QuranReader

The Surah is called its name after the word al-bayyinah occurring at the end of the first verse.

<h2>Name</h2><p>The Surah is named after the word <em>al-bayyinah</em> occurring at the end of the <a href="/98/1" rel="noopener noreferrer" target="_blank">first verse</a>.</p><h2>Period of Revelation</h2><p>Where Surah Al-Bayyinah was revealed, at Makkah or Madinah, is disputed. Some commentators say it is a Makki revelation according to most scholars; others say it is a Madani revelation according to most scholars. Ibn Az Zubair and Ata bin Yasar hold the view that it is Madani. Ibn Abbas and Qatadah are reported to have held two views, first that it is Makki, second that it is Madani. Hadrat Aishah regards it as a Makki Surah. Abu Hayyan, author of <em>Bahr al-Muhit</em>, and Abdul Munim ibn al- Faras, author of <em>Ahkam al-Quran</em>, also have preferred to regard it as Makki. As for its contents, there is nothing in it to indicate whether it was revealed in Makkah or in Madinah.</p><h2>Theme and Subject Matter</h2><p>Its having been placed after Surahs Al-Alaq and Al-Qadr in the arrangement of the Quran is very meaningful. Surah Al-Alaq contains the very first revelation, while Surah Al-Qadr indicates to when it was revealed, and in this Surah it has been explained why it was necessary to send a Messenger along with this Holy Book.</p><p>First the need for sending a Messenger has been explained, saying: The people of the world, be they from among the followers of the earlier scriptures or from among the idolaters, could not possibly be freed from their state of unbelief, until a Messenger was sent whose appearance by itself should be a clear proof of his apostleship, and he should present the Book of God before the people in its original, pristine form, which should be free from every mixture of falsehood corrupting the earlier Divine Books; and which should comprise sound teachings.</p><p>Then, about the errors of the followers of the earlier Books it has been said that the cause of their straying into different creeds was not that Allah had not provided any guidance to them, but that they strayed after a clear statement of the Right Creed had come to them. From this it automatically follows that they themselves were responsible for their error and deviation. Now, if even after the coming of the clear statement through this Messenger, they continued to stray, their culpability would further increase.</p><p>In this very connection, it has been stated that the Prophets who came from Allah and the Books sent down by Him, did not enjoin anything but that the way of sincere and true service to Allah be adopted, apart from all other ways, that no one else's worship, service or obedience be mixed with His, the <em>salat</em> be established and the <em>zakat</em> be paid. This has always been the true religion. From this also it automatically follows that the followers of the earlier scriptures, straying from this true religion, have added extraneous things to it, which are false, and Allah's Messenger has come to invite them back to the same original faith.</p><p>In conclusion, it has been pointed out clearly that the followers of the earlier Books and the idolaters who would refuse to acknowledge this Messenger are the worst of creatures: their punishment is an everlasting Hell; and the people who would believe and act righteously, and would spend life in the world in awe of God, are the best of creatures: their reward is eternal Paradise wherein they will live forever. Allah became well pleased with them and they became well pleased with Allah.</p>

لم يكن الذين كفروا من اهل الكتاب والمشركين منفكين حتى تاتيهم البينة

 لَمْ يَكُنِ ٱلَّذِينَ كَفَرُوا۟ مِنْ أَهْلِ ٱلْكِتَـٰبِ وَٱلْمُشْرِكِينَ مُنفَكِّينَ حَتَّىٰ تَأْتِيَهُمُ ٱلْبَيِّنَةُ

رسول من الله يتلو صحفا مطهرة

رَسُولٌ مِّنَ ٱللَّهِ يَتْلُوا۟ صُحُفًا مُّطَهَّرَةً

فِيهَا كُتُبٌ قَيِّمَةٌ

وما تفرق الذين اوتوا الكتاب الا من بعد ما جاءتهم البينة

وَمَا تَفَرَّقَ ٱلَّذِينَ أُوتُوا۟ ٱلْكِتَـٰبَ إِلَّا مِنۢ بَعْدِ مَا جَآءَتْهُمُ ٱلْبَيِّنَةُ

وما امروا الا ليعبدوا الله مخلصين له الدين حنفاء ويقيموا الصلاة ويؤتوا الزكاة وذلك دين القيمة

وَمَآ أُمِرُوٓا۟ إِلَّا لِيَعْبُدُوا۟ ٱللَّهَ مُخْلِصِينَ لَهُ ٱلدِّينَ حُنَفَآءَ وَيُقِيمُوا۟ ٱلصَّلَوٰةَ وَيُؤْتُوا۟ ٱلزَّكَوٰةَ ۚ وَذَٰلِكَ دِينُ ٱلْقَيِّمَةِ

ان الذين كفروا من اهل الكتاب والمشركين في نار جهنم خالدين فيها اولئك هم شر البرية

إِنَّ ٱلَّذِينَ كَفَرُوا۟ مِنْ أَهْلِ ٱلْكِتَـٰبِ وَٱلْمُشْرِكِينَ فِى نَارِ جَهَنَّمَ خَـٰلِدِينَ فِيهَآ ۚ أُو۟لَـٰٓئِكَ هُمْ شَرُّ ٱلْبَرِيَّةِ

ان الذين امنوا وعملوا الصالحات اولئك هم خير البرية

إِنَّ ٱلَّذِينَ ءَامَنُوا۟ وَعَمِلُوا۟ ٱلصَّـٰلِحَـٰتِ أُو۟لَـٰٓئِكَ هُمْ خَيْرُ ٱلْبَرِيَّةِ

جزاؤهم عند ربهم جنات عدن تجري من تحتها الانهار خالدين فيها ابدا رضي الله عنهم ورضوا عنه ذلك لمن خشي ربه

جَزَآؤُهُمْ عِندَ رَبِّهِمْ جَنَّـٰتُ عَدْنٍ تَجْرِى مِن تَحْتِهَا ٱلْأَنْهَـٰرُ خَـٰلِدِينَ فِيهَآ أَبَدًا ۖ رَّضِىَ ٱللَّهُ عَنْهُمْ وَرَضُوا۟ عَنْهُ ۚ ذَٰلِكَ لِمَنْ خَشِىَ رَبَّهُۥ

لَمْ يَكُنِ الَّذِينَ كَفَرُوا مِنْ أَهْلِ الْكِتَابِ وَالْمُشْرِكِينَ مُنفَكِّينَ حَتَّى تَأْتِيَهُمُ الْبَيِّنَةُ

DE SOM framhärdar i att förneka sanningen, antingen de är efterföljare av äldre tiders uppenbarelser eller sådana som sätter gudar vid Guds sida, utestängdes inte [från Guds nåd] förrän det klara vittnesbördet hade nått dem -

رَسُولٌ مِّنَ اللَّهِ يَتْلُو صُحُفًا مُّطَهَّرَةً

ett sändebud från Gud, som framförde rena, oförvanskade budskap

med sanna, klara och evigt giltiga påbud.

وَمَا تَفَرَّقَ الَّذِينَ أُوتُوا الْكِتَابَ إِلَّا مِن بَعْدِ مَا جَاءتْهُمُ الْبَيِّنَةُ

De som i äldre tid fick ta emot uppenbarelser söndrades [i tron] först sedan de nåtts av detta klara vittnesbörd.

وَمَا أُمِرُوا إِلَّا لِيَعْبُدُوا اللَّهَ مُخْلِصِينَ لَهُ الدِّينَ حُنَفَاء وَيُقِيمُوا الصَّلَاةَ وَيُؤْتُوا الزَّكَاةَ وَذَلِكَ دِينُ الْقَيِّمَةِ

Men inga andra påbud gavs dem än att dyrka Gud med ren och uppriktig tro liksom de som i gångna tider sökte sanningen, och att förrätta bönen och att hjälpa de behövande. Detta är den sanna, i människans natur nedlagda religionens klara och evigt giltiga [påbud].

إِنَّ الَّذِينَ كَفَرُوا مِنْ أَهْلِ الْكِتَابِ وَالْمُشْرِكِينَ فِي نَارِ جَهَنَّمَ خَالِدِينَ فِيهَا أُوْلَئِكَ هُمْ شَرُّ الْبَرِيَّةِ

På dem som [trots detta] framhärdar i att förneka sanningen, antingen de är efterföljare av äldre tiders uppenbarelser eller sådana som sätter gudar vid Guds sida, väntar helvetets eld, och där skall de förbli till evig tid; de är de uslaste av alla skapade varelser.

إِنَّ الَّذِينَ آمَنُوا وَعَمِلُوا الصَّالِحَاتِ أُوْلَئِكَ هُمْ خَيْرُ الْبَرِيَّةِ

Men de som tror och lever ett rättskaffens liv, de är de bästa av alla skapade varelser.

جَزَاؤُهُمْ عِندَ رَبِّهِمْ جَنَّاتُ عَدْنٍ تَجْرِي مِن تَحْتِهَا الْأَنْهَارُ خَالِدِينَ فِيهَا أَبَدًا رَّضِيَ اللَّهُ عَنْهُمْ وَرَضُوا عَنْهُ ذَلِكَ لِمَنْ خَشِيَ رَبَّهُ

Belöningen väntar hos deras Herre: Edens lustgårdar, vattnade av bäckar, där de skall förbli till evig tid. Gud är nöjd med dem och de är nöjda [där de njuter] Hans [gåvor]. Detta väntar dem som står i bävan inför sin Herre.

NITTIOÅTTONDE SURAN
AL-BAYYINAH
(DET KLARA VITTNESBÖRDET)
Perioden oviss
MEDAN några auktoriteter vill förlägga denna sura till Medina, anser
andra att den uppenbarades mot slutet av Mekka-perioden. Det ord
som gett suran dess titel står sist i första versen.

Al-Bayyinah

Dvs. avgudadyrkare eller animister (i ordets antropologiska bemärkelse), som
aldrig mottagit en uppenbarad Skrift som en grund för sitt religiösa liv.

Alla dessa betydelser ligger enligt Razi i detta sammanhang i adjektivet qayyimah. – Detta stycke har förorsakat de klassiska kommentatorerna huvudbry på
grund av participet munfakkina i första versen. Det förmodas vanligen, tillsammans med orden lam yakun i versens början, betyda ”de övergav inte” eller ”tog
inte avstånd från” – dvs., får man anta – sina oriktiga trosföreställningar ”till dess
de nåddes av det klara vittnesbördet” i Profeten Muhammads person och den av
honom förmedlade uppenbarelsen av Koranen; då underförstås att de faktiskt
övergav dessa felaktiga föreställningar sedan vittnesbördet nått dem. Detta antagande haltar emellertid i två avseenden: först och främst är det väl känt att inte
alla vilsegångna efterföljare av äldre tiders uppenbarelser (ahl al-kitab) och inte
heller ”avgudadyrkarna” (al-mushrikin) antog Koranens budskap när det framfördes till dem; vidare heter det i vers 4 om ahl al-kitab att de ”söndrades [i
tron]” – dvs. förbröt sig mot de grundläggande principerna i denna tro – först sedan de nåtts av detta ”klara vittnesbörd”. Det problem som denna tydliga motsägelse innebär har lösts på ett övertygande sätt av ingen mindre än Ibn Taymiyyah (se Tafsir Sitt Suwar, 391ff.) och översättningen av de tre verserna ovan
bygger på hans tolkning. Enligt Ibn Taymiyyah är innebörden av de här avgörande orden lam yakun munfakkin inte ”de övergav inte” eller ”de tog inte avstånd från” utan ”de övergavs inte av Gud” – dvs. de fördömdes inte av Honom
(el. ”utestängdes inte [från Hans nåd]”), förrän de hade visats den rätta vägen av
en Guds profet och därefter med vett och vilja vägrat att följa den; detta står i full
överensstämmelse med Koranens ofta upprepade förklaring att Gud inte straffar
någon för vantro eller förkastliga handlingar om inte den sanna innebörden av
rätt och orätt förut klargjorts för honom (jfr 6:131–132 och andra stycket i
17:15 och därtill fogade noter). Hänvisningen i texten ovan till ”det klara vittnesbördet” gäller sålunda inte bara Koranen och Profeten Muhammad utan också alla profeter som föregått honom, och alla uppenbarelser som de förmedlade
(jfr 42:13 och de därtill fogade noterna 12–14), liksom de ”sanna, klara och
evigt giltiga påbuden” (angivna i vers 5 nedan) är gemensamma för alla budskap
inspirerade av Gud, varav Koranen är det slutliga, mest fulländade.

Dvs. de allra flesta avvek från det som de utsända profeterna hade lärt, och
som alla hade förkunnat samma grundsanningar (se nästa vers och not 5 nedan).

Se sura 2, not 110, angående tolkningen av hunafa (plur. av hanif).

Eftersom ordet zakah här uppenbarligen har en vidare syftning än den skatt
som åvilar alla muslimer (och som, vilket namnet antyder, är avsedd att befria
den troende från den själviskhet som hans förmögenhet och inkomster kan inge
honom), återges det ovan med det generellt syftande ”att hjälpa de behövande”.

Se not 3 till 109:6 angående ordet din och den betydelsenyans av ”religiös [el.
’moralisk’] lag” som det inrymmer. Substantivet al-qayyimah (här med adjektivisk funktion) har samma innebörd som adjektivet qayyimah i vers 3. Den i versen ovan givna definitionen av den moraliska lagen förmedlar i sammanträngd
form alla fundamentala krav som all sann religion ställer: kunskapen om Guds
Enhet och Hans Väsens oförliknelighet och, om än inte direkt utsagt, den därmed sammanhängande principen att människan är ansvarig inför Honom; avståndstagande från alla falska begrepp och värderingar, alla tvivelaktiga trosföreställningar, all självöverskattning och all vidskepelse; och till sist godhet mot och
vilja att bistå alla Guds varelser.

Nämligen de självklara principer som formuleras i föregående vers och som
utgör a och o i all religion.