاهب الى ربي سيهدين

وَقَالَ إِنِّى ذَاهِبٌ إِلَىٰ رَبِّى سَيَهْدِينِ

رَبِّ هَبْ لِى مِنَ ٱلصَّـٰلِحِينَ

TRETTIOSJUNDE SURAN
AS-SAFFAT (I SLUTEN ORDNING)
Mekka-perioden
ALLA auktoriteter är ense om att denna sura i sin helhet uppenbarades
i Mekka, med stor sannolikhet omkring mitten av denna period.
Liksom den föregående suran ägnas denna huvudsakligen åt uppståndelsen
och den därmed förbundna vissheten att alla människor skall
stå till svars inför Gud för sitt handlande på jorden. Eftersom människan
lätt begår misstag (jfr vers 71 – ”före dem gick de flesta människor
bland gångna tiders folk vilse”), har hon ständigt behov av profetisk ledning;
detta förklarar att berättelserna om några av de tidigare profeterna
här tas upp på nytt (verserna 75–148) samt de upprepade hänvisningarna
till Koranens egen text, vars tyngdpunkt ligger i satsen ”er Gud är
förvisso den Ende Guden” (vers 4), ”fjärran från [försöken] att beskriva
[Hans Väsen]” (verserna 159 och 180).

Koranens Budskap

Koranensbudskap.se

As-Saffat

De i början av många suror förekommande ederna, där partikeln wa (”vid”)
står före det ord som är edens objekt, diskuteras i not 23 till 74:32. – De flesta
klassiska kommentatorer utgår från att verserna 1–3 syftar på änglarna – en förmodan som avvisas av Abu Muslim al-Isfahani (citerad av Razi) som anser att det är de sant troende människorna som avses. Razi lägger själv fram ett tolkningsalternativ som förefaller ha goda skäl för sig, nämligen att det är fråga om budskap (ayat) i Koranen, som – med Razis ord – ”behandlar olika ämnen, i det att några
talar om vittnesbörden om Guds Enhet eller Hans Allvetenhet, Allmakt och Visdom, några om den profetiska uppenbarelsens [sanning] eller om uppståndelsen, och andra behandlar människans uppgifter och de lagar som berör dessa,
och åter andra uppställer höga moraliska principer; och dessa budskap är ordnade i ett logiskt system, som utesluter all tanke på ändring, så att de erinrar om varelser eller ting, uppställda ”i sluten ordning” [el. ”täta led”]. — Se även verserna 164–166 nedan och not 70 (ö.a.).


Underförstått ”och solnedgångars” — dvs. från vintertidens yttersta punkt till
sommartidens yttersta punkt (ö.a.) – (jfr 55:17 och not 7). — Se också Tabaris
kommentar till denna vers (ö.a.) – Betonandet av ”alla soluppgångar” (al-mashariq) framhäver den ändlösa mångfalden av skapade företeelser i motsats till deras Skapares Enhet och Oförliknelighet.


Se not 16 till 15:17 med förklaring till en snarlik passage.


Dvs. änglarnas, vilkas ”tal” är en metonymi för Guds beslut.

Ordagr.: ”utom den, vem det än är, som …” (illa man). Som några auktoriteter framhåller (se t.ex. Mughni) är partikeln illa emellertid ibland synonym med den enkla konjunktionen wa, ”och” (el. ”men”).


Se not 17 till 15:18 rörande innebörden av denna fras. Sedan verserna 4–5
betonat Guds Enhet, pekar de följande verserna 6–10 på det faktum att människorna inte verkligen kan förstå mångfalden inom och djupet i det av Honom skapade universum. Här hörs ett eko av orden i 34:9: ”Ser de inte att de [var de
än står] på alla sidor omges av [Vår] himmel och [Vår] jord?” och här återkommer man alltså till uppståndelsens tema, vilket sker genom en indirekt fråga i den följande texten.


Dvs. av råämnen som i sin elementära form existerar i jorden och på dess yta
(se sura 23, not 4) – att jämföras med skapelsen av världsalltet (”himlarna och
jorden och vad däremellan är”) med dess oändligt komplicerade struktur. Den
individuella uppståndelsen är således mot denna bakgrund en lek!


Men också över det blinda högmodet hos dem som förnekar Guds skaparmakt.


Se not 6 till 77:13. — Angående uttrycket yawm al-fasl se Baydawi (Tafsir Al-Baydawi, II, 138). (Ö.a.)


Enligt nästan alla de äldsta källorna – däribland Umar ibn al-Khattab, Abd Allah ibn Abbas, Qatadah, Mudjahid, As-Suddi, Saıd ibn Djubayr, 
Al-Hasan al-Basri etc. – innebär detta att syndarna paras ihop med andra syndare ”av samma skrot och korn” eller ”med samma sinnelag”.

Jfr den kontrasterande, men ord för ord identiskt lika passagen i vers 50 nedan och den text som därefter följer. Medan verbet tasaala (yatasaalun) i vers 50 står i sin grundbetydelse ”fråga varandra [om något]”, har det ovan innebörden
”begära [något] av varandra” eller ”ställa varandra till svars”, nämligen för att de
själva förnekade sanningen.


Dvs. ”och gjorde gällande att ni ville förmå oss att göra det rätta och det
goda”. Det idiomatiska uttrycket ”komma mot [någon] från höger” betyder
ungefär ”låta påskina att man kommer med råd av hög moralisk halt”; samtidigt
har det innebörden ”visa någon sin styrka och sitt inflytande” (Zamakhshari).


Se 28:62–64 och därtill fogade noter, som också belyser texten ovan.


Ordagr.: ”på grund av en besatt poet” – med anspelning på påståendet att
Koranen är en produkt av Muhammads hjärna (se not 40 till 36:69). Hänvisningen till ”gudar” syftar här på allt vad människan kan ”dyrka” i detta ords såväl bokstavliga som bildliga betydelse.


Se sura 2, not 5. Man bör hålla i minnet att dessa ord avser deras grundläggande förkunnelse, som är densamma i alla äkta religioner, och inte alla de lagar och förordningar i speciella frågor, förankrade i de förhållanden som rådde på respektive profets tid, som de äldre regelsystemen omfattade.


Ordagr.: ”uppriktiga [el. ’hängivna’] tjänare”. I motsats till principen att ”en
dålig handling skall straffas bara med det som motsvarar denna handling”, vilket
är innebörden av föregående vers, förklarar Koranen att ”den som [på Räkenskapens dag] för med sig en god handling skall belönas tiofalt” (se 6:160).


Jfr 2:25 och därtill fogad not 17, vars innehåll delvis har relevans för texten
ovan.


Angående översättningen av surur (plur. av sarır) se not 34 till 15:47.


Se not 46 till 38:52, där qasirat at-tarf (ordagr.: ”som har sin blick under
kontroll”) förekommer för första gången i uppenbarelsernas kronologiska följd.


Detta är ett gammalt arabiskt talesätt som baseras på strutshonans vana att
som en försiktighetsåtgärd gömma sina ägg i sanden (Zamakhshari). En förklaring till uttryckets tillämpning på kvinnor som inträtt i paradiset ges i 56:34ff,
där det sägs att alla kvinnor, oavsett deras ålder och hälsotillstånd i dödsögonblicket, skall återuppstå som sköna unga kvinnor. — Se också där not 14 (ö.a.)

Jfr vers 27 ovan och därtill fogad not 11. Liksom syndarnas ömsesidiga förebråelser där, är de saligas ”samtal” här ovan en allegorisk detalj som understryker att det individuella medvetandet fortlever efter döden.


Enligt lexikograferna betecknar substantivet zaqqum ovan (vilket också förekommer i 44:43 och 56:52) all slags ”föda vars intagande kan leda till döden”,
och shadjarat az-zaqqum bör därför kunna översättas med det ”träd i vars frukt
döden lurar” (helt säkert identiskt med ”det i Koranen förbannade trädet”, omnämnt i 17:60). Detta träd symboliserar det faktum att lidandet i livet efter detta, som Koranen betecknar som ”helvetet”, inte är annat än frukten – dvs. den
organiska konsekvensen – av det onda människan gör här på jorden.


Det kan inte sägas ofta nog att Koranens alla anspelningar på helvetet och
paradiset – och för den delen också alla beskrivningar av den situation som människan befinner sig i efter döden – med nödvändighet är rent allegoriska (se Bihang I) och därför kan ge upphov till svåra missförstånd om man uppfattar dem
bokstavligt eller, omvänt, om man tolkar dem godtyckligt (jfr 3:7 och noterna 5,
7 och 8), och här ligger förklaringen till att ”trädet i vars frukt döden lurar” –
en metonymi som beskriver syndarnas lidande i nästa liv – fått bli ”en prövning
(fitnah) för dem som begår orätt” (i 17:60: ”för människorna”). Se i sammanhanget 74:31, där detta begrepp nämns första gången i Koranens kronologi (där återgett med uttrycket ”sätta på prov”).

Enligt Zamakhshari ”vill denna jämförelse, som bara är en ’läpparnas metafor’ (istiarah lafziyyah), ge uttryck åt det vederstyggligaste och mest motbjudande man kan föreställa sig … eftersom Djävulen är symbolen för allt som är ont
och vedervärdigt”.


Dvs. den okritiska imitationen (taqlid) av vilseledda förfäders – uppenbart
orimliga – trosföreställningar, värderingar och sedvänjor med åsidosättande av
alla de vittnesbörd om sanningen som både förnuftet och den gudomliga uppenbarelsen tillhandahåller, visas här vara den främsta orsaken till det lidande som beskrivs i det föregående avsnittet (Zamakhshari).


Denna hänvisning till ”varnare” förebådar de erinringar om de tidigare profeterna som följer i nästa avsnitt. Historien om Noa, den förste av dessa, berättas utförligare i 11:25– 48.


Ordagr.: ”Vi lämnade hans [minne] åt eftervärlden …”, uttryckt i de minnesord som citeras i nästa vers.


I sin argumentering ställer Abraham frågan ”tror ni på en Skapare, Herre
över världsalltet?” – en fråga som de inte kunde besvara annat än jakande, då deras religion omfattade tron på ett Högsta väsen. Nästa led i argumenteringen
blir: ”Hur kan ni då dyrka av er tillverkade gudabilder samtidigt som ni bekänner er till tron på Den som har skapat allt?”


Uppenbarligen en anspelning på hans tidiga, fruktlösa försök att identifiera
Gud med stjärnorna, solen eller månen (se 6:76–78).
