QuranReader

The Surah takes its name from the word al-Haaqqah with which it opens.

<h2>Name</h2>
<p>The Surah takes its name from the word <em>al-Haaqqah</em> with which it opens.</p>
<h2>Period of Revelation</h2>
<p>This too is one of the earliest surahs to be revealed at Makkah. Its subject matter shows that it was sent down at the time when opposition to the Holy Prophet (upon whom be peace) had started but had not yet become tyrannical. Musnad Ahmad contains a tradition from Hadrat Umar, saying: "Before embracing Islam one day I came out of my house with a view to causing trouble to the Holy Prophet, but he had entered the <em>Masjid al-Haram</em> before me. When I arrived I found that he was reciting surah Al-Haaqqah in the Prayer. I stood behind him and listened. As he recited the Qur'an I wondered at its literary charm and beauty. Then suddenly an idea came to my mind that he must be a poet as the Quraish alleged. Just at that moment he recited the words: "This is the Word of an honorable Messenger: it is not the word of a poet." I said to myself: Then, he must be a soothsayer, if not a poet. Thereupon be recited the words:"Nor is it the word of a soothsayer: little it is that you
reflect. It is a Revelation from the Lord and Sustainer of the worlds. On hearing this Islam entered deep into my heart." This tradition of Hadrat Umar shows that this surah had been sent down long before his acceptance of Islam, for even after this event he did not believe for a long time, and he continued to be influenced in favor of Islam by different incidents from time to time, till at last in the house of his own sister he came by the experience that made him surrender and submit to the Faith completely. (For details, see introduction to surah Maryam and Introduction to surah Al-Waqiah).</p>
<h2>Theme and Subject Matter</h2>
<p>The first section (<a href=/69/1-37>vv. 1-37</a>) is about the Hereafter and the second (<a href=/69/38-52>vv. 38-52</a>) about the Qur'an's being a revelation from Allah and the Holy Prophet's being a true Messenger of Allah.</p>
<p>The first section opens with the assertion that the coming of the Resurrection and the occurrence of the Hereafter is a truth which has to take place inevitably. Then in <a href=/69/4-12>vv. 4-12</a>, it has been stated that the communities that denied the Hereafter in the past became worthy of Allah's scourge ultimately. In <a href=/69/13-17>vv. 13-17</a> the occurrence of Resurrection has been depicted. In <a href=/69/18-37>vv. 18-37</a> the real object for which Allah has destined a second life for mankind after the present worldly life has been enunciated. In it we are told that on that Day all men shall appear in the Court of their Lord, where no secret of theirs shall remain hidden each man's record will be placed in his hand. Those who had spent lives in the world with the realization that one day they would have to render an account of their deeds before their Lord, and who had worked righteously in the world and provided beforehand for their well being in the Hereafter, will rejoice when they see that they have been acquitted and
blessed with the eternal bliss of Paradise. On the contrary, those who neither recognized the rights of Allah, nor discharged the rights of men, will have no one to save them from the punishment of Allah, and they will be cast into Hell.</p>
<p>In the second section (<a href=/69/38-52>vv. 38-52</a>) the disbelievers of Makkah have been addressed and told: "You think this Qur'an is the word of a poet or soothsayer, whereas it is a Revelation sent dawn by Allah, which is being presented by the noble Messengers. The Messenger by himself had no power to increase or decrease a word in it. If he forges something of his own composition into it, We will cut off his neck-vein (or heart- vein). For this is the Truth absolute and pure: and those who give it a lie, will have ultimately to regret and repent.</p>


وَمَآ أَدْرَىٰكَ مَا ٱلْحَآقَّةُ

كذبت ثمود وعاد بالقارعة

كَذَّبَتْ ثَمُودُ وَعَادٌۢ بِٱلْقَارِعَةِ

فاما ثمود فاهلكوا بالطاغية

فَأَمَّا ثَمُودُ فَأُهْلِكُوا۟ بِٱلطَّاغِيَةِ

واما عاد فاهلكوا بريح صرصر عاتية

وَأَمَّا عَادٌ فَأُهْلِكُوا۟ بِرِيحٍ صَرْصَرٍ عَاتِيَةٍ

سخرها عليهم سبع ليال وثمانية ايام حسوما فترى القوم فيها صرعى كانهم اعجاز نخل خاوية

سَخَّرَهَا عَلَيْهِمْ سَبْعَ لَيَالٍ وَثَمَـٰنِيَةَ أَيَّامٍ حُسُومًا فَتَرَى ٱلْقَوْمَ فِيهَا صَرْعَىٰ كَأَنَّهُمْ أَعْجَازُ نَخْلٍ خَاوِيَةٍ

فَهَلْ تَرَىٰ لَهُم مِّنۢ بَاقِيَةٍ

وجاء فرعون ومن قبله والمؤتفكات بالخاطئة

وَجَآءَ فِرْعَوْنُ وَمَن قَبْلَهُۥ وَٱلْمُؤْتَفِكَـٰتُ بِٱلْخَاطِئَةِ

فعصوا رسول ربهم فاخذهم اخذة رابية

فَعَصَوْا۟ رَسُولَ رَبِّهِمْ فَأَخَذَهُمْ أَخْذَةً رَّابِيَةً

انا لما طغى الماء حملناكم في الجارية

إِنَّا لَمَّا طَغَا ٱلْمَآءُ حَمَلْنَـٰكُمْ فِى ٱلْجَارِيَةِ

لنجعلها لكم تذكرة وتعيها اذن واعية

لِنَجْعَلَهَا لَكُمْ تَذْكِرَةً وَتَعِيَهَآ أُذُنٌ وَٰعِيَةٌ

فاذا نفخ في الصور نفخة واحدة

فَإِذَا نُفِخَ فِى ٱلصُّورِ نَفْخَةٌ وَٰحِدَةٌ

وحملت الارض والجبال فدكتا دكة واحدة

وَحُمِلَتِ ٱلْأَرْضُ وَٱلْجِبَالُ فَدُكَّتَا دَكَّةً وَٰحِدَةً

فَيَوْمَئِذٍ وَقَعَتِ ٱلْوَاقِعَةُ

وانشقت السماء فهي يومئذ واهية

وَٱنشَقَّتِ ٱلسَّمَآءُ فَهِىَ يَوْمَئِذٍ وَاهِيَةٌ

والملك على ارجائها ويحمل عرش ربك فوقهم يومئذ ثمانية

وَٱلْمَلَكُ عَلَىٰٓ أَرْجَآئِهَا ۚ وَيَحْمِلُ عَرْشَ رَبِّكَ فَوْقَهُمْ يَوْمَئِذٍ ثَمَـٰنِيَةٌ

يومئذ تعرضون لا تخفى منكم خافية

يَوْمَئِذٍ تُعْرَضُونَ لَا تَخْفَىٰ مِنكُمْ خَافِيَةٌ

فاما من اوتي كتابه بيمينه فيقول هاؤم اقرءوا كتابيه

فَأَمَّا مَنْ أُوتِىَ كِتَـٰبَهُۥ بِيَمِينِهِۦ فَيَقُولُ هَآؤُمُ ٱقْرَءُوا۟ كِتَـٰبِيَهْ

اني ظننت اني ملاق حسابيه

إِنِّى ظَنَنتُ أَنِّى مُلَـٰقٍ حِسَابِيَهْ

فَهُوَ فِى عِيشَةٍ رَّاضِيَةٍ

كلوا واشربوا هنيئا بما اسلفتم في الايام الخالية

كُلُوا۟ وَٱشْرَبُوا۟ هَنِيٓـًٔۢا بِمَآ أَسْلَفْتُمْ فِى ٱلْأَيَّامِ ٱلْخَالِيَةِ

واما من اوتي كتابه بشماله فيقول يا ليتني لم اوت كتابيه

وَأَمَّا مَنْ أُوتِىَ كِتَـٰبَهُۥ بِشِمَالِهِۦ فَيَقُولُ يَـٰلَيْتَنِى لَمْ أُوتَ كِتَـٰبِيَهْ

وَلَمْ أَدْرِ مَا حِسَابِيَهْ

يَـٰلَيْتَهَا كَانَتِ ٱلْقَاضِيَةَ

مَآ أَغْنَىٰ عَنِّى مَالِيَهْ ۜ

هَلَكَ عَنِّى سُلْطَـٰنِيَهْ

ثُمَّ ٱلْجَحِيمَ صَلُّوهُ

ثم في سلسلة ذرعها سبعون ذراعا فاسلكوه

ثُمَّ فِى سِلْسِلَةٍ ذَرْعُهَا سَبْعُونَ ذِرَاعًا فَٱسْلُكُوهُ

انه كان لا يؤمن بالله العظيم

إِنَّهُۥ كَانَ لَا يُؤْمِنُ بِٱللَّهِ ٱلْعَظِيمِ

ولا يحض على طعام المسكين

وَلَا يَحُضُّ عَلَىٰ طَعَامِ ٱلْمِسْكِينِ

فليس له اليوم هاهنا حميم

فَلَيْسَ لَهُ ٱلْيَوْمَ هَـٰهُنَا حَمِيمٌ

وَلَا طَعَامٌ إِلَّا مِنْ غِسْلِينٍ

لَّا يَأْكُلُهُۥٓ إِلَّا ٱلْخَـٰطِـُٔونَ

فَلَآ أُقْسِمُ بِمَا تُبْصِرُونَ

إِنَّهُۥ لَقَوْلُ رَسُولٍ كَرِيمٍ

وما هو بقول شاعر قليلا ما تؤمنون

وَمَا هُوَ بِقَوْلِ شَاعِرٍ ۚ قَلِيلًا مَّا تُؤْمِنُونَ

ولا بقول كاهن قليلا ما تذكرون

وَلَا بِقَوْلِ كَاهِنٍ ۚ قَلِيلًا مَّا تَذَكَّرُونَ

تَنزِيلٌ مِّن رَّبِّ ٱلْعَـٰلَمِينَ

ولو تقول علينا بعض الاقاويل

وَلَوْ تَقَوَّلَ عَلَيْنَا بَعْضَ ٱلْأَقَاوِيلِ

لَأَخَذْنَا مِنْهُ بِٱلْيَمِينِ

ثُمَّ لَقَطَعْنَا مِنْهُ ٱلْوَتِينَ

فما منكم من احد عنه حاجزين

فَمَا مِنكُم مِّنْ أَحَدٍ عَنْهُ حَـٰجِزِينَ

وَإِنَّهُۥ لَتَذْكِرَةٌ لِّلْمُتَّقِينَ

وانا لنعلم ان منكم مكذبين

وَإِنَّا لَنَعْلَمُ أَنَّ مِنكُم مُّكَذِّبِينَ

وانه لحسرة على الكافرين

وَإِنَّهُۥ لَحَسْرَةٌ عَلَى ٱلْكَـٰفِرِينَ

وَإِنَّهُۥ لَحَقُّ ٱلْيَقِينِ

فَسَبِّحْ بِٱسْمِ رَبِّكَ ٱلْعَظِيمِ

SEXTIONIONDE SURAN
AL-HAQQAH (SANNINGENS STUND)
Mekka-perioden
DENNA sura uppenbarades kort efter sura 67 (Al-Mulk), dvs. tre eller
fyra år före Profetens utvandring till Medina.

Koranens Budskap

Koranensbudskap.se

Al-Haqqah

Dvs. Uppståndelsens och Domens dag, då människan skall bli fullt varse den rätta halten av sitt förflutna liv och, fri från alla illusioner, se sig själv sådan hon
verkligen var och förstå innebörden av sina handlingar, obarmhärtigt avslöjade i Sanningens bländande ljus – och därmed också inse vilket öde som väntar henne. (Jfr 37:19, sista meningen i 39:68 och 50:21–22.)


Underförstått att en plötslig glimt av denna yttersta verklighet överträffar allt vad människan kan förutse eller föreställa sig, varför den retoriska frågan lämnas
utan svar.


Dvs. som ger till känna att den Yttersta stunden är inne (se 101:1, not 1). Angående detaljer om de förislamiska stammarna ‘◊d och Thamüd hänvisas till
7:65–79 och därtill fogade noter.


Dvs. Sodom och Gomorra, de städer där Lots folk bodde (se 11:69–83).

Detta är enligt alla klassiska kommentatorers enhälliga mening en metonymi, som skall tolkas som ”era förfäder”.


Dvs. om att det i dessa katastrofer är syndarna som straffas och de rättfärdiga som räddas. — Versens avslutande sats lyder ordagrant: ”som ett uppmärksamt
öra inpräntar i medvetandet” (ö.a.).


Dvs. slutet av världen, som vi känner den, vilket följs av uppståndelsen och den yttersta domen. — Jfr sura 56 (ö.a.).

Ordet as-sama kan här syfta på ”himlen” (”skyn”), dvs. ”himlens valv” eller ”himlen” i allegorisk mening, eller också summan av stjärnsystemen, sammanfattade i begreppet ”universum” (jfr sura 2, not 20). Att den ”brister” kan vara ett uttryck för den kosmiska ordningens slutliga totala sammanbrott.


Eftersom Gud är oändlig i rummet liksom i tiden är det uppenbart att hans ”tron” (arsh) måste fattas rent metaforiskt, som uttryck för hans absoluta, ofattbara makt över allt som existerar eller skulle kunna tänkas existera (jfr not 42 till 7:54). Av detta följer att även uttrycket ”[de] skall bära din Herres tron” måste vara en metafor – nämligen för det fulla uppenbarandet av Guds allmakt på Domens dag. Koranen ger ingen ledning för att bestämma vilka de ”åtta” är åt vilka denna uppgift anförtros. Några av de tidigaste kommentatorerna förmodar att det är fråga om åtta änglar, andra att det rör sig om åtta rader av änglar, andra åter medger att det är omöjligt att avgöra om det är ”åtta” eller ”åttatusen” som avses (Al-Hasan al-Basri, i citat hos Zamakhshari). Möjligen skulle talet kunna vara en anspelning på inte närmare preciserade egenskaper eller attribut som tillkommer Gud, eller aspekter av Hans skapelse.

Dvs. det är fråga om dem vars ”böcker” visar att de levde ett rättskaffens liv på jorden; jfr 17:71 och den symboliska formeln ”de som hör till den högra sidan” i 74:39 och 56:27 (ashab al-yamin). En redogörelse för uppkomsten av denna språkliga symbol ges i not 3 till 56:9.


Dvs. han hade alltid trott på uppståndelsen och domen och försökt att rätta sitt handlande därefter.


Vilket innebär att han har levt sitt jordiska liv i orättfärdighet till skillnad från dem ”som får ta emot sin bok med höger hand” (se vers 19 och not 12 ovan).

Ordet sultan, vars grundbetydelse är ”makt” eller ”myndighet”, torde här liksom på andra ställen i Koranen ha innebörden ”argument”; i detta fall är det fråga om argument mot tron på ett liv efter döden och på Guds yttersta dom.

En förklaring till allegorin med ”kragen av järn” ges i not 14 till 13:5; se också not 44 till slutet av 34:33 och noterna 6 och 7 till 36:8.


Se 14:49 – ”Och den Dagen skall du få se de obotfärdiga syndarna (al-mudjrimin), kedjade vid varandra” – och den därtill fogade noten 64.

Dvs. en utomordentligt lång kedja – talet sjuttio står här, på sätt som är vanligt i det klassiska språket, för att beteckna ett ”stort antal” (Zamakhshari); Tabari säger om detta: ”vars längd endast Gud känner”, och Al-Hasan al-Basri har enligt Razi gjort samma definition.

Dvs. han gav inte själv och uppmanade inte heller andra att ge. — Jfr 107:3 och därtill fogad not 2 (ö.a.)

Ordet ghislin, som inte förekommer på annan plats i Koranen, har förklarats på olika, högst motstridiga, sätt av de tidiga kommentatorerna. Ibn Abbas svarade utan omsvep på en fråga om ordet: ”Jag vet inte vad ghislin betyder” (Razi). Det här i översättningen använda uttrycket ”sådana motbjudande anrättningar”
torde – med tanke på vad som sägs (metaforiskt) i följande vers om att bara syndarna kan ”svälja” dem (i denna värld och därför också i livet efter detta) – anspela på de i moraliskt avseende avskyvärda ting som de hänger sig åt, som om de ”svalde” dem.

Frasen ”allt det som ni kan urskilja” innefattar alla iakttagbara företeelser i naturen – inklusive människan själv och de organiska förutsättningarna för hennes existens – likaväl som de yttre formerna för det mänskliga samhället och de regler för dess tillväxt och förfall som kan observeras i historien; ”det som ni inte kan urskilja” avser de abstrakta andliga sanningar som människan ändå kan uppfatta med sin intuition och sin instinktiva känsla, inklusive det egna samvetets röst. 
Allt detta kan sägas ”vittna” om att det ljus som den gudomliga Skriften, uttryckligen nämnd i det följande, kastar över de innersta realiteterna hos och de
inbördes sambanden mellan allt som har objektiv existens – eller utgörs av subjektiva fenomen i människans psyke – inte kan vara annat än resultatet av sann
uppenbarelse, eftersom det går vida utöver den kunskap som det mänskliga intellektet utan yttre hjälp någonsin skulle kunna nå fram till.


Dvs. berövat honom hans handlingsfrihet – den ”högra handen” är nämligen en symbol för kraft.


Och ”som tror på [existensen av] det som är dolt för människor”; jfr 2:2–3.